Lite brusigt flummig av trötthet

 
Vad händer med oss när vi går i mörkret en sen kväll? Vi tittar upp mot stjärnorna
och minns fragment från ett liv. Vilka minnen väljer vi och vilka kommer ofrivilligt?
Jag ska hem ikväll, men först ska jag röra mig under kvällshimlen, under stjärnorna.
Jag rör mig bort från den lilla ICA affären, bort från grundskolan, förbi det hus jag tillbringat 
så många kvällar och tillsist bort från gatorna. In på en liten grusväg. Allt det här ska 
en dag försvinna, jag ska packa ner mitt liv för att sedan bygga upp det på en ny plats.
Något som blir mer hemma än här, eller kommer jag aldrig känna mig så trygg som när
jag går ner mot Båle stranden och känner varje gruskorn och varje träd längs vägkanten.
Så jag tänker på den familj jag igår visade min solidaritet med. Den familj som har genomgått
den här läskiga uppbyggnaden av ett nytt liv på en ny plats. De lyckades, men nu ska man
ta ifrån de också den trygghet de fått här. Jag är snart hemma, ska öppna dörren för att kliva in i
värmen, men först tar jag en sista titt upp mot stjärnhimlen.
 

Kommentarer
Postat av: elvira

Fint skrivet! Även om världen inte är så vacker alltid.. :/

2013-03-02 @ 00:58:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0