Django

 Har nu sett Tarantinos nya film Django. Som vanligt i Tarantinos filmer är dialogen helt suverän och skådespelarna fantastiska. Filmen rör upp mycket känslor och när scenerna växlar mellan våld som är bland det vidrigaste jag sett i filmväg till annat, ganska intetsägande, nästan humoristiskt filmvåld, förstärks uttrycket än mer. För när då scenerna med slavarna som blir misshandlade och tvingas slå ihjäl varandra för de vitas nöje kommer vill jag helt enkelt inte se. Men jag försöker att inte blunda, för det är ju just det vi inte får göra. Vi måste se och vi måste försöka förstå så att inget liknanade någonsin ska få hända igen och jag säger likadant som när jag skrev om "tårka aldrig tårar utan handskar" igår, vi ska längre! Hur det kan gå så långt att man börjar se andra människor som en ägodel, som något under alla djur vi ändå utnyttjar så starkt är för mig en gåta. Django försöker inte heller förklara, rättfärdigar inte misshandeln och morden. Försöker inte säga att de kunde ju inte riktigt hjälpa det eftersom de själva fick uppleva så mycket våld. Nej, Django visar mig hur det var och tvingar mig till att tänka. Som vanligt i Tarantinos filmer känns musiken och bilderna också helt rätt. En västern film långt ifrån min bild av klassisk västernfilm. Tarantino sätter sin egen prägel på filmen så starkt och gör ännu en hämndhistoria. Man älskar ju att se det där, människor som reser sig upp och ger igen, stort! Men jag försäkrar er alla moralpredikare, nej, jag tänker inte efter att ha sett denna blodiga hämnuppgörelse gå ut och bruka våld på stan. Bara så att vi klargjort det!
 
 //Bella

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0