"365 sagor för barn" bild 3


Äta, sova, dö

Såg filmen "Äta, sova, dö" nyss. Vissa människor är de där som har DET. Inte speciellt originellt sagt, men alla riktigt bra saker har ju alltid redan sagts, på något sätt. För mig är det där DET de som inte alltid letar efter något bättre. De som inte ständigt söker bekräftelse eller är på väg någon annanstans. "Äta sova dö" känns mer som en dokumentärfilm sa vi när den var slut, ja men kanske är det ändå så det är. Verkligheten tar sig in i vårt rum, på vår tv. Men skillnaden är att vi får se den spelas upp av fantastiska människor, i en by där de allra flesta har någon sympatisk sida. Gatorna är smutsiga, betongbyggnaderna stoltserar med sin närvaro och i byn trängs alkisarna på en kinakrog. Förorten skriker klyscha, samtidigt som jag kan känna att just den klyschan existerar precis så som den så ofta avmålas. Jag har sett platsen genom hela mitt liv, men jag har inte träffat Rasa eller hennes pappa och det är det som gör filmen så intressant för mig. Rasa är helt otrolig karaktär som spelas av Nermina Lukac och hon förtjänar verkligen sin Guldbagge för "bästa kvinnliga huvudroll". Men även om Rasa och hennes pappa är fulla av värme och glädje finns allvaret alltid som en underton. För pappan tvingas åka till Norge och arbeta trots att han kropp ständigt säger ifrån att den inte orkar mer. Läkaren som han går till för sin allt sämre rygg konstaterar att han inte kan åka till Norge mer, "du kan inte va så girig", säger han. Läkaren kunde inte under några omständigheter förstå deras situation som kräver att pappan åker och jobbar i Norge ibland för att de helt enkelt ska kunna leva. Rasa förlorar sitt jobb också, tvingas till arbetsförmedlingen där de har inställningen att "det här ska nog lösa sig allt" och "bara ni är tillräckligt drivna kommer ni få jobb", Rasa påpekar att om det inte finns några jobb är det inte så mycket att göra. Rasismen och främlingsfientligheten finns också där som en ständig påminnelse för att Rasa och hennes pappa inte ska känna sig allt för välkomna.
 
Som sagt en dokumentärfilm, en film om verkligheten. Om kämpande, starka, fina människor som allt för ofta är de som till varje pris ska tryckas ner av samhället. Det är också en film om många människors ständiga påträngande naivitet och oförmåga att sätta sig in i andras situation och sätta den situationen i ett större samanhang som tillhör olika system som alla går ut på samma sak, att klättra sig uppåt på andras bekostnad och också många gånger genom deras arbete.
 
 

Andras tankar

Dricker te, lyssnar på Thåström och bedriver som så många gånger innan sista- minuten plugg. Dock är jag inte speciellt stressad över provet som är imorgon egentligen, kanske är det dumt, men det är väldigt skönt! Jag har varit stressad så att det räcker nu det senaste och tänker försöka hitta den där stämningen som jag lite tappat. Den där livsnjutaren som står i beskrivningen att jag är behöver komma fram lite mer igen. Jag hade nästan helt slutat titta i min bloglovin, men nu känns som att jag fått lite mer vana på det igen och jag älskar ju det. Läsa om andras tankar och delar av deras liv de vill dela med sig av. Jag inser också vilka intelligenta och fina människor som bloggar som jag hittat. För ungefär samma klipp och texter delades på väldigt många av mina favoritbloggar. De klipp och texter som också jag tycker är det bästa och viktigaste just nu.
 
Vi börjar med ett brev till Beatrice Ask, klicka här!
 
Och så den här:
 
 
 
Stina Oscarson faan vad grym du är!!
 
 
 

8:e mars

Ännu en vecka gick utan ett enda inlägg här. Men vad ska jag säga för klockt idag? Jag kan säga att ni borde lägga undan skolarbetet och vad annat ni kan tänkas behöva göra som ni inte vill och titta på The Walking Dead istället! Jag lovar ni kommer att bli helt fast och om ni tycker att andra säsongen är seg ha lite tålamod för den tredje säsongen sen är helt outstanding!
 
Just nu lyssnar jag på The Tallest Man On Earth som har fyllt många av mina musiktimmar den senaste veckan bara för att det kändes rätt helt enkelt! Det har varit 8:e mars också. Många tankar på internationella kvinnodagen, tankar om att kämpa för rättvisa, om att nå ut med feminismen till människor och tankar till alla kvinnor som på olika sätt blir brutalt utsatta i denna orättvisa värld. Jag blir arg på folk som vill "fira internationella kvinnodagen med 25 % rea på alla jeans" och uppmuntrar män att köpa present och tårta. 8:e mars är ingen födelsedag, fars dag eller namnsdag, det är ett tillfälle att reflektera över sexism. Över att kvinnor 2013 tjänar 20 % mindre än män i Sverige och på alla plan fundera över det patriarkala samhälle vi lever i och hur vi ska kunna kämpa för en bättre värld varje dag, det är en dag som kommit till av hårt kämpande och som speglar hur stark internationell solidaritet är. Då blir jag extra arg över att se att vissa inte har förstått det här på något plan, klädaffärer som rear ut för att det är internationella kvinnodagen upprätthåller dels med sin smaklösa reklam som här nedan, sexism. Man sänder också ut en bild av att kvinnor måste klä på sig de där snygga jeansen för att var värda något, samtidigt som medsystrar i andra länder blir lidande av vår materiella besatthet. Internationella kvinnodagen är inte en dag som ska passera med att kvinnor just denna dag grattas, för inte ens denna dag, inte denna enda av de 365 lever vi efter att kvinnor och män är jämlika. Det om något blir en påminnelse om att vi har lång väg kvar att gå.

Bra söndag

 
 
Söker sommarjobb och är fortfarande nöjd med mitt hår.
 
 
 En till bild till "365 sagor för barn" klar. (I princip iallafall).       
 
Tog årets första cykeltur.
 
 

Till anonym

"Men wtf.

Du lever i en drömvärld där det inte finns någon ondska och att alla är lika. Det beror på hjärntvätt som bla alla kvällstidningar bedriver och det är inte ditt fel men det är hemskt att se ungdomar lurade.. :("
 
Kära anomyma kommentarare på min blogg till mitt inlägg "stå upp mot rasisterna", jag lever ofta i en drömvärld. I min egen värld, som ibland blir alldeles drömsk. När jag lyssnar på den underbaraste musiken som finns, när jag vissa kvällar tittar ut genom mitt fönster, ser världen utanför medan regnet smattrar mot rutan. När jag lever alldeles extra mycket med de jag älskar och när jag läser en alldeles särskild bok. Ja, jag lever ofta i en drömvärld, men den kan jag allt för sällan hålla fast vid tillräckligt länge. Allt för snart kommer kylan inpå, jag blir medveten om den ondska jag tydligt vet existerar i världen. Hur vi har blivit fixerade vid tävling, konkurrens och hur allt handlar om vem som kan göra saker bäst och inte hur man kan göra saker bäst för alla. Jag önskar aldrig att jag var ovetande, jag önskar mig bara mer kunskap med löftet att jag får lov att gå in i min drömvärld och för en stund glömma. Jag misstänker att ondskan i världen inte på alla punkter är densamma för dig som för mig, men jag känner mig inte lurad överhuvudtaget. För jag är medveten om att alla människor är lika mycket värda och det kan varken du eller någon annan ta ifrån mig. Det kommer jag alltid att bära med mig rakryggad genom livet. Alla är lika, nej självklart inte och det är heller aldrig något jag påstått.
 
Du får gärna uttrycka dina åsikter på min blogg, du får skriva att jag är grundlurad, men jag tror att vi löper stor risk att aldrig komma överens. För när du kommenterar detta inlägg där jag länkar till en artikel om REVA-projektet håller du uppenbarligen inte med om att det är inhumant. Jag lever i min värld och du i din, ibland är min en drömvärld, men oftast är jag smärtsamt medveten om den ondska som finns. Men ondska är svårdefinerad och inte alls enkel. Jag ruskar av mig din kommentar med en liten obehagskänsla och hoppas att nästa är fin.

Lite brusigt flummig av trötthet

 
Vad händer med oss när vi går i mörkret en sen kväll? Vi tittar upp mot stjärnorna
och minns fragment från ett liv. Vilka minnen väljer vi och vilka kommer ofrivilligt?
Jag ska hem ikväll, men först ska jag röra mig under kvällshimlen, under stjärnorna.
Jag rör mig bort från den lilla ICA affären, bort från grundskolan, förbi det hus jag tillbringat 
så många kvällar och tillsist bort från gatorna. In på en liten grusväg. Allt det här ska 
en dag försvinna, jag ska packa ner mitt liv för att sedan bygga upp det på en ny plats.
Något som blir mer hemma än här, eller kommer jag aldrig känna mig så trygg som när
jag går ner mot Båle stranden och känner varje gruskorn och varje träd längs vägkanten.
Så jag tänker på den familj jag igår visade min solidaritet med. Den familj som har genomgått
den här läskiga uppbyggnaden av ett nytt liv på en ny plats. De lyckades, men nu ska man
ta ifrån de också den trygghet de fått här. Jag är snart hemma, ska öppna dörren för att kliva in i
värmen, men först tar jag en sista titt upp mot stjärnhimlen.
 

Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0