Äta, sova, dö

Såg filmen "Äta, sova, dö" nyss. Vissa människor är de där som har DET. Inte speciellt originellt sagt, men alla riktigt bra saker har ju alltid redan sagts, på något sätt. För mig är det där DET de som inte alltid letar efter något bättre. De som inte ständigt söker bekräftelse eller är på väg någon annanstans. "Äta sova dö" känns mer som en dokumentärfilm sa vi när den var slut, ja men kanske är det ändå så det är. Verkligheten tar sig in i vårt rum, på vår tv. Men skillnaden är att vi får se den spelas upp av fantastiska människor, i en by där de allra flesta har någon sympatisk sida. Gatorna är smutsiga, betongbyggnaderna stoltserar med sin närvaro och i byn trängs alkisarna på en kinakrog. Förorten skriker klyscha, samtidigt som jag kan känna att just den klyschan existerar precis så som den så ofta avmålas. Jag har sett platsen genom hela mitt liv, men jag har inte träffat Rasa eller hennes pappa och det är det som gör filmen så intressant för mig. Rasa är helt otrolig karaktär som spelas av Nermina Lukac och hon förtjänar verkligen sin Guldbagge för "bästa kvinnliga huvudroll". Men även om Rasa och hennes pappa är fulla av värme och glädje finns allvaret alltid som en underton. För pappan tvingas åka till Norge och arbeta trots att han kropp ständigt säger ifrån att den inte orkar mer. Läkaren som han går till för sin allt sämre rygg konstaterar att han inte kan åka till Norge mer, "du kan inte va så girig", säger han. Läkaren kunde inte under några omständigheter förstå deras situation som kräver att pappan åker och jobbar i Norge ibland för att de helt enkelt ska kunna leva. Rasa förlorar sitt jobb också, tvingas till arbetsförmedlingen där de har inställningen att "det här ska nog lösa sig allt" och "bara ni är tillräckligt drivna kommer ni få jobb", Rasa påpekar att om det inte finns några jobb är det inte så mycket att göra. Rasismen och främlingsfientligheten finns också där som en ständig påminnelse för att Rasa och hennes pappa inte ska känna sig allt för välkomna.
 
Som sagt en dokumentärfilm, en film om verkligheten. Om kämpande, starka, fina människor som allt för ofta är de som till varje pris ska tryckas ner av samhället. Det är också en film om många människors ständiga påträngande naivitet och oförmåga att sätta sig in i andras situation och sätta den situationen i ett större samanhang som tillhör olika system som alla går ut på samma sak, att klättra sig uppåt på andras bekostnad och också många gånger genom deras arbete.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0