Låt Ibbe stanna!

De flesta har nog hört om 18-åriga Abrahim Jabateh "Ibbe" som har bott i Sverige i sex år men nu ska tvångsdeporteras till Liberia. Där väntar ingen anknytning på något sätt, Ibbe har vuxit upp i Sverige, har sin familj och vänner här. Det är ett inhumant besked som tas ifrån migrationsverkets sida.
 
Men jag måste också ännu en gång få ur mig lite tankar om den här individualiserade synen på flyktingpolitik vi har idag. Jag tror på och stöttar alla de som står upp för Ibbe, som startar facebookgrupper och hashtags. Det finns bara ett problem med det här. Det är att man nu jämför det här utvisningsbeskedet med den gruppvåldtäkt där sex killar gick fria. Sex killar som var invandrare, man säger att Ibbe borde få stanna som har "integrerats" och "skött" sig. Ja, så kan man se det. Eller så väljer man att se det som jag gör. Att det ligger en rad politiska beslut bakom som möjliggör att Ibbe får ett utvisningsbesked efter att har rotat sig och upprättat ett liv i Sverige. De politiska besluten måste ändras från grunden, samtidigt som man ser till att Ibbe får stanna. De sex männen som våldtog en flicka har ingenting med Ibbe att göra, de borde ha straffats, självklart. Men det är retoriken kring att de förtjänande att åka och Ibbe inte som är problemet. Jag anser att vi måste ha en reglerad invandring i Sverige, eftersom flyktingar ska få en dräglig levnadsnivå. Men tycker att det är oerhört problematiskt att börja "välja ut" vilka man tycker ska få stanna och vilka som inte får stanna genom att titta på saker som om de sköter sig i skolan, om man följer "svenska traditioner" och liknande. Vilket jag själv sett förekommer när vi på vår ort hade ett utvisningsbesked av en familj som levt i Sverige i flera, flera år.
 
Jag kan inte alla vändningar, regler och lagar som följs idag på migrationsverket. Men det jag tror krävs är en syn på människor som människor och att vi alla ser att jag som född i Sverige inte måste "sköta" mig eller följa några traditioner alls för att få vara kvar i Sverige. Jag ber de fantastiska människorna som står upp för Ibbe att inte adoptera SD.s retorik. Vi behöver vara många som pressar migrationsverket i inhumana beslut. Samtidigt som vi pratar om de politiska beslut som står bakom och gör att utvisningsbesked tar så fruktansvärt lång tid. Sex år är en lång tid, en tid då Ibbe vuxit upp i ett visst land, lärt känna människor här och i Liberia finns ingenting.

Sexualiserat våld har inget med etnicitet att göra!

Sex tonårspojkar frias efter att ha våldtagit en 15-årig flicka. På mitt Facebookflöde delas artikeln, tillsammans med en upprörd statusuppdatering. I kommentarerna nedanför finns dock en annan jargong. Det är fruktansvärt det som hänt, det verkar alla var eniga om. Men kommentarer som "dem hade väl utländsk bakgrund, då är det ju synd om dem" och "nästa steg är väl sharialagar" gör att jag blir så fruktansvärt arg. Orsaken till att dessa killar frias är att vi har ett samhälle där män är överordnade kvinnor. Vi har sexualiserat våld på en strukturell nivå där skulden ofta läggs överallt annat än där den hör hemma, hos männen som våldtar. Däremot läggs inte skulden enbart hos offrerna själv utan i detta fallet också på "människor med utländsk bakgrund". Som att det inte sker våldtäkter av människor oavsett etnicitet, som att inte "svenska" män våldtar.
 
Det känns som att män av endast svensk bakgrund som grupp ofta riktar stämpeln mot muslimska män för att på så sätt skapa en grupp man själv inte tillhör. Man säger att det är dem som våldtar, dem kommer hit och våldtar "våra" kvinnor. För att på så sätt lätta sitt eget samvete av att tillhöra den grupp som majoriteten av dem som våldtar gör. Problemet är då att man inte tolkar patriarkatet på tillräcklligt djup nivå och ser att det är en ordning som drabbar både kvinnor och män, men på väldigt olika sätt. Det blir en "vi" mot "dem" känsla i form av, vi svenska män mot invandrarna eller ibland till och med vi mot kvinnorna. Men partriarkatet är en samhällstruktur som vi alla människor bidrar till att upprätthålla. Man måste kämpa aktivt med sig själv för att inte hamna i samma mönster. Det finns inget "vi" mot "dem" inom feminism. Det är det alla måste inse, det är inte så att någon är emot alla män. Vi hjälps åt att upprätthålla partriarkatet och vi måste hjälpas åt att bryta ner det. De killarna som skriver de här rasistiska kommentarerna skulle kunna vara män som ser att orsaken till att dessa män frias är att vi har ett skevt rättsväsende som även detta tar an de tendenser som finns i samhället. Det är sorgligt att se att deras enda förklaring till att detta händer, är en rasistisk sådan. En där man antar att de som våldtar är av en annan etnicitet och att det är just därför dem också frias. Vilket, om man tänker efter är en sjuk logik eftersom man som invandrare lär ha det betydligt svårare i en domstol.
 
Att dessa män frias är sjukt och det är också viktigt att kunna förstå orsakerna till det så att vi nästa gång kanske faktiskt lägger skulden där den hör hemma. Hos de som våldtar, självklart oavsett etnicitet.

Rutavdrag för läxhjälp?

Igår gick jag förbi ett antal likadana affischer på min gymnasieskola. "Läxhjälp" står det, och längre ner "gratis"! I december förra året sa man ja till att införa rut avdrag för läxhjälp. Inräknat avdraget, kostar läxhjälpen lite över 200 kronor per timme lite beroende på vilket företag man väljer. Detta är något som långt ifrån alla har råd med.
 
Men rut avdrag för läxhjälp klubbades igenom för ett halvår sen och vi har lugnat ner oss. Rut och rot har blivit en naturlig del av när du tar hem en rörmokare, städhjälp eller någon som hjälper ditt barn med läxorna. Men när jag går förbi affischerna som det står läxhjälp och gratis på, påminns jag om hur fel rutavdrag för läxhjälp är.
 
Vi betalar skatt till vårt samhälle för att finansiera det kollektiva, så som sjukvård och skola. Dessutom ska alla ha samma vård och alla ska ha samma möjligheter till att klara sin utbildning. Det är en av grundpelarna i det svenska samhället. Det vi har kallat för "den svenska modellen", folkhemet eller välfärdsstat. Nu har vi ett statligt finansierat avdrag för att föräldrar som kan betala 200 kronor i timmen ska få läxhjälp till sitt barn. Jag undrar då, vart tog det kollektiva vägen? Vad hände med den svenska modellen, när man nu kan köpa sig till att ens barn har lite bättre förutsättningar i skolan än de vars föräldrar inte har råd? Det finns såklart fortfarande ideela alternativ, det gör det. Som nu, på min gymnasieskola. Läxhjälp av före detta gymnasielärare. Plats: pingstkyrkans ovanvåning. Då säger vissa att man har många alternativ, ideela och komersiella så att det får en så stor bredd som möjligt. Men jag tänker att det är ett bättre alternativ att man istället lägger de kostnader avdraget är för staten, jag har hittat att man tror att det kommer kosta 50 miljoner på tre år, på att anställa fler lärare i skolan, på att bygga in läxhjälp i skolan för alla, lägga pengarna på räknestugor och höja lärares löner. Satsa på att på alla sätt skapa ett samhälle där alla har SAMMA chans till bra utbildning.
 
Läxhjälp hör inte hemma på den komersiella marknaden, kunskap och utbildning ska inte bli till en klassfråga. Men det är så det ser ut idag, vi har en marknadiserad skola där man inte stöttar de läxhjälps alternativ på pingstkyrkans ovanvåning, utan istället de komersiella, som tar 200 kronor i timmen. Vi har ett samhälle där man kan hamna på bra eller dåliga skolor på grund av var man bor eller på grund av om dina föräldrar hjälper dig göra ett medvetet val. Det ska inte finnas dåliga skolor, pengarna ska satsas på det kollektiva så att alla skolor är bra skolor och alla elever oavsett deras föräldrars årsinkomst ska ha chans att få läxhjälp och samma chanser att lyckas som alla andra i deras skolklass.

Amanda Lindholm

 
Amanda Lindholm, en jättebra komiker och estradpoet jag inte hade någon aning om. Hon tar själv upp ämnet, och jag funderar på om det är så, att jag inte vet vem hon är för att hon är kvinna. Självklart kan det bara vara så att det är jag som inte är uppdaterad såklart. Men jag tänker på svenska politiska komiker, Soran Ismail, Özz Nujen, Magnus Betnér. Eller Magnus Betnér har ju typ som grej att han inte är direkt politisk, fast jo, han framför starka åsikter om allt! Magnus Betnér är egentligen ganska bra exempel där man kan se skillnaden mellan kvinnor och män på kulturscenen. Magnus Betnér säger ju nästan vad han vill, okej han har nog också fått ett och annat hatmejl, men han pratar om att det ofta är sverigedemokrater i så fall. Jag tycker mig inte se så många som ifrågasätter att Betnér pratar om droger från en extremt liberal synvinkel, eller den ännu mer kontroversiella åsikten, prostitution ur en liberal synvinkel. Där han i stort sett säger att prostituerade oftast väljer sitt yrke själva och att det är just det, endast ett vanligt yrke. Men Betnér är stor! Soran Ismail och Özz nujen är stora. Detta är alla tre män jag tycker säger bra saker, även om Betnér som sagt har sina problematiska åsikter från mitt perspektiv. Så missförstå mig inte, jag vill se de här killarna få sina soloshower och synas i tv och höras i radio. Men jag vill också se Amanda Lindholm! Jag tycker att hon, av det lilla jag sett är lika bra som många manliga komiker vi ofta får se i media., bättre än många också. Men jag har inte vetat vem det är, jag har inte sett henne i parlamentet, ett tv-program där t.ex Petre Medé har medverkat som i pricip den enda kvinnliga komikern och Petra Medé är en extremt hatad och utsatt komiker, för hon är ju kvinna.
 
Soran Ismail kallar sig feminist, Magnus Betnér kallar sig feminist, och Özz Nujen pratar (vet inte om att sagt uttalat just ordet feminist) om feminism. Amanda Lindholm pratar om och kallar sig för feminist och jag tror att många rynkar på näsan när hon gör just det och sätter skrattet i halsen lite, "ja men det är väl ändå lite hårt", och så får hon fortsätta med små shower, trots att hon är lika bra som de manliga komikerna som också pratar om feminism. Men eftersom dem är män och allt som män gör och säger ses som lite bättre än det kvinnor gör och säger hamnar även feminismen i det här, framförallt när det skrivs om i media. Men jag kan ge er ett tydligare exempel, de här snubbarna snackar feminism och Maria Sveland snackar om feminism. Maria Sveland är en författare som alla har en åsikt om! En person som hatas i media, som får hatkommentar på hatkommentar. Men hursomhelst önskar jag Amanda Lindholm all lycka och hoppas att jag får se mer av henne framöver, trots att det inte är enkelt att ta sig fram som kvinnlig komiker.
 

Skrivande

Det står två urdruckna tekoppar på mitt skrivbord. Bredvid mig ligger en anteckningsbok och en penna. Framför mig har jag min dator. Där skriver jag nuförtiden mer än någonsin. Tankar blir till ord och orden fyller mina tankar, nästan hela tiden just nu. Jag åkte till Skrivkramp i sommar, ett skrivarläger för ungdomar lett av författaren Jessica Schiefauer. Sen dess har det blivit fler och fler timmar framför datorn med ett öppet word dokument och många tekoppar senare har jag en del jag kan läsa igenom och stolt tänka, det är jag som har gjort det här. Jag tror att jag på riktigt förstått innebörden av ordet flow först nu. Jag förstår vikten i att hitta en skrivprocess, disciplinen, fördelen med att ibland sitta vid ett skrivbord istället för uppkrupen i sängen. Jag låter nu saker ta sin tid. Låter texten vara ett utkast, jag vet jag kommer göra om nästan totalt. Men det tar vi senare, nu ska jag bara vara kreativ.
 
Jag drömmer om att vara författare på heltid, om att ta skrivarveckor på Fårö eller Gotland. Men samtidigt trivs jag bra framför mitt skrivbord i mitt sovrum. För jag tänker att pressen att producera som etablerad författare skulle vara så enorm. Så kanske är det som jag har nu det allra bästa. Skriva för sig själv, ingen annan som begär att någonting ska bli någonting alls. Jag har upptäckt hur en idé kan forma sig själv, hur man kan börja skriva något så totalt dåligt som sen blir bra. Jag tror att det finns så många fler människor som kan skriva än som faktiskt syns. Det finns nog så många människor som har en liten idé till en roman, novellsamling eller diktbok som sen inte lever ut det. För man vågar inte tänka tanken, det där "om"et kommer ibland. Om jag faktiskt skriver en färdig bok, om jag faktiskt får en bok utgiven, om jag faktiskt får två böcker utgivna, om jag faktiskt blir författare på heltid. Men sen så är det så enkelt att vända på tanken. Det finns ju så många saker som talar emot att det faktiskt blir så. Eller så gör vi helt enkelt så att vi provar och ser. Inget försök, inget resultat. Den frasen lät ungefär lika tjeck som "det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder". Men ändå, det är ju så. En liten romanidé eller en liten novellidé, kör på, testa, låt det utveklas!
 
Det står två urdruckna tekoppar på mitt skrivbord. Men jag tror jag ska koka mer te och skriva lite till!

Det är inte kul...

Det är inte kul. Fatta det nån gång. Det är inte kul när du skriker att det manliga fotbollslaget spelar som ett gäng tjejer när det går dåligt, det är inte roligt att säga kärringstopp, jag ser inget lustigt med att klappa till din kompis på axeln och säga damerna först när han är en man. Det är inte kul. Det är inte kul att som tjej höra att polarna till förloraren i sport eller tv-spel asgarvar när han förlorat "mot en tjej!"Det är inte roligt när du skriker "din jävla fitta", kallar någon hora eller säger att "ja, det var ju grymt. Du är ju tjej så.." Det är inte kul att förminskas, att ens kön blir till ett skällsord bland många unga killar. Det är tydligen något lustigt med att vara tjej överhuvudtaget. "Haha, damerna först". Eller varför säger du det annars? Det är inte ens kul att säga kärringstopp, eller att säga att "du kör som en tjej". Skämt är inte ofarliga! Kanske säger den vanliga medelklass Svensson som också ibland ägnar sig åt att nedvärdera kvinnor (hör och häpna!) att "ja men när du säger det på det viset". Men vadå!? När du säger att "du spelar som en tjej", "din jävla fitta" "damerna först" (i ett opassande sammanhang) eller "kärringstopp" då säger du samtidigt att det är något fel och avvikande att vara tjej. Att tjejer inte kan spela fotboll, att de definitivt inte kan köra bil. Att en fitta och alltså också den som har en fitta är något extremt negativt och att Kallle absolut inte vill vara kvinna. "För det vill man ju inte vara". Skämt är som sagt verkligen inte ofarliga! Bara för att du säger sexitiska eller kvinnohatiska meningar invävda i ett skämt reduceras inte innebörden och dess propagandistiska kraft. Din son hör lika bra vad du säger och din dotter både hör och känner vad du säger. Satir, humor och ironi är ett stark politiskt verktyg. Där kan du få fram det du vill säga på ett bra sätt. Det är när man tror att det du säger inom mediet blir fråntaget sin innebörd som det kan bli riktigt farligt.
 
Speciellt sexism och rasism är något som är vanligt förekommande i vardagliga skämt. Såna du slänger med utan att tänka. Man kan inte säga vad som helst bara det  är förklätt till ett skämt. Du kan inte sätta upp en sexistisk väggmålning på en gymnasieskola eller sätta in avklädda sexistiskt framställda kvinnor i  en fisktidning och komma undan med "det var ju på skoj". Lika lite som dess innebörd reduceras, försvinner innebörden från dina skrikande ord på forbollsplanen. "Ni spelar som tjejer!" Om vi inte slutar att skämta om saker vi inte skulle säga annars så kommer inte de sakerna att förändras. Om vi inte inser att det inte på något sätt, någon gång är kul att dra ett sexistiskt skämt, så kommer vi inte att komma nånstans på vägen. Då kommer "din mamma jobbar inte här" skylten att förevigt vara fastnaglad på din vägg, då kommer det att vara lustigt att vara tjej, då kommer din syster att först och främst vara bra på något "för att vara tjej", förutom matlagning möjligtvis. Men där är hon ju bra eftersom hon är tjej. Aldrig först och främs individ! Då kommer ekot från skolgårdens fotbollsplan alltid vara densamma "ni spelar som tjejer". Det är inte kul, även om du säger det i ett skämt. Det betyder samma sak. Det är det som är själva grejen med att öppna sin mun. Du säger något du vill ha sagt och om du inte behärskar ironi och din mening är att vara sådan så kommer innebörden av dina ord att vara desamma. Även om du säger det i fraser som kanske för dig förlorat sin verkliga innebörd. Det kommer alltid att vara tjejer som hajar till varenda gång du skriker "du spelar som en jävla tjej".
 
 
 

Prinsessan Papperspåse

Långt in i bokhyllan, bakom Sagan om Ringen triologin, Harry potter böckerna och några utspridda Eva och Adam och Tzatziki volymer i min lillebrors bokhylla hittade jag idag en bortglömd saga. En liten barnberättelse som rymmer en historia som trotsar allt de sagor som utspelar sig på slott står för.
"Åh, Melvin kan inte jag få läsa denna för dig? Både jag och Elvira älskade den när vi var små! Det är ju verkligen en barnbok och jag var nog yngre när jag läste den, men jag tror du tycker den är lite mysig." Nostalgisk och förväntansfull sätter jag mig på den soliga altanen med min lillebror som något motvilligt gått med på att höra denna saga. Jag slår upp första sidan. "Prinsessan Papperspåse" läser jag långsamt och visar Melvin den första illustrationen. Den som visar en uppklädd prins framför en vacker prinsessa i ett slott. Allt är som det ska. Redan efter andra sidan tar sagan som beskrivit en prinsessa som ska gifta sig med sin prins en oväntad vändning för den som inte otaliga gånger läst den som litet barn. Prinsen blir bortrövad av en stor och läskig drake. Ja, precis ni förstod rätt, PRINSEN blir bortrövad. Prinsessan vad gör hon? Jo, hon letar sig genom ruinerna av slottet, inser att alla kläder och saker är uppbrända av drakens eld, men finner dock en papperspåse och iklädd den ger hon sig av för att rädda prinsen. Redan här har man fångat mitt intresse och jag gör min nördiga genusanalys. På fjärde sidan av den här boken har man suddat ut de drag som brukar vara de utmärkande och allt för ofta enda egenskaper en prinsessa har i en historia. Nämligen de yttre attributen. På så sätt lyfts Prinsessan Papperspåses riktiga egenskaper fram. Nämligen hennes intelligens och hennes mod. Vilka är egenskaper som kvinnor vanligtvis inte tillskrivs i den här typen av berättelser, ofta inte i några berättelser alls. 
 
Prinsessan Papperspåse fortsätter genom många sidor att söka efter draken och när hon finner den är det inte så att hon blinkar med sina långa ögonfransar, börjar gråta och bönfaller hen om att visst lämna ifrån sig hennes älskade prins. Nej! Prinsessan överlistar draken med list och slughet. När hon äntligen kommer fram till sin vackre prins vill han inte ha henne. Nej, boken slutar med raderna:
 
Roland (prinsen): "Herregud så du ser ut! Du luktar bränt, håret är alldeles risigt och det enda du har på dig är en smutsig gammal papperspåse. Kom tillbaka när du ser ut som en riktig prinsessa."
 
Elisabeth (prinsessan): "Hör du Roland,"sa Elisabeth. "Det är inget fel på dina kläder och du har nytvättat hår. Du ser ut som en riktig prins, men du är en knöl".
 
Som du förstår blev det inget bröllop...
 
Slutet blir en hel samhällskritik av hur kvinnor ofta endast betyder något när de är "vackra prinsessor". Jag tänker mig också en kritik av ytlighet och utseendefixering överhuvudtaget, när prinsens vackra yttre, självklart inte väger upp det faktum att han är en knöl.
 
Prinsessan Papperspåse slutar inte med ett stort maffigt American Wedding. Där är inga bakelseklänningar och en prins som stolt visar upp "sin" prinsessa och där hans stolthet endast riktar sig åt hennes yttre. Framförallt är det ingen saga med en tjej som har som enda egenskap att hon är snygg, och jag slipper läsa en berättelse om en kvinna som tvingas backa undan för en mans personliga resa och utveckling av karaktär, endast det faktum och enkla konstaterande att det är PRINSESSAN som räddar PRINSEN är unikt. Ett sunt och intelligent perspektiv av könsnormer fördes tydligen in redan på 80-talet i barngenre genom den här berättelsen. Men framförallt där känns det som att vi måste framåt ytterligare och jag väntar på att Disney, ledande inom området "prinsessa blir bortrövad, och räddas av prins" ska bryta med sin konservativa prinsessa, prins syn, föra in lite smart genusperspektiv i sina slotthistorier, låta prinsen bli kär i prinsen och prinsessan i prinsessan nån gång då och då och ibland skippa hela sitt vita fluff-bröllop på slutet!
 
 

Handskrivna brev

Handskrivna brev måste ju vara det finaste man kan få. Igår fick jag ett sådant när jag satt uppe sent, ensam i köket och drack te. Så dessutom måste det varit det bästa tillfället att få det. Sen skrev jag ett själv, medan huset gick och la sig, mitt te kallnade och det blev mörkare och mörkare ute. Breven blir så uttrycksfulla, så äkta och raka. Någon som faktiskt verkligen har lagt tid på det där brevet.  Av den här anledningen är det bra att ha människor man bryr sig om långt ifrån. Det skulle nog inte bli samma sak att skriva brev till mina vänner som bor i stan. Men igår funderade jag på hur kontakten till en människa skulle bli om man enbart skickade brev till varandra. Skulle bilden man får helt stämma överens med personen som den är, skulle relationen bli annorlunda, kanske ännu starkare. Jag tror i alla fall att den skulle bli annorlunda. Nästa tanke blev från detta att tänk om man skulle ha brevkontakt med någon man aldrig sett, någon man inte vet är tjej eller kille, gammal eller ung, eller hur den ser ut. Skulle man få en vän oavsett åldersskillnad, skulle man bli kär oavsett kön och sexuelll läggning och skulle den här personen förändra dig och stärka dig precis som vilken annan person du bryr dig riktigt mycket om? Kanske skulle det vara på det här sättet och är då vårt samhälle bara uppbyggt av begränsningar, för om man inte vet vem den andra är kan man ju inte på något sätt förhålla sig till normer. Fast vi måste ju ändå ha våra gränser, jag tror inte att det skulle fungera annars. Men just tanken på att två personer som inte vet vem den andra är antagligen skulle kunna knyta samma lika starka kontakt som vemsomhelst gör att man förstår att mycket av det samhälle vi har idag enbart begränsar oss, som sagt vi måste ha gränser, men det finns många, många normer i samhället som jag tror att vi alla hade mått bättre utan.

Om fina platser och Gina Dirawis sommarprogram

Jag är en person som tycker att det är viktigt med alla människors rätt till andrum, rätt till en egen plats där man bara kan vara, känna sommaren komma och kroppen tina upp efter den långa vintern. Jag är definitivt en sommarmänniska, idag när jag cyklade ner till havet satt på en klippa och pratade med en fin vän som befinner sig långt härifrån blev det faktum på något sätt fullständigt. Jag älskar sommaren! Älskar den ännu starkare samhörigheten med människor som blir bara för att det existerar något sådant som sommarnätter. Sitta på klippor, bada i sjöar och spela gitarr på en uteplats med levande ljus. Det är viktigt att alla människor ska få ha dessa stunder och platser, att den här världen är vår tillsammans, men när det behövs, enbart din! Jag cyklar hem barfota, genom sommarlandskap och småsamhälle-klimat. En kvinna ler och hejar på mig, jag hejar tillbaks. Jag visste vem det var, självkart visste jag vem det var. Det bor 3000 personer i vår lilla ort och villorna är byggda tätt intill varandra. Jag stannar cykeln och ställer den vid vägkanten precis framför där stängslet till en kohage börjar. Slår på Gina Dirawis sommarprogram. Hon pratar b.la om att tillhöra en grupp i samhället som enbart när hen "uppför" sig passar in. När hen gör bra ifrån sig, är tillräckligt "svensk", låter bli att snatta i affärer (trots att det självklart ligger i dennas kultur eller mentalitet. OBS stark ironi) först då tillhör man resten av samhället. Jag är blond och blåögd och kan faktiskt göra vad jag vill utan att behöva ifrågasättas som svensk eller göra att människor ser mig och folk som liknar mig som ett samhällsproblem. Ja, jag har mycket svårt att se att vad för brott jag än skulle begå så skulle de inte i media storma upp något om att jag vet inte vad, alla tjejer i dreads är otroligt farliga. Men däremot om Gina Dirawi som inte "alls är blond och blåögd" som Tobias Billström så fint själv skulle uttryckt det, om hon stjäl eller misshandlar då kommer det av någon nångång komma kommentarer om att "ja, det är väl bara att vänta sig av de där."  Hon berättar att efter att hon varit i Göteborg när en självmordsbombare var på plats kände hon att hon själv hade nån slags skuld och framförallt tvingades hon leva med rädslan om att bli ifrågasatt för att på pappret vara muslim. "Ja, han självmordsbombaren var ju också det. Är alla muslimer såna eller?" Gina Dirawis röst fortsätter att strömma ur mina hörlurar när jag barfota cyklar hemåt och jag tänker hur kan någon annan människa vilja ta ifrån oss samexistens och tolerans. Hur kan man beröva någon rätten att känna att det här är mitt samhälle, min strand och mina klippor, samtidigt som det är alla andras. Jag vill att alla människor ska kunna leva tillsammans på lika villkor och rättigheter och jag tyvker att det är bviktigt med människors rätt till andrum!
 
 

Det här med att kvinnor tjänar mindre än män i lön år 2013...

Jag har de senaste dagarna hört en hel del dumt gällande saker som rör feminism. Det första var under partiledardebatten, Jimmie Åkesson ska av någon anledning yttra sig i jämställdhetsfrågor. Där han uppenbarligen inte har någon insikt. Åkesson pratar om att anledningen till att kvinnor har lägre lön än män är eftersom man väljer andra arbeten än män och då just de arbeten med lägre lön. Att man löser detta genom att satsa i välfärden. Ja, jag är med dig om att man borde satsa mer i välfärden och sluta skära ner i offentlig sektor. Det är dessutom en viktig feministisk fråga, men Åkesson verkar ha svårt att se mer komplexa anledningar till att kvinnor i hög utsträckning arbetar inom lågavlönade jobb som undersköterska, lärare eller bibliotikarie.
 
Idag hamnade jag i en disskusion med en kille som också hade detta som argument för att feminism är överdrivet och att det visst inte är så att kön är en social konstruktion. För kvinnor väljer ju faktiskt de yrken som man tjänar minst på. Jag besvarade hans argument ganska bra tror jag faktiskt och jag var nöjd med det jag fick fram. Men jag blev inspirerad till att lyssna på en del smarta feminister, deras argument och också lyssna på människor som inte håller med och vilka argument man kan ställas för i framtida debatter. Här snubblade jag över en debatt mellan en kille från FI och Pär Ström.
 
Jimmie Åkesson och Pär Ström verkar tro att kvinnor oavsett samhällets förväntningar gör sina egna val som konsekvent gör de till underordnade män.
 
Nej, riktigt så tror jag inte att det fungerar. Om vi nu håller oss till det här med att kvinnor tjänar mindre i lön än män. 20% mindre är det närmare bestämt. Jag tycker att det är viktigt att se längre än vad Jimmie Åkesson och Pär Ström har gjort. Man kan välja att se att kvinnors företaganden genom hela deras liv ses som mindre betydelsefullt, just eftersom de är kvinnor.
 
Jag ser att samhället förminskar små tjejers lekar, att man liksom på ett ironiskt sätt uppmuntrar tjejer till att leka med dockor och barbies. Det här är mycket svårt att sätta fingret på, men det finns några exempel. BR-kataloger är ett, i dessa är tjejerna söta, snälla och det finns någon liten fin text om en ny docka som kan prata och gå. Sidorna är för övrigt rosa. De blå sidorna är heluppslag där killar trängs framför en ny radiostyrd leksaksbil med målade flammor och här finns en lång beskrivning av denna häftiga, coola nya bil och en lista på alla dess funktioner. Killarna skrattar och boxar varandra på axeln, tjejerna borstar stillsamt håret på en Malibu Stacy. Denna bild leder till att föräldrar uppmuntras att göra skillnad på dessa aktiviteter på grundval av kön. Också bilden av de olika aktiviterna görs skillnad på. De män och killar har för sig ses som viktigare, normen, mer socialt accepterat. Medan tjejen "får hålla på med det där", "jaja de lekar ju alltid med de där barbiesarna, men det har så kul". Aktiviteten som tjejen har valt ofta pågrund av en förväntning av samhället och aldrig pågrund av biologisk skillnad, den förminskas, förlöjligas. Ytterligare ett exempel på detta som gör att det blir lättare att förstå är om man tittar till många typiska amerikanska filmer. Här kan man ofta se en man och en pojke få sin viktiga kvalitetstid, spela baseboll, grilla eller nån sådan där annan sysselsättning som tydligen ska visa den där "manligheten". Killen växer som person i takt med dessa aktiviter för numera kommer hans pappa på hans födelsedag. Samtidigt får hans äldre storasyster rollen som en amerikansk dum brud som bråkar med mamman för att hon inte får gå på fest eller tillräckligt med pengar i fickan och där de hittar varandra på slutet genom att dottern förändrar på sig och man får det tydligt förklarat att det stod galet till med tjejen. Där måste hon göra en personlig resa, medan man såg att sonen och pappans dåliga relation grundade sig i bristande föräldrskap. Dessutom fick pappan creed när han blev en bättre förälder.
 
Allt det här är att göra kvinnor till något avvikande, något som är jobbigt att förstå och någon som kräver en man som stabil punkt. Det Pär Ström och Jimmie Åkesson tror är anledningen till att kvinnor tjänar mindre i lön än män är att skrapa på ytan, att inte kunna se en samhällsstruktur. Jag tror att de kvinnodominerande yrkena har lägre lön just eftersom det är många kvinnor som arbetar där och deras sysselsättning värderas lägre än mäns. Dessutom tror jag också på kön som en social konstruktion och att denna skapar kvinno- och mansdominerande yrken. Att ens kvinnas val ofta baseras på det faktum att man är kvinna och inte individ. För vi måste hela tiden anpassa oss till vad mannen vill, till att mannen vill göra karriärr och nej det är inte bara att lämna den mannen eller ens säga till honom att nu vill jag faktiskt göra det som är viktigt för mig. Strukturen är så djupt rotad i oss att man inte ens alltid ser den och det är också så att många kvinnor också ser strukturen på individnivå där man förtjänar allt det här just pågrund av vem man är. När den enda skillnaden är att du är just kvinna och det är det som är det avvikande, det som inte tillhör normen.
 
 

Pysselbild

Pysselscouter fnös pappa något när min lillebror förklarade att han idag inte vill åka till vår närliggande by för att gå på missionskyrkans scoutkår. Pappa fick uppleva äventyr genom hike och övernattning i alla väder, min lillebror fick göra julkort, påskkort och alla andra kort och när de faktiskt skulle ge sig ut utomhus, ut på vandring och övernattning blev den mindre lyckad och slutade med att de fick sova inomhus istället för i tält. Pysselbild är det ord som dyker upp i mitt huvud när jag har flytt kaoset i bildsalens nedervåning till den lugna övervåningen. Framför mig på bordet ligger en sax, lim och färgat papper. Pysselbild eller också ibland, flummbild. Likt pysselscouterna går vi omvägar. De är i ett rum och klipper tomteluvor, syftet är troligtvis att barnen ska ha det roligt tillsammans och säkert har det också ett pedagogiskt syfte, att lära barnen att samarbeta. Säkert fnissar barnen och har jätteroligt, men jag tror att de hade haft ännu roligare och fått en större upplevelse av att bara ta sina jackor och gå ut på en stjärnexpedition. Av svart papper klipper jag ut Jimmie Åkessons hår, propaganda är uppgiften och jag får ingen struktur i någonting. Vi går enorma omvägar för att lära oss, missförstå mig inte jag har valt rätt program och jag älskar att stå där i bildsalen och vara kreativ. Men jag ser också att det finns en problematisk syn kring bildundervisning. Jag vet att jag hade lärt mig mer av att min bildlärare ställer upp ett stilleben och jag vet var jag hade ställt det. Vid de stora fönster där solen lyser in och ljuset hade kunnat leka fritt över frukterna och vasernas struktur. Problemet är att man är naiv i sin syn på att skapa ett bra uttryck i bild, vi får uppgifter som syftar till att lära oss detta men det är ingenting man kan förvänta sig av gymnasielever och särskilt inte då de inte fått lära sig grunderna i bildskapande. Inte heller har man pratat om teckning och målning som ett hantverk vilket kräver enormt mycket tid att behärska. Jag tänker på Picasso, det finns en anledning till att hans tidigare verk var mycket mer naturalistiska än hans senare. För att gå ifrån regler, måste man ha lärt sig reglerna till fullo.
 
Därför finns det en stor motsättning i att vår bildlärare ger oss en uppgift som syftar till att vi ska lära oss att förenkla bilder genom att enbart få klippa ut papper och klistra ihop till en bild, innan vi lärt oss att skapa en riktigt bra naturalistisk bild. Att få ett uttryck i bild är något sällsynt och riktigt så tycker inte jag att det behandlas på min gymnasieskolas bildundervisning. Likt missionskyrkans scouter behandlar sin tro som det heliga, behandlar ägarna av den problematiska synen på bildskapande kreativiteten som något heligt. Jag tror att det är det som har skapat ett undervisningsrum utan de krav och den respons som man ser under en svenska eller mattelektion. "Vi får inte döda barnens kreativitet, allt är rätt", nej allt kan inte vara rätt. Jag säger inte att konst ska vara stelt eller efter mall. Men du kan faktiskt inte vara Picasso innan du kan ditt hantverk till fullo.

Tal

Det här talet ska jag hålla imorgon som svenska nationella prov (det muntliga). Är rätt nervös faktiskt, tycker alltid att det är så extremt mycket anvisningar för hur de här ska se ut och är alltid rädd att jag missat nåt helt. Temat för talet i år skulle vara "framtiden nästa".

(Vid det stället där jag pratar om att mina drömmar inte finns placerade på en lista över yrken, så ligger länken till den listan i texten. Den kommer att jag visa på overhead när jag håller talet.) Ni får ha överseende med eventuella grammatiska fel och typ ofärdiga meningar etc. det är som sagt ett manus till ett tal (inget skriftligt som ska lämnas in) och det är sent på kvällen och jag ska sova och orkar icke fixa med det nu.

 

Jag går genom PS korridorer, ner mot en skylt som hänger i taket. Kurator, studievägledare och skolsköterska står det på den. Jag är uppenbarligen på väg till hälsosamtal. Något de flesta här inne har varit på vid det här laget. Och alla ni upplevde säkert samma något nervösa känsla och rädsla för att bli granskad. Jag kommer in på skolsköterskans rum och vi pratar en stund. Och så kommer den. Frågan ”vad ska du bli när du bli stor då Isabella?”  Är det här på riktigt tänker jag, försöker finna mig i situationen, ler och svarar diplomatiskt ”måste man veta det?”

Första gången jag fick den här frågan var jag nog ungefär sex år frågor mostrar föräldrar och mor och farföräldrar

”Vad ska du bli när du blir stor då lilla gumman?” och jag plirar oskyldigt framför de och säger med en sexårings övertygelse

”Jag ska bli skådespelare.”

 

När jag är tio år upprepas samma fråga och jag svarar, jag ska bli punkartist.

 

Vid tolvårsålder är det konstnär som gäller och författardrömmarna uppstår parallellt med viljan att skapa bilder.

 

”Vad vill du bli när du blir stor”, frågan ekar i mitt huvud och inte en enda gång har jag svarat mostern något annat än det jag skulle kunna tänkas jobba med som vuxen. Och inte heller syftade frågan någonsin till att jag skulle svara något annat. Men är det verkligen det som är viktigt? Jag vill bli en massa saker och aldrig svarade jag mostern att jag ska bli snäll, kreativ stå fast vid den jag är och leva ett bra liv.

 

Vad vill du bli, märk väl ordet bli. Vadå så, när jag går in där genom arbetsförmedlingens dörr, är jag ingenting då?

 

Och det där bli, det innebär ju också att det jobb du får det speglar hela din personlighet och jag känner då att det är så att konstigt att stress bland ungdomar är ett stort samhällsproblem som växer sig större för varje dag. Att stressforskningsinstitutet 2012 gav ut en studie som visar att så mycket som varannan tjej och var femte kille upplever allvarlig stress förvånar mig tyvärr inte.

 

Kanske är det min bitterhet över att jag insett att arbetsmarknaden helt enkelt inte fångar upp såna som jag, som vill bli skådespelare, punkartist och författare och konstnär och helst allt på samma gång. För mina drömmar finns inte placerade här, inte över listan med mest efterfrågade yrken de närmaste tio åren. http://www.arbetsformedlingen.se/For-arbetssokande/Stod-och-service/Platsjournalen/Platsjournalen-textarkiv/Heta-yrken-som-ger-jobb---Platsjournalen-nr-23-2011.html

 

Kanske hittar ni era föräldrars yrkesval på den här listan, men innebär det då att vi vet vilka dem är?

 

Jag tror att jag ser att livet kan vara och är mer än ett jobb man ska försörja sig på och kanske drömde jag om att bli dessa saker som liten för att det inte var något som kunde koncentreras ner, styckas upp och bli en tråkig beskrivning på arbetsförmedlingen av något man måste göra. Ja, jag svarade mostern precis så som hon ville och de vuxna kunde skratta lite åt den söta sexåringen som sa att hon skulle bli skådespelare. Men inom mig var svaren något annat, skådespelar-fasen var viljan att synas och få uppmärksamhet, jag tror att när jag och min syster startade ett punkband och skrev arga texter om saker vi egentligen inte förstod så var det då revolutionären inom mig föddes.  Författare och konstnär vill jag fortfarande bli, kommer att bli. Men inte nödvändigtvis och kanske inte troligtvis på det sett jag tänkte då. Jag kommer alltid att uttrycka mig genom text och bilder, men det betyder ju inte att jag behöver jobba med det från 7-5.

 

 

Så nästa gång någon frågar vad jag ska bli när jag blir stor. Då ska jag svara att jag ska bli snäll, kreativ stå fast vid den jag är och leva ett bra liv.

 

 

 


8:e mars

Ännu en vecka gick utan ett enda inlägg här. Men vad ska jag säga för klockt idag? Jag kan säga att ni borde lägga undan skolarbetet och vad annat ni kan tänkas behöva göra som ni inte vill och titta på The Walking Dead istället! Jag lovar ni kommer att bli helt fast och om ni tycker att andra säsongen är seg ha lite tålamod för den tredje säsongen sen är helt outstanding!
 
Just nu lyssnar jag på The Tallest Man On Earth som har fyllt många av mina musiktimmar den senaste veckan bara för att det kändes rätt helt enkelt! Det har varit 8:e mars också. Många tankar på internationella kvinnodagen, tankar om att kämpa för rättvisa, om att nå ut med feminismen till människor och tankar till alla kvinnor som på olika sätt blir brutalt utsatta i denna orättvisa värld. Jag blir arg på folk som vill "fira internationella kvinnodagen med 25 % rea på alla jeans" och uppmuntrar män att köpa present och tårta. 8:e mars är ingen födelsedag, fars dag eller namnsdag, det är ett tillfälle att reflektera över sexism. Över att kvinnor 2013 tjänar 20 % mindre än män i Sverige och på alla plan fundera över det patriarkala samhälle vi lever i och hur vi ska kunna kämpa för en bättre värld varje dag, det är en dag som kommit till av hårt kämpande och som speglar hur stark internationell solidaritet är. Då blir jag extra arg över att se att vissa inte har förstått det här på något plan, klädaffärer som rear ut för att det är internationella kvinnodagen upprätthåller dels med sin smaklösa reklam som här nedan, sexism. Man sänder också ut en bild av att kvinnor måste klä på sig de där snygga jeansen för att var värda något, samtidigt som medsystrar i andra länder blir lidande av vår materiella besatthet. Internationella kvinnodagen är inte en dag som ska passera med att kvinnor just denna dag grattas, för inte ens denna dag, inte denna enda av de 365 lever vi efter att kvinnor och män är jämlika. Det om något blir en påminnelse om att vi har lång väg kvar att gå.

Till anonym

"Men wtf.

Du lever i en drömvärld där det inte finns någon ondska och att alla är lika. Det beror på hjärntvätt som bla alla kvällstidningar bedriver och det är inte ditt fel men det är hemskt att se ungdomar lurade.. :("
 
Kära anomyma kommentarare på min blogg till mitt inlägg "stå upp mot rasisterna", jag lever ofta i en drömvärld. I min egen värld, som ibland blir alldeles drömsk. När jag lyssnar på den underbaraste musiken som finns, när jag vissa kvällar tittar ut genom mitt fönster, ser världen utanför medan regnet smattrar mot rutan. När jag lever alldeles extra mycket med de jag älskar och när jag läser en alldeles särskild bok. Ja, jag lever ofta i en drömvärld, men den kan jag allt för sällan hålla fast vid tillräckligt länge. Allt för snart kommer kylan inpå, jag blir medveten om den ondska jag tydligt vet existerar i världen. Hur vi har blivit fixerade vid tävling, konkurrens och hur allt handlar om vem som kan göra saker bäst och inte hur man kan göra saker bäst för alla. Jag önskar aldrig att jag var ovetande, jag önskar mig bara mer kunskap med löftet att jag får lov att gå in i min drömvärld och för en stund glömma. Jag misstänker att ondskan i världen inte på alla punkter är densamma för dig som för mig, men jag känner mig inte lurad överhuvudtaget. För jag är medveten om att alla människor är lika mycket värda och det kan varken du eller någon annan ta ifrån mig. Det kommer jag alltid att bära med mig rakryggad genom livet. Alla är lika, nej självklart inte och det är heller aldrig något jag påstått.
 
Du får gärna uttrycka dina åsikter på min blogg, du får skriva att jag är grundlurad, men jag tror att vi löper stor risk att aldrig komma överens. För när du kommenterar detta inlägg där jag länkar till en artikel om REVA-projektet håller du uppenbarligen inte med om att det är inhumant. Jag lever i min värld och du i din, ibland är min en drömvärld, men oftast är jag smärtsamt medveten om den ondska som finns. Men ondska är svårdefinerad och inte alls enkel. Jag ruskar av mig din kommentar med en liten obehagskänsla och hoppas att nästa är fin.

Lite brusigt flummig av trötthet

 
Vad händer med oss när vi går i mörkret en sen kväll? Vi tittar upp mot stjärnorna
och minns fragment från ett liv. Vilka minnen väljer vi och vilka kommer ofrivilligt?
Jag ska hem ikväll, men först ska jag röra mig under kvällshimlen, under stjärnorna.
Jag rör mig bort från den lilla ICA affären, bort från grundskolan, förbi det hus jag tillbringat 
så många kvällar och tillsist bort från gatorna. In på en liten grusväg. Allt det här ska 
en dag försvinna, jag ska packa ner mitt liv för att sedan bygga upp det på en ny plats.
Något som blir mer hemma än här, eller kommer jag aldrig känna mig så trygg som när
jag går ner mot Båle stranden och känner varje gruskorn och varje träd längs vägkanten.
Så jag tänker på den familj jag igår visade min solidaritet med. Den familj som har genomgått
den här läskiga uppbyggnaden av ett nytt liv på en ny plats. De lyckades, men nu ska man
ta ifrån de också den trygghet de fått här. Jag är snart hemma, ska öppna dörren för att kliva in i
värmen, men först tar jag en sista titt upp mot stjärnhimlen.
 

Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0