Wordpress

Nu har jag kommit igång lite mer med bloggandet på wordpress och fått till några inlägg. Så gå gärna in, läs och följ mig där :)
http://bellalinderoth.wordpress.com/
 
//Bella

Ny blogg

Japp, nu har jag skapat en ny blogg på wordpress. Denna kommer såklart finnas kvar som ett bevarande av det ändå väldigt stora arkivet av texter jag har här. Men blev helt enkelt trött på den här och känner att jag vill ha en lite "renare" blogg, mer fri från flumm. Tillslut kommer jag väl antagligen sväva ut där också, men ändå jag känner att jag helt enkelt vill börja om.
 
 
Här kommer ni till min nya blogg. Jag hoppas verkligen att de som läst den här, vill följa med mig dit!

Kyrkoval 2013

 
I några veckor nu har jag fått diverse föreslagna inlägg om kyrkovalet på mitt facebookflöde. Har varje gång scrollat undan det och fnyst lite, kyrkan, jag är ateist. Jag tycker inte att kyrkan ska ha inflytande i vårt samhälle, jag har helt enkelt tänkt att jag skulle känna mig som en hycklare om jag gick och röstade och sen kritiserade kyrkans företaganden och syn på mycket. Men så har jag också tittat på inlägg om hur SD mobiliserar starkt för att vinna i kyrkovalet och så tänker jag, om SD vinner, försvinner nog också det jag faktiskt tycker att kyrkan har varit bra på, flyktinghjälp! Man har krävt amnesti för flyktingar och argumenterat för papperslösas rättigheter. Om nu SD vinner i kyrkovalet, vad händer då? Kvinnliga präster, homovigslar och syn på abort skulle nog gå åt helt fel håll, när det som egentligen behövs är ett uppsving och en mordernisering i dessa områden. Om nu ändå kyrkan finns så kanske man borde försöka påverka dess inskränkthet, utnyttja att jag faktiskt inte hunnit gå ur svenska kyrkan, som jag tänkt så länge och rösta i kyrkovalet. Magnus Betnér sammanfattar det här på ett bra sätt!
 
 

Du säger att det är mitt fel


Dikt till SD


Självporträtt 3/6-13


Jag tror jag är lycklig för det är vår

Ska inte upp förens om nio timmar, jag har en alldeles ny världsmysig stor tröja köpt för 30 kr på Buas egen Secon Hand, i min fjällräven ryggsäck ligger en låda med en avokado och en kiwi att äta någon gång under de tre timmar jag ska skriva uppsats imorgon och det liksom spritter och kliar i fingrarna efter att få skriva om det som gör att det brinner i hjärtat eller värker i huvudet. Det är 50 dagar kvar på läsåret, hur gick det till? Hur kunde jag gå från en aula med dunkande hjärta och förväntansfulla tankar, från att sitta på en stol och titta på mina framtida klaskamrater i tre år framåt och bara kunna undra vilka de är? Till att mitt hjärta allt mindre dunkar av nervositet och till att kalla de människorna mina vänner som alla på sitt eget unika sätt är betydelsefulla för mina dagar. Hur kunde jag äntligen få veta var jag hör hemma just nu och mer än någonsin drömma om att bo tillsammans med någon på en liten gård och bara skriva och måla hela dagarna. Eller bo i kollektiv som skulle vara på precis det romantiserade sättet det målas upp. Drömmer mer än någonsin om något annat, om en annan plats samtidigt som jag har det bra här. Tills det blir något mer, tills jag har byggt upp mitt eget liv helt på mitt sätt trivs jag bra såhär, som det är.
 
Också lite fin musik:
De man aldrig tröttnar på

Stå upp mot rasisterna

Jaha, rasisterna fick härja här också. Det är roligt att ofta läsa om sig själv  i kommentarsfält. Jag som vänster står tydligen och trampar i något träsk. I andra fall är jag bara dum i huvudet och inte har förstått någonting. Ofta är jag en flummig hippie och jag kan definitivt inte räkna matte. För då hade jag ju förstått att "jävla invandrare kan ju inte komma hit, när vi inte ens kan ta hand om våra egna". Okej, egna, vilka är de? SDs fanclub är de definitionen av svenskt, de som hänger på avpixlat? I så fall vill jag inte vara med längre och föresten räknas jag säkert inte till de där "egna" ändå eftersom jag såklart är svenskfientlig! Jag går säkert in under kategorin "blattelover" också, buhu, stackars mig! De som kommenterar i denna artikeln jag länkar till längre ner vill ju inte se! Felicia Bromée skriver om en häxjakt mot papperslösa invandrare. Om att dessa borde få amnesti istället och att vi ska bedriva en human flyktingpolitik. För det är för fan människor vi pratar om, även om det verkar vara högst oöverstigligt för många människor, ta åt dig Jimmie Åkesson att förstå! Jag har redan skrivit det här innan, att flyktingpolitik för mig inte handlar om kostnader utan om människors lika värde och rätten till en fristad.
 
 
Tyvärr stängdes kommentarsfältet innan jag hann skriva något på sidan. Hade gärna sett att kommentarena inte enbart var fylld av rasister som tyckte något. Men ni kan i alla fall klicka i jag blir glad på sidans undersökning, HÄR kommer ni till artikeln.

Django

 Har nu sett Tarantinos nya film Django. Som vanligt i Tarantinos filmer är dialogen helt suverän och skådespelarna fantastiska. Filmen rör upp mycket känslor och när scenerna växlar mellan våld som är bland det vidrigaste jag sett i filmväg till annat, ganska intetsägande, nästan humoristiskt filmvåld, förstärks uttrycket än mer. För när då scenerna med slavarna som blir misshandlade och tvingas slå ihjäl varandra för de vitas nöje kommer vill jag helt enkelt inte se. Men jag försöker att inte blunda, för det är ju just det vi inte får göra. Vi måste se och vi måste försöka förstå så att inget liknanade någonsin ska få hända igen och jag säger likadant som när jag skrev om "tårka aldrig tårar utan handskar" igår, vi ska längre! Hur det kan gå så långt att man börjar se andra människor som en ägodel, som något under alla djur vi ändå utnyttjar så starkt är för mig en gåta. Django försöker inte heller förklara, rättfärdigar inte misshandeln och morden. Försöker inte säga att de kunde ju inte riktigt hjälpa det eftersom de själva fick uppleva så mycket våld. Nej, Django visar mig hur det var och tvingar mig till att tänka. Som vanligt i Tarantinos filmer känns musiken och bilderna också helt rätt. En västern film långt ifrån min bild av klassisk västernfilm. Tarantino sätter sin egen prägel på filmen så starkt och gör ännu en hämndhistoria. Man älskar ju att se det där, människor som reser sig upp och ger igen, stort! Men jag försäkrar er alla moralpredikare, nej, jag tänker inte efter att ha sett denna blodiga hämnuppgörelse gå ut och bruka våld på stan. Bara så att vi klargjort det!
 
 //Bella

Tårka aldrig tårar utan handskar, del två

Sträckläst "torka aldrig tårar utan handskar", del två nu. Jag tyckte att andra avsnittet i tv-serien var något bättre än det första och jag tycker att denna boken var bättre än den första. Det var ändå så att jag fullkomligt älskade den första boken, men denna lyckades ändå överträffa den första något. För här fick jag höra fortsättningen på kärlekshistorien från än mer olika perspektiv och jag kunde förstå dess komplexitet än mer. Även karaktärerna fick ett större djup, så jag är glad över att Gardell gjorde hela tre böcker av denna, fina, vackra och ändå fruktansvärda historia. Jag gråter med AIDS-offren och över den tid som målade ut just offren till förövare. Precis det Gardell otaliga gånger markerat att han vill också. Jag tror också att det är bra att de här böckerna kommer just nu, för nu tänker man ändå i Sverige att HBTQ rörelsen har kommit så himla långt. Detta blir en påminnelse om att vi inte kan ta det som självklart att människor i Sverige inte utsätts för ständiga hot och trakasserier på grund av sin sexuella läggning. Men också att vi kan komma längre och att vi aldrig får falla tillbaka! Boken är både en kärlekshistoria och en samhällsskildring, men det är inte alltid så lätt att skilja ut de från varandra. För det är en kärlek visst formad efter en tid och en tid där samhället gjorde politik av människors kärlek. Jag hade ingen aning, visst förstår jag att HBTQ-personer har varit en extremt förtryckt grupp genom vår historia och också idag till stor del är. Men jag har inte tänkt så mycket på 80-talet, på när frigörelsen var på uppgång och hur den sen så starkt pressades tillbaka. "HIV, är ett påhitt för att skrämma oss tillbaka in i garderoben igen", säger Paul en gång i boken. Nej, tyvärr var HIV på riktigt, det var verkligt men jag tvekar inte en sekund över att det användes för att sparka på en redan liggande grupp. Jag har allra mest engagerat mig i den homofobi jag ser idag och försöker motverka, jag har nog inte riktigt förstått eller fått möjlighet att se denna historia. Men nu berättar Gardell den för mig, nu skriker han ut den så att ingen ska kunna blunda. Ingen jävel ska ta den lätta vägen och välja att inte se. Vi måste se, för att sörja och minnas, men också för att kunna förstå det samhälle vi lever i idag och för att förstå att Sverige inte är ett litet paradisland fritt från förtryck.

Dreads!

 
Jag har inte alls berättat att jag planerat att göra dreads här. Men då blir det ju bara roligare nu, eller ja om ni egentligen bryr er om hur jag ser ut! ;) Men jag tänkte ändå vara så egocentrisk att jag visar er bilder för den här bloggen som alla andra bloggar handlar ju ändå någonstans alltid om en själv. Håret tog fem timmar att göra och jag tänker inte vara sån att säga att "nej det gjorde inte alls ont". Det gjorde det! Fast jag var nog beredd på att det skulle göra ännu ondare än vad det faktiskt gjorde. Längst in närmast hårbotten gjorde väldigt ont och när det var två personer som gjorde samtidigt, vilket i och för sig var väldigt bra för det gick fortare, men då gjorde det ännu ondare. Fast annars gick det bra, liksom andas in varje gång de virkade längst in i nån minut och sen andas ut. Men nu är jag löjligt nöjd och sitter och ler för mig själv!

Tunaskolans vackra toalettbild!

Jag vill skriva något om Astrid Johansson vars namn cirkulerat i media i någon vecka nu. En 14-årig intelligent, modig tjej som har gjort något så bra! På hennes skola utanför toaletterna såg det ut såhär:
 

Jag blir bara mer och mer förbannad och orolig över att den här bilden har målats inuti en högstadieskola. Att de här skeva könsrollerna och den sexism den gestaltar är något som rektorn för skolan tycker är "kul". Killar utmålas som förövare och tjejer som offer, den rättfärdigar sexuella trakasserier och är på samma gång heteronormativ och rent av homofob. För såhär går det till, såhär fungerar det. En tjej och en kille, killen har rätt att titta på tjejen i alla vinklar och på alla platser, för det ligger ju i den manliga kulturen. Tjejen däremot skulle ju kanske inte riktigt gått i så kort kjol som hon faktiskt har på toalettmålningen, för då kanske männen skulle kunnat hejda sig och då har ju männen gjort något bra. Eller? De har ju gått emot sin natur och borde belönas! Jag är övertygad om att många högstadielever tycker att bilden är rolig, precis som skolan säger. Men det gör ju inte det till okej. Den här skolan har betett sig så fruktansvärt illa och man tycker att någon borde funderat på vad för sjuka normer som upprätthålls genom denna målning. Astrid Johansson som var den som påbörjade kritik mot målningen frågade sig om det skulle vara ett dugg roligt om det var tvärtom. Om tjejen var den som tittade och killen den som blev tittad på. En otroligt smart frågeställning och svaret är troligtvis "nej". Så det fanns självklart Astrid Johansson som reagerade på målningen och jag säger inte att alla högstadielever tycker att denna är rolig, men allt för många gör nog det och det gör det ju hela bara ännu mer problematiskt. Nu borde Tunaskolan och alla andra skolor för den delen gå ut till sina elever och prata om de könsroller och den sexism som finns i samhället. Så att fler blir medvetna, kan se strukturer i samhälle och motarbeta det. Tur att det finns sådana som Astrid Johansson i alla fall det peppar ju en lite i att fortsätta stå upp för sina värderingar!
 
Ett oslagbart brev till rektorn på Tunaskolan HÄR

Om: flyktingpolitik och människovärde

Nu händer det igen. Media uppmärksammar ett fall som ger en klar bild av vilken omänsklig flyktingpolitik som bedrivs i skuggan av att vi klappar oss själva på axeln och säger att "vi är allt bra här i Sverige." Kanske har du läst om utvisningsfallet i Halmstad, troligtvis kommer en romsk familj utvisas till Serbien. Denna utvisning innebär att tre syskon kommer splittras, eftersom ett av dem är svensk medborgare medan de andra måste skickas tillbaka till Serbien tillsammans med sin mamma som socialen bedömt olämplig och oförmögen att ta hand om barnen. Dessutom är ett av barnen gravt funktionsnedsatt och utvisningen till Serbien skulle innebära att hon inte kan få den vård hon behöver och med största sannolikhet dö.
 
Vi klappar oss själva på axeln, tänker att vi är snälla här, vi tar in massa människor som får ett nytt liv. Men riktigt så fungerar det inte, det här utvisningsfallet är inte en slump. Det är ett resultat av EU:s omänskliga flyktingpolitik! Det senaste har en rad utvisningar uppmärksammats i media och partier har oavsett vilken färg de tillhör engagerat sig, men när man föreslår verkligen förändring är de flesta inte mottagbara. SD driver på och opinionsmätningar visar att de får fler sympatisörer, vardagsrasismen tar sig in runt matborden, på arbetsplatsen och i skolan. Man har lyckats, "de där har ju inte riktigt samma kultur som oss." "De kommer hit, också begår de massa brott och våldtar kvinnor." Typ så låter det nu, men allt grundar sig i samma jävla sjuka människosyn och det faktum att man säger att för att vi ska ha det bra, måste de andra ha det lite sämre. Till viss del fungerar det ju så också, nej Stefan Persson skulle inte ha lika mycket pengar om det fanns en jämnare fördelning. Så fruktansvärt tänker jag då!
 
Så samtidigt som rasisterna klär upp sig i kostym och försöker använda fina ord på tv pågår en kamp för människor att ta sig till en fristad. En kamp för livet, bort från förtryck och krig. Den fristaden skulle i högre utsträckning kunna vara Sverige. Om människor engagerar sig, går samman och ställer krav! Idag har vi Frontex, jag visste inte att något sådant som Frontex existerade för bara nån månad sen. Det är EU:s byrå för yttre gränser, visst låter det fint. Kostymnissar på ett kontor, byråkrater som diskuterar, pratar och är bestämda men vänliga kanske ni tänker. Nej, Frontex är en militarisering runt EU:s yttre gränser, de här "byråkraterna" puttar tillbaka båtar med flyktingar som försöker ta sig in till Europa ut i medelhavet igen och människor dör här!
 
Man får ofta höra, när man diskuterar flyktingpolitik att, "men vi har inte råd. Sverige kommer förlora massor på det." Sverige har råd, det kan vi konstatera! Men sen tänker jag inte lägga mig mer i den debatten, för det handlar alltid om solidaritet och humanitet. Flyktingpolitik ska aldrig läggas så att det blir en kostnadsfråga, för mig handlar det om självklarheter som att ge människor en väg ut ur krig och förtryck och som det är idag vägrar vi allt för många det! Vi har en för lång asylprocess, människor hinner bilda sig nya liv här i Sverige och sen bestämmer sig migrationsverket för att man inte får vara kvar. Frontex existerar och Dublinförordningen gör att människor tvingas till länder som Grekland och Italien, i Grekland växer det nazistiska och starkt nationalistiska partiet Gyllene Gryning fram och i Italien har människor utsatts för grova övergrepp i flyktingförläggningar. Sverige är inte det där lilla paradislandet, som redan "släpper in för många för sitt eget bästa". Det är en helt felaktig bild och när blir det oavsett någonsin fel att hjälpa människor?
 
Jag lider så fruktansvärt med familjen i Halmstad och jag vet också att de är långt ifrån ensamma om situationen, bara de fall som tas upp i media är många sen finns det självklart de som inte pratas om alls. Men det här går att förändra! Finn er inte bara i saker och tänka att så är det. Vi har skapat det samhälle vi lever i, vi kan också förändra det!
 
Här kan du läsa mer om situationen för den romska familjen i Halmstad.

Parafras

Jag pratade för ett tag sen om att jag skulle göra en parafras i bilden i skolan. Här nedanför har jag kommit en bra bit på vägen men den är inte klar. Kvinnan har en burka på sig och jag är medveten om att detta kan vara ganska otydligt nu får fixa det. När hennes händer och ansikte kommer fram tror jag nog det blir bättre.
 
 

 

På väg

 
En teckning är på väg, någon som kan gissa vilka de är? jag är också på väg, igen, till läger igen. Eller ja, vi kallar det veckokurs, låter proffsigare så. Ska till Motala med ung vänster och jag hoppas på sån där härlig stämning som man bara kan uppleva på läger. Som på berättarlägret! Men sen vill jag såklart lära mig massor också!
 
Nu kommer jag inte att blogga på några dagar alltså, men ni får ha det bra tills dess! /Bella

Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0