Det är inte kul...

Det är inte kul. Fatta det nån gång. Det är inte kul när du skriker att det manliga fotbollslaget spelar som ett gäng tjejer när det går dåligt, det är inte roligt att säga kärringstopp, jag ser inget lustigt med att klappa till din kompis på axeln och säga damerna först när han är en man. Det är inte kul. Det är inte kul att som tjej höra att polarna till förloraren i sport eller tv-spel asgarvar när han förlorat "mot en tjej!"Det är inte roligt när du skriker "din jävla fitta", kallar någon hora eller säger att "ja, det var ju grymt. Du är ju tjej så.." Det är inte kul att förminskas, att ens kön blir till ett skällsord bland många unga killar. Det är tydligen något lustigt med att vara tjej överhuvudtaget. "Haha, damerna först". Eller varför säger du det annars? Det är inte ens kul att säga kärringstopp, eller att säga att "du kör som en tjej". Skämt är inte ofarliga! Kanske säger den vanliga medelklass Svensson som också ibland ägnar sig åt att nedvärdera kvinnor (hör och häpna!) att "ja men när du säger det på det viset". Men vadå!? När du säger att "du spelar som en tjej", "din jävla fitta" "damerna först" (i ett opassande sammanhang) eller "kärringstopp" då säger du samtidigt att det är något fel och avvikande att vara tjej. Att tjejer inte kan spela fotboll, att de definitivt inte kan köra bil. Att en fitta och alltså också den som har en fitta är något extremt negativt och att Kallle absolut inte vill vara kvinna. "För det vill man ju inte vara". Skämt är som sagt verkligen inte ofarliga! Bara för att du säger sexitiska eller kvinnohatiska meningar invävda i ett skämt reduceras inte innebörden och dess propagandistiska kraft. Din son hör lika bra vad du säger och din dotter både hör och känner vad du säger. Satir, humor och ironi är ett stark politiskt verktyg. Där kan du få fram det du vill säga på ett bra sätt. Det är när man tror att det du säger inom mediet blir fråntaget sin innebörd som det kan bli riktigt farligt.
 
Speciellt sexism och rasism är något som är vanligt förekommande i vardagliga skämt. Såna du slänger med utan att tänka. Man kan inte säga vad som helst bara det  är förklätt till ett skämt. Du kan inte sätta upp en sexistisk väggmålning på en gymnasieskola eller sätta in avklädda sexistiskt framställda kvinnor i  en fisktidning och komma undan med "det var ju på skoj". Lika lite som dess innebörd reduceras, försvinner innebörden från dina skrikande ord på forbollsplanen. "Ni spelar som tjejer!" Om vi inte slutar att skämta om saker vi inte skulle säga annars så kommer inte de sakerna att förändras. Om vi inte inser att det inte på något sätt, någon gång är kul att dra ett sexistiskt skämt, så kommer vi inte att komma nånstans på vägen. Då kommer "din mamma jobbar inte här" skylten att förevigt vara fastnaglad på din vägg, då kommer det att vara lustigt att vara tjej, då kommer din syster att först och främst vara bra på något "för att vara tjej", förutom matlagning möjligtvis. Men där är hon ju bra eftersom hon är tjej. Aldrig först och främs individ! Då kommer ekot från skolgårdens fotbollsplan alltid vara densamma "ni spelar som tjejer". Det är inte kul, även om du säger det i ett skämt. Det betyder samma sak. Det är det som är själva grejen med att öppna sin mun. Du säger något du vill ha sagt och om du inte behärskar ironi och din mening är att vara sådan så kommer innebörden av dina ord att vara desamma. Även om du säger det i fraser som kanske för dig förlorat sin verkliga innebörd. Det kommer alltid att vara tjejer som hajar till varenda gång du skriker "du spelar som en jävla tjej".
 
 
 

Prinsessan Papperspåse

Långt in i bokhyllan, bakom Sagan om Ringen triologin, Harry potter böckerna och några utspridda Eva och Adam och Tzatziki volymer i min lillebrors bokhylla hittade jag idag en bortglömd saga. En liten barnberättelse som rymmer en historia som trotsar allt de sagor som utspelar sig på slott står för.
"Åh, Melvin kan inte jag få läsa denna för dig? Både jag och Elvira älskade den när vi var små! Det är ju verkligen en barnbok och jag var nog yngre när jag läste den, men jag tror du tycker den är lite mysig." Nostalgisk och förväntansfull sätter jag mig på den soliga altanen med min lillebror som något motvilligt gått med på att höra denna saga. Jag slår upp första sidan. "Prinsessan Papperspåse" läser jag långsamt och visar Melvin den första illustrationen. Den som visar en uppklädd prins framför en vacker prinsessa i ett slott. Allt är som det ska. Redan efter andra sidan tar sagan som beskrivit en prinsessa som ska gifta sig med sin prins en oväntad vändning för den som inte otaliga gånger läst den som litet barn. Prinsen blir bortrövad av en stor och läskig drake. Ja, precis ni förstod rätt, PRINSEN blir bortrövad. Prinsessan vad gör hon? Jo, hon letar sig genom ruinerna av slottet, inser att alla kläder och saker är uppbrända av drakens eld, men finner dock en papperspåse och iklädd den ger hon sig av för att rädda prinsen. Redan här har man fångat mitt intresse och jag gör min nördiga genusanalys. På fjärde sidan av den här boken har man suddat ut de drag som brukar vara de utmärkande och allt för ofta enda egenskaper en prinsessa har i en historia. Nämligen de yttre attributen. På så sätt lyfts Prinsessan Papperspåses riktiga egenskaper fram. Nämligen hennes intelligens och hennes mod. Vilka är egenskaper som kvinnor vanligtvis inte tillskrivs i den här typen av berättelser, ofta inte i några berättelser alls. 
 
Prinsessan Papperspåse fortsätter genom många sidor att söka efter draken och när hon finner den är det inte så att hon blinkar med sina långa ögonfransar, börjar gråta och bönfaller hen om att visst lämna ifrån sig hennes älskade prins. Nej! Prinsessan överlistar draken med list och slughet. När hon äntligen kommer fram till sin vackre prins vill han inte ha henne. Nej, boken slutar med raderna:
 
Roland (prinsen): "Herregud så du ser ut! Du luktar bränt, håret är alldeles risigt och det enda du har på dig är en smutsig gammal papperspåse. Kom tillbaka när du ser ut som en riktig prinsessa."
 
Elisabeth (prinsessan): "Hör du Roland,"sa Elisabeth. "Det är inget fel på dina kläder och du har nytvättat hår. Du ser ut som en riktig prins, men du är en knöl".
 
Som du förstår blev det inget bröllop...
 
Slutet blir en hel samhällskritik av hur kvinnor ofta endast betyder något när de är "vackra prinsessor". Jag tänker mig också en kritik av ytlighet och utseendefixering överhuvudtaget, när prinsens vackra yttre, självklart inte väger upp det faktum att han är en knöl.
 
Prinsessan Papperspåse slutar inte med ett stort maffigt American Wedding. Där är inga bakelseklänningar och en prins som stolt visar upp "sin" prinsessa och där hans stolthet endast riktar sig åt hennes yttre. Framförallt är det ingen saga med en tjej som har som enda egenskap att hon är snygg, och jag slipper läsa en berättelse om en kvinna som tvingas backa undan för en mans personliga resa och utveckling av karaktär, endast det faktum och enkla konstaterande att det är PRINSESSAN som räddar PRINSEN är unikt. Ett sunt och intelligent perspektiv av könsnormer fördes tydligen in redan på 80-talet i barngenre genom den här berättelsen. Men framförallt där känns det som att vi måste framåt ytterligare och jag väntar på att Disney, ledande inom området "prinsessa blir bortrövad, och räddas av prins" ska bryta med sin konservativa prinsessa, prins syn, föra in lite smart genusperspektiv i sina slotthistorier, låta prinsen bli kär i prinsen och prinsessan i prinsessan nån gång då och då och ibland skippa hela sitt vita fluff-bröllop på slutet!
 
 

Självporträtt 3/6-13


Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0