Om: flyktingpolitik och människovärde

Nu händer det igen. Media uppmärksammar ett fall som ger en klar bild av vilken omänsklig flyktingpolitik som bedrivs i skuggan av att vi klappar oss själva på axeln och säger att "vi är allt bra här i Sverige." Kanske har du läst om utvisningsfallet i Halmstad, troligtvis kommer en romsk familj utvisas till Serbien. Denna utvisning innebär att tre syskon kommer splittras, eftersom ett av dem är svensk medborgare medan de andra måste skickas tillbaka till Serbien tillsammans med sin mamma som socialen bedömt olämplig och oförmögen att ta hand om barnen. Dessutom är ett av barnen gravt funktionsnedsatt och utvisningen till Serbien skulle innebära att hon inte kan få den vård hon behöver och med största sannolikhet dö.
 
Vi klappar oss själva på axeln, tänker att vi är snälla här, vi tar in massa människor som får ett nytt liv. Men riktigt så fungerar det inte, det här utvisningsfallet är inte en slump. Det är ett resultat av EU:s omänskliga flyktingpolitik! Det senaste har en rad utvisningar uppmärksammats i media och partier har oavsett vilken färg de tillhör engagerat sig, men när man föreslår verkligen förändring är de flesta inte mottagbara. SD driver på och opinionsmätningar visar att de får fler sympatisörer, vardagsrasismen tar sig in runt matborden, på arbetsplatsen och i skolan. Man har lyckats, "de där har ju inte riktigt samma kultur som oss." "De kommer hit, också begår de massa brott och våldtar kvinnor." Typ så låter det nu, men allt grundar sig i samma jävla sjuka människosyn och det faktum att man säger att för att vi ska ha det bra, måste de andra ha det lite sämre. Till viss del fungerar det ju så också, nej Stefan Persson skulle inte ha lika mycket pengar om det fanns en jämnare fördelning. Så fruktansvärt tänker jag då!
 
Så samtidigt som rasisterna klär upp sig i kostym och försöker använda fina ord på tv pågår en kamp för människor att ta sig till en fristad. En kamp för livet, bort från förtryck och krig. Den fristaden skulle i högre utsträckning kunna vara Sverige. Om människor engagerar sig, går samman och ställer krav! Idag har vi Frontex, jag visste inte att något sådant som Frontex existerade för bara nån månad sen. Det är EU:s byrå för yttre gränser, visst låter det fint. Kostymnissar på ett kontor, byråkrater som diskuterar, pratar och är bestämda men vänliga kanske ni tänker. Nej, Frontex är en militarisering runt EU:s yttre gränser, de här "byråkraterna" puttar tillbaka båtar med flyktingar som försöker ta sig in till Europa ut i medelhavet igen och människor dör här!
 
Man får ofta höra, när man diskuterar flyktingpolitik att, "men vi har inte råd. Sverige kommer förlora massor på det." Sverige har råd, det kan vi konstatera! Men sen tänker jag inte lägga mig mer i den debatten, för det handlar alltid om solidaritet och humanitet. Flyktingpolitik ska aldrig läggas så att det blir en kostnadsfråga, för mig handlar det om självklarheter som att ge människor en väg ut ur krig och förtryck och som det är idag vägrar vi allt för många det! Vi har en för lång asylprocess, människor hinner bilda sig nya liv här i Sverige och sen bestämmer sig migrationsverket för att man inte får vara kvar. Frontex existerar och Dublinförordningen gör att människor tvingas till länder som Grekland och Italien, i Grekland växer det nazistiska och starkt nationalistiska partiet Gyllene Gryning fram och i Italien har människor utsatts för grova övergrepp i flyktingförläggningar. Sverige är inte det där lilla paradislandet, som redan "släpper in för många för sitt eget bästa". Det är en helt felaktig bild och när blir det oavsett någonsin fel att hjälpa människor?
 
Jag lider så fruktansvärt med familjen i Halmstad och jag vet också att de är långt ifrån ensamma om situationen, bara de fall som tas upp i media är många sen finns det självklart de som inte pratas om alls. Men det här går att förändra! Finn er inte bara i saker och tänka att så är det. Vi har skapat det samhälle vi lever i, vi kan också förändra det!
 
Här kan du läsa mer om situationen för den romska familjen i Halmstad.

Till alla skilsmässobarn!

Varje måndag genomgår jag en sorts förvandling. Jag reser mellan två världar, mellan två för det allra mesta underbara och kärleksfulla världar. Men på vägen slits jag ändå emellan. Jag går med min fjällräven ryggsäck på en snötäckt trottoar, några steg till så är jag över. Men jag stannar. Denna vecka är det villa, hund, skratt och människor som alltid jämt och ständigt vill titta på tv-programmet "112, på liv och död," men det har sin charm. Nästa är det lägenhet, brädspel, också skratt såklart och tredje säsongen av "the walking dead". Jag fortsätter fram i kylan, en väg som jag gått så många gånger. Jag tittar ut över ängen och längtar efter korna. Efter värmen. Varje vecka genomgår jag en förvandling, eller kanske inte jag, men mitt liv. Det liv jag har bryts upp och jag går in i ett annat rum än det förra varje måndag. Jag blundar och njuter av stunden att vara mitt emellan för ett tag, står och tittar ut mot ängen och havet jag vet finns där bakom. Men sen går jag det där klivet, en vecka ett liv, nästa vecka ett annat och det har gått så läng tid då det varit såhär att förvandlingen för det mest sker och sveper förbi obemärkt. Jag kommer in på grusvägen, förbi träden som kommunen planterat, ser ett blått och rött hus och från fönstret lyser en lampa. Jag ser att någon står i köket och lagar mat, mina världar är för det allra mesta underbara och kärleksfulla. Men på vägen slits jag ändå emellan, vissa veckor mer än andra och så får det vara.

Färdig parafras


Faster tant

För nån vecka sen fick jag frågan om jag ville göra illustrationer till en bok som kommer heta 365 sagor för barn. Boken kommer att bli klar någon gång nästa år och intäkterna, förhoppningsvis kommer den ju sälja en del, ska gå till stiftelsen "min stora dag". Jag får något att verkligen jobba för, som faktiskt på riktigt blir något och hjälper samtidigt till att samla in pengar till välgörenhet. Det här är min första teckning till en väldigt söt text, "faster tant". Alla bilder kommer jag lägga ut här eftersom. Så fort de blir klara kommer de upp här!
 
 
 Ha det bra /Bella
 

Om: Uppdrag granskning

Såg uppdrag granskning häromdagen, det var helt vidrigt! Jag ser hur man går ut på stan för att "leta efter fattiga barn" med frågeställningar som "fattiga barn i Sverige finns det verkligen?" och "är vi svenkar ändå inte väl bortskämda?" Syftet med programmet var att granska Rädda Barnen och Majblomans siffror och statistik. Självklart ska man få göra det och det finns ju starka belägg för att siffror som de gett ut är felaktiga, men när Janne Josefsson frågar ut familjer på Rosengård om deras ekonomi och ställer frågan "skulle du verkligen se er själva som fattiga?" med en bister ton på ordet "fattiga" blir det som vanligt. Man skuldbelägger de människor som knappast har skulden och slår neråt. Plötsligt är det mamman som lever på 10 000 kr i månaden med två barn som måste försvara att hon ibland kan känna sig fattig, när hennes son kommer hem och frågar om varför de inte ska åka på någon semester när alla andra barn på dagis ska det. Det är hon som måste svara på Josefsson frågor och säga att "ja vi har mat, vi har husrum och kläder." Tydligen kan man inte vara fattig då, inte enligt Janne Josefsson. Man kan inte prata om barnfattigdom som ett begrepp för barn som aldrig kan gå på bio, som inte har råd att följa med på skolutflykten eller långt in på vintern går i tunna tygskor. Då är vi bortskämda! Men nej, det är precis som en annan kvinna sa i programmet. "Vårt system är uppbyggt på ett visst sätt, självklart kan vi inte jämföra oss med fattigdomen som finns ute i världen men vi säger att såhär är Sverige det här har våra medborgare rätt till och då ska det också vara så." Det finns fattiga barn i Sverige och jag kan bara förställa mig hur det är. Men jag kan tänka mig att det värsta är all skuld och skam som det innebär. Förklaringar om varför man alltid är sjuk när det är friluftsdag, varför man måste sitta längst fram för att se tavlan i klassrumet men ändå inte har några glasögon och berätta om skidresan på jullovet som aldrig ägde rum. Man fokuserar på helt fel saker i programmet och de lidande för att att andra människor samtidigt ska kunna dra in äckligt mycket pengar är återigen de som måste försvara sig. "Vi har det väl ändå ganska bra." Tänker kanske vissa tillslut, men det finns en helt skev fördelning i samhället och det ska man ska man aldrig behöva finna sig i.
 
 
 

Parafras

Jag pratade för ett tag sen om att jag skulle göra en parafras i bilden i skolan. Här nedanför har jag kommit en bra bit på vägen men den är inte klar. Kvinnan har en burka på sig och jag är medveten om att detta kan vara ganska otydligt nu får fixa det. När hennes händer och ansikte kommer fram tror jag nog det blir bättre.
 
 

 

First aid kit-live

Så fina!! Cred till de som filmat och klippt den här videon också, sjukt vacker!!
 

En erfarenhet

I onsdags åkte jag hem med bussen 18.30, det var kallt ute och jag var trött. Ni vet när man lutar huvudet mot bussfönstret, när man hör regnet utanför och inte vill lämna bussen, bara sitta kvar där i värmen. Så kändes det i onsdags. På bussen satt jag, busschauffören såklart, en kvinna som lyssnade på musik från sin iphone, en familj med två barn också en tant, kärring. Hade tanten, kärringen varit snäll och normal och inte trångsynt och rasist hade jag istället kallat henne för den äldra damen. Familjen hade ett arabiskt utseende, man såg att de hade sitt ursprung någon annanstans än Sverige ifrån början. Jag vaknar till lite och lyfter huvudet från fönsterrutan. Tydligen har familjen fått något problem, de pratar med busschauffören, jag uppfattar det som att de råkat gå på fel buss. De kliver av vid nästa hållplats. Det går väldigt fort för mig att direkt uppfatta vad som händer sen, tanten, kärringen börjar prata med busschauffören. Men då busscauffören endast verkar nicka till svar vad jag förstod från min plats blir det en monolog. En högljudd monolog ifrån tanten, kärringen. Såhär lät det ungefär:
 
"Kolla, det är de där jävla muslimerna. De är kvinnohatare allihopa, kvinnan har ingenting att säga till om i den kulturen minsann. Stackars kvinnan, hade två barn att släpa runt på dessutom, minsann"
 
Jag tänker, vad vet hon. Hon sitter här i Sverige, har kanske aldrig ens varit i ett muslimskt land, kanske har hon det. På charterresa med All Inclusive i en vecka, kanske. Hon känner ändå behov av att uttrycka sina starka åsikter om "deras kultur".
 
"Jag vet det där, såg ni hur han behandlade henne. Det står inskrivet i koranen att de ska va sånna där, alla är sånna."
 
Jag tänker, vad menar hon ens? Jag kunde inte förstå vad hon menade med "hur han behandlade henne". "Står inskrivet i koranen" Det står en massa saker i bibeln som jag inte känner till som jag om jag kände till antagligen skulle aktivt ta avstånd ifrån, ändå är jag kristen, jag tillhör kristendomen.
 
Hon fortsatte en liten stund att prata om hur hemska muslimska män är mot "sina kvinnor", någon gång tror jag att hon sa något om deras mentalitet. Att det finns i muslimska mäns mentalitet att vara svin, typ.
 
Men hon blir tyst, helt tyst. Det bubblar inom mig, jag var så jävla förbannad. Varför missförstår vissa människor alltid allting, är som att de inte vill förstå! Jag tänker efter, vad skulle jag säga om jag gick fram till henne nu. Vad vill jag säga? Jag tar bort "om", prövar tanken. Det tar ett bra tag för mig att samla mod, men tillslut går jag fram och sätter mig i sätet mittemot hennes. Vårt samtal lydde ungefär såhär:
 
Jag: "Hej, ursäkta men jag ville bara säga att jag reagerade starkt på det du sa tidigare här, det var väldigt rasistiskt.
 
Hon: Skrattar till. Antar en självgod ton: Ja, men såg du inte hur han behandlade henne.
 
Jag: Nej, jag uppfattade aldrig riktigt situationen, men jag förstår att du kritiserade Islam väldigt hårt.
 
Hon: Ja! Direkt när de gick av bussen här började han skälla på henne.
 
Jag: Jaha, nej det var ju inte bra. Men jag hörde att du drog en väldigt bred generalisering, man kan ju inte säga så som du sa. Det var såklart han som person som gjorde det.
 
Hon: Nehe du, alla de där är såna, det har jag lärt mig genom livet.
 
Jag: Nej, så är det inte. Jag medger att det finns en problematisk kvinnosyn inom Islam, precis som det gör i de flesta religioner, men alla följer ju såklart inte det. Det kan du inte säga, det finns idioter överallt. Spelar ingen roll var de kommer ifrån. Men jag vill inte ha någon disskusion, jag ville bara säga att det helt enkelt inte var okej att uttrycka sig så som du gjorde. Det var rasistiskt.
 
Hon: Jaha, ja det kan hända att det finns undantagsfall kanske.
 
Jag: Ja, det är klart att alla som tillhör en viss religion inte tänker på exakt samma sätt.
 
Hon gick av vid sin hållplats här.
Nu vet vi ju inte heller ens om den här familjen följde Islam, men kände på mig att hon nog inte skulle gå med på att alla som bor i arabländer eller har invandrat därifrån inte behöver följa Islam.
 
Efter den här upplevelsen kände jag mig extremt stolt över mig själv, kan hända att jag redigerat lite för att få ihop och kunna beskriva den här händelsen för er. Man glömmer bort så himla fort, men i det stora hela tror jag att jag lyckats återge en ganska korrekt bild  av vad som hände. Jag tyckte att hela grejen var rätt jobbig också såklart. Alltid lika jobbigt att höra människors störda åsikter, men det kändes väldigt rätt att jag sa något. Tror ändå att det påverkar! Hon kanske inte tänker om i sina åsikter, men hon kanske inte uttrycker de på offentlig plats nästa gång. Andra runt mig måste ju också på något sätt reagerat och reflekterat. Jag har varit med om sånna här saker några gånger innan, alltså hört någon jag inte känner säga rasistiska, homofobiska eller sexistiska saker till exempel. Men jag har aldrig vågat säga något, jag har nog varken haft självförtroendet eller tillräckligt stor kunskap för att få ut mina tankar innan. Nu funderar jag på om detta verkligen hände, det känns väldigt långt borta. Men det gjorde ju de och jag vet inte var jag fick den energin som behövs för att konfrontera.
 
Egentligen borde jag ju inte beröras av detta så starkt, borde vara en självklarhet att vi vågar säga till. Men det är ju jobbigt, känns som att man gör sig själv väldigt sårbar. Men är det lättare för nån av er? Har ni när ni inte hållt med nån alls och tyckt att de var idioter vågat säga de till dem? Berätta, dela med er!

Ung Vänster

Pluggar på om franska revolutionen. Känner igen mig, det är ju det där jag tror på! Jag tror inte på en blodig revolution, jag står för fred. Men det var först senare revolutionen överstred en gräns, först handlade det om människor som vill jämna ut klasskillnader, som måste jämna ut skillnaderna när det feodala samhället gått till sin gräns. Alla människor ska ha samma rättigheter och alla är lika värda. Frihet, jämlikhet och broderskap skreks ut. Det fanns såklart en stor motsägelse i detta, kvinnor nämdes aldrig i deklarationen om mänskliga rättigheter som antogs 1789. Men 1791 kom Mari Gouze och skrev deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter. Deklarationen såg i stort sett likadan ut som den första, fast man hade bytt ut honom till henne och han till hon. Mari avrättades, världen var tyvärr inte redo ännu.
 
Så enkelt är det egentligen, socialism handlar om människors lika rättigheter och värde, om solidaritet och om att bryta ner maktstrukturer. Feminism är en del i socialism men än dock en egen kamp. En kamp där vi går ihop och kämpar för att kvinnan ska vara likvärdig män, att man oberoende av kön ska kunna bli den man vill. Konkreta saker på detta är att kvinnan ska ha lika lön som män, att vi slutar skära ner i offentlig sektor och därmed kvinnodominerande yrken och att man bedriver feministiskt självförsvar i skolan för att kvinnor ska kunna försvara sig både verbalt och fysiskt mot män som utnyttjar sin maktposition i samhället. Men vårt mål är att könen ska vara totalt jämlika, precis som alla människor ska vara. Jag vill betona att feminster inte är några som "hatar" män, den bilden finns allt för ofta hos människor, jag vill också säga att jag vet att ALLA män inte är idioter. så sluta känna er kränkta av feminismen ni män som gör det. Vissa individer är såklart svin. Men många av er är också offer för ett maktstrukturellt samhälle. Precis som tjejer har svårt att bryta mönstret för att de är uppfostrade att vara och tycka på ett visst sätt, har män svårt att bryta mönstret för att de är uppfostrade att vara och tycka på ett visst sätt. Det handlar om att ge och att ta, både män och kvinnor behövs i en feministisk kamp!
 
Så när ALLA människor har rätten att bestämma helt över sitt liv har vi lyckats. När man inte lägger all frihet i vissas händer och vi andra då måste lida för att överklassen ska bli ännu rikare, när vi har ett könsneutralt samhälle, när människor får leva i vilket förhållande de vill och vi inte tillskriver människor egenskaper utan att veta. När vi är samhälle fritt från rasism och orättvisor, vi har lång väg att gå, men då är vi klara!
 
 
Imorgon ska jag vara med på ett bokbord på PS, den kommunala gymnasieskolan i Varberg. Går du där och känner att du håller med om det jag sagt borde du verkligen snacka med oss. Om du inte bor i Varberg, men ändå känner att hallå, jag vill det där, jag skulle vara beredd att kämpa för det. Då ska du gå in på ungvanster.se och fylla i dina personuppgifter för att bli medlem. Första året är det till och med gratis, så du förlorar bokstavligen ingenting på att testa. Var inte rädda för att gå med! Alla vill att ni går med och man behöver inte kunna marxistisk teori eller hålla med om precis exakt allt eller nåt. De djupare kunskaperna kommer eftersom och det är väldigt svårt att hålla med om varenda liten detalj någon säger, då har man inte tänkt själv.
 
 
Just nu bedriver vi en flyktinpolitisk kampanj, för humanare 
flyktingpolitik. Om det hittar du också mer info på hemsidan.
 

På väg

 
En teckning är på väg, någon som kan gissa vilka de är? jag är också på väg, igen, till läger igen. Eller ja, vi kallar det veckokurs, låter proffsigare så. Ska till Motala med ung vänster och jag hoppas på sån där härlig stämning som man bara kan uppleva på läger. Som på berättarlägret! Men sen vill jag såklart lära mig massor också!
 
Nu kommer jag inte att blogga på några dagar alltså, men ni får ha det bra tills dess! /Bella

Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0