The Perks Of Being A Wallflower

"“I really think that everyone should have watercolors, magnetic poetry, and a harmonica.”". Boken som innehåller den här repliken är "The Perks Of Being A Wallflower", något klyschigt: JA, något banalt: JA, men ändå så vackert och så sant. Att läsa boken var en upplevelse, ja precis, en upplevelse. Inte bara en bok som vilken somhelst och ibland var den smärtsamt nära mig. Påminde mig om saker som jag funderat över och om saker jag inte funderat över och framförallt att jag inte borde fundera på något av detta överhuvudtaget. För det är just det som Michael försöker göra, sluta att fundera och tänka över allting precis hela tiden och istället "delta" som han kallar det. Det där kändes så otroligt sant, det där med att delta istället för att tänka och plötsligt grät jag till boken för jag vet att vi alla gör så ofta. Glömmer bort att delta i livet och istället tänker vi över livet, vilka vi själva är och vika vi ska bli. Jag undrar varför det där med att enbart leva det liv och den stund som man har just då ska vara så svårt. Men samtidigt vill jag inte att någon ska ta ifrån mig mina drömmar eller min ovisshet och nyfikenhet för framtiden. Jag antar att det precis som allt annat måste balanseras upp noga och ibland mätas mot varandra, för ibland tror jag att det ena utesluter det andra. När du har en sån där riktigt, riktigt fin kväll är de oftast just så fina för att du bara släppt taget och låtit allting vara som det är och kanske framförallt låtit dig själv vara den du är.
 
Relationer till andra människor behandlas också på ett omsurgsfullt och tänkvärt sätt i boken. När karaktärerna tvingas lämna varandra, tänker jag på när jag tvingas lämna de som betyder allra mest och jag antar att det är det som är det viktiga med böcker. Att en historia berättas, som du njuter av att läsa, men som du också kan sätta in i ditt eget liv. Stephen Chobsky lyckas samtala till mig genom Michaels röst. Boken är skriven helt i brevform, mottagaren vet du aldrig vem det är och det gör att just du som läser känner dig som mottagaren, det och att Chobsky verkligen lyckas gestalta en utveckling hos en ung pojke genom brev som han skriver, som person men också rent språkligt är stora anledningar till att boken är så bra. En gång säger Michaels engelska lärare till honom att vara ett filter och inte en svamp när han läser böcker, jag är defenitivt en svamp. Som nu, jag hyllar den här boken, jag tror inte att den passar in under min kategori "recensioner" för jag är inte kritisk på något sätt. Men det är jag knappt till några böcker eller filmer jag skriver om här, men just jag känner mig inte speciellt inspirerad att skriva då. Jag vill samla fina saker här till er, fina böcker, filmer och musik. Önskar nu efteråt att jag läst den här boken på engelska, känns som att det är en sån bok som borde läsa på orginalspråket, men helt underbar så som jag läste den också och jag hoppas att ni läser den och tycker att den var lika fin som jag. Men å andra sidan är jag definitivt en svamp och det skadar nog inte att vara mer av ett filter.

Äta, sova, dö

Såg filmen "Äta, sova, dö" nyss. Vissa människor är de där som har DET. Inte speciellt originellt sagt, men alla riktigt bra saker har ju alltid redan sagts, på något sätt. För mig är det där DET de som inte alltid letar efter något bättre. De som inte ständigt söker bekräftelse eller är på väg någon annanstans. "Äta sova dö" känns mer som en dokumentärfilm sa vi när den var slut, ja men kanske är det ändå så det är. Verkligheten tar sig in i vårt rum, på vår tv. Men skillnaden är att vi får se den spelas upp av fantastiska människor, i en by där de allra flesta har någon sympatisk sida. Gatorna är smutsiga, betongbyggnaderna stoltserar med sin närvaro och i byn trängs alkisarna på en kinakrog. Förorten skriker klyscha, samtidigt som jag kan känna att just den klyschan existerar precis så som den så ofta avmålas. Jag har sett platsen genom hela mitt liv, men jag har inte träffat Rasa eller hennes pappa och det är det som gör filmen så intressant för mig. Rasa är helt otrolig karaktär som spelas av Nermina Lukac och hon förtjänar verkligen sin Guldbagge för "bästa kvinnliga huvudroll". Men även om Rasa och hennes pappa är fulla av värme och glädje finns allvaret alltid som en underton. För pappan tvingas åka till Norge och arbeta trots att han kropp ständigt säger ifrån att den inte orkar mer. Läkaren som han går till för sin allt sämre rygg konstaterar att han inte kan åka till Norge mer, "du kan inte va så girig", säger han. Läkaren kunde inte under några omständigheter förstå deras situation som kräver att pappan åker och jobbar i Norge ibland för att de helt enkelt ska kunna leva. Rasa förlorar sitt jobb också, tvingas till arbetsförmedlingen där de har inställningen att "det här ska nog lösa sig allt" och "bara ni är tillräckligt drivna kommer ni få jobb", Rasa påpekar att om det inte finns några jobb är det inte så mycket att göra. Rasismen och främlingsfientligheten finns också där som en ständig påminnelse för att Rasa och hennes pappa inte ska känna sig allt för välkomna.
 
Som sagt en dokumentärfilm, en film om verkligheten. Om kämpande, starka, fina människor som allt för ofta är de som till varje pris ska tryckas ner av samhället. Det är också en film om många människors ständiga påträngande naivitet och oförmåga att sätta sig in i andras situation och sätta den situationen i ett större samanhang som tillhör olika system som alla går ut på samma sak, att klättra sig uppåt på andras bekostnad och också många gånger genom deras arbete.
 
 

Ett annat sätt att vara ung

 En till text jag skrivit till vår bokblogg i skolan. Nu efteråt började jag fundera på om jag verkligen tycker så som jag skrev. En tonåring som är vegan och skriver låter väl ändå ganska stereotypiskt fast åt ett håll där vi visar en "grubblande", tonåring. Men kanske ändå inte, för Hannah är ändå sin egen och jag kommer ihåg att jag gillade boken precis efter att jag läst den och man kan alltid tänka över en bok för mycket och på så sätt förfstöra den. Jaja det blir bra och hoppas att alla ni har det bra. /Bella

 

Den här boken, “ett annat sätt att vara ung” läste jag i samband med att jag skulle på ett skrivarläger i sommras där ledaren var just Per Nilsson, författaren till denna bok.

Jag tyckte om den, framförallt tror jag för att det är en ungdomsbok som inte strävar efter att gestalta en “typisk” tonåring så som alla våra fördomar säger oss, inte heller försöker den illustrera någon sådan “typisk” konflikt mellan dessa tonårs-tonåringar. Det är här jag tycker att många ungdomsböcker faller, där man ska gestalta hur det är att vara ung idag och själv sitter man medelålders och var barn på 70-talet och fastnar därför i stereotyper.

Per Nilsson gestaltar Hannah, 17 år (går estet bild och form ) och hon vill ifrån ungdomslivet med dess ytlighet och spel eller kanske i alla fall finna sitt eget sätt att leva i den. Hon är vegan och hennes dagar går åt till att analysera tillvaron och leva på ett sätt som orsakar så lite skada som möjligt till den yttre världen medan hon lever i sin egen. Men mest av allt skriver hon och det viktigaste för henne är att få de här dikterna lästa. Därför lägger hon de på caféer, på busshållplatsen eller bara “råkar” tappa de på stan. Dikterna som Hannah skriver tycker inte jag har ett direkt större poesivärde, men jag är övertygad om att Per Nilsson är medveten om detta och i sammanhanget passar de ändå i en grubblande tonårings anteckningsbok. För jag kan nog hålla med om att dikter är svårt när man är 17 år och det löper risk att allt låter likadant. Där blir det lite tvärtom, vi är 15 till 17 år kanske och ska beskriva livet, stor kärlek och kanske de allra svåraste ämnet att behandla “döden.”

Nilssons egenskap att fånga mig ifrån allra första sidan är nog den mest anmärkningsvärda och när händelserna hela tiden trappas upp och är på väg att sluta i ett kaos köper jag det ändå, fastän de inte är det mest logiska och trovärdiga. Men det är nog just det han vill fånga, en historia som överskrider gränser och logik, när en människa med skrämmande kontroll styr andras liv

Moonrise Kingdom

 
Den här underbara filmen hart jag precis sett och jag kände att jag måste blogga om den nu direkt innan min starka upplevelse från den svalnar. Jag låg i soffan under en filt efter en annars händelserik helg och tittade på den ensam och det är enligt mig ofta ett väldigt bra sätt att se film på. Den här, Moonrise Kingdom lämnade mig med ett leende på läpparna, främst för Wes Andersons geniala bildkompositioner, färgsättningar och den översvävande känslan av dockhus genom filmen. Han har gjort en otrolig skildring av den första tonårskärleken så som den är för de allra flesta, ny, skrämmande och spännande. Men han låter oss samtidigt se två annorlunda, egensinniga karaktärer mötas och utforska kärlek så som de alltid gjort allting, på sitt eget vis.

Havsmannen

Nu kommer ett boktips, Havsmannen! Carl Johan Vallgren har skrivit en bok där han lyckas skapa klassisk spänning, där han berör och hans gestaltningar av både miljö och karaktärer är fantastiska. Jag tror att han inspirerats en hel del av John Ajvide Linqvist, men ja, han är ju också en av mina favoriter så det gör inte så mycket. Men det är framförallt det lyckade med de övernaturliga inslagen i en annars grå och tragisk vardag för två ungdomar som fångar min uppmärksamhet. Det är alltid så svårt att sätta ord på vad det är man tycker om med en bok, men jag tror att det övernaturliga skapar en kontrast till det vardagliga som resulterar i att båda intrycken förstärks och att det mycket är det jag tycker om med boken. Detta är altså ännu ett boktips ifrån mig. Lägg det på minnet, Havsmannen! /Bella
 

Hungerspelen

Jag har läst den omtalade boken ”hungerspelen” och börjat på den andra i trilogin, ”fatta eld.” Dessa har det senaste året, sen filmen hungerspelen släpptes, jämförts ett antal gånger med Stephanie Meyers böcker ”the twilight saga.” På baksidan högst upp står ett citat ifrån Stephanie ”Hungerspelen är fantastisk.” Jag ser det endast som okunskap ifrån vuxenvärlden att jämföra dessa två helt skilda författare och bokserier. Hungerspelen är i grunden en mycket politisk framtidsskildring där ett kärleks triangeldrama ligger som en parallellhandling . Det är väl just det triangeldramat plus det faktum att Suzanne Collins (hungerspelens författare) använder sig av ett väldigt simpelt språk. Som människor har uppfattat och jämfört med Twilight.

Jag har väl egentligen ingen direkt rätt att klanka ner på Twilight eftersom jag själv har haft en period då jag läste och avgudade dessa böcker, men jag läste om den första boken på engelska för ett tag sen och trots att engelska inte är mitt modersmål och att jag inte är överdrivet duktig på det så kunde jag uppfatta att boken verkligen inte var bra skriven. Inte bara att Stephanie Meyer som de i skolan skulle sagt ”använder sig av ett vardagligt språk.” Utan en del var dåligt skrivet! Eftersom jag inte längre tycker att handlingen är speciellt intressant och att språket är haltande och intetsägande slutade jag läsa när jag kommit halvvägs.

 

Det är här hungerspelen kommer in, den har till skillnad ifrån Twilight tagit upp och fångat en intressant historia. En framtidsskildring utan monster, vampyrer eller rymdvarelser. Nej, en skildring av framtiden där regimen genom manipulation och fruktansvärda ”hungerspel”, vilka skulle kunna liknas vid gladiatorspelen i antikens Rom, har tagit kontroll över befolkningen. Vilka de delat in i olika distrikt, där vi tydligt kan se klasskillnader, så som våra I- och U länder idag. Alltså kan också ”hungerspelen” ses som svidande kritik emot det samhälle vi har redan idag.

Det känns som om ”hungerspelen” i främsta hand är riktad till en ganska ung målgrupp, även om jag och flera andra kan tycka om den även som äldre.

 

Jag är trött på de många vuxnas patetiska kategorisering av ”ungdomar” och vad de tycker om, jämförandet mellan Twilight och hungerspelen tycker jag var ännu ett sådant. Eftersom detta var en bok som faktiskt många yngre som inte vanligtvis läser uppskattade måste den naturligtvis jämföras med Twilight. Jag tycker att hungerspelen var ett bra initiativ ifrån Suzanne Collins, att införa en bra bok för en ung målgrupp. Så att tolvåringarna idag faktiskt inte bara fastnar för Twilight utan får i sig något av en aning högre kvalité, där det finns en politisk vinkling  som de kan behöva se.


Game of thrones

I brist på annat att blogga om, tänkte jag tipsa er om en tv serie och boken den baseras på, Game of thrones. Den andra säsongen kommer snart att gå på tv. Om man sett den första säsogen och inte läst boken är det ett tips. Det är som ett se den igen, men få ännu större och mer detaljerad inblick i alla de intressanta släktförhållanden den innehåller. Boken skulle jag på ett sätt säga går under genre fantasy, samtidigt som den är mycket mer och många av de som generellt inte tycker att fantasy är jättebra kan älska denna bok, framförallt tror jag det är för att den kvalité boken har mest av är extremt intressanta karaktärer. Karaktärer som varken är helt goda eller helt onda, karaktärer som är trovärdiga just därför och har brister samt kvaliteér. Jag skulle säga att Game of thrones är en släktsaga, som utspelar sig i en värld som liknar medeltiden, men är ändå odefinierbar och det gör den bara mer intressant. Jag tänker inte avslöja mer, men jag tycker absolut att ni ska ge både böckerna och tv-serien en chans.


Hugo

Igår såg jag filmen Hugo. Det är verkligen ett filmtips från mig, då denna var riktigt bra och otroligt mysig.
Filmen utspelar sig i Paris på 30-talet och det är 12 åriga Hugo som står i centrum. Hugo bor i väggarna på en tågstation och vrider upp klockorna där. Från klocktornets håligheter kikar han ner på världen och betraktar karaktärerna i den, själv är han ensam. Genom tillbackablickar får vi reda på att Hugo hade en fantastisk pappa, men att han nu dött och Hugo är föräldralös. Det var hans farbror som tog med honom till stationen där han jobbade med att sköta klockorna. När denna farbror ger sig av, tar Hugo över och eftersom ingen vet att hans farbror gett sig av och klockorna går, så misstänker ingen att det i själva verket är den filosofiske tolvåringen Hugo som tar hand om dessa. Sin kunskap om hur man lagar saker och framförallt klockor fick han av sin pappa som var urmakare. Tillsammans med sin pappa försökte Hugo laga en trasig robot, en som det var sagt kunde skriva med penna. Det var ett viktigt projekt för Hugo och när pappan sen dör, blir det en hjärtskärande historia om att detta är det enda Hugo faktiskt har kvar av sin pappa och han försöker desperat laga den med hjälp av stulna delar.
När Hugo möter den poesi och bok älskande Isabelle. Jag kan inte låta bli att älska denna karaktär. Som aldrig sett en enda film, medans Hugo sett massvis blir det verkligen ett äventyr och mysterium som håller från början till slut. Med denna histora vävs verklig filmhistoria in på ett mycket snyggt sätt och jag som ändå inte kan alls mycket om detta, gillade det.

"Hugo", har fått flera Oscars och jag förstår det verkligen. Skådespeleriet är fantastisk, jag blir så imponerad av de två barn som står i huvudrollerna. Historien är verkligen helt underbar och att det i kulisserna finns ett Paris under 30- talet gör ju inte saken sämre. Nej, Martin scorsese har gjort ett väldigt bra jobb med denna film, enligt min åsikt.


Dexter

Som jag nämnt innan, älskar jag att titta på serier. Jag blir helt fast och om jag skulle bli sjuk och har en serie som jag har hemma att titta på, har jag ibland sett nästan en hel säsong i rad. Just nu följer jag HBO´s "Dexter." Denna handlar om en seriemördare vid namn Dexter. När jag fick handlingen klart för mig, att ja det handlar om en seriemördare, var jag först tveksam. Eftersom jag visste att det var en komedi/drama och inte en thrillerserie, förstod jag inte riktigt hur de skulle göra en serie om en seriemördare på ett komiskt vis utan att det blev väldigt löjligt. Men nu när jag är inne på andra säsongen av denna riktigt bra serie, kan jag börja med att säga att det är definitivt snarare en drama. Även fast Dexters mördande ibland framställs på ett komsiskt vis, finns det en så allvarlig underton att det "komiska" bara lyfter fram och förtärker det allvarliga. Dexter Morgan jobbar som blodanalytiker, på Miami Metro Police Department, ett jobb som gör det möjligt för honom att stilla sitt begär. Att noga, som den perfektionist han är, välja ut offer och mörda de. Serien inehåller många karaktärer som man kan tycka om och som jag älskar, b.la är Dexters syster, Debbie en favorit. Det är just när karaktärerna presenteras på ett bra sätt och du verkligen "lär känna de" som jag riktigt fastnar i en serie. Det tycker jag verkligen sker i "Dexter".

Hela Dexters mördande är ett dillema eftersom han endast mördar andra mördare. Och ju mer han gräver i  sitt förflutna, desto mer förstår han varför han kunnat bli som han blev. I första, pilotavsnittet så presenteras Dexter och det blir förklarat för en att han blivit adopterad. Du inser också snabbt att Dexter inte är som andra och att hans fosterpappa tidigt förstår detta. Han "löser" problemet genom att lära upp Dexter att bara mörda andra mördare och på så vis kan Dexter stilla sitt begär att döda utan att oskyldiga blir drabbade. Dexter är en psykopat som följer en kodex! Frågan om Dexter känner någon empati, bollas fram och tillbaka och han är själv mycket förvirrad. Du följer med i historien genom Dexters tankar och får därför verkligen en förståelse för honom och varför och hur han kan agera som han gör. Men den huvudsakliga frågan Dexter ställer till sig själv och som du tvistar med dig själv om svaret  hur denna serimördre verkligen är medans du ser "Dexter" är.
"Am I good person, doing bad things. Or am I bad person doing good things?"


http://1.bp.blogspot.com/-4V51dYf8TkM/TnrlHSHMaCI/AAAAAAAAX64/7iCQEN1GZ88/s1600/dexter2.jpg

Nawals hemlighet

Som jag lovade igår kommer nu en "recension" på filmen "Nawals hemlighet."




När jag sett färdigt den här filmen mådde jag verkligen psykist dåligt, denna känslan övergick så smånigom till känslan av att vara otroligt lyckligt lottad i livet. Filmen berörde mig på alla plan och jag hade svårt att greppa att människor i verkligheten lever i denna misär, denna fattigdom och våldsamhet som finns överallt i värden. På ett mycket skickligt sätt där vi får följa med till mellanöstern i två olika berättelser i skilda tider som kopplas samman berättas historien om två syskon, ett tvillingpar som genom två brev som testamenterats till de efter sin mammas död ger sig av till mellanöstern, till Libanon som är deras mammas hemstad, för att finna sina rötter och den hemlighet som de alltid kännt på sig funnits där, att mamman dolt något genom hela deras liv. Parallellt med detta får man också följa deras mamma och hennes otroliga och djupt berörande resa och flykt för att finna den son som tagits ifrån henne.

Den här filmen borde ses av alla samtidigt som jag inte är helt säker på att jag borde tipsa om den eftersom du kommer att må så dåligt av den. Men jag skulle ändå säga att det är värt det och att det är en mycket viktig film. Ofta i filmer skildras någon av de båda sidor som "god" och den andra som "ond", eller i alla fall den som ställt till det, som orsaken till alla problem. Fastän att det berättas om krik och konflikter som är så mycket mer komplicerat än så, i den här filmen skildras konflikten mellan kristna och muslimer på ett mycket bra sätt, då du får ett mycket objektivt och korrekt intryck om hur det faktiskt var under inbördeskriget i Libanon på 1970-talet, det förblir onämnt genom hela filmen att det faktiskt utspelar sig i just Libanon men flera aspekter talar för detta och jag drar slutsatsen att det inbördeskrig som äger rum någonstans i mellanöstern ungefär under 70-talet måste vara det libanesiska.

Denna film om en familjetragedi är fruktansvärd och fruktansvärt bra, musiken, skådespeleriet, manuset. Allt stämmer och blir helt perfekt. Tycker du om att se riktigt, riktigt bra film och film som du inte nödvändigtvis måste bli glad av, se "Nawals hemlighet!"


Hämnden

Hämnden: Filmen utspelar sig i Danmark och handlar främst om Christian och Elias. De två möts i skolan och får en förståelse för varandra, Elias vars föräldrar håller på att separera och eftersom Elias pappa (Mikael Persbrandt) tillbringar mer än hälften av sitt liv i Afrika där han gör ett fantastiskt jobb som läkare håller Elias på att förlora kontakten med honom, och Christian som precis förlorat sin mamma pågrund av Cancer. Filmen skildrar människor som lever i sorg och visar skolan på ett mycket bra sätt. T.ex är det med en scen där Elias lärare har ett möte tillsammans med hans föräldrar. De lyckas vända på det så att skolan inte på något sätt är ansvariga för att Elias blir extremt mobbad i skolan. "Det är fler som får sina cyklar punkterade." Tillslut får Elias och Christian en idé som ska vara en hämnduppgörelse, men inte för de som behandlat de illa ,utan de ska hämnas på en vuxen som var med i en helt annan intrig tilllsammans med Elias pappa. Fast denna hämd ser jag bara som att de var ett sätt för dem att visa att de inte orkar med mer, att de inte är fega och liksom ser på det som en revolution. Detta blir ett projekt som för de två nämre varandra.

En riktigt bra, spännande film som innehåller många trovärdiga intriger och vändningar, den är sevärd!



Tre recensioner

Jag har ju berättat att jag älskar att skriva och ett annat intresse jag har som hör ihop med det är att Läsa. Igår funderade jag över vilken som är min "favoritbok". Jag kunde faktiskt inte avgöra vilken som är den allra bästa boken jag läst, men jag kom med en gång tänka på tre böcker som alla på olika sätt berört mig och fått mig att på samma sätt som när mman var elva och läste Harry Potter resa till en annan tid och plats, inte ens kunna slita sig från boken när man är tvungen att sluta läsa, utan också då tänker man på vad som kommer hända näst. "Vad är det som göms i Gringotts valv." och "Vad ska de göra med Draco Malfoy, som förstör allt." Jag tänkte berätta lite om de tre böcker för er, om ni har läst böckerna kan det bli en rolig läsning och igenkännande annars mycket bra boktips.



Lilla stjärna: John Ajvide Lindqvist bemästrar förmågan att få de mesta orimliga händelser att verka fullständigt vardagliga, en egenskap inte helt olik Stephen Kings. Den här boken börjar med ett ovanligt barn, ett barn som tar sin första rena ton som spädbarn. Hon har en förmåga att sjunga helt rent och härma all musik hon hör. Barnet växer upp i en källare, isolerad från omvärlden. Av sin bror får hon namnet Therese och tillsamans ger de sig iväg. Ett ovanligt barn från början till slut, hon uttrycker inga känslor överhuvudtaget. På ett ppoesi forum hittar hon andra, andra speciella ungdommar och tillsammans drar de igång en serie händelser som börjar med en hämnduppgörelse och slutar med allsång och kaos.




En komikers uppväxt: Boken handlar främst om Juha, en kille som desperat strävar efter att bli någon i klassen. Eftersom ham inte är bra på något annat än att vara rolig utser han sig själv till "klassens clown." En Komikers uppväxt är en smärtsam och klockren skildring av mobbning och innehåller delar alla kommer känna igen sig i.  Juhas kompis Jenny, Jenny som ställer upp för Juha och är en mycket sympatisk karaktär, ignoreras så fort Juha får chansen att hänga med de "coola"  i skolan och man lider så oerhört mycket för hennes skull, samtidigt som man förstår Juhas problem att han kommer att klassas som nörd och idiot om han är kompis med Jenny. En bok som man skrattar och gråter åt om vart annat.






Boktjuven: Denna författare med sitt poetiska språk har fascinerat och fängslat mig vid hans bok boktjuven. Markus Zusak har istället för att beskriva de antesemitiska hatet mot judarna och deras hårda liv under kriget, skildrat en tysk familj som dessutom gömmer en jude i källaren och använder en annorlunda berättarteknik med döden själv som berättare.

Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0