Novell, antiken

Och här har ni min novell som utspelar sig under antiken, som jag pratade om för ett tag sen. Detta var en skoluppgift, alltså att skriva en novell som utspelar sig under antiken och är så historiskt korrekt som möjligt och där vi föröker, gestalta hur livet kunde se ut under den här tiden. Ni får ha lite överseende med själva novellen i sig, jag behöver få med fakta och, det blir stollpigt på ställen och jag kan ju inte riktigt skriva på precis det sätt jag brukar. Är ni dessutom historiker, kommer ni antagligen att skratta på fler ställen, men ja, ni får läsa och tycka själva. Som vanligt kan jag ta konstruktiv kritik om ni känner för att ge mig sådan (och om ni orkar läsa, lite tradig novell i sig, haha.)

 

 

Antikens Hierarki

 

Ut kom en pojke, en välbärgad frisk pojke som skulle komma få namnet Aros och det enda föräldrarna kunde tänka var, tacka gudarna att vi fick en son, som en dag kan bli man. Året var 457 och ännu var man helt omedveten om begreppet Kristus.

 

Aros föddes omgiven av kvinnor, slavinnor som fick hålla modern lugn i huset som nu just vid, inför födseln luktade starkt av tjära. En av de lite äldre slavinnorna fick tjänstgöra som omphalótomos. Det allra första detta barn som föddes den dagen såg var just denna kvinna som nyss klippt navelsträngen mellan barn och moder och på så sätt också skiljt det första från son och moder, som bara under några år medan barnet var litet skulle kunna förstå varandras liv. Den nyfödda tittade på slavinnan med sina dimmiga ögon. Ner på hennes barfota fötter och sedan upp till hennes mörka ansikte inramat av tjockt svart hår. Sen skrek Aros, ett första ljud ut i världen.

 

Man rusade ner för trätrappan, över golvet av nertrampad jord, förbi ett kök där det fanns ett hål i taket som man lagade mat under, ett bord och en möbel, med stendetaljer där man förvarade sina tallrikar, också ut genom dörren som ledde direkt ut till Atens gator och där precis utanför dörren lades en olivkvist. Detta för att signalera att födseln gott lyckligt till, alltså då att familjen hade välsignats med en son. Också fortsatte man bestyrren runt den nyfödde. Den femte dagen efter födelsen ägde en familjefest rum där man renade alla som varit närvarande vid födseln och först efter att alla familjemedlemmar samlats vid detta tillfälle och man sprungit runt härden med barnet bärandes i famnen, blev Aros intagen som äkta medlem av familjen. På tionde dagen, samlades, Elena. Stavros, släktingar till de och alla deras slavar och slavinnor ännu en gång och äter en festmåltid bestående av kött som Stavros, fadern till barnet, jagat. Man hade också ett offer till gudarna och här ger man även Aros hans namn, som kommer i det här fallet, där man håller hårt på traditionerna, ifrån farfadern.

 

Tid går

 

“Det var en gång en vessla och en råtta”, Ersa ler och ler i Aros närvaro och hon inbillar sig att han ler tillbaks. Sen hon kom till den här familjen och fick som uppgift att ta hand om denna lille har hon lett och skrattat mer än någonsin. Han är två år nu och hon vet inte hur många gånger hon vaggat hans vagga i barnkammaren och berättat just denna fabel om råttan och vesslan.

 

Tid går

 

På en gata i Aten går en pojke, han är sju år och ska för, första gången tillsammans med andra pojkar få lära sig om läsekonst och framförallt musik. Han känner en hand på sin axel, Georgios, hans pedagog går bredvid och bär Aros vaxtavlor och stylos och snart vet Aros, kommer han få böcker också.

 

Tid går och året blir 444, Aros är tretton år och samma man  och pojke går på samma gata och mannen bär pojkens vaxtavlor, stylus och böcker.

 Dagen blir till kväll när solen går ner, människor lagar mat över eld under hålet i taket när de är hungriga, sover när de är trötta och ibland berättade de för varandra.

 

”I begynnelsen rådde kaos. Ljuset var inte skilt från mörkret, elden var inte skild från isen, vattnet var inte skilt från berget och jord och luft var sammanblandade.”

Aros andades ut, log och lutade sig tillbaka mot klippväggen. Han tittade sig omkring för att upptäcka att han var den enda som lutade sig i en position bakåt, medan barnen runt honom snarare såg ut som att de snart skulle ta ett steg framåt. Scenen fick honom att tänka på barnen som kattdjur som strax skulle hoppa på honom och han som desperat klamrade sig fast vid klippväggen. Men så var ju inte fallet tänkte han, de här barnen älskade honom, såg upp till honom men fruktade honom lika mycket på samma gång. Han log igen, berättade om hur det gick till när moder Gaia föddes ur kaoset, medan Tataros också kom till och till sist Eros, kärlekens gud. Samtliga flickor i träddungen suckade längtansfullt och tittade på varandra.

Som det ska vara tänkte Aros.

 

 Aros berättade sedan om Minotauros, den märkliga labyrinten på knossos, kung Minos och Theseus. Pojkarna andades lite häftigare och tittade på Aros med lite större ögon än tidigare. Flera av flickorna började gråta, fördärvade av att aldrig var delaktiga i något, skyddade från den brutala världen runt sig. Aros återupptog sitt inlevelsefulla berättande. ”Och sedan kom Theseus tillslut fram och in i labyrinten och dräpte det fruktansvärda monstret på Kreta, Minotaurus.”

 

”Din fader bad mig att hämta in er, det går inte för sig sir, sitta här med, med sådana och din far har sett dig, när han återvände från sin jakttur”, Och han är alldeles vansinnig, ni måste vara försiktigare sir och…”

”Tyst, tystnad! Vem tror du att du egentligen är, vad har du att lära mig, Sitt med dina likar istället.” Aros skrattade och Georgios vände blicken mot de nu lika skräckslagna pojkarna och flickorna. När han mötte en flickas blick vände hon bort sina mörka ögon och drog upp klädsel som fallit långt ner på armen till sin axel igen. Där man tydligt kunde se benen i hennes kropp som aldrig fått tillräckligt med mat för att växa sig starka.

 

Georgios var mannen som varje dag hjälpt Aros till skolan, från att han var sju. Som hade lärt honom Grekiska seder, medan han ibland när de gått ifrån eller till skolan berättat spännande historier, mer verkliga än de som Aros nu berättade för barnen tänkte han och suckade. Han hade berättat om hur Grekland besegrat Sparta genom att göma sig i en trähäst och på så sätt överlistat spartanerna. Nu rättade den gamla mannen också till sin klädsel, en nästintill likadan brun klädsel, ihopfäst med nålar vid axlarna och sidorna, som flickan med tovigt svart hår och korpögon hade. Hans kroppsspråk tiggde underlägsenhet där han stod med armarna långt ner vid kroppen i ett kors och ryggen kutad.

 

Aros kände den där ilskan, ilskan som kändes som att den aldrig någonsin skulle gå över och han tänkte att nu är jag Zeus, guden, stark, mäktig, överlägsen och han höjde handen och slog till Georgios över kinden, vände sig om och gick mot huset hans fader för många år sedan låtit slavarna han ärvt av sin far bygga när han tog Elena, Aros moder till sin hustru vid hennes fjortonde födelsedag.

 

Aros gick iväg mot huset av soltorkad lera, där grunden var av sten och taket av tegel. En av familjens trognaste husslavar hade en gång berättat för honom hur alla hade slitit från solens uppgång bakom Atens centrum, diskuskastaren och de tidiga smederna, bagarna och keramikerna. Hade slitit med huset, från morgonen där män sopade gatorna och städade efter medborgarnas vindrickande och sjungande i sena nätter på Atens gator med andra hus av lera och gårdar där barn och kvinnor sover i skilda rum som kuliss och långt borta vid horisonten en linje av medelhöga berg. Från dess till att solen går ner och månen upp i samma stad där marmortemplen, byggda till gudarnas ära som hålls upp av vita pelare läggs i en kall blå ton. Aros log och mindes slavens inlevelsefulla beskrivning av hur de hade byggt upp det hus från ingenting till det som de levde i idag. Han beskrev sedan hur de hade skiljt på rummen, med samma soltorkade lera och hur huset hade fyllts av de mest nödvändiga möbler som stolar och bord och på väggarna hade färgglada tyger vävda av Elena satts upp, tyger som hon vävt i sitt egna rum där hon ägnade sig åt kvinnliga sysslor, som slaven beskrivit det.

 

Aros hade ofta fått höra historier ifrån deras slavar, men aldrig när fadern var i närheten. Ibland kommer Aros ihåg, brukade även Elena komma ner, dra ut en stol och sätta sig vid bordet för att lyssna till historier om gudar eller krigsberättelser som de slavar som invandrat till Aten från Sparta kände till eller ibland berättade slaven om sina egna barn, barn som de fått lämna bort vidare till säljning eftersom Stavros inte ville ha några slavbarn rännande i huset, som fadern förklarat det. Vid sådana mer personliga berättelser av slavarna brukade Elena slå handen i bordet, muttra något ohörbart och lämna rummet för att ge sig av till sitt eget rum och göra sina ögon vackra med blandat olja och kol eller kanske väva eller vad man nu gjorde i det där rummet tänkte Aros.

 

De här scenerna utspelade sig alltid i faderns frånvaro som brukade diskutera konst och filosofi med andra män ute i samhället eller också ägde en fest plats i faderns egna rum som fanns just för de ändamål eller så kanske han var ute och jagade vildsvin, hjort, hare eller fågel ridande på en av familjens hästar. Familjens Hästar stod alltid utomhus bredvid gårdens altare där de ofta offrade till Gudarna. Aros moder trodde starkt på gudarna och om Aros skulle yttra sina tvivel där, att gudar och offergåvor nog mest var symboler då skulle han kunna råka mycket illa ut, tänkte han i samma stund som han andades in, öppnade dörren till huset och steg in i ett mörkt dunkel där han nätt och jämnt lyckades urskilja faderns gestalt

 

Aros kände faderns kalla hand runt sin nacke när han var på väg att vända sig om för att gå i en riktning ifrån fadern, där han stod i det trånga rum som utgjorde början av en lika trång korridor, något han visste redan innan skulle misslyckas. Aros far, Stavros böjde sig fram. Han viskade i Aros öra att han skulle vara tyst, han ville väl inte att mor skulle behöva lida för sin sons misstag, kvinnor är så svaga sa Stavros och förklarade sen att det är hans plikt att göra så här med Aros, det är för att han ska bli stark och inte svag som en kvinna.

 

Stavros släpade in Aros i andron, ett rum där det fanns flera soffor och det enda golvet av små stenar, som de kvinnliga slavarna målat i färger, medan de manliga sedan byggt ihop de till ett vackert golv bara för detta rum där Stavros tillsammans med vänner underhölls. Aros kröp ihop på golvet skylde ansiktet och Stavros sparkade sin son över benen, sen gick han runt och sparkade till Aros så att han nu låg på golvet. Stavros fortsatte, sparkade och sparkade medan Aros sjönk längre ner i golvet och allt blev till kaos runt de. Men Stavros blev färdig och gick ett tyst varv runt kroppen som tillhörde hans son.

“Gå nu.” Stavros tittade på Aros, sedan på dörren och tillbaka igen och kanske tänkte Aros, kunde han se en tendens till avsky i Stavros ögon när han sedan återigen vände bort blicken. Aros reste sig upp, kunde redan känna känslan av blåmärken som är på väg och gick halvt ihopkurad ut genom dörren.

 

In genom nästa rum, som endast hade ett rött tyg, man knöt med ett band upp vid väggen, när det skulle vara öppet och släppte ner när det skulle vara stängt. Nu skulle det vara stängt tänkte Aros, han visste väl egentligen att han förtjänade faderns straff, men han kunde ändå inte låta bli att känna sig oälskad och precis som Georgios gjort förbannade han sig själv för att ifrågassätta sin roll. Han klädde av sig sin tunnika, kände sina kalla händer på den varma kroppen, över benen där blånader redan började ta form, drog handen ner från högra foten upp över benet, över vaden som fått arbeta under många timmars löpning. Han tog sina nattkläder, klädde sig, sakta och lade sig i sängen. 

 

Det var mycket mörkt ute nu och månen visade vid den här tiden att det var slutet av den varma perioden av året. Han vill inte sova och låg istället och försökte minnas allt som varit. Han hade börjat träna upp sitt minne, ju mer han försökte minnas från riktigt tidiga år desto lättare blev det tillslut. Han kunde minnas sin mammas sång för honom, när han bara var tre år och han kunde minnas vissa samtal mellan sin far och hans vänner när de disskuterat vad som tagits upp och beslutats i folkförsamlingen denna gång på kullen Pnyx, eller så pratade de om nya lovande konstnräer och ofta hade de talat om någon som kallades Sokrates. Detta hade han hört när han var sju år och inte alls förstått, nu hade han blivit undervisad i både filosofi och hur deras folkstyre fungerar och förstått nu efteråt lite mer vad det var fadern disskuterat.

Om han ansträngde sig till det yttersta, till det att hans huvud sprängde och han inte längre visste vad som var hans egna minnen, saker som berättats för honom eller kanske bara hans fantasi som spelade honom ett spratt kunde han minnas en kväll. En kväll när Ersa fortfarande fanns hos honom, hon vars långa mörka hår som han hade älskat så, som han hade virat in sina barnfingrar i när de i barnkammaren låg bredvid varandra, tätt ihop och tröstade varandra för livets sorger. Han hade ett liv i materiellt överflöd, men saknade desto mer kärlek, hon hade för länge sedan tvingats lämna den som funnits i hennes liv.

 

”Det var en gång en råtta och en vessla.” Aros log och mindes. När han gick ut på gatorna i Athen vid Keramikos, den stadsdel han alltid älskat så, strövade omkring och utnyttjade den frihet han hade som medborgare fanns hon ständigt närvarande hos honom, när han lyssnade till keramikernas smicker hos eventuella köpare, när han på kvällarna smög ut ur det stora huset tog på sig sin ytterrock över den gröna tunnikan i bomull och berättade de sagor som Ersa en gång berättat för honom i barnkammaren, fanns hon där ständigt närvarande i hans sinne, ibland ville han skaka av sig bilden av henne, sluta att minnas. Men hans inre frammanade hela tiden bilder. Så tydliga. Han tog fram ett Papyrus ark ur en låda i en möbel bredvid sängen och kraffsade ner de två ord som så många gånger förr utgjort början till hans många brev.

Kära Ersa

Jag önskar mer än någonsin att du var här, att du kunnat stanna hos mig, men du är väl någon annanstans och kanske vaggar du ett annat barn till sömns och berättar din sagor för denne i just denna stund. Jag låter dina sagor om gudarna leva vidare och berättar de i hemlighet för de stackars barnen som inte så mycket har. Barn till fattiga och invandrare som rör sig fritt på kvällarna i Aten, bara medborgarna inte ser de. Ibland bryr sig inte ens de om att barnen går runt på gatorna när deras föräldrar som jag inte kan se det annat inte alls håller sina barn kära och far har förklarat för mig att de människorna inte borde föda fler barn. Så är det nog. Jag berättar sagorna och flickorna blir rädda och pojkarna lustar efter äventyr. Ibland berättar jag fabler för dem också, ofta den om vesslan och råttan. Ikväll var en sådan kväll, när jag berättade om våra gudar som jag likt dig inte berättar så mycket om för att jag tror på dem helt, utan mer för att de är mycket inlevelsefulla och spännande historier, då kom Georgios ut till mig, kommer du ihåg honom Ersa, Georgios, det måste du ju göra. Han kom ut och berättade för mig att far hade sett mig och du vet vilket temperament han har. Och det hände igen, jag tappade kontrollen och jag slog honom, Georgios alltså och Ersa du vet hur han alltid varitGeorgios, han är så svag, har alltid varit och jag tappad besinningen, precis som far brukar och det gjorde han också när jag kom in. Far alltså, på mig och nu ligger jag här i mitt rum, på min säng och..

 

 

Eros tittar sig omkring i rummet som varit hans från dess att han föddes, såg leksakerna i hörnet, en skallra av lera formad som en uggla som han hade älskat så som liten. Naturligtvis låg den inte där nu, leksaker hade han slutat med när han fyllt tolv. Men leksakerna var från en lyckligare tid och han ville att de skulle vara där. Han slutade skriva, lade ner det  ofärdiga brevet i en låda, där ett antal andra brev till Ersa låg  som aldrig skulle bli skickade. Ett nytt minne kom upp i huvudet på honom, hans känslosvall den här kvällen var stor. En dag när han var kanske åtta år hade hans far tagit med honom på en sällsynt upptäcktsfärd. Det här bestod i att besöka gruvan som varit i familjen och släktens ägo så länge som deras första slav. Han grät tyst i sängen i sitt rum, medan han tänkte på de slavar som jobbat i gruvan, på hur de hade fått arbeta från morgon till sen kväll utan mat också tänkte han på vad han hade gjort mot Georgios. Hans rum fylldes plötsligt av ljud ifrån rummet bredvid, mors rum, röster som skrek och genom de tunna väggarna kunde allt höras.

 

”Du får ju bestraffa honom, kan du inte förstå det någon gång slav! Hans far ska inte behöva ha något med det att göra, om han är olydig, vilket, må gudarna höra och hjälpa, han är ofta, så får du bestraffa honom. Kom hit Georgios, stå inte bara där borta, kom här. Du har varit i den här familjen, hos Stavros föräldrar först så länge. De tog emot dig och vi tog emot dig och du har varit en del av den här familjen, vi har gjort dig en så stor tjänst så du anar inte. Kom närmre Georgios så ska jag berätta en sak för dig, ända fram min kära.”

 

Aros hörde en smäll när denna människa, Georgios blev slagen för andra gången den dagen och sänktes ännu längre ner och i den stund bestämde han sig för att vara precis den som de förväntade sig, inte tänka efter så mycket..bestraffa Aros om det var nödvändigt och, ett snyftande undslapp honom och Georgios förbannade sig själv och kände sig desperat lustande efter någon som älskade honom, men det visste han att han inte hade rätt till och förbannade sig själv ännu en gång för att han tänkt tanken. Hans syfte var här, hos dessa människor och han skulle återgälda de många tjänster som de alltid erbjudit honom och..”

 

“Var är du kvinna” En röst trängde igenom väggarna och steg ljöd i trappan när både Georgios och Elena avbrutits i sina tankar i den scen som utspelade sig i Elenas rum som nästan helt tycktes frusit.

“Ut Georgios.” Röt Stavros när han öppnade den tunna dörren till rummet och Georgios tågade ut med om möjligt ännu sämre hållning än tidigare och hans anmärkningsvärda fyllda femtio syntes tydligare än någonsin.

 

“Hej min sköna.” Stavros log och kände sig varm av vinruset när han gick fram emot sin kvinna, sin kvinna, ja hon var hans tänkte Stavros. Elena återgäldade snabbt hans leende, men vände sedan bort ansiktet ifrån honom.

“Nej, nej, nej, du ska väl se på mig.” Stavros log igen och tog tag om Elenas käke och vände hennes ansikte mot sitt när han nu nått fram till henne där hon stod mitt på golvet i rummet.

Stavros böjde sitt ansikte mot Elenas och gav henne en lätt kyss. Elena försökte återigen vända bort ansiktet, men Stavros hårda grepp runt hennes käke hindrade henne.

Elena kunde höra hur Stavros gnisslade tänder och han tog ett hårdare tag runt hennes ansikte vände det rakt mot hans så att deras blickar möttes.

Han släppte henne med ena handen och höjde denna i luften och slog till henne. Stavros vände sig om och gick ut genom den öppna dörren. Elena sjönk ner på golvet och vred sina armar runt sina ben, hon satt så, vaggade sig själv till sömns.

 

Aros var fortfarande vaken, grät tyst i sin säng för de röster han hört och smällar och den scen som han kopplat ihop i sitt huvud. Han grät och den dominerade känslan i hans inre var förrviring, medan han intalade sig själv att ännu en gång glömma. Han somnade till slut, tänkande att Ersa fanns där och vaggade honom till sömns.

 

På nedervåningen hade  nu Stavros lagt sig i sitt rum, i sin säng som var den mjukaste av alla och hans leende kvarstod även in i sömnen. I rummet bredvid Stavros låg Georgios på golvet och sov.

 

Alla sov och en ny dag väntade på dem och man skulle fortsätta spela samma roller, spela de väl.

 


Novell

 
Den här novellen började jag med på skrivarlägret, nu är den klar!
 
 
 
När jag var liten, var jag oslagbar. Jag var oslagbar och tillsammans med honom blev jag ännu starkare, ännu mer annorlunda och tillsammans skapade vi en alternativ verklighet.

“Vad avgör egentligen att man blir kär?”
Vad avgör att du nu helt plötsligt blir totalt allvarlig och går ifrån det lätta stämnningen som vi nästan aldrig lyckas uppnå. Tänker jag.

“Men du, jag orkar inte.” Säger jag, men han bara stönar och jag vet att egentligen kommer vi aldrig att förstå varandra och han säger att, men jo jag är allvarlig.

Jag stirrar på honom, han stirrar på mig. Två ufon, och den ene försöker öppna den andres ögon medan den andre försöker stänga till den förstas, ett ögonblick av tystnad.

Vi sitter kvar på sängen, låter frågan hänga obesvarad i luften medan jag och nog också han känner sig som sparvar jagade av höken. Försvarslösa av  naturkraft, dömda att bli förlorare.
Kanske är det ändå som magneterna, kanske kommer vi alltid att vara av samma laddning och dras ifrån varandra. Kanske är det inte riktigt som Astrid skrev, “När två pojkar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon.” Kanske kan man ändå vara för lika och jag tror att problemet med oss är att då riktar sig världen ännu mer mot en och försöker bryta ner den där muren runt oss som vi byggt upp. För visst är vi annorlunda, visst är vi omöjliga att förstå. När det där första ljuset i våra ögon slocknat om det nu fanns ett sådant så insåg vi att vi tillsammans blev ännu mer onårbara, ännu obegripligare för omvärlden, men även för varandra.

På en skolgård hände allt, på en skolgård likt så många andra blev vi och vår vänskap formade bland männsikor som vi blivit sammanfogade med utan att välja för tio års tid framåt. Vid plastbåten som hade en sjörövarflagga, där alla andra klättrade, satt vi lugnt och pratade, Vid rutschkanan  där man skulle åka, satt vi eftersom man då fick en vackrare utsikt, jag kommer ihåg att vi tänkte så. Vi var sju år och tänkte, om vi klättrar upp här så ser vi ut mot den vackra träddungen och gungorna som var det enda vi egentligen använde på ett sätt som var accepterat av de andra. Ett, två tre, gungan når sin högsta punkt, vi kastar oss ut. Landningen skedde inte med någon större finess, ofta ramlade vi ihop på marken, fick ont i fötterna. Men vi visste att vi levde.

“Men vad tror du, egentligen.” Han tittar på mig och som vanligt kan jag inte tänka på något annat än vad han ser i mig. Vad är det egentligen som tilltalar honom?

“Jag tror att det inte går att svara på, jag tror att det är olika för alla personer, men jag vet inte. Jag har aldrig varit kär, det är väl därför jag aldrig skriver om det heller. Jag är bara trött på tonåringar som pratar eller skriver om stor och mäktig kärlek och man kan bara undra om de egentligen kan veta hur det känns.”

“Men vad tror du är skillnaden då, jag menar, mellan kärlek och vänskap. Var går gränsen?”
“Det handlar väl om känslor, alltså åtror man någon både psykiskt och fysiskt, så kan man betrakta sig själv som kär.” Jag suckar och tittar på honom, återigen har han lyckats fånga mig i ett samtal, i något jag aldrig skulle diskutera annat än med honom.
“Så man kan inte vara attraherad av en kompis då?”
“Jag vet inte, det beror väl på vad den andre känner också, Men tycker man om någon på ett djupare plan och samtidigt är attraherad av den, så skulle jag kalla det kärlek.”
“Men jag då, tycker du jag är snygg?” Han ler och plutar med läpparna framför mig.

Jag tittar på honom, tittar in i hans ögon som jag en gång för väldigt många år sedan beskrivit som djupa sjöar en vårsolsdag.

“Jo, jag antar det.”
“Och jag antar att du tycker om mig eller hur, som vän eller hur.”
“Ja, det är klart jag gör. Jag älskar dig, jag har bara lite svårt att förstå mig på dig ibland.”
“Och jag dig, älskar dig... och tycker att du är konstig.” Hans tonfall låter mer som när vi var små igen.
“Men i så fall, är du inte kär i mig då, du vet tycker om mig både psykiskt och fysiskt.”  Han skrattar. Men jag skrattar inte och jag reser mig upp.
Varför måste han förstöra allt, men det låter bara fejk, min förra tanke, som en amerikansk tonårsfilm. De som är vänner, som känner mer för varandra, men bara inte kan vara mer än och man undrar alltid varför, varför kan de inte det.
När jag springer ut ur hans rum tänker jag, när jag springer ner för hans trappa tänker jag, när jag springer förbi hallen med kristallkronan och hans frågande mamma som håller i en bunke med någon sorts kakasmet, alltid bakandes, tänker jag. De vita väggarna passerar mín näthinna som känns som blixtar och jag tänker. Tänker att varför berörs jag så starkt av detta och är det ändå inte bara jag som överregarer, men reagerrar man så gör man och på det senaste så har det ändå inte fungerat mellan oss som vänner även om vi älskar varandra... och undra om jag har nycklar med mig så att jag ens kommer in i huset och varför måste allt, alltid vara så svårt för mig, som om jag har något privilegium att känna allting mycket starkare än alla andra. Jag andas, andas in andas ut.

Ut på gatan, går förbi konsum där två små barn handlade färdiga muffins och festis och gick och satte sig och fikade i naturreservatet. Förbi människorna som jag alltid kännt, förbi en mur mellan trädgård och gata, där vi balanserade, men en gång blev tillsagda att gå ner ifrån. Vi skämdes då. I det hörnet, ner till min gata. Vid husen med studsmattor och barnen upp och ner, upp och ner, som en installation, utan barnen på studsmattorna var det inte min gata och som de alltid hoppade, mekaniskt upp och ner. Där ramlade vi med cykeln, när jag skjuttsade  dig, det fick vi inte men vi bara skrattade. Allt påminnde om oss som små och det är klart jag hade ju alltid gjort allting med dig.
När jag var liten var jag oslagbar, jag var oslagbar och tillsammans med honom blev jag ännu starkare ännu mer annorlunda och tillsammans skapade vi en alternativ verklighet.

Jag kraffsar ner ord i en skrivbok, barndomsminnen tillsammans med honom och tänker på att allt tedde sig tillslut till en riktigt klassisk romcom ändå. Jag tänker på när jag gick därifrån, tre månader sedan och allt låter som att det är så stort, tonårskärlek och vänskap, men det är stort för mig. Det spelar ingen roll att alla säger att de kännt likadant och att de känslorna man hade i tonåren saknade perspektiv, just nu är det svårt, just nu mår jag dåligt. Jag tror inte att man kan kategorisera allas ungdomars känslor, tro att alla känner och tänker likadant. Ingen skulle ens försöka göra det samma med en vuxen. Jag saknar honom. Jag saknar hans leende, hans doft och allt annat hos honom som jag egentligen inte har rätt till att säga utan att det låter totat urlöjligt.

Jag fortsätter skriva, skriva om oss som små och vad som faktiskt hände. Men om jag nu struntar i allt det här, om jag bara låter oss vara fastän jag vet vad jag vill, fastän jag vet varför det inte fungerade mellan oss som vänner det senaste och fastän jag med nästan all säkerhet vet att han känner likadant. ja, då blir det som i filmerna när man suckar och stönar och bara tycker att den filmen är ännu sämre eftersom det saknas trovärdighet i deras stora problem. Jag suckar nu, stänger igen boken, medan den sista meningen spelsas i mitt huvud “men vi visste att vi levde.”
Lyfter luren, slår det välbekanta numret och trotsar den dumhet jag hade, att utlova för mig själv att aldrig göra det här, vad är problemmet.

Han svarar och jag vill bara skratta åt min barnslighet när hans röst får mig att tänka på hemma. Jag vet vad jag vill säga och kanske är det överdrivet för två sextonåringar, men det har alltid varit naturligt för oss och den meningen har vi yttrat innan bara utan riktigt samma innebörd och vi har alltid kännt varandra och vi har alltid älskat varandra.
Det är tyst
“Hallå.” jag vet att han inte vet att det är jag, han har alltid haft uselt sifferminne och jag ringde till hemtelefonen, mobilen svarar han aldrig i.
“Jag älskar dig.”
Jag hör ett frustande i telefonluren.
“Och jag dig.” Paus “Men jag tycker fortfarande att du är konstig.”
Vi skrattar


Barns lekar

Hej, kanske har ni undrat var Bella tagit vägen nu några dar utan bloggande. Eller också inte, men jag tänkte i alla fall visa avad jag ägnat dagarna åt.
Jag skrev ju här att jag hade påbörjat något som kanske skulle kunna växa till en bok under sommaren. Den är klar!

Haha nej, jag bara skoja. Då hade jag varit produktiv. Men jag har skrivit en novell istället. Det är så mycket enklare än hela romaner ;) Jag har också skickat in den här novellen till Hallandsnyheters novelltävling, där enda kravet var att novellen skulle utspela sig i sommarhalland. Så nu har jag skrvit konstant i tre dagar och jag blev klar! Jag vill tro att den här novellen är i lite samma anda som mästerförfattaren, min favorit John Ajvide Lindqvist. Men ni får se själva och kommentera gärna vad ni tycker.

Enjoy!

Barns lekar

 

När sanden precis hade svalnat efter en hel dag i solen, när vågorna nådde lite längre upp på stranden än tidigare under den vindstilla dagen, när solen var på väg ner för horisonten och allt kändes som om man var fångad i en underbar klyscha. Då samlades ungdomar från Hallands alla hörn. Ungdomar frusna i tiden av det sommarlov som kändes som för evigt. Barfota fötter med målade tånaglar i vattnet, händer hårt kramande om varandra. Vid en lägereld uppe där sanden möter gräs sitter ett gäng tonåringar. Tonåringar som många gånger gjort upp liknande eldar, som gått i skogen och känt sig mer hemma där än någon annanstans. De som brukade hajka tillsammans, de som hade hittat sig själva och varandra som scouter. Enda skillnaden från den här kvällen mot någon annan när de träffades och tältade tillsammans, slog upp läger som så många gånger förr, var att det nu inte fanns någon vuxen i närheten, en vuxen som bara genom att finnas där skapar en annan sorts trygghet. Det spelar ingen roll att dessa tonåringar, varken de nere på stranden eller vid elden, inte brukade vara de som vandaliserar och mobbar. För att få ut den ilskan de bär inom sig för världen som de inte har någonstans att rikta. Till slut svämmar en sådan bägare över och den som står i vägen får ta smällen, den som kanske inte är som precis alla andra. Den som förövaren kan känna igen en liten del av sig själv i, de som sticker ut tillsammans. Men även en människa som inte bär på ett ständigt hat kan ibland svämma över. Svämma över av nyfikenhet för det okända och viljan att tänja på gränser. För trots allt är det bara barns lekar.

 

Längst ner vid stranden, där havet möter sand, sitter ett annat gäng tonåringar. Turister från närbelägna städer som kommit för att uppleva lite Varbergskultur, vindsurfa och sitta vid fästningen och dricka cider i colaburkar. Allt för att inte bli upptäckta. Nedanför den färgade himlen, färgad i solens färger och avgaser i himlen som inte låter fullt lika romantiskt, slår sig de båda gängen samman. Vid lägerelden sitter nu ett större gäng, ett gäng av tonåringar som är lättade över att vara frigjorda från alla de krav grundskolan ställt på dem i tio års tid. Men skrämda över de nya annorlunda krav som väntar i livet, på gymnasiet. I skenet från elden tar någon upp en gitarr, alla sjunger med i låtarna de kan. Sjunger med på ett sätt som ingen av dem skulle gjort på en musiklektion i skolan.

 

På ena sidan av elden, den högra, sitter två flickor i samma filt. De sitter där och känner sig allmänt jordnära och bohemiska i ljudet av Den svenska björnstammens låt ”vart jag mig i världen vänder” som ekar ut i kvällen. En pojke, en pojke som är smart och kvick på precis rätt sätt, det som grundskolan nämner ut till rätt, slår monotont på strängarna och hans röst som nyss blivit lite mörkare, lite förändrad är plötsligt den enda som hörs, för alla har tystnat för att lyssna.

Men till slut dör även den sången ut och alla lyssnar en stund, lyssnar till frånvaron av ljud. Men sedan finns något annat att lyssna till, någon. En liten flicka sitter vid en stor flicka, de håller varandra i handen och tänker samma sak. Snälla låt detta ögonblick vara för evigt, tvinga oss inte att gå tillbaka hem. Till det hem som inte är något, till det hem som är indränkt i lukten av rengöringsmedel. Till det hem där alla går klädda som till fest på vardag, där man har ett finrum och ett lekrum, där alla försöker hålla uppe fasaden av lycka. Försöker för mycket och föräldrarna fastnar i stereotyper om vad ett lyckligt barn är och hur man når till det. Lillasystern som heter Mia vet att om hon inte säger något nu, gör något, då kommer troligtvis Elvira ta på sin roll som storasyster och tvinga henne hem, fastän ingen av dem vill.

”Kan vi inte leka sanning eller konka?”

Personerna vid brasan skrattade till lite, alla visste de att de var fullt för gamla för att egentligen göra sanning eller konka. Elvira tittade ner i marken och fördömde sin lillasyster. Men tanken kom samtidigt till de elva människorna vid elden, i Apelviken, i Varberg. Att kanske kunde något sådant vara skönt. Ett enkelt förslag från en tolvårig flicka och kanske kunde det ta bort känslan av att nu behöva vara så vuxen. Kanske kunde de för en stund bara få leva där och tänka att de aldrig skulle behöva vara någon annanstans.

”Okej, varför inte.” En kille från det ursprungliga gänget av scouter tittade sig omkring och letade efter något sorts samtycke ifrån de andra. Flera nickade instämmande.

 

”Jaja, då kör vi då.” En tjej som hade berättat att hon var ifrån Falkenberg och åkt hit för att träffa folk som hon kände drog sin hand genom det uppenbart blonderade håret och i de orden lät det som om hela idén varit hennes från början. Hon hade innan alla slagit sig samman varit med en annan tjej. De två var vana vid att alltid stå i centrum, att på rätt sätt på ytan vara precis som alla andra. Men i det här gänget stack de ut.

 

”Du, sanning eller konka?” En dittills helt okänd röst kom ifrån en kille. Den som varit källan till den lilla osäkerhet som funnits runt elden, ibland hade blickar riktats mot pojken men han hade behållit sin mask på. Ingen hade någon aning om varför han var där eller om han kommit med någon. Nu pekade han på en annan pojke, pojken som spelat gitarr som nu satt med blicken ner i sin Iphone leendes och skickade meddelande till en tjej han träffat på nätet.

 

Albin flinade åt det sms han just nu läste. ”Längtar efter att träffa dig med. <33” Han tittade upp och mötte den främmande pojkens blick.

 

”Sanning.”

 

”Okej, vem är det du sms:ar med just nu?” Den okända pojken flinade och samtliga av ungdomarna suckade gillande.

 

De fortsatte att leka, som de barn det inte längre var. Frågade ut varandra om dess kärlek och vänner.  Skrattade medan elden brann ut och askan endast blev kvar.

 

Alla tittade på en flicka som nu valt konka, den första som gjort det.

Det var en kille som hade befälet och nog befallde han.

”Ta av dig tröjan.” Han försökte låta myndig, men hans hemlighet sken igenom. Något sådant här hade han aldrig gjort innan och det var tydligt att han tänkt ut det här länge. När det blev hans tur tog han chansen och frågade den tjej ifrån turistgänget som alla killarna under kvällen kastat gillande blickar på.

Barn fortsatte att leka, flickan tog av sig tröjan och både killar och tjejer ropade gillande. Syskonen Elvira och Mia hade gått hem för länge sedan, man hade kunnat höra Elviras Jeffrey Campbell skor eka på asfalten i den annars så tysta tillvaron.

 

Flera konka valdes och runt elden satt nu scouter och turister blandat, killar och tjejer och ingen av dem hade någon tröja på sig. De som fortfarande hade haft något på överkroppen hade antingen haft vett att gå hem till sina trygga hus den här kvällen, när allting kunde hända, eller också hade de velat vara med i leken och själva slitit av sig tröjorna.

En diktatur hade precis börjat ta form. En tjej, en tjej som aldrig vågat göra någonting. En tjej som levde det liv som inte så ofta fanns längre. Hon levde i ett hus några mil utanför Varberg, i Bua, med sin mamma och pappa tillsammans och en katt som strövade in och ut medan två småkillar som såg identiska ut skrek och krävde att någon skulle bry sig om dem. Hon, som alltid sett sig själv som helt och fullkomligt normal, tråkig och vanlig, hade utnämnt sig själv till diktator och hennes vänner, några ur scoutgänget, var nästa i rang.

 

Befallningar delades ut och diktatorn viskade till sina undersåtar vilket som skulle vara dess nästa drag.

 

”Sanning eller konka.”

”Ähm… sanning.”

”Tala om vad du tycker om din bästis där borta. Vi vet att hon snodde din kille mitt framför dig. Inte kan det vara fullt så trevliga saker du har att säga till henne. Vi kommer märka om du ljuger.” Diktatorn själv hade tagit ordet.

”Sanning.”

”Nej, men ska du inte ta konka istället.”

”Ok då… konka.”

”Gå rakt över här.” En av diktatorns spelpjäser tog tag om flickans kinder och vände hennes huvud mot en människa som satt på andra sidan. Elden som någon av scouterna fått igång igen lekte på hans ansikte, kastade röda, gula och blå flammor över hans ögon och ner till hans mun. Den annars så vackra pojken såg i ljuset av elden grotesk ut.

”Slå Jonathan. Slå honom så hårt du kan. Slå honom så att han blöder.” Den som befallde just nu log mot flickan som snart skulle bli tvingad att misshandla sin egen pojkvän. Flickan som hette Cassandra grät och skrek på hjälp. Hon hörde den röst som alltid brukade lugna henne, var hon än var och också nu trots omständigheterna hade Jonathans röst en lugnande effekt på henne. Han talade om för henne att allt skulle bli bra, att det var okej.

Cassandra gick som i trans fram till andra sidan och slog en annan människa för första gången i sitt liv. Slog den vackra pojken som hette Jonathan i ansiktet med öppen handflata. Slaget blev hårdare än Cassandra hade för avsikt. Resultatet blev gillande skrik ifrån alla de som styrde. Från diktatorn och hennes vänner.

”Slå igen.” Morrade en av de mellan sammanbitna tänder.

Och Cassandra slog, igen. Det begärdes mer av henne och hon slog och slog. Först när Jonathan hade fått näsblod och en redan antydan till blåtira nöjde de sig och Cassandra sjönk gråtandes ner bredvid honom och han lade armen om henne.

Resten av kvällen bestod av slag och fortsatt psykisk misshandel. Nu fanns bara kvar förakt mot de som bestämde­­­­­. Elden och himlen hade slocknat.

 

Den natten dansade älvor runt en eld, för även älvor kan göra ont. Saker utan sammanhang och saker som inte går att förstå kan hända. De kan närsomhelst hända och trollen där elden lekte över deras ansikten när de satt i en röd filt tillsammans, var de som drabbats just denna gång. En bägare rinner över av nyfikenhet och lust. En annan dag, nästa dag kan nästan allt vara som vanligt och också så blev det i denna historia. Bara det att älvor och troll förstått att även saker utan sammanhang kan hända. Att det ändå bara hade varit barns lekar.


Sena ord en kväll nära sommaren

Meningslösa ord


Kaffe, tee, kakao och tobak, alla dofterna fanns där. På morgonen hade de bestämt sig för att ta bussen in till stan och fika. Fika, ett svenskt uttryck säger många. En del av vår kultur som vi ska vara stolta över. Fina stunder med fika på stranden, många har säkert sådana minnen. Men det är ett ord och som alla ord rymmer de mer känslor, reaktioner och bakgrund än vad vi människor vid första anblicken kan se och förstå. Emmi hade inte några förväntningar på att få gå ifrån det överbefolkade Espresso house och ta med sig ett fint minne att föra vidare till sina eventuellt framtida barn. Hon tittade ut över de små ovala träborden med caffelatte, espresso, tee eller varm choklad i små och stora pappersmuggar. Vid borden satt människor. Pappor och mammor med barnvagnar, vänner skrattandes, som gått dit för att, för ett tag få glömma hur deras liv egentligen höll på att rasa samman. Par med vitt hår och rynkor, hållandes varandra i handen och som ser på varandra med en blick, som säger att, ”ja, vi lyckades.” Några som sticker ut, några som vågat bryta mot de normer, som ingen ser förens dem bryts. Två killar hårt sminkade med varsin handväska.
Emmi kunde inte se hur alla dessa människor gått dit endast för en fin stund, utan syfte. Det finns oftast ett syfte för oss människor, något vi vill ha eller säga. Vi tänker och funderar ut, hur vi ska vinna så mycket som möjligt. Allt är ett spel. Hon såg människor som satt vid borden av anledningar som, återföreningar, en muta för att få det dem vill ha eller som i hennes fall, en uppgörelse.

Emmi riktade nu blicken på sitt eget ovala bord och människan som satt på stolen bakom det. Lisa höjde handen till sitt bruna hår som alltid luktade schampo och strök undan en flyende hårslinga bakom örat.

“Jahap, kaffet var gott i alla fall.” Emmi tittade på Lisa och önskade att hon skulle få se hennes vanliga leende, hennes leende som alltid hade fått Emmi att vilja göra vadsomhelst, för henne.
Lisas mun förblev i samma neutrala,uttryckslösa position.

“Emmi, jag vet inte vad som händer längre. Vad ska vi göra. Vet du vad jag har tänkt på, att varför måste vi tänka så jävla mycket hela tiden. Alla människor och speciellt vi, du och jag. Fungerade det någonsin, det måste det gjort, vår vänskap måste ju fungerat någon gång, på något sätt. Men sen börjar vi tänka, stanna till och tänka efter.”

Emmi visste precis vad hon menade, hon hade upplevt det tidigare. Hur allting är bra och sedan måste vi tvunget stanna tiden, bryta mot en naturlig kraft som bara ska röra sig, som sker och flyter. Men nu hinner vi tänka och tänker man, måste allting vara så dåligt hela jävla tiden. För henne iallafall, skulle hon uppsöka en psykolog, halvligga i en svart skinnsoffa. Då skulle hon få höra att hon inte tillåter sig själv att vara lycklig och må bra. Att allt berodde på att  hon i en röd klänning stått nedanför ett tak och sett den som stoppat om henne, som läst sagor för henne, ägaren till håret hon alltid hade virat in sina barnfingrar i, som hade pekat på vart och ett av dessa fingrar och metodiskt sagt som tusen gånger innan “Tummetott, slickepott, långeman, gullebrand och lille vickevire.”
Hur allt berodde på att hon sett henne lämna taket, sedan lämnat allt i en bil hon då visste tog hand om sjuka människor, sedan hade hon sett henne lämna i en svart lång annan bil. Hon hade sett alla andra lämna, när de stod på en gård, dit hon brukat åka med personen som nu låg i en kista för att hälsa på mormor. Precis som mamma då ofta gråtit, grät nu också alla de människor som skulle lämna. Slutligen hade hon känt hur den viktigaste personen i hennes liv lämnade, lämnade graven, kyrkogården, kvarteret, landet, jorden, universum och henne.
Hon ville inte uppleva samma sak med Lisa.

“Jag vet Lisa, men varför kan vi inte bara glömma då. Glömma att vi svikit varandra, skrikit på varandra, för att ingen av oss mått bra av anledningar som inte ens har med vår relation att göra.”

Lisa log, Emmi lät alltid så vuxen när hon pratade. När hon först träffat henne i ettan på gymnasiet på linjen estet, hon gick inriktning musik och Emmi gick bild och form, hade hon först tyckt att Emmi var för pretantiös. Nästan som om hon gjorde sig till för att låta så smart som möjligt, men när hon lärt känna henne hade hon märkt att det inte var så. Att Emmi var så äkta och sig själv man kunde vara, mer äkta än vad Lisa själv någonsin vågat vara.

Emmi såg en man som satt längst in vid ett bord i hörnet med en vit dator med ett halvätet äpple på bild på framsidan, han hade en mac, som alla andra i den här världen nu. Mannen satt med en pappersmugg vilken det rykte ifrån framför sig, vid sidan av datorn låg en mobil av samma märke, apple, Iphone. Men trots den mordeniserade bilden av en person med en anteckningsbok på ett café, vilken skulle kännas ännu mer lockande för Emmi. Fick hon en romantisk bild av denna man där han satt med sin dator och skrev en roman, som senare skulle ligga på alla topplistor i Sverige för att tillslut också sprida sig internationellt. Han skulle i alla intervjuer berätta att han suttit på espresso house vid Frölunda Torg i Göteborg, tittat på folk som kom och gick, hämtat inspiration ifrån de och på så vis skrivit hela boken. Men troligtvis kollade mannen bara facebook.


“Vad har vi hamnat egentligen, kommer du ihåg att vi skrattade åt de tjejerna i vår klass som “bråkade” att vi sa att de trodde de var så mogna, att deras bråk bevisade att de förstod sig på relationer och att deras “konflikter” var så allvarliga. Nu är vi där själva, vi säger att vår relation fungerar inte längre. Jag älskar dig fortfarande chalala. Det är bara så jävla töntigt. Vi behöver inte använda sådana termer, varför inte bara köra på?”
Lisa tittade upp och log emot Emmi, bakom de satt ett gäng tjejer i fjortonsårsåldern. Alla såg identiska ut, svarta skinnjackor från Gina och långt blont plattat hår.

“Men asså du ska alltid vara så jävla vuxen, försöka vara så mogen  ni förstår inte mina känslor. Jag är typ deprimerad, jag kan gå ut och ställa mig framför en bil direkt. Är det, det ni vill eller, jag kan göra det, jag lovar... Den ena av tonårstjejerna slog ut med armen dramatiskt och som följd av tjejens ord började de andra smickra för henne och tala om hur underbar hon är, som om de verkligen tog hennes hot på allvar.

Emmi och Lisa tittade på varandra och brast i skratt. Mammorna och papporna tittade på de, fjortisarna vid bordet bakom och killarna som höll varandra i handen tittade, nu påväg ut genom dörren för att lämna espresso house till återgå att vara fyllt av människor som inte än eller aldrig kommer våga bryta mot några somhelst normer.


Regnet smattrade på de stora glasrutorna som omgav väggarna till cafeét, i regnet stod en buss, på bussen satt människor. Undra var de är påväg och vad deras syfte är. Inne i värmen, bland kaffe, te, kakao och tobaksdofterna satt två människor, två människor som för ett tag föll för idealet av hur man ska vara och bete sig, de har nu hittat tillbaka till sig själva och har ingen aning om var livet ska ta dem, till vilka platser och vilka syften, vilka uppgörelser de ska tvingas möta, vilka normer de ska komma att följa och vilka de kommer bryta.

Emmi och Lisa dricker upp sitt kafé och går i tystnad ut i regnet. Lisa tittar på Emmi och hon bryr sig inte om att det är klyschigt eller töntigt och överdrivet. Emmi tänker att hon verkligen skulle kunna göra vadsomhelst för den tjejen, för de två tillsammans. De går ut i regnet där människor möts, drömmar går i uppfyllelse eller i kras, där det luktar rök och avgaser blandat med billig parfym. Där stilletklackar ekar mot den nyasfalterade gatan. Där nu två personer går hand i hand, som tidigare satt på ett café för en uppgörelse som nu mynnat ut i en återförening.

In progress

Michael Jackssons röst i bakgrunden, meningen "Ain´t no sunshine when she´s gone" ekandes i rummet. Medans jag sitter i min säng och låter orden komma till och ur mig.

Här är den oredigerada inledningen på novellen jag nu börjat på:

Kaffe, tee, kakao och tobak, alla dofterna fanns där. På morgonen hade de bestämt sig för att ta bussen in till stan och fika. Fika, ett svenskt uttryck säger många. En del av vår kultur som vi ska vara stolta över. Fina stunder med fika på stranden, många har säkert sådana minnen. Men det är ett ord och som alla ord rymmer de mer känslor, reaktioner och bakgrund än vad vi människor vid första anblicken kan se och förstå. Emmi hade inte några förväntningar på att få gå ifrån det överbefolkade Espresso house och ta med sig ett fint minne att föra vidare till sina eventuellt framtida barn. Hon tittade ut över de små ovala träborden med caffelatte, espresso, tee eller varm choklad i små och stora pappersmuggar. Vid borden satt människor. Pappor och mammor med barnvagnar, vänner skrattandes, som gått dit för att, för ett tag få glömma hur deras liv egentligen höll på att rasa samman. Par med vitt hår och rynkor, hållandes varandra i handen och som ser på varandra med en blick, som säger att, ”ja, vi lyckades.” Några som sticker ut, några som vågat bryta mot de normer, som ingen ser förens dem bryts. Två killar hårt sminkande med varsin handväska.

 

Emmi kunde inte se hur alla dessa människor gått dit endast för en fin stund, utan syfte. Det finns oftast ett syfte för oss människor, något vi vill ha eller säga. Vi tänker och funderar ut, hur vi ska vinna så mycket som möjligt. Allt är ett spel. Hon såg människor som satt vid borden av anledningar som, återföreningar, en muta för att få det dem vill ha eller som i hennes fall, en uppgörelse.



Annorlunda novellskapande

Jag och min syster kände för att vara lite kreativa såhär på lovet. Vi pratade också om det jag skrev lite hör igår om att allting som har med skapande att göra blir svårare när man blir äldre, då menade jag att teckna och måla. Men också skrivande blir svårare. Krav tillkommer, krav om din egen unika stli, krav om att du ska veta precis vad du menar med det du skriver och att språket ska vara så fantastiskt som det bara går. Både jag och min syster kände för att skriva, skriva utan alla dessa krav. Vi använde oss av något som kallas "intrigskaparen" slumpmässigt sätter denna sida ihop ord som kan skapa en intrig i en novell eller roman. Eftersom dessa ord bara blandas hursomhelst, kan de självklart bli helt galna. Min och min systers intrig blev "ångestfylld stjärnskådare gräver en tunnel för att övertala ödmjuk isbjörn." Haha, men vi skrev varsin novell på detta temat och det var så sjukt kul! Under ungefär en timme bara skrev vi helt tysta och när vi sedan läste upp de för varandra chokades vi över att båda var förvånansvärt bra, det bevisar ju bara ännu mer att det gäller att vara lite galen och bara köra på, på alla ideér du får. Har du skrivkramp och känner för att skriva något, tycker jag du ska använda intrigskaperen.

Länk till sidan: http://www.forfattartips.se/intrigskaparen.php

 

 

Jag tolkade väl temat lite som jag ville och skapade en saga, här är reslutatet:

 

Silverpäls i vintersnö

­­­­­­­­­­­­­

Mörkret omgav de båda, tillsammans hade de varit instängda och endast sett mörker överallt och känt kalla väggar runtomkring sig. En dag hade de börjat regna, de hade suttit där och känt varandras beröring. Adam hade känt den mjuka pälsen mot sin hand, hade sett hur den silvriga tonen i pälsen lyste i mörkret och hur den färgades grå av regnet, som tycktes onaturligt mörkt. Kanske skulle de nu bara se mörker överallt, kanske även när de kom ut därifrån skulle de vara omringade av mörker, Adam förstod inte hur han skulle kunna komma ut därifrån och precis som förr se stjärnor på natthimlen, ta fram sin kikare han köpt på gatan där det luktade tryggt, där det luktade rök och nybakat bröd och se stjärnor. Han kände hur han alltid hade snurrat runt, vilse, menad att aldrig hitta rätt, någonstans, någon gång. Han tryckte in sig själv i ett hörn, tyckte att han själv inte förtjänade något, att han denna varelse på denna jord var oviktig och varför skulle just han få just sina drömmar uppfyllda. Allt han hade kvar var stjärnor, Cassiopeja, Lilla björn, Stora björn och Orions bälte. De kvällarna han gick ut, med endast björnen som sällskap, tryggt vid sin sida. Det var det som räknades. Han hade ju självklart henne också, Iris. Minerna från den dagen var fortfarande så tydliga, han kunde se snön och solen som lyste upp den lilla kroppen i samma nyans som snön på marken. Hur han hade tänkt att solen, stjärnorna och himlen ville att han skulle hitta henne, att solens ljus lyste upp henne för att någon, någonstans ändå inte hade släppt taget om honom, du kan kalla det Gud, ödet eller slumpen. Men något var det.  Han återvände till väggarna omkring sig, grottan, grottan där de för, han visste inte hur länge sedan hade blivit instängda. De hade som vanligt träffats på berget i solnedgången och tittat upp mot himlen, hur stjärnorna lyste för de, för Iris. Hon var hans liv nu, något hade på något sätt fått någon mening. Adam såg i ögonvrån hur den stora kroppen som låg på en stor sten avsides i grottan stapplande reste sig upp.

”Vad ska vi göra Iris?”  Adam kände hur det mjuka huvudet försiktigt trängde i sidan på hans utmärglade kropp. Han höjde sin hand och kliade henne bakom ett av de oproportionellt små öronen. Han såg hur hon skakade på huvudet och hörde henne frusta.

”Nej, jag vet inte heller. Jag vet bara att nu måste vi göra något. Vi måste härifrån, annars svär jag att jag kommer bli galen.”  Sa Adam

Isbjörnen gick och la sig på sin plats igen, suckade och höjde blicken och bara stirrade på honom, sedan vände Iris sig om, den hela proceduren bestod av att hela grottan skakade och det stenras som från början stängt in de rörde ännu lite på sig vid öppningen.

”Nehe, sura du bara då. Jag tänker inte ge upp. Du vet tjejen i restaurangen, hon som jag berättat om hon bjöd ut mig innan vi kom hit. Mitt liv har äntligen börjat få någon slags mening också händer detta.” Adam sparkade till en av väggarna, han hörde hur något där inne lät och en sten lossnade, ut strömmade vatten och pressade samtidigt med sig stenarna och sanden grottväggen bestod av.

”Kolla Iris, titta.”

Tillsammans vadade de genom vattnet och fram till öppningen som nu blivit i väggen.

De kröp genom tunneln och när öppningen plötsligt tog slut övergav de inte hoppet utan grävde sig ända ut, det var natt och på himlen lyste stjärnorna starkare än någonsin. Adam sprang över de gröna kullarna och såg byn, byn som nu skulle vara så underbar att komma tillbaka till, som aldrig varit något innan. Han såg hustaken, alla byggda av vass.  Adam kände hur all hans ångest han burit med sig genom hela sitt liv rann av honom, som om han burit på något tungt alltid och hur allting nu blev mycket lättare, att gå, att vända sig om och titta ut över nattlandskapet och att se den vita gestalten likt sin ångest försvinna ut i tomma intet, det blev lättare än någonsin att se upp mot himlen och stjärnorna. Han hade så många gånger sett stjärnbilden Stora björn på himlen, nu lös den starkare än någonsin.

 


Novell på Engelska

Jag fick en uppgift i engelskan att skriva en novell. Det är ju självklart mycket svårare att skriva en novell på engelska än på svenska! Det finns säkert en hel de gramatikfel i denna, men det är ändå en novell, så jag tänkte dela den med er fast den är på engelska och språket kanske inte helt lysande. Jag är ändå rätt nöjd och framförallt med själva idén ;)

 

The family´s grill had been broken for almost a year. Alex wife and the children had complained almost as long. For a month now it had been worse and Alex started to spend all his time in the garage trying to fix the grill. This night everybody thought that it should be fixed and that they was going to taste the grilled meat and the salsa sauce, feel the flavor in their mouth.

“Aren`t you done yet.” Julia stood in the doorway and shouted at Alex how sat on a chair in the garage with the grill in front of he, as usually. There was exactly now love or happiness in Julia`s voice when she talked to Alex, as usually. Alex could hear two children voices screaming inside, an argument. Julia went inside without an answer. Alex sighed and returned to his toiling with the grill. Everything was exactly as it used to be.

Alex took up a wrench from his toolbox and worked with the nuts. When they sat enough, he started with a new project.

Alex climbed his way over old tires and overturned shelves, which nobody had managed their self to take back to their original place. Alex was also forced to climb a huge pile build of newspaper to manage his way to the old stroller that stood in the corner of the small garage. He bent down over the stroller to reach the wheels and started to separate them from the wagon with the wrench he had brought with he.

 

“Alex, do you now where Mary´s bike is. We can´t find it.”

“Ahm, I don´t now…or maybe I saw it somewhere. But I can´t remember.”

“Typically you, you are totally useless. You now that.” Julia walked away, with Mary behind her, crying.

 

Julia and Alex were both forty years old and had lived together since they were sixteen. They had grown up together and when they became a couple, everybody sighed and sad “I haw knewn that all the time. That it should be them.” It was what everybody always had expected and that was the way it became. Alex and Julia had been in loved… sometime, somehow. That what´s they say to themselves, in any case.  Now they have a marriage that they tried to fix with two late children…and a dog, it didn´t work.  So now they live in a big house, with a dog, two teenager children and two children at the age of five and nine.

 

“Dad, have you fixed the grill. Shall we barbecue tonight. Are we going to invite any guest, grandpa and grandma, can I invite some friend, Dad, Dad.”?

Alex sighed once again this afternoon and looked at his son.

“Sure, you can invite anyone you want.”

Harry ran away, happy.

 

Alex went to the bicycle that stood in a corner in the garage and looked at it. Where the handlebars used to sit there was now a big… nothing.

“I must do this.” Alex murmured to himself and went back to the grill.

 

He took up a lighter out his pocket and directed it at an opening at the grill front. The grill started to sound like a dishwasher and steam rise from the tube on the grill. Alex laughed and started to hum to himself. He put out the flame with water from a bucket that he had kept next to the grill.

 

“Alex everybody is here now, I hope you finish!”

“Yes, I´m coming.”

 

He dropped into the handlebars and the wheel. The handlebars under the grid and the wheel in a slot. Then he carried the grill to the garden. He looked into the porch, were everybody sat, chattering. There were his parents, Julia´s parents, the neighbors and some friends to the children. His family had obviously decided to have a real barbeque night. But Alex thought that, that was just going to make this whole thing so much more fun.

He heard his mum´s voice at the porch.

 

“Start sometime then, or I growing old. You have always been slow, I think I dropped you sometime when you was a baby… I must have…

 

Alex didn´t here the rest before he pushed a bottom and the wheels and handlebars at his grill once again became visible. He also dropped out a chair from one of the grill´s sides. Instead of light on the carbon he directed the lighter to the opening in the grill. Alex sat down on the chair and put his feet up on two tubes he had taken from Mary´s bicycle. Then the grill started to make awful noises and Alex was halfway out of the garden. Steam rise from the little chimney and the grill kept rolling through the fence and over the playing ground.

 

The friends and family on the porch just gasped and starred. The last thing they saw were Alex, sitting on a grill with stem rising from a little chimney that disappeared behind the horizon and they heard a voice, sounded just like the horn on little Mary´s bicycle.

 


"Utan titel" (som vanligt ;) )"

Okej nu är jag klar med novellen, ni som vill och "orkar" får läsa och det är jättekul om ni kommenterar. :) 
Ha det bra/ Bella     




                                           Lina

*

Dåtid

En inandning, en utandning, upprepa detta två gånger, öppna dörren. En dag som alla andra, men ändå så unik. Känslor och reaktioner. Vet inte längre vad som är rätt eller fel, vad som är hon och inte. Intryck, för mycket intryck. Varför måste vi leva i en värld där allt har sin plats, där människor har sin plats. Det förväntas saker av en och allt hon egentligen vill är att kunna vara precis sig själv. Hon har alltid tänkt på sig själv som en stark person, en som inte ger efter för grupptryck. Men vad händer varje dag då, varför måste hon tänka efter innan hon säger något, kommer hon låta för duktig nu, eller kanske för dum, ska hon inte bry sig om att hon inte alls tycker som de andra, ska hon påstå att hon inte vet när deras lektion börjar när någon frågar, för att inte låta som en nörd som kan schemat utantill.  Lina blev tyst, det var lättast så. Hon blev den som hon alltid föraktat, den delen hon föraktat hos sig själv. Den som tar lättaste utvägen, den patetiska som sätter sig längst bak, kan alla svar, men ger inga. Den fega, man eller mus, mus, råtta, råttan.  

Ida

*

Dåtid

En inandning, en utandning, upprepa detta två gånger, öppna dörren. En dag som alla andra, men ändå så unik. Idag skulle det äntligen hända. Det hade känts som om hon drömde när hon, flickan, flickan som alla andra, men ändå så unik för en vecka sen förstått att Tony kände på samma sätt för henne, som hon för honom. Flickan hade snabbt nyppt sig i armen för att förstå att det inte var en dröm. De hade träffats nästan varje dag sen dess och nu skulle de visa det öppet, äntligen tänkte flickan, i skolan bland folk, för alla. Det var från denna dag officiellt, imorse hade hon ändrat sin status på Facebook, från “singel” till, “i ett förhållande”. Det viktigaste. Då var det sant. Två flickor, som alla andra, Fatima och Jessica sprang mot henne. En tjej från parallell klassen passerade samtidigt och flickan knuffade undan henne med sin väska, hon skrattade, väskan var köpt i Thailand för två veckor sen, Det stod Louis Vuitton på den. Råttan, så brukade de kalla tjejen som gick förbi, hon såg ut som en råtta. Pytteliten haka med en uppåtnäsa som kunde betraktas som en nos. På en råtta exempelvis. Fatima kramade henne och tog tag i hennes armar och började hoppa upp och ner. Flickan spillde ut sitt kaffe hon tidigare köpt i kaféet.   
Hon tycker inte om kaffe, Ida tycker inte om kaffe.                                                                       



Lina

*

Nutid

Koncentrera dig, okej andas in, andas ut. En gång till, titta rakt fram. Hon fattar inte att hon verkligen skulle göra detta. Hennes lokalsinne hade alltid varit, vad hade det varit egentligen, ingenting, hon hade alltid undrat, om man skulle titta in i hennes hjärna, vad skulle man få se. ”Oj, där brukar lokalsinnet sitta på de flesta människor, på de normala människorna, men.. nej just det, det var ju inte du, för där finns ingenting. Ett stort svart hål.” En gång när hon var tio hade hon blivit hemkörd i en lite elbil som de som rensade de kommunala rabatterna framför hyreshusen körde runt i. Hennes klasskompisar hade lämnat henne ensam och självklart hade hon lyckats tappa bort sig i det lilla bostadsområdet. Alltid när hon berättade historien försökte hon hålla en viss ironi och distans till sig själv, men fortfarande skämdes hon lite, hon sa ofta att de nyss flyttat till det området, fast egentligen hade de bott där i tre år.
Hon förbannade sig själv för att hon inte lyssnat mer på gympalektionerna under orienteringen, när hon satt med sin Iphone och försökte lista ut vad som var upp och ner på kartan den visade. På radion spelade någon modern techno skit och hon slog på den i desperata försök att stänga av. Men nu var hon på väg, bakåt och kanske också framåt, kanske skulle hon kunna gå framåt. Minnena låg som en väg, en väg som hon skulle tillbaka till, en väg som hon hela tiden åkte förbi. Allt var likadant, hon såg sig själv i  sina syskonbarn, men hon såg de som gör illa också och de som bara är. Barnen var små och strax skulle de vara tvungna att välja väg eller väljas. För det är ju så, andra väljer åt en, väljer vilka som är något och vilka som inte är det. Hon lyckades ta sig ur det, men nu  satt hon där på väg till en klassisk, töntig klassåterträff och hon hittade inte ens tillbaka till gatan där hon tillbringat sina olyckliga barndomsår, hon hade aldrig tidigare åkt tillbaka dit. Som sjuttonåring hade hon flyttat för att plugga journalistik och hon hade blivit kvar, hade tågluffat och träffat en man hon älskade överallt annat och där, där hon bott som liten, där hade det aldrig funnits något att resa tillbaka till. Den enda som varit något var hennes syster och också hon hade för länge sen flytt deras bakgrund.  Att hon hade svårt att hitta, kanske var det ett tecken. Kanske hade hon förträngt, men troligtvis hade hon nog bara onormalt dåligt lokalsinne. Hela den här grejen var inte så stor egentligen, men ändå skakade hennes händer krampaktigt vid ratten och hon kände sig både varm och kall på samma gång, kallsvettades. Hon insåg  att hon aldrig hade helt släppt det, hon trodde att hennes lyckliga liv, var bevis på motsatsen. Men ens barndom är det viktigaste och skulle hon inte haft den hon hade, skulle hon fått det hon överallt annat ville ha då ” att vara någon”, skulle hon antagligen inte varit något nu. Men glömt och förlåtit, kommit över. Nej det hade hon inte.



Ida

*

Nutid

“Fått en flaska i huvet, legat sövd på akuten. Varit död i minuter.” Flickan, som är en kvinna som heter Ida sjunger högt med i texten och minns, minns allting, sin uppväxt. Minns hur allting kretsat kring musiken då, den musiken som var inne, “mainstream.”  
En verklig nostalgitripp, det var väl det hela den här kvällen handlade om. Minnen.                                                                        


Ida och Lina

*

Dåtid

Händer på axlar, kroppar långt ifrån varandra, tryckare. Sanning eller konsekvens och ryska posten. Ett litet rum i fritidsgårdens mörkaste vrå, där fanns föreningens privata förråd av alkohol. Föreningen, bestående av fotbollsmorsor och nyinflyttade småbarnsföräldrar som inte än förstått att de var ändå var fotbollsmorsorna som bestämde och dominerade. Föreningen som tagit på sig en stor uppgift, en ärofylld uppgift och gjort så många uppoffringar, så att de själva inte tycker att de kunde ha gjort fler, för att vara med här och påverka deras barns framtid. Där i det rummet delades nu ut pussar på kinder och kramar och, hantag och famntag och kyss och klapp och kanske också en och annan långtradare.

“Tony nu är det din tur.” Tony tittade på flickan, som vände sig om och viskade med några andra tjejer, som hade precis likadant långt blont hår och som vid detta speciella tillfälle gjort något spännande, inne på badrummet hemma hade de tillsammans tagit flickans systers smink och gjort precis så som de sett sin mamma eller syster göra varje dag. De skrattade och flickan kastade en sista blick på Tony innan han gick ut genom dörren och stängde den.
En knack, två knack.
Flickan utsåg sig själv till pekare.
“Vem är de?”
“Det är ryska posten.”
“Vad vill du?”
“Lämna ett brev.”
“Hantag, famntag, klapp, kyss eller puss” “... eller långtradare.” skyndade sig hon att lägga till
“mmm, puss.”
Ett fnittrande från tjejerna i rummet och en spänd förväntan fanns hos alla av dem, den fanns hos alla, men det var bara de som “var med” som visade det, som fick visa det.
Det var ju Tony.
Flickan började med sin uppgift.
“Är det den?” Hon pekade på sig själv.
“Nej.”
“Är det den?” Hon pekade på sig själv.
“Nej.”
“Är det den?” Åter igen pekade hon på sig själv och sa det lite högre och betonade på ordet “den.”
“Nej.”
“Du pekar ju bara på dig själv Ida.” Klagade Fatima.
“Okej förlåt då.” Ida gav kompisen en mördande blick och på hennes kinder syntes en nu märkbart rödare ton.
Tony sa ingenting.
Ida fortsatte och den här gången pekade hon på sina klasskompisar också, eller ja, bara tjejerna, det var ju självklart. När hon gått hela varvet och runt igen sa Tony äntligen stopp. Alla barnen tittade upp. Idas finger pekade på en tjock flicka, tjock i den här gruppen var det första adjektivet man kunde tänka på, eftersom den här flickan på det sättet märkbart skillde sig från de andra, det här var inte bara en flicka som skilde sig från de andra i utseendet, men de andra barnen i årskurs fem hade ännu inte märkt detta, hon hade ändå valts bort, någon måste ju.
“Okej, du kan komma in nu Tony”. Sa Ida roat.
“Okej.”
In går en pojke som är vald och hans leende ansikte visar att han tror att nu ska han
Inte längre förbli okysst och att en flicka, som alla andra, som är vald, väntar på honom.

Men i själva verket är det Flickan, olik alla andra, som fyller år, som sjunker djupare ihop på sin plats och ännu en gång under samma kväll blir hennes ansikte ännu rödare än vad det vanligtvis är. Precis som när hon tagit emot Idas och hennes kompisars present tillsammans med de ord som redan etsats sig djupt in i hennes själ och för lång tid framåt skulle stanna kvar. “Vi tänkte att det här var en andvändbar present för dig” och sedan fortsättning som hon förstått även om den förblivit osagd. “Du lär ju inte få göra det på riktigt så.” Sedan hade presenten lämnats fram som de tillsammans med sminket tagit från Idas syster, en avlång sak som flickan skulle beskrivit som formen på en gurka, som hon visste tillräckligt mycket om vad man använde till för att bli generad och förstå, förstå att hon aldrig skulle bli vald.
Nu pekade Ida på henne och skrattade.
“Där har du henne,Tony, kyss henne nu.” Alla barnen skrattade.
Tony, Tony som var längst i klassen, som hade kastanjebrunt hår han redan i tredjeklass börjat varje dag framför spegeln stajla med vax. Tony, som bara var den alla tjejer i klassen skulle bli kär i. Råttan tyckte han var elak och korkad. Nu gick den Tony, han som var avsedd för den motsvarande av andra könet i klassen, Ida, fram emot platsen där flickan, flickan, som sen första klass blivit kallad råttan och som för evigt under sin skolgång skulle känna sig missanpassad och konstig.
Tony böjde sig ner, slöt sina ögon, så att hans långa ögonfransar blev synliga och förde sin mun sakta mot hennes, flickan, så annorlunda. Pojken som var vald och flickan som inte var det. Deras munnar möttes och där i femteklass på ett födelsedagskalas som alla barnen i klassen bara gått på för att deras föräldrar tvingade dem, där på fritidsgården i den lilla förorten uppstod något, känslor som aldrig helt skulle gå att sudda ut.
Förbjudna känslor som för alltid skulle förbli tydligt dolda.


Lina

*

Nutid

“What ever happend to the funky race a generation lost in pace.”
Råttan, Lina sjöng nu med i texten till The Arks låt “It takes a fool to remain sane” och kom ihåg vad den meningen en gång betytt för henne, gjorde fortfarande. Även om bandet för många år sen splittrats skulle hon aldrig någonsin sluta lyssna på deras skivor, på deras texter. Lina kom också ihåg de läpparna, hans blick, hans plågade blick som en halv sekund mött hennes för att sedan försvinna och hur hon fortfarande kunde höra det påfallande hånfulla skrattet. Hur Ida hade skrattet och sedan gått fram till honom och kramat om honom och pussat honom på kinden. Sen strax efter det hade Lina obemärkt gått hem från sitt eget kalas. Hennes mamma hade hittat henne på golvet i sitt rum och textstrofen “It takes a fool to remain sane” ekade i rummet. En lång tid efter det hade ibland blickar utbytts i klassrummet. Blickar mellan de två, som aldrig var menade för varandra och hon undrade nu hur Tony mådde, vem han var. Hon visste att det var mycket pågrund av dessa frågor som hon bestämt sig för att åka. Nu hade hon kommit ut på en väg hon kände igen och hon visste att det bara var några kilometer kvar.  Hon körde i 50 km/h och som det alltid gör i en sådan hastighet kändes det som om hon körde snabbare än på motorvägen, man ser allting passera långsamt och på något sätt omregristrerar hjärnan det så att det känns som om man kör snabbare, hon passerade en vägskylt, Stråvalla. Bara genom några små byar till. Stråvalla, Limabacka, Väröbacka också Bua, hennes barndomsstad, hennes helvete.





Ida

*

Nutid

På Idas spotify lista “Nostalgi” spelades nu istället Lady Gagas “Pokerface” i hennes svarta alldeles egna peugot. Hon fällde ner spegeln i taket framför sätet, såg sin egen spegelbild. Såg munnen, hon log. Hennes leende hade alltid varit vackert, hon hade aldrig haft tandställning, men många trodde det och frågade henne. När hon log syntes alla hennes vita tänder, blekta i en salong Bill tagit med henne till. Hon fick smilgropar i de lagom markerade kinderna och näsan rynkades ihop, Bill hade i början av deras förhållande sagt att det var så karaktärfyllt, näsan som rynkades ihop när hon log. En detalj som inte många tänkte på, men som han hade gjort. Han sa att de var de små detaljerna som gjorde att man kunde älska någon så mycket. Känna att man tillhörde någon så mycket så att den andra visste och älskade alla ens detaljer, både bra och dåliga. Inte konstigt att hon blivit förälskad i honom. Hon såg sina ögon, hon höjde handen och strök den över den mörklila ringen runt ögat inramat av tjocka ögonfransar målade av mascara. Hon hade fått bilen av Bill för två veckors sen och efter det hade historien om hur den blå ringen kommit till runt hennes öga varit att Bill råkat stänga bildörren samtidigt som hon klev ur.
Ida tänkte tänkte plötsligt på Lina, råttan. Den
flickan som de hade mobbat och uteslutit så, varför hade de gjort det. Undra om Lina kom ikväll?
En dag hade Råttan kommit med blåtirra till skolan, Ida hade nästan förträngt minnet. Det hade varit hon, Ida. Tillsammans hade Fatima Jessica och hon väntat på skolgården till Ida kom ut en dag. Lina hade alltid, så länge ida knde minnas. väntat tills alla gått hem innan hon själv gick ifrån skolan. De hade knuffat henne och sagt saker till henne. Saker ida inte ville minnas, saker som ida inte kunde förstå nu att några sjundeklassare kunde säga till varandra. Barn är onda, vissa barn, inte andra. Hon själv hade varit ond. När Lina försökt ta sig ur greppet som Fatima och Jessica hållt henne i, hade Ida höjt handen och för första gången i sitt liv slagit någon på riktigt. De hade sagt till varandra innan att de bara tänkt “skoja” med Råttan lite, intalat sig själva att det bara var på skoj. Ida hade inte kunnat hejda sig, det var som om hon hamnat i trans och först efteråt förstått vad hon faktiskt gjort. Ida rös till, där hon satt i sin alldeles egna peugot, en av hennes många mutor.
Ida var rädd, rädd för sin man, för sin pappa, som fortfarande när hon vid ett av sina mycket få tillfällen besökte sitt familjehem kröp ner i Idas säng på natten. Hans varma kropp var välbekant för henne. Hon kunde varje detalj och hon visste vad hon skulle göra för att han skulle bli nöjd. Ida var rädd för sin man och sin pappa, men allra mest var hon rädd för sig själv.

Hon hade fortfarande spegeln nerfälld och såg inte den andra bilen närma sig, såg inte hur den tappade fästet om den hala marken och hur föraren gjorde misstaget att försöka tvärbromsa.


Lina

*

Nutid

Lina kände hur sommardäcken tappade fästet, hur hon fick sladd och hennes instiktiva reaktion hade varit att bromsa. Det gjorde saken värre, det kändes som på halkbanan när hon tagit körkort. Den andra bilen närmade sig från korsningen. Det var bara några sekunder till bilarna skulle mötas. Lina tänkte att det måste vara det  här de människor som upplevt och beskrivit en nära döden upplevelse menat. Vägen försvann och hon såg ett ljus, också tänkte hon på Olle, mannen hon älskade. Hon tänkte på sin syster, hon tänkte till och med på sina föräldrar. Men den sista hon tänkte på, var Ida, så annorlunda, så unik insåg hon nu. Var det såhär det skulle sluta, hon skulle aldrig få sin uppgörelse, hon skulle aldrig få se de som gjort hennes uppväxt till helvetet och hennes liv som vuxen till himmelen, se vad de blivit. Antagligen ingenting, men Ida hade varit annorlunda. Hon hade aldrig egentligen passat in, hon hade bara skapat en roll som gjorde det, som var vald och Lina tyckte synd om henne. Var rädd för att hon var ännu mer skadad än hon själv. Bilarna möttes och allting slocknade, för de båda. De som var annorlunda. De andades in, andades ut. En dag som alla andra, men ändå mest unik.




























...

Nu får ni en bit till på novellen jag håller på med, vissa av er har förhoppningsvis redan läst det jag la ut för länge sen, men läger ut hela igen så att man kan läsa från början om man inte gjort det. De som har läst det första kan ju bara bläddra ner dit de var ;) Den är väldigt oredigerad nu och ganska långt ifrån färdig, men tänkte att det kanske kan va lite kul att liksom följa den under mitt arbete, se vad jag ändrar på och sånt och hur "den växer fram"... jag vet inte riktigt, men här har ni den iallafal...




En inandning, en utandning, upprepa detta två gånger, öppna dörren. En dag som alla andra, men ändå så unik. Känslor och reaktioner. Vet inte längre vad som är rätt eller fel, vad som är hon och inte. Intryck, för mycket intryck. Varför måste vi leva i en värld där allt har sin plats, där människor har sin plats. Det förväntas saker av en och allt hon egentligen vill är att kunna vara precis sig själv. Hon har alltid tänkt på sig själv som en stark person, en som inte ger efter för grupptryck. Men vad händer varje dag då, varför måste hon tänka efter innan hon säger något, kommer hon låta för duktig nu, eller kanske för dum, ska hon inte bry sig om att hon inte alls tycker som de andra, ska hon påstå att hon inte vet när deras lektion börjar när någon frågar, för att inte låta som en nörd som kan schemat utantill.   Hon blev tyst, det var lättast så. Hon blev den som hon alltid föraktat, den delen hon föraktat hos sig själv. Den som tar lättaste utvägen, den patetiska som sätter sig längst bak, kan alla svar, men ger inga. Den fega, man eller mus, mus, råtta, råttan.     En inandning, en utandning, upprepa detta två gånger, öppna dörren. En dag som alla andra, men ändå så unik. Idag skulle det äntligen hända. Det hade känts som om hon drömde när hon, flickan, flickan som alla andra, men ändå så unik för en vecka sen förstått att Tony kände på samma sätt för henne, som hon för honom. Flickan hade snabbt nypt sig i armen för att förstå att det inte var en dröm. De hade träffats nästan varje dag sen dess och nu skulle de visa det öppet, äntligen tänkte flickan, i skolan bland folk, för alla. Det var från denna dag officiellt, imorse hade hon ändrat sin status på Facebook, från singel till, i ett förhållande. Det viktigaste. Då var det sant. Två flickor, som alla andra, Fatima och Jessica sprang mot henne. En tjej från parallell klassen passerade samtidigt och flickan knuffade undan henne med sin väska, hon skrattade, väskan var köpt i Thailand för två veckor sen, Det stod Louis Vuitton på den. Råttan, så brukade de kalla tjejen som gick förbi, hon såg ut som en råtta. Pytteliten haka med en uppåt näsa som kunde betraktas som en nos. På en råtta exempelvis. Fatima kramade henne och tog tag i hennes armar och började hoppa upp och ner. Flickan spillde ut sitt kaffe hon tidigare köpt i kaféet.   Hon tycker inte om kaffe.                                                                       

***

Koncentrera dig, okej andas in, andas ut. En gång till, titta rakt fram. Hon fattar inte att hon var tvungen att göra detta. Hennes lokalsinne hade alltid varit, vad hade det varit egentligen, ingenting, hon hade alltid undrat, om man skulle titta in i hennes hjärna, vad skulle man få se. ”Oj, där brukar lokalsinnet sitta på de flesta människor, på de normala människorna, men.. nej just det, det var ju inte du, för där finns ingenting. Ett stort svart hål.” En gång när hon var tio hade hon blivit hem körd i en lite elbil som de som rensade de kommunala rabatterna framför hyreshusen körde runt i. Hennes klasskompisar hade lämnat henne ensam och självklart hade hon lyckats tappa bort sig i det lilla bostadsområdet. Alltid när hon berättade historien försökte hon hålla en viss ironi till sig själv, men fortfarande skämdes hon lite, hon sa ofta att de nyss flyttat till det området, fast egentligen hade de bott där i tre år. Hon förbannade sig själv för att hon inte lyssnat mer på gympalektionerna under orienteringen, när hon satt med sin Iphone och försökte lista ut vad som var upp och ner på kartan den visade. På radion spelade någon modern techno skit och hon slog på den i desperata försök att stänga av. Men nu var hon på väg, bakåt och kanske också framåt, kanske skulle hon kunna gå framåt. Minnena låg som en väg, en väg som hon skulle tillbaka till, en väg som hon hela tiden åkte förbi. Allt var likadant, hon såg sig själv i  sina syskonbarn, men hon såg de som gör illa också och de som bara är. Barnen var små och strax skulle de vara tvungna att välja väg eller väljas. För det är ju så, andra väljer åt en, väljer vilka som är något och vilka som inte är det. Hon lyckades ta sig ur det, men nu när hon satt där påväg till en klassisk, töntig klassåterträff, inte så stor grej insåg hon att hon aldrig hade helt släppt det, hon trodde att hennes lyckliga liv, var bevis på motsatsen, men ens barndom är det viktigaste och skulle hon inte haft den hon hade, skulle hon fått det hon överallt annat ville ha då ” att vara någon”, skulle hon antagligen inte varit något nu. Men glömt och förlåtit, kommit över. Nej det hade hon inte.

***
“Fantasi rullar vi runt bland mjuka kuddar, fantasi.” Flickan, som är en kvinna som heter Ida sjunger högt med i texten och minns 80- talets forna glans. En verklig nostalgitripp, det var väl det hela den här kvällen handlade om. Minnen.                                                                        

***

Skriver och tänker

Är fortfarande halvt sjuk och sitter i min säng och skriver. Har ni tänkt på att man ofta får väldigt bra ideér på kvällen, innan man ska sova, fast sen har man glömt av dem dan efter, haha. Älskar just därför att skriva på kvällen, har nån sån här konstig idé om att vilja sitta uppe ensam hela nätter och just skriva. Tänk vad mysigt! Haha ni måste ttro jag är helt galen. Men iallafal har jag börjat på något här, vet inte riktigt vad det ska bli, men det vet jag nästan aldrig innan. Fast har ni några tankar om vad som kan "hända" eller nåt så kommentera gärna dessa, menar det verkligen. Skulle va kul att få flera olika idéer från olika personer och sen försöka få ihop något av det.

 

 

 

En inandning, en utandning, upprepa detta två gånger, öppna dörren. En dag som alla andra, men ändå så unik. Känslor och reaktioner. Vet inte längre vad som är rätt eller fel, vad som är hon och inte. Intryck, för mycket intryck. Varför måste vi leva i en värld där allt har sin plats, där människor har sin plats. Det förväntas saker av en och allt hon egentligen vill är att kunna vara precis sig själv. Hon har alltid tänkt på sig själv som en stark person, en som inte ger efter för grupptryck. Men vad händer varje dag då, varför måste hon tänka efter innan hon säger något, kommer hon låta för duktig nu, eller kanske för dum, ska hon inte bry sig om att hon inte alls tycker som de andra, ska hon påstå att hon inte vet när deras lektion börjar när någon frågar, för att inte låta som en nörd som kan schemat utantill.

 

Hon blev tyst, det var lättast så. Hon blev den som hon alltid föraktat, den delen hon föraktat hos sig själv. Den som tar lättaste utvägen, den patetiska som sätter sig längst bak, kan alla svar, men ger inga. Den fega, man eller mus, mus, råtta, råttan.

 

 

En inandning, en utandning, upprepa detta två gånger, öppna dörren. En dag som alla andra, men ändå så unik. Idag skulle det äntligen hända. Det hade känts som om hon drömde när hon, flickan, flickan som alla andra, men ändå så unik för en vecka sen förstått att Tony kände på samma sätt för henne, som hon för honom. Flickan hade snabbt nypt sig i armen för att förstå att det inte var en dröm. De hade träffats nästan varje dag sen dess och nu skulle de visa det öppet, äntligen tänkte flickan, i skolan bland folk, för alla. Det var från denna dag officiellt, imorse hade hon ändrat sin status på Facebook, från singel till, i ett förhållande. Det viktigaste. Då var det sant. Två flickor, som alla andra, Fatima och Jessica sprang mot henne. En tjej från parallell klassen passerade samtidigt och flickan knuffade undan henne med sin väska, hon skrattade, väskan var köpt i Thailand för två veckor sen, Det stod Louis Vuitton på den.

Råttan, så brukade de kalla tjejen som gick förbi, hon såg ut som en råtta. Pytteliten haka med en uppåt näsa som kunde betraktas som en nos. På en råtta exempelvis

Fatima kramade henne och tog tag i hennes armar och började hoppa upp och ner. Flickan spillde ut sitt kaffe hon tidigare köpt i kaféet.

 

Hon tycker inte om kaffe.

 

Koncentrera dig, okej andas in, andas ut. En gång till, titta rakt fram. Hon fattar inte att hon var tvungen att göra detta. Hennes lokalsinne hade alltid varit, vad hade det varit egentligen, ingenting, hon hade alltid undrat, om man skulle titta in i hennes hjärna, vad skulle man få se. ”Oj, där brukar lokalsinnet sitta på de flesta människor, på de normala människorna, men.. nej just det, det var ju inte du, för där finns ingenting. Ett stort svart hål.” En gång när hon var tio hade hon blivit hemkörd i en lite elbil som de som rensade de kommunala rabatterna framför hyreshusen körde runt i. Hennes klasskompisar hade lämnat henne ensam och självklart hade hon lyckats tappa bort sig i det lilla bostadsområdet. Alltid när hon berättade historien försökte hon hålla en viss ironi till sig själv, men fortfarande skämdes hon lite, hon sa ofta att de nyss flyttat till det området, fast egentligen hade de bott där i tre år.

 

Hon förbannade sig själv över att hon inte lyssnat mer på gympa lektionerna under orienteringen, när hon satt med sin Iphone och försökte lista ut vad som var upp och ner på kartan den visade. På radion spelade någon modern techno skit och hon slog på den i desperata försök att stänga av.


En ny novell

Den här novellen har jag skrivit för att lämna in till svenskan. Ni kanske har märkt att jag aldrig har titlar på mina noveller, det tycker jag nästan är det svåraste, men jag får försöka blii bättre. Hoppas ni gillar den här, jag är sådär nöjd själv. /Bella

 

Minna låg på mage i sängen med sina smala ben rakt upp i

luften. Många brukade berömma henne för de benen, de långa slanka benen. Lagom muskulösa efter flera år av fotbollsträning. Klasskompisarna brukade säga att, ”Du måste bara söka till Top modell, du är så sjukt snygg. Jag hade så velat ha ditt hår.” Sedan gav Minna personen ett tugummi från påsen hon hållit precis synlig bakom sin rygg för den andra blonda tjejen

”Okej, tjugofemte oktober”, Minna började läsa och som vanligt när hon gjorde det tog hon på sig en nasal alldeles för förställd röst.

Kära dagbok

Jag är så förvirrad, jag är kär i Robin. Verkligen störtkär, men jag är så ful. Jag duschade inte efter gympan idag heller, vågade inte, ville inte. Blickarna som riktas mot mig är så olidliga,

olidliga, är hon från sjuttonhundratalet, eller. Låter som typ, vad heter han... ååå, den där killen. Han som blev så känd, han skrev typ teatrar eller nåt.” Mimmi suckade och höjde handen och puffade till håret.

”Tyst nu! Han hette Shakespeare förresten, din idiot. William Shakespeare.” Elin drog ut på andra halvan av Shakespeare och betonade på fel ställe så att det lät som Shakesp-ear.  Minna återupptog sin läsning med samma nasala och samtidigt monotona röst.

inte värt det, inte värt att de ska peka och viska och skratta tyst för sig själva. Sedan går de ut stänger dörren. I mörkret står jag kvar, bakom en bänk, med krokar högst upp. Där står jag med bara mina byxor. Eftersom de tagit min tröja. Den var ny, min favorit. Jag var tvungen att gå i bara bh och byxor till klassrummet, min mage stack långt utanför byxorna. Detta såg jag i spegeln och visste var sant, därför skulle de skratta åt mig, som de alltid skrattade åt mig. ”fula Lisa.” ”tjocka Lisa, konstiga Lisa.”

Därför duschar jag inte på gympan. Det är mycket jag inte gör. Jag försöker att inte äta, jag går inte i korridoren i skolan, jag går aldrig utanför klassrummet på rasten och jag säger aldrig någonsin emot någon av de populära igen.

Ordet ”någon” var hårt understucket med pennan.

”blabla, det här vet vi ju redan. Hon ska berätta om när Alex la ut en bild av henne på snyggast. Se  och  länka till Facebook, och det där. Stackars lilla Lisa, sa ju bara till Alex när han var så elak och tog Linus väska.” Minna vek sig dubbel i sängen åt sina egen ironi.

”Jaja, nu fortsätter vi. Hoppa fram några sidor. Jag kan läsa.” Elin sträckte sig efter den svarta anteckningsboken med texten diary prydligt inramat av en guld ram och under det Lisa <3 Robin inristat med blyerts. Robin var en idiot, klassens klart snyggaste kille, och populärast, men än dock en idiot. En gång på Geografi lektionen hade han frågat om Europa, ”är det ett sånt där stjärnsystem, eller.” Men Elin trodde att han gjorde sig dummare än vad han var

Kära dagbok

Även om Mimmi, Elin och Minna varit de som fått mig att gråta i timmar efter skolan. Så är de så vackra, Minna med sina långa ben, Elins alldeles röda hår och Mimmis ögon. Mimmi har alldeles knallgröna ögon, det kliché artade uttrycket att ”man skulle kunna drunkna i dem.” Har jag aldrig tyckt om, men nu känns det ändå precis rätt, det känns faktiskt som de enda ord man kan använda för att beskriva dessa magnifika, ögon.

Mimmi gick nu ända fram till spegeln och spärrade upp sina ögon och stirrade in i dem.

Jag vill inte bara vara som dem, jag vill vara dem. Jag vill kunna gå fram till vilken kille i klassen som helst och krama dem, jag vill vara snygg och ytlig, kunna vara den snyggaste tjejen i klassen som dejtar den snyggaste killen i klassen, ROBIN!

Minna som varit tillsammans med Robin i två månader nu suckade högljutt och drog sina långa naglar över sitt ben.

Elin hoppade fram ännu några sidor.

Kära dagbok

Minna, Elin och Mimmi är så fantastiska, idag skällde de på en lärare, det skulle jag aldrig våga. De tyckte att vi skulle få välja grupper till ett arbete, istället för att han skulle göra det åt oss. Jag fick självklart svaret att de redan var för många, när jag frågade någon ´” Men ändå, att de vågade säga till Magistern.

Sedan ännu ett hyllningstal om flickorna, hur vackra, modiga och bara helt perfekta de var.

Lisa bläddrade fram till sista sidan, ivrig av att få höra mer smicker och beröm.

Kära Elin, Minna och Mimmi

Nu sitter ni i ett rum och läser den här ”dagboken” antagligen hemma hos någon av er, kanske hos Minna. Där var jag än gång på kalas. Jag höll på att kräkas redan i trean när jag märkte hur du hade det där. Ett mycket konservativt hem där dina föräldrar kom och högtidligt tog oss i hand vid dörren, sedan när alla bara ville leka kom det in med hembakta bullar, tillsammans båda två. De tog inte själva de bara stod i dörröppningen och såg på medans vi åt. Om ni inte förstått det än, så har jag drivit med er totalt, tror ni verkligen att jag är så dum att jag lämnar framme en bok som mycket tydligt är en dagbok, när jag visste att ni skulle in i klassrummet. Skulle jag vilja vara som er. Visst jag är ful, tjock och totalt impopulär. Men det är ni som är onormala, ni tror inte att det finns något annat än utseende och pengar. N kan inte överhuvudtaget förstå de som är eller tycker ens lite annorlunda än er själva. Ni har antagligen legat och kråmat er över min avundsjuka, men jag säger bara att jag skulle aldrig någonsin vilja vara de minsta lik er. Den här dagboken skrev jag till er, för att ni skulle hitta den. Men allt, förutom denna sida är total lögn.

Ps: Du skulle aldrig kunna bli modell Minna, du har alldeles för ful näsa.


"Miljöbeskrivning"

Fick en svenska uppgift att skriva en "miljöbeskrivning" att ha med alla det fem sinnerna i berättelsen. Men att en historia där man skriver om lukt, smak, hörsel, syn och känsel skulle skilja sig från en novell ser inte jag direkt, men här är den iallafal, min miljöbeskrivning.


Koriander, ingefära och Anis allt fanns där. I ett marknadsstånd under en röd markis med texten ”indisk mat, på äkta indiskt vis” stod en mycket liten man. Han såg så ynklig ut där han stod bakom stora grytor med Tandoori och kyckling, kryddad av curry. Det var inte sån curry man vanligtvis fick i Sverige, det är som med svensk risotto. Ris med köttfärs och en fryst grönsaksblandnig bestående av majs, ärtor och paprika. Jag hade en gång ätit riktig risotto, italiensk risotto. Alla som gjort det vet att det är en helt annan sak, att det är en skymf att kalla denna, enligt mig, helt avskyvärda köttfärsrätt samma sak som en rätt från det italienska köket där råvaror och god kvalité är huvudord.I det här landet verkade de tycka om att försvenska allt och sedan göra om och göra om tills de får fram något som inte alls har någonting att göra med vad de var det från början var, och ändå ha samma flådiga namn på, ”så att det ska låta snyggt."
Nu var jag på väg över gatan och styrde stegen mot den röda markisen. Jag kunde tydligt se mannens ansiktsdrag, den halvmörka hudfärgen, de bruna ögonen och hans näsa som på något sätt såg ut att var inklippt i ansiktet, som om den var för stor för det för övrigt lilla huvudet, jag bestämde mig för att han var indier, självklart var han från Indien. Det fanns inte en svensk som kunde laga sådan mat, min barndoms mat.
”jag vill ha en portion av den här tack.” Jag pekade på currygrytan och mannen som inte tycktes gjort något annat i sitt liv än att servera mat, la upp en stor portion av riset och kycklingen på en djup plasttallrik. Utan några utsmyckningar eller grönsaker på tallriken lyckades han ändå få rätten att se fullkomligt delikat ut.
”varsågod, smaklig måltid.” sa han med en lätt brytning och betoning på bokstaven å.
”Tack så mycket.” svarade jag på Hindi och manens ansikte sprack upp i ett leende ifrån hans tydliga käkben och runda haka, till, och jag menar bokstavligt talat, de nästintill onaturligt små öronen. När han sträckte fram tallriken mot mig och våra händer möttes kunde man se att våra hudtoner var precis den samma. En ensam parkbänk var placerad precis under en stor Ek och lika ensam gick jag bort och satte mig på den. Doften steg tillsammans med de heta ångorna och oändligt sakta tog jag upp gaffeln och förde den till munnen.

 

 Indigofärgade, koboltblå, röda, gula och vita med en nyans av elfenben. Tyger flög i vinden och solen lös upp, förstärkte de redan klara färgerna.
”Det här min son, det är viktig lärdom. Annat än det trams ni tvingas lyssna på i skolan.
Historia, hmp, det har jag då aldrig haft nytta av i livet. Men att kunna laga en god måltid till kvinnan du älskar, det är god kunskap.”
Jag tittade upp och såg min fars blick stirrandes på kryddståndet bakom oss, jag skulle beskriva min pappas blick som vis, det gjorde jag alltid.
”Vad jobbar din pappa med, Mohimmer.”
”Ingenting, men han är vis, mycket vis faktiskt.”
”Det betvivlar jag verkligen inte, skulle klasskompisen, läraren eller grannen svara, men man skulle också kunna se ett litet flackande med blicken och ett snabbt leende formas, för snabbt.

Mina tankar avbröts och blicken fångade upp en rörelse, en ensam hund satt med bakbenet i en vinkel som skulle varit helt omöjlig för en människa att åstadkomma. Jag hade ingen aning om vad de var för ras.  Men jag kunde precis som alla andra se att hunden var brun, brun med en svart nos och fyra ben. Det definierar många hundar men jag tyckte nog att den här såg ovanligt smal ut.  Hunden försvann ur min synvinkel och placerades istället vid det som döljt sig bakom djuret. På en filt satt en kvinna med benen i kors och en hatt framför sina fötter. Hennes blick riktades mot mig och såg bedjande ut.
”Mohimmer.” En brännande känsla infann sig, när min far rykte mig i högra armen.
”Lyssnar du ens på mig Mohimmer.”
”Ja, självklart far.”
Jag visste att min far höll på att hålla sitt vanliga prat om ingefära och curry, om vad jag kunde använda kryddorna till och hur jag skulle mixa det med andra ingredienser, om hur viktig gåva gud gett oss när han gav oss förmågan att laga välsmakande föda.
Jag tittade ner på bordet och min far pekade på olika krukor med stora blad från jorden och en lång stång, som jag antog var kanel.
Ute var det helt vindstilla och det ända man hörde var försäljares argument om varför man skulle köpa just deras vara. Den här marknaden hade jag besökt många gånger. Men det var denna tidiga morgon som jag verkligen såg helheten och kände ron som fanns överallt i luften blandat med dofter, likt när man går in i en stor butik, lukten av nytt. Där fanns också dofter av kryddor och bröd. Nan bröd, doften av nan bröd. Den man kände en morgon när mamma bakat.
I en vinkel halvt nerifrån såg jag de långa borden med orsakerna till de väldoftande jag kände. I en smal gång hängde kläder och leksaker låg spridda på marken. Tittade jag lite längre och lite högre upp, kunde jag se, nej jag kunde bara se taken på alla marknadsstånd. Att jag var så kort att jag inte kunde se den vackra utsikten jag visste dolde sig bakom var ett stort slag för min tioåriga självkänsla.
”Pappa, pappa.”
”Ja, Mohimmer. Har du någon fråga nu på hur du tillreder en buljong?”
”Nej, det är solklart.” Svarade jag självsäkert och gjorde en kort paus innan jag fortsatte.
”Jag undrar om du kunde lyfta upp mig på dina axlar så att jag kan se utsikten?”
Min pappa skrattade och böjde sig ner så att han bruna hår, med stänk av grått, föll ner framför ögonen.
Jag klev upp och han reste sig igen.
”jag kan se allt härifrån!” Ropade jag och ja, jag kunde verkligen se de höga bergen vid horisonten och de smala vägarna upp för dem. Jag kunde se hus, vissa små andra stora.
Barn lekte som vanligt på gatan. Tre pojkar i min egen ålder var fullt upptagna med att kasta bönliknande figurer på asfalten. Det var ett spel, jag hade själv utfört de många gånger, det gick ut på att träffa den andres figur och förlorade man var man tvungen att ge bort sin egen. En kille och en tjej passerade barnen med händerna i varandras.

Ja, jag såg människor, men det allra viktigaste var att jag såg himlen och molnen, solen. Den sken så att himlen skimrade i gult och rött. I molnen kunde jag se figurer som björnar och bilar.  Men jag var också tillsammans med min pappa, sittandes på hans axlar och det var nog det viktigaste.


Novell

“Ett underbart vackert barn, ett riktigt praktexemplar” var de första ord som sas om
Love Nielsen Och på många sätt hade den där trevliga sköterskan, med ett utseende
som kan tänkas blivit valt till Lucia år efter år under skoltiden, helt och fullständigt rätt.
Mamman som var en rent av elak kvinna, ja elak är precis rätt ord för att beskriva denna
något dumma och mycket otrevliga dam kunde inte annat än att hålla med och Lars,
pappan som inte behöver någon mer ingående beskrivning utan det räcker med att
säga att han gav karaktär till sitt namn, var mycket nöjd. Om ni inte håller med mig
när det gäller att det finns en precis och uppenbar mall för hur en äkta Lars ska se ut
och vara så kan jag upplysa er om att en Lars är en mycket färglös person som ofta
och i detta fallet hållar med sin fru i allt, men det är ju bara mina fördomar, i vissa fall
stämmer det inte alls, i andra är det precis korrekt analys. Det fanns bara en sak som
denna Lars vågat driva så långt att frun tillslut gav med sig. Efter fyra tidigare besvikna
förlossningar som alla resulterade i att Lars Nielsen förblev den enda mannen i huset
så hade han mer eller mindre tvingat sin fru till att försöka igen och denna gången kom
en pojke. som till ära av sin morfar fått heta Love. Love, den äldre alltså, hade stupat
i ett krig som pågick runt om i hela världen och Karin, Love den yngres mamma, hade
fått upplyst för sig att i detta krig var det nazisterna som var skurkar. Hon hade förstått
att just detta kriget var en viktig händelse i historien och att det var mycket ärofyllt att
dö för sitt fosterland under denna tiden. Alltså var det något Karin var mycket stolt över,
även om hon inte kunde namge själva kriget eller hade den blekaste aning om i just
vilken tid som man skulle dö en stridsdöd med den Amerikanska flaggan på bröstet. I
alla fal var det från just denna ärbara man barnet som höll på att födas, precis i samma
stund som Ingemar Stenmark tog hem VM guldet i VästTyskland 1978, hade fått sitt
namn.
Alla i byn älskade familjen, eller ja, inte deras andra barn och inte heller paret Nielsen
särskilt mycket, men här var man mycket nyfiken av sig och ville inte missa något
som hände, vilket inte var så svårt eftersom det var en stor händelse i byn när den
årliga agilityn i parken ägde rum. Hälften av de få invånarna kom och tittade och
resten ställde upp i “tävlingen.” Sedan var det också den så kallade festivalen, med
karuseller, lottning och lokala band. Då kan man ju förstå att när Nielsens skulle föda
ett förhoppningsvis mer lyckat barn än deras tidigare så engagerade sig hela bygden.
Nu hade allihop samlats utanför förlosningskliniken för att välkomna det nya tillskottet.
Alltså, väntrummet var fyllt och där fanns så mycket olika människor att man under
andra omständigheter kunde vänta sig bråk. Men nu
satt alla knäpptysta, eller som en lärarinna skulle uttryckt sig framför sina elever “det
var så tyst att man kunde höra en knappnål falla”. De förhoppningsvis goda nyheterna
att familjen Nielsen äntligen skulle få en pojke förde bort alla andra tankar. Familjens
tidigare “misslyckade barn” hade blivit ett ständigt återkommande samtalsämne bland
de tre tusen invånarna i samhället. Lisa, Lovisa, Linn och Linnea.

Lisa som var den mest extrema hade hamnat ute på gatan efter att som femtonåring blivit på smällen
med en sju år äldre Bandidos kille. Killen hade snabbt stuckit så fort han fått reda på
att Lisa var gravid och när hon vänt sig till sina föräldrar, hade bara förakt riktats mot
henne, Lisas armar blev håliga och ögonen tomma. Under sin första ecstasy tripp
hade hon svävat på moln, bokstavligt talat, hon trodde att hon svävade uppe i himlen
bland fluffiga vita moln. Men sedan hade det blivit värre och värre, kroppen började
skrika efter heroin och tillslut fick den nog. Det finns tre möjliga vägar ur ett missbruk,
fängelse, anstalt eller döden. En fjärde väg är livet, men det fick inte Lisa se så mycket
av, Lisas hjärta slutade slå, tillsammans med sitt ofödda barn.

Lars och Karins andra barn, hade också hon en historia med en kille inblandad. Men
killen ifråga var mycket trevligare, men arbetslös och hade ett stort inflytande på Lovisa,
för stort enligt hennes föräldrar. Karin hade kallat honom för en odugling och sagt att om
Lovisa skulle “ha ett fortsatt förhållande med en sådan stropp så kunde hon inte vänta
sig att några somhelst pengar skulle komma flyga och inte heller att hon fick flytta hem
när killen ifråga lämnat henne, eftersom ingen, inte ens denna odugliga kille kunde vilja
tillbringa sitt liv med en så ful kvinna.” som ni antagligen redan förstått så var föräldrarna
Nielsen ett mycket otrevligt par och det var inte konstigt att även detta barn flydde sin
kos så snabbt hon kunde, som en fågelunge som precis lärt sig flyga och aldrig syns till
igen stack Lovisa till USA med sin kille, båda blott sexton år gamla.

Linn är den tredje av Karin och Lars nielsen barn, nu är hon sexton, lika gammal som
sin storasyster när hon försvann och bara några år yngre än vad Lisa skulle varit, så
självklart fanns det en oro och denna oro avtåg ju inte mer när Lars och Karin började
se tydliga likheter mellan henne och de andra syskon, även hon full av tonårsrevolution
och en garderob av svarta kläder, röd spets och läder. Knivarna började gömmas i lådor
och man vaktade sin tunga, för tänk om Linn blev arg, tänk om hon blev ledsen.
Också Linnea såklart, henne såg inte föräldrarna mycket av även fast hon endast hade
fyllt fjorton, hon hade flyttat, flyttat hem till mormor. Ibland kom hon och hälsade på och
till och med bodde hemma några veckor, men det började bli allt mer sällan. Linnea var
smart, mycket smart. Inte matte smart men smart på livet liksom. Hon reflekterade och
analyserade sina hårda erfarenheter från livet och visste att det var hennes föräldrar
som det var fel på och inte henne. Hon visste att det var inte hennes fel att de skickade
henne till internatskola när hon läste sådana böcker som Harry Potter, sagan om ringen
och Bilbo som elvaåring. Böckerna hade även smugglats med till skolan och lästs i
smyg bakom bänklocket under lektionstid. När brev började skickas hem och långa
samtal tas upp om att Linnea levde i en fantasivärld och att läsandet inkräktade på
undervisningen. När detta skedde så hade Karin och Lars beslutat, eller ja, det var mest
Karin som beslutade. Men Karin kom fram till att det var bäst att skicka Linnea till ett
internat i två år, ett internat i London! För hårdare undervisning. “Undervisning på vårat
sätt kommer att hjälpa ditt barn till framgång.” “Deras” sätt var ondsint skrämmselmetod
och utan en tillstymmelse till prioritering. I deras värld var barnkunskap ett viktigare
ämne än engelska, särskilt eftersom det var ett flickinternat Linnea gick på, varför
skulle unga damer tramsa sig och läsa böcker och lära sig om författare, när skulle
de få användning för verbal förmåga överhuvudtaget. Lika bra att inte ge dem falska
förhoppningar om att de skulle kunna utbilda sig och bli läkare eller advokat. Nej,
det var lika bra att låta de förstå och infinna sig i att de skulle hamna bakom spisen,
med två ungar under armarna och ytterligare några dragandes i ens kjolar. Om de
skulle arbeta överhuvudtaget, skulle de få nöja sig med första bästa. Kanske i affären
i byggden, eller möjligtvis på en krog eller resturang så att herrarna skulle ha något
trevligt att titta på medans de gick ut, för att “vila” sig från sina egna fruar. Efter två år
kom Linnea hem igen, skolan hade kallat henne för “ett hopplöst fall” och mycket riktigt
hade inte Linnea influerats ett dugg av deras hjärntvättning, nej detta barn levde före
sin tid, skulle man kunna säga och det blev ju inte bättre i England, där jämställdhet inte
hade kommit längre än ett löv som kastas i vinden och landar vid ens fötter igen. Eller
ja, det jag försöker säga är att England endast hade smakat på meningen, “kvinnor har
lika rättigheter som män och varför skulle inte en kvinna kunna försörja en familj, ähm,
kan den det, eller? Jag vet inte, jag sa inget, det var bara en tanke, ähm.” Det faller
tillbacka igen, som lövet, försöks kastas. Men det går inte, inget händer. Vi kommer
ingenstans! “Oj, ursäkta jag blev visst lite medtagen. Men jag blir förbannad på såna
idioter som inte kan stå för vad de tycker, eller göra något själva, de bara väntar på att
någon annan ska göra det åt dem.
“Har ni hört historien om pojken med en fågelskit på underläppen?
Lars du har en fåglaskit på underläppen.
Ää, de få va tii mor kommer hem.”

“ok. andas nu Karin.”
“Andas.”
“Krysta.”
“Bara lite till nu Karin, andas åååå krysta.”
“Går det bra?” Lars tittade upp, en orolig blick riktades mot honom. En av sjuksköterska
som just i denna stund höll på att förlösa hans fru undrade nu hur det vsr med honom.
Lars pekade på Karin, han kände hur kväljningarna började komma och hur den vidriga
kräklukten infann sig. Med ena handen framför munnen öppnade han den ena av de
vita dubbeldörrarna och en frihetskänlsa infann sig. När Lars kom ut insåg han att det
varit mycket kvavt inne i rummet, sådär som man inte förens man kommer ut från en
bastu inser hur varmt det egentligen var där inne.
Han tittade sig omkring, i taket hängde en grön skylt med symbolerna för toalett.
Lars sprang genom den vita korridorren, mot skylten. Han såg hur korridorren svängde
men hjärnan han inte regristrera det förens Lars hade fortsatt fram in i väggen och nu
låg på golvet. Han kunde inte hålla sig längre och ett ljud långt ner ifrån hans mage
hördes och hela lunchen kom upp och flöt ut över golvet.
När han tittade ner på sin lunch, som nu mer såg ut som tuggad barnmat än
kötfärslimpa och potatis, såg han också någon röd sörja blandat med brunsåsen.
Lars höjde handen mot pannan och kände den klibbiga röda vätskan, hela hans kropp
slappnade av och föll ner till liggande ställning.

Malmö 1937
“John!”
Han sprang emot honom, hans långa hår fladdrade i vinden och ställde sig upp på båda
sidorna så att det påminde om en clown.
Lars fnissade tyst för sig själv åt tanken med John som Clown. Bara man la till en röd
näsa och struthatt så var det på pricken likt.
“Hej grabben.” nu hade han hunnit ända fram och kastade upp Lars i luften. En gång till.
lars såg hur Johns armar spändes gång på gång när han svingade honom fram och
tillbacka i luften.
När Lars var liten så hade han allltid utmanat John på armbrytning, bara för att han
visste att John var stark, mycket stark. När Lars vann, vilken var nästan varje gång
hade han börjat tro att han på fullt allvar var starkare än sin bror, han hade inte förstått
att John bara gjorde sig till, nu visste han bättre. John hade när han varit sju år tjatat på
deras mamma att få börja på balett. Föräldrarna visste inte var han hade fått den idén
ifrån och deras pappa hade blivit totalt rasande.
“ Våran unge skall väl fan inte hoppa omkring och dansa, jävla fruntimmers grej. Min
pojk ska ta över gården inte tramsa runt och skämma ut oss inför hela byggden. Varför
går han alltid omkring och dräller ensam, varför leker han inte med de andra pojkarna
här, de riktiga pojkarna, de som inte går och drömmer hela dagarna.”
“Men John vill verkligen göra det här, det är viktigt för honom.”
“Hmpf viktigt, jag ska säga sig vad som är viktigt. Att kvinnor vet sin plats, att du kvinna
förstår att du inte kan ställa dig upp mot mig. Män är män och kvinnor är kvinnor, hur
skulle det se ut om karlar skulle springa runt på tårna och göra piruetter dagarna i ända.
Jo, det ska jag tala om för dig då skulle inget bli gjort, nu när vi har krig och allt. Männen
måste ställa upp för sina kvinnor, även om de flesta är lika odugliga som du.”
John satt halvvägs upp i trappan och kikade mellan spjälorna. De välbekanta rösterna,
skrken och sedan de lika välbekanta smällarna, som alla resulterade i historier om hur
mamma ramlat för trappan eller i sömnen fallit ner från sängen.
Detas mamma var en stark kvinna, John hade gått på sin första balettlektion veckan
efter.
När de kom in i den spegelförsedda lokalen bemötes de av en karismatisk spansk
kvinna.
“Oj, vi har fått en kille, en kille. I våran grupp. Titta, titta tjejer, Un chicho muy bonito.
Han ska dansa med oss.”
När hon pratade gestikulerade hon vilt med armarna.
Sedan dess hade John varit fast i dansen och pappan hade varit helt ovetandes. Efter
flera år hade han berättat om dansen för sina närmsta vänner, först hade de skrattat åt
honom men när allt mer började likna en atletlöpare hade de slutat.
“john, sluta!” Lars låg nu på marken med John över sig som var i färd med att villt kittla
sin lillebrors mage.”
“Lars hur är pappa.” John hade fört undan en hårslinga klistrad mot Lars panna och fått
se en blåslagen hud halvt dold bakom Lars mörka hårfäste.
“Som vanligt.”
“Den jäveln, du kan inte bo där längre. Han kommer få fler till att ta livet av sig.”
“John sluta.” Lars fäktade med armarna för att få sin bror, som nu stod upp att sätta sig
ner igen.
John började gå mot huset och när han var framme smällde han upp trädörren med all
sin styrka. Så fort han kom in såg han omkullvälta flaskor och tobaksmulor på bordet.
Hela mattan i stora rummet var fyllt av glasssplitter.
John höjde blicken och fick se sin pappa på samma sätt som han hade sett honom hela
sin barndom och kvällen då han själv hade fått nog och stuckit.
I fåtöljen halvlåg mannen som drivit sin egen hustru till vansinne, med slutna ögon
och handen kupad på det sätt man håller i en flaska, bara det att nu låg den på golvet
istället.
John kunde inte motstå lusten utan gick mot den föraktade mannen och ställde sig
framför honom.
Han spottade på honom på samma sätt som hans pappa bildligt talat genom hela sitt liv
spottat på alla människor han mött.
Sedan stormade John upp för trappan, in i Lars rum och slet åt sig så mycket kläder
från hans garderob som han förmådde bära. Sedan sprang ut genom huset, huset som
han aldrig skulle besöka igen och lämnade mannen som han aldrig någonsin skulle
träffa mer bakom sig.
Lars satt i baksätet och tittade ut genom rutan. På huset där hat varit det enda som
riktats mot honom under hela hans barndom. Han hade hört historier om en kvinna, en
vacker och god kvinna, men inte mer än historier. När Lars bara var en baby, hade hans
storebror hittat samma kvinna i deras lada hängande från ett rep.
John nynnade för sig själv, de sa ingenting till varandra. Det fanns inget mer att säga
och bara ett ögonblick senare skulle de vara försent.
En bil närmade sig bakom dem, John tittade i backspegeln och såg hur bilen vinglade
fram på den smala vägen. Han såg ansiktet på föraren, ansiktet som var de första han
sett och det sista han någonsin såg.
Lars hörde hur en ambulans närmade sig och sedan slocknade det. När han vaknat upp
igen hade han varit ensam, den enda som överlevt olyckan stod det i tidningar runt om i
landet.
Det enda han såg var kala vita väggar och det enda han hörde. prasslet från
pappersfilten under sig.
Sedan en röst.
“Det kommer bli bra.”
“Det kommer bli bra.”
Lars tittade sig omkring. Han låg i ett helt vitt rum med kala väggar.
“Du ramlade och förlorade medvetandet, men det är ingen fara nu har vi lappat ihop dig.
Du har fått en son Lars, du har fått en son.”
Sedan kom Lars in i ett annat vitt rum, men det var mycket trevligare.
Barnmorskan som oroat sig för honom tittade nu än en gång på Lars.
“Ett underbart vackert barn, ett riktigt praktexemplar.”

Novell

Jag kände mig väldigt kreativ i förmiddags så jag tog en penna och papper och började skriva från ingenstans. Sedan skrev jag rent det. Det var väldigt roligt att skriva utan att planerat något innan utan bara se vad som blev. Här är resultatet, ge gärna konstruktiv kritik.


Mörker, väggar som omringar mig, murar det känns som om de närmar sig. Jag ångrar mig! Ni måste förstå att i det skedet av mitt liv ångrade jag allt, allt som gick att ångra. När man sitter där och det inte finns något annat att göra än att tänka, då måste ni förstå att det kommer många tankar. Nästan alla har någon gång varit med om en sömnlös natt. En natt mycket längre än alla andra, tankarnas natt och ni som varit med om detta vet också att alla tankar blir mörkare och du mer desperat att falla in i den trygga sömnen, om du gjort något du ångrar. Sömnen har alltid varit trygg för mig. Men det kan bero på att jag hade en mamma och pappa som varje dag kom in och kramade om mig och frågade om de skulle låta nattlampan vara tänd.

Nu kände jag mig allt annat än trygg.

Jag har dödat en annan människa. Den meningen repeterades om och om igen i mitt för övrigt tomma huvud och minerna var plågsamt tydliga.

 

En kall och fuktig september natt i Alabama, dimman omringar oss likt röken från en skogsbrand. Tjock, svart dimma. Även vädret måste ha vetat vad som skulle ske, vi hade haft en värmebölja sen mitten av augusti och nu detta plötsliga uppehåll, det kunde inte vara en slump. Kanske hade träden viskat till vinden och vinden till molnen och molnen till solen och solen i sin tur till månen. Sådant tror jag på.

Månen, månen lös klart och hånande åt oss.

Det hade handlat om pengar, dessa ständigt återkommande pengar. Inte mycket heller, ett rån som gick fel, oerhört fel. Vi hade sett en förbipasserande man och eftersom va var i desperat behov av pengar hade vi med en enda utbytt blick bestämt oss för att följa efter honom. När han gick in i en mörk gränd, så såg vi det som en inbjudan och tog våran chans.

 

Edwin och jag hade levt tillsammans i femton år, vi hade förlovat oss som unga med drömmen om att det alltid skulle vara vi, att vi skulle få upplev att sitta på en veranda någonstans ute på landet tillsammans rynkiga och trötta, en aning kliché artat men det var vad vi önskade. När vi som sjuttonåringar tvingats berätta om vårat förhållande hade våra familjer bokstavligt talat kastat ut oss. Ni förstår jag heter Paul och ingen inte ens våra föräldrar kunde acceptera oss. Vår förlovning blev såklart aldrig mer än just en förlovning. Vi var unga och utanför samhällets regler och lagar. Vi beblandade oss inte med andra människor, men vår dröm levde kvar. Fast utan pengar och kämpandes för livet gick det inte.

Hungriga och fattiga bestämde vi oss med en enda blick att råna mannen.

 

I gränden i den klassiska gränden, med en bakdörr från en krog ut mot gatan hade våran dröm falnat, så som vi en gång svor att våran kärlek till varandra aldrig skulle falna. Eftersom Edwins liv tog slut den mörka september natten, gjorde den heller aldrig det. Mannen hade varit beväpnad och ett enda hugg med hans kniv hade orsakat Edwins förblödning. Mannen hade jobbat på krogen och hade stannat kvar sent för att städa upp. Så hade han antagligen bara gått ut för en nypa luft eftersom han var på väg tillbacka och fortfarande bar sitt förkläde med en skarp kökskniv i ena fickan. Jag minns precis hur hans skratt låtit när han stirrade rätt in i mina bruna ögon.

”och vad hade ni tänkt göra då, slå mig med den där väskan kanske, ha.” Han nickade mot väskan jag bar på min rygg. I rent raseri grabbade jag tag om min ryggsäck och sa en replik som jag aldrig kommer att glömma. Just då kände jag mig som om jag var med i en av de äventyrsromaner jag så ofta läste.

”Det är precis vad jag tänker göra.” Också svingade jag ryggsäcken rakt i hans feta ansikte. Nu låter det som jag var med om något spännande och lite roligt, något man får en adrenalinkick av. Men i själva fallet var det mörkt, dystert och lukten av blod fanns överallt.

Medens krögaren föll till marken tog Edwin sitt sista andetag, jag hörde ett rosslande från honom och när jag rusat fram till honom och satt mig på knä bredvid hade hans hjärta redan slutat slå. Jag kräktes och sedan tog jag upp kniven, kniven som den här människan tagit både mitt och min älskades liv i ett hugg med. När jag sänkte kniven genom hans kropp tvingade frasen ”ett öga för ett öga” in i huvudet.

 

De kala väggarna infann sig igen runt mig och jag inså att hela mitt medvetande helt och fullständigt varit där, den dimmiga september natten. En vakt kom fram till min cell och låste upp.

”Redo för din stora dag, de grand finale.” Hånskrattet som undslapp honom påminde mig än en gång om september natten, om mannen vars liv jag tagit, när allt gått fel och tankarnas nätter börjat. Jag visste att de två vakter som ledde mig genom korridoren föraktade mig, mannen som dömts för två brutala mord. In i rummet där själar tas och kroppar bränns upp, där rättvisa skippas.

Ett öga för ett öga.


Novell


Som inledning på den här bloggen ger jag er en novell, som jag själv är mycket nöjd med och som betyder väldigt mycket för mig.

I ett kapprum, i en tegelbyggnad någonstans i Sverige trängs mössor, vantar, jackor, halsdukar och skor i storlek 34. Man kan läsa av mycket av en person genom dess kläder, även barn. Ungefär tjugo hyllor, med papper, böcker och ytterkläder, som vantar och mössor, hängde i rader längs med ena väggen i rummet, en klass. Under hyllorna fanns krokar och på krokarna hängde jackor. En svart jacka med dinosaurier hängde på kroken precis bredvid en annan med drakliknande figurer på. Deras val från början var att hänga bredvid någon med liknande figurer på sin jacka. Snart utvecklades en vänskap mellan dem, en okomplicerad, avslappnad vänskap. Allt som krävs är något gemensamt, en slags trygghet, något för barnen att känna igen sig och vännen som man från början inte hade något mer gemensamt med än liknande jackor kan bistå, ibland hela året, ofta hela skolgången, eller kanske resten av livet. Så i kapprummet fanns ett mönster: stövlar bredvid stövlar, gympaskor bredvid gympaskor, tjej bredvid tjej och kille bredvid kille. Men i hörnet längst in i rummet, fanns något avvikande, något som inte tycktes passa in i det annars så regelbundna mönstret. På varsin krok bredvid varandra hängde en blå och en rosa jacka.

 

En klocka ringer, det är rast. Marken som är vit av snö ser ut som om någon strött bomull över den och på skolgården står en liten stuga som används som förråd. Det hela kunde föra tankarna till en pepparkaksstad där de lekande barnen är av marsipan och stugan dekorerad av godis med bomull ur skorstenen föreställande rök. Så perfekt, en riktig idyll. Men granskar man fasaden noga upptäcker man sprickor. Misshandel, droger, mobbing och utanförskap fanns men var väl dolt i den lilla förorten. Eller så ville bara inte omvärlden se det, glömska och förlåtelse var det viktigaste. Men dessa barnen var inte medvetna om den värld som väntade dem, låt oss hoppas att de inte blir allt för besvikna när den låtsasvärld och skyddsmur som vi bygger upp runt dem faller sönder lika lätt som porslin. Men nu hade de rast och det var de viktigaste. Just nu alla delaktiga, med en sexårings glädje och optimism fick alla vara med och leka. De hoppade hage, lekte fantasilekar med svärd och andra sprang runt med hopprep runt midjan galopperande som en häst.  Några äldre killar hade trotsat snön och spelade fotboll. Leken var allvar.  “Kom igen din jävla sopa!” “Ega inte för helvete, du kan ju ändå inte spela fotboll.” Man hörde hur både orden och tonfallet var direkt taget från deras föräldrar, grannar eller andra släktingar som alla samlats runt storbildsteven för att kolla på matchen mellan Real Madrid och Barcelona.   På den andra sidan om tegelbyggnaden, väl dolt från lågstadie - och mellanstadie-sidan fanns de “farliga” äldsta eleverna. Olika grupper om tre eller fyra stod samlade på   skolgården och jämförde mobiler och sina dyra cheap monday jeans, eller också diskuterade de, de nyaste modellerna av datorer. Materiella ting. Eleverna på den här sidan visste lika lite om den verkliga världen som de oskyldiga barnen lekandes på den andra sidan. Skillnaden var att dessa elever använde sin kunskap och fantasi till andra saker än bara lekar. Bredvid en annan grupp med fnittrande tjejer, syntes tunga järnkedjor, piercingar och ögon tunga av svart eyeliner. Det luktade rök och tonårsrevolution. Många får bilden av att det är dessa som mobbar, men nej. Skolkar, röker och blir på smällen, ja, men oftast är det inte dessa som mobbar. I ett hörn av skolgården står tre killar, två av dem i halvvägs knäppt skjorta instoppad i de moderiktiga jeansen så att skjortan liksom putar ut och blir så där lagom, snyggt pösig. Knappt synlig bakom de två muskulösa killarna står den tredje, Klas. Klas har blivit mobbad hela sitt liv, han har glasögon och snaggat hår. I första och andra klass var Klas alltid den som räckte upp handen först och antingen hade en välformulerad fråga eller ett fullständigt korrekt svar på tungan. Han var nyfiken, ville lära sig och förstod fort att han skiljde sig från mängden när det gällde hans intelligens. Nu sitter Klas längst bak i klassrummet, och om någon lärare frågar honom något så mumlar han fram ett svar och ibland svarar han fel av vilje. Men det räcker tydligen för mobbarna att han finns, att han visade sitt rätta jag under de två första åren av skolan, för Erik och Anton hade varit på honom varje dag sedan dess. Erik bodde i en av de stora vita villorna vid stranden. Erik missade aldrig några lektioner, kom alltid i tid, fick bra betyg på många prov men hade den nonchalanta inställningen att han ändå inte skulle göra mer i sitt liv än att sitta hemma och se på Simpson och Family guy med en liter glass i näven och en öl balanserad på sin stora mage. För detta blev han populär, om man var för smart så skulle man låtsas att man inte brydde sig, att man inte pluggade, herregud, det fanns inget mer ocoolt än att plugga. Nej, var man smart så skulle man bara vara det, inte anstränga sig.  Anton hade hängt med Erik ända sen ettan och bara det tillförde en viss respekt. Men det var något mer med Anton, en sorts negativ energi runt honom som gjorde att nästan ingen vågade närma sig. Tillsammans hade Erik och Anton övertagit klassen och ingen vågade säga emot.

 

En klocka ringer, små figurer skuttar in i tegelbyggnaden. Den blå och den rosa jackan syns bredvid varandra hand i hand. På lektionerna sitter de längst bak och fnissar. Ibland kan någon av deras klasskamrater vända sig om, ge dem en skeptisk blick och sätta fingret framför munnen åt dem. Då skrattar de ännu mer. De syns alltid tillsammans på vägen hem från skolan, skrattandes och lekandes. Tillsammans kände de sig oslagbara, på ett berg låg de upplysta av stjärnorna i den annars fullständigt svarta natten, svor vänskaps löften och trodde att inget skulle kunna skilja de åt, att deras vänskap sken lika stark som polstjärnan. De utforskade och upptäckte lekens värld tillsammmans, så full av äventyr. På en klippa stod de och lät havet omfamna dem, tillsammans var de oslagbara. Tillsammans skapade de ett låtsashem, för dem lika verkligt som resten av världen. Men ändå bara deras, en fristad, tillsammans var de oslagbara, och tillsammans växte de upp...   
Barn sjunger “nu blomstertid du kommer”. Vattenkammat hår, vita klänningar och barns löften om att alla måste ses även under sommaren. Barn springer ut, kameror plockas fram, barns leenden. Tillsammans är det oslagbara. Kort på barn sätts in i album, skall senare plockas fram för att minnas de som en gång sjöng,” nu blomstertid du kommer”, som leendes poserade framför kameran, som barn.  När klockan ringer in igen, har stödhjul tagits bort, dockor, gosedjur och plastbilar glömts. Hästar och smink upptäckts och plancher på stjärnor som, Orlando Bloom, Johnny Depp och Lady Gaga satts upp. En outforskad spänning hade tillkommit mellan tjejer och killar. Något visste de att de skulle göra med varandra men kunde inte lista ut vad. Ibland hände att någon av killarna bussvisslade när en av tjejerna kom i kort i kjol och att både tjejer och killar fnissandes pratade om vem som var snyggast i klassen, hjärtan ritades i skolkatalogen och kramar delades ut. Fotbollsplanen intogs, “Kom igen din jävla sopa.” “Skjut då för helvete.” Barn växte upp, blev som de skulle vara. Ja, i kapprummet fanns ett mönster och nu fanns längre inget avvikande.  På ena sidan av rummet hänger en blå jacka, och på en likadadan krok i andra änden hänger en rosa. Muren börjar spricka.  Tid går, barnen spelar fotboll och utforskar begreppet kärlek. De lär sig ord som, knulla, fylla, hora och bög.  De prövar orden, till varandra och hemma.  Vad gör man annat än att utforska när man står mellan klätterträd och jobb.  Klas har jobb, flyttade till Malmö och blev journalist. Erik vaknar ännu en gång upp i soffan i sitt vardagsrum. Han kan inte sova, kollar på teve tills han gråter sig till sömns varje natt. Varje morgon när han läser tidningen så ser han Klas namn  där, längst ner i hörnet som en bister påminnelse om vad han kunnat bli och vilka drömmar vissa hade uppnått. Erik blev kvar, fast i hålan han växt upp i. 

Tid går... Fotbollsmorsor fortsätter sucka över den  halvrunda tjejen som tappar bollen under match. “Min dotter hade kunnat bli något, om de inte tagit in allt. De finns ju de som definitivt inte hör hemma här.” Instämmande röster av andra medelålders kvinnor med blonderat  hår och smink i hela ansiktet. Ungdomar fortsätter att dricka och leka vuxna medans deras föräldrar samtidigt  försöker se ut och vara som sina barn.  Allt fortsätter. En cirkel, bara nya personer tillkommer. Men vissa inser att när muren rasar och de kan se välden som den är så har det två val. Följ den, eller ta avstånd från den. I ett kapprum, i en tegelbyggnad någonstans i Sverige hänger en blå och en rosa jacka bredvid varandra.

 

 

 

 

 


Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0