Sammanhang

För tre år sedan hade jag aldrig någonsin stått på ett par skidor. Aldrig någonsin och det hade blivit nästan lite av en grej, mina klasskompisar som hade åkt på skidsemester sen de var en meter långa häpnade. Förresten har jag inga kusiner heller. Så nej, att vi inte åkt skidor kändes inte som en större förlust för mig. Jag har alltid fått med mig underbara och viktiga saker hemifrån, sport och friluftsliv var väl inte riktigt det som det låg mest fokus på. Det handlar om prioriteringar och visst var jag ute och plockade svamp som liten, men just skidor. Nej, det hade aldrig blivit bra. Nu sitter jag i ett hus i Norrland som ligger i den lilla byn Grundsjö. Trött efter kylan, och känslan av att stå längst upp i backen, se ut över skogen och sen bara släppa finns kvar i kroppen och rörelserna i mina ben. Höger, vänster, höger, att svänga åt höger är något svårare, men det går. Fortsätter ner, helt ensam i backen, femte gången någonsin jag står på ett par skidor, men för tre år sedan hade jag inte gjort det alls. Över krönet, sen kommer den brantaste delen vet jag, men för varje gång känner jag mig säkrare, nu är inte inte ens det partiet särskilt svårt. Tänker på hur mycket jag vunnit de här senaste åren hur jag har fått så många nya sammanhang. Här uppe, men också hemma. Långt där nere finns allt, tryggheten i mitt liv överumplar mig och känslan av att vara riktigt lycklig omfamnar mig. Norrländskan har blivit begriplig, ibland skrattar vi för det är inte alltid man förstår och samhället har blivit mer begriplig, men ofta gråter man för det, för att man förstår att människors beslut rår för hur det är. Så jag släpper taget, låter farten föra mig framåt, det går fort, obegripligt fort. Men i ögonvrån får jag glimtar av den norrländska skogen, vackra ögonblick som stannar kvar på min näthinna och även om det går fort går det att bromsa. Bromsa och känna efter.

Också vintern har vackra ögonblick

Ännu en sen kväll framför datorn i väntan på att få resa iväg, tio timmar tågresa imorgon och jag inbillar mig som alltid att jag ska bygga upp en liten egen fin värld där på tåget. Världen ska vara bara min och den ska bestå av en människa som är rasande produktiv, skriver sina skolarbeten och gör sina läxor och sen ägnar resten av tiden åt att skriva en roman och måla en tavla som Kahlo skullle tyckt varit det vackraste hon sett, men när jag väl sitter där på tåget är det trångt, jag känner mig kvävd och huvudet bultar. Människor är trötta och grå. Men jag vet att tåget kommer att föra mig till en bra plats. Borde släcka lampan och sova, eller i alla fall läsa bra litteratur istället för att stirra in i en skärm. Men mina kvällar har blivit oftare såhär nu och på helgerna åker jag mer tåg än någonsin. Igår satt jag på ett tåg som förde mig till Halmstad. Till en fin vän och First Aid Kit live, till ett varmt hem, till skratt och prat om kärleken på en restaurang. Jag satt i mörkret, bland hundratals andra och lyssnade. Vi var tysta och lyssnade och de på scenen var lika fina som jag föreställt mig. En låt stod de allra längst fram vid scenkanten och sjöng, bara som de är. Inga mikrofoner och bara en akustiskt gitarr. Magiskt. När vi ställt oss upp, klappat, dansat och klappat ännu mer lämnar vi. Vi rör oss tillbaka på nattsvarta obekanta gator med musiken ekandes i huvudet och vi går långsamt, håller kvar ögonblicket och kvällen.

Stå upp mot rasisterna

Jaha, rasisterna fick härja här också. Det är roligt att ofta läsa om sig själv  i kommentarsfält. Jag som vänster står tydligen och trampar i något träsk. I andra fall är jag bara dum i huvudet och inte har förstått någonting. Ofta är jag en flummig hippie och jag kan definitivt inte räkna matte. För då hade jag ju förstått att "jävla invandrare kan ju inte komma hit, när vi inte ens kan ta hand om våra egna". Okej, egna, vilka är de? SDs fanclub är de definitionen av svenskt, de som hänger på avpixlat? I så fall vill jag inte vara med längre och föresten räknas jag säkert inte till de där "egna" ändå eftersom jag såklart är svenskfientlig! Jag går säkert in under kategorin "blattelover" också, buhu, stackars mig! De som kommenterar i denna artikeln jag länkar till längre ner vill ju inte se! Felicia Bromée skriver om en häxjakt mot papperslösa invandrare. Om att dessa borde få amnesti istället och att vi ska bedriva en human flyktingpolitik. För det är för fan människor vi pratar om, även om det verkar vara högst oöverstigligt för många människor, ta åt dig Jimmie Åkesson att förstå! Jag har redan skrivit det här innan, att flyktingpolitik för mig inte handlar om kostnader utan om människors lika värde och rätten till en fristad.
 
 
Tyvärr stängdes kommentarsfältet innan jag hann skriva något på sidan. Hade gärna sett att kommentarena inte enbart var fylld av rasister som tyckte något. Men ni kan i alla fall klicka i jag blir glad på sidans undersökning, HÄR kommer ni till artikeln.

Django

 Har nu sett Tarantinos nya film Django. Som vanligt i Tarantinos filmer är dialogen helt suverän och skådespelarna fantastiska. Filmen rör upp mycket känslor och när scenerna växlar mellan våld som är bland det vidrigaste jag sett i filmväg till annat, ganska intetsägande, nästan humoristiskt filmvåld, förstärks uttrycket än mer. För när då scenerna med slavarna som blir misshandlade och tvingas slå ihjäl varandra för de vitas nöje kommer vill jag helt enkelt inte se. Men jag försöker att inte blunda, för det är ju just det vi inte får göra. Vi måste se och vi måste försöka förstå så att inget liknanade någonsin ska få hända igen och jag säger likadant som när jag skrev om "tårka aldrig tårar utan handskar" igår, vi ska längre! Hur det kan gå så långt att man börjar se andra människor som en ägodel, som något under alla djur vi ändå utnyttjar så starkt är för mig en gåta. Django försöker inte heller förklara, rättfärdigar inte misshandeln och morden. Försöker inte säga att de kunde ju inte riktigt hjälpa det eftersom de själva fick uppleva så mycket våld. Nej, Django visar mig hur det var och tvingar mig till att tänka. Som vanligt i Tarantinos filmer känns musiken och bilderna också helt rätt. En västern film långt ifrån min bild av klassisk västernfilm. Tarantino sätter sin egen prägel på filmen så starkt och gör ännu en hämndhistoria. Man älskar ju att se det där, människor som reser sig upp och ger igen, stort! Men jag försäkrar er alla moralpredikare, nej, jag tänker inte efter att ha sett denna blodiga hämnuppgörelse gå ut och bruka våld på stan. Bara så att vi klargjort det!
 
 //Bella

Tårka aldrig tårar utan handskar, del två

Sträckläst "torka aldrig tårar utan handskar", del två nu. Jag tyckte att andra avsnittet i tv-serien var något bättre än det första och jag tycker att denna boken var bättre än den första. Det var ändå så att jag fullkomligt älskade den första boken, men denna lyckades ändå överträffa den första något. För här fick jag höra fortsättningen på kärlekshistorien från än mer olika perspektiv och jag kunde förstå dess komplexitet än mer. Även karaktärerna fick ett större djup, så jag är glad över att Gardell gjorde hela tre böcker av denna, fina, vackra och ändå fruktansvärda historia. Jag gråter med AIDS-offren och över den tid som målade ut just offren till förövare. Precis det Gardell otaliga gånger markerat att han vill också. Jag tror också att det är bra att de här böckerna kommer just nu, för nu tänker man ändå i Sverige att HBTQ rörelsen har kommit så himla långt. Detta blir en påminnelse om att vi inte kan ta det som självklart att människor i Sverige inte utsätts för ständiga hot och trakasserier på grund av sin sexuella läggning. Men också att vi kan komma längre och att vi aldrig får falla tillbaka! Boken är både en kärlekshistoria och en samhällsskildring, men det är inte alltid så lätt att skilja ut de från varandra. För det är en kärlek visst formad efter en tid och en tid där samhället gjorde politik av människors kärlek. Jag hade ingen aning, visst förstår jag att HBTQ-personer har varit en extremt förtryckt grupp genom vår historia och också idag till stor del är. Men jag har inte tänkt så mycket på 80-talet, på när frigörelsen var på uppgång och hur den sen så starkt pressades tillbaka. "HIV, är ett påhitt för att skrämma oss tillbaka in i garderoben igen", säger Paul en gång i boken. Nej, tyvärr var HIV på riktigt, det var verkligt men jag tvekar inte en sekund över att det användes för att sparka på en redan liggande grupp. Jag har allra mest engagerat mig i den homofobi jag ser idag och försöker motverka, jag har nog inte riktigt förstått eller fått möjlighet att se denna historia. Men nu berättar Gardell den för mig, nu skriker han ut den så att ingen ska kunna blunda. Ingen jävel ska ta den lätta vägen och välja att inte se. Vi måste se, för att sörja och minnas, men också för att kunna förstå det samhälle vi lever i idag och för att förstå att Sverige inte är ett litet paradisland fritt från förtryck.

Hälsningsanförande

Jag har inte lagt ner bloggen, jag lovar. Vågar knappt titta på hur länge sedan det var sen mitt senaste inlägg. Det är dock så att jag har extremt mycket att göra nu. Tänkte att det här får bli ännu ett politiskt inlägg, för det är det jag jobbar med extremt mycket nu. Imorgon ska jag hålla ett hälsningsanförande för Göteborg/Bohuslän distriktet på deras DÅK (distriktsårskonferens). Shit vad proffsigt det låter, är lite mallig över det faktiskt, fast mest sjukt nervös. Det här är vad jag kommer säga:
 
 
Jag vill börja med att säga att det är väldigt kul att stå här och att jag och Olof får vara med på ert DÅK som representanter för Hallandsdistriktet. Vi är med på varandras DÅK, vi har veckokursen och stöttar alltid varandra, resultat blir ett stark och sammanhållet förbund. I praktiken fungerar det så som vi säger ”vår storlek är vår styrka.” Vi står inte som ensamma klubbar eller distrikt, vi är ett förbund!
 
 
Tillsammans har vi resurserna att förändra samhället. Att blåsa hela högerstormen i världen åt vänster och alla vi som sitter här inne har skyldighet att bidra i den kampen. Vi, ung vänster är bäst på att analysera det samhälle vi lever i! Nu t.ex. säger rapporter att friskolorna sätter överbetyg oftare än de kommunala. Och vad är det vi har sagt hela tiden. Vi har sagt från början att när man gör skolan till en marknad kommer vinstintressen att stå över utbildning.

 

Nu, denna och förra veckan röstade först Frankrike och sen Storbritannien ja till samkönade äktenskap. Vi kan älta och vara förbannade över att detta var något som hände först år 2013, men jag tycker att det är viktigare att vi endast firar detta som en stor seger.

 

Vår feministiska analys och praktik är unik. Ni vet allt det här, men det är verkligen så. Vi ser patriarkatet i vitögat och har tagit på oss det ärofyllda arbetet att bryta ner det! Men tyvärr har vissa fortfarande inte sett eller förstått någonting. Som Tunaskolan och dess rektor. Fast även där i den miljön där man inte kommit långt i genustänk. Där ren sexism har tagit sig in genom skolan genom något lärare och rektor bestämt. Finns Astrid Johansson! Även där finns någon som förklarar varför bilden utanför deras toaletter som normaliserar sexuella trakasserier, som upprätthåller en bild av män som förövare och kvinnor som offer och därmed också det mönstret och på samma gång är en starkt heteronormativ bild, är minst sagt problematisk. Men bilden togs tillslut bort, vilket är ett resultat av den kamp som Astrid startat. Tack vare att så många ställde sig bakom Astrid och visade ett enormt systerskap med henne och pushade henne att fortsätta så ändrade sig rektorn. Ännu en viktig seger, och det finns fler att vinna!

 

För det är samtidigt så att Billström pratar om att skärpa flyktingpolitiken ytterligare, när vi bedriver vår kampanj ”riv murarna”. Detta blir endast ännu ett bevis på att borgarna helt saknar verklighetsförankring, att de har levt i sina skyddade överklasshem med hushållsnära tjänster till hands. Det är tydligt att det Billström ser är siffror och tabeller när vi ser människor. Invandringspolitik är idag en av de frågor som diskuteras mest, men debatten går endast i banor som ”hur mycket tål Sverige?” Eller ”hur ska vi minska invandringen?”

 

SD närmar sig tio procent och man blir förbannad och trött över att se att rasism och främlingsfientlighet har blivit något legitimt. Men vi får aldrig ge upp. Vi måste alltid ta kampen mot rasisterna.

 

Vi måste också samtidigt höras i kampen mot kvinnofientlighet. Långt ifrån alla har inte ens nu förstått att det näthat mot kvinnor vi systematiskt kan se rymmer en maktstruktur. I kommentarsfält på sociala medier ser man att människor, män mestadels på fullt allvar tycker att offentliga kvinnor förtjänar att höra alla de bisarra hot om mord och våldtäkt de får genom sin karriär.

 

Så visst finns det motgångar, men det är då vi måste gå in och vara de intelligenta och orädda människorna vi är. Det är de verktygen vi sitter på. Vi är smarta, vi har organiserat oss och vi tror på det vi pratar om. Vi får aldrig glömma bort att vi ska vara stolta över oss själva. Stolta över att vi bedriver en feministisk och socialistisk kamp. För vi har rätt, det är helt enkelt så, vi har rätt och de andra, borgarna, rasisterna, fascisterna, homofoberna, sexisterna och kvinnohatarna har så enormt fel. Men vår storlek är vår styrka och vi har resurserna att förändra samhället. Att blåsa hela högerstormen i världen åt vänster.


Dreads!

 
Jag har inte alls berättat att jag planerat att göra dreads här. Men då blir det ju bara roligare nu, eller ja om ni egentligen bryr er om hur jag ser ut! ;) Men jag tänkte ändå vara så egocentrisk att jag visar er bilder för den här bloggen som alla andra bloggar handlar ju ändå någonstans alltid om en själv. Håret tog fem timmar att göra och jag tänker inte vara sån att säga att "nej det gjorde inte alls ont". Det gjorde det! Fast jag var nog beredd på att det skulle göra ännu ondare än vad det faktiskt gjorde. Längst in närmast hårbotten gjorde väldigt ont och när det var två personer som gjorde samtidigt, vilket i och för sig var väldigt bra för det gick fortare, men då gjorde det ännu ondare. Fast annars gick det bra, liksom andas in varje gång de virkade längst in i nån minut och sen andas ut. Men nu är jag löjligt nöjd och sitter och ler för mig själv!

Tunaskolans vackra toalettbild!

Jag vill skriva något om Astrid Johansson vars namn cirkulerat i media i någon vecka nu. En 14-årig intelligent, modig tjej som har gjort något så bra! På hennes skola utanför toaletterna såg det ut såhär:
 

Jag blir bara mer och mer förbannad och orolig över att den här bilden har målats inuti en högstadieskola. Att de här skeva könsrollerna och den sexism den gestaltar är något som rektorn för skolan tycker är "kul". Killar utmålas som förövare och tjejer som offer, den rättfärdigar sexuella trakasserier och är på samma gång heteronormativ och rent av homofob. För såhär går det till, såhär fungerar det. En tjej och en kille, killen har rätt att titta på tjejen i alla vinklar och på alla platser, för det ligger ju i den manliga kulturen. Tjejen däremot skulle ju kanske inte riktigt gått i så kort kjol som hon faktiskt har på toalettmålningen, för då kanske männen skulle kunnat hejda sig och då har ju männen gjort något bra. Eller? De har ju gått emot sin natur och borde belönas! Jag är övertygad om att många högstadielever tycker att bilden är rolig, precis som skolan säger. Men det gör ju inte det till okej. Den här skolan har betett sig så fruktansvärt illa och man tycker att någon borde funderat på vad för sjuka normer som upprätthålls genom denna målning. Astrid Johansson som var den som påbörjade kritik mot målningen frågade sig om det skulle vara ett dugg roligt om det var tvärtom. Om tjejen var den som tittade och killen den som blev tittad på. En otroligt smart frågeställning och svaret är troligtvis "nej". Så det fanns självklart Astrid Johansson som reagerade på målningen och jag säger inte att alla högstadielever tycker att denna är rolig, men allt för många gör nog det och det gör det ju hela bara ännu mer problematiskt. Nu borde Tunaskolan och alla andra skolor för den delen gå ut till sina elever och prata om de könsroller och den sexism som finns i samhället. Så att fler blir medvetna, kan se strukturer i samhälle och motarbeta det. Tur att det finns sådana som Astrid Johansson i alla fall det peppar ju en lite i att fortsätta stå upp för sina värderingar!
 
Ett oslagbart brev till rektorn på Tunaskolan HÄR

Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0