Tal

Det här talet ska jag hålla imorgon som svenska nationella prov (det muntliga). Är rätt nervös faktiskt, tycker alltid att det är så extremt mycket anvisningar för hur de här ska se ut och är alltid rädd att jag missat nåt helt. Temat för talet i år skulle vara "framtiden nästa".

(Vid det stället där jag pratar om att mina drömmar inte finns placerade på en lista över yrken, så ligger länken till den listan i texten. Den kommer att jag visa på overhead när jag håller talet.) Ni får ha överseende med eventuella grammatiska fel och typ ofärdiga meningar etc. det är som sagt ett manus till ett tal (inget skriftligt som ska lämnas in) och det är sent på kvällen och jag ska sova och orkar icke fixa med det nu.

 

Jag går genom PS korridorer, ner mot en skylt som hänger i taket. Kurator, studievägledare och skolsköterska står det på den. Jag är uppenbarligen på väg till hälsosamtal. Något de flesta här inne har varit på vid det här laget. Och alla ni upplevde säkert samma något nervösa känsla och rädsla för att bli granskad. Jag kommer in på skolsköterskans rum och vi pratar en stund. Och så kommer den. Frågan ”vad ska du bli när du bli stor då Isabella?”  Är det här på riktigt tänker jag, försöker finna mig i situationen, ler och svarar diplomatiskt ”måste man veta det?”

Första gången jag fick den här frågan var jag nog ungefär sex år frågor mostrar föräldrar och mor och farföräldrar

”Vad ska du bli när du blir stor då lilla gumman?” och jag plirar oskyldigt framför de och säger med en sexårings övertygelse

”Jag ska bli skådespelare.”

 

När jag är tio år upprepas samma fråga och jag svarar, jag ska bli punkartist.

 

Vid tolvårsålder är det konstnär som gäller och författardrömmarna uppstår parallellt med viljan att skapa bilder.

 

”Vad vill du bli när du blir stor”, frågan ekar i mitt huvud och inte en enda gång har jag svarat mostern något annat än det jag skulle kunna tänkas jobba med som vuxen. Och inte heller syftade frågan någonsin till att jag skulle svara något annat. Men är det verkligen det som är viktigt? Jag vill bli en massa saker och aldrig svarade jag mostern att jag ska bli snäll, kreativ stå fast vid den jag är och leva ett bra liv.

 

Vad vill du bli, märk väl ordet bli. Vadå så, när jag går in där genom arbetsförmedlingens dörr, är jag ingenting då?

 

Och det där bli, det innebär ju också att det jobb du får det speglar hela din personlighet och jag känner då att det är så att konstigt att stress bland ungdomar är ett stort samhällsproblem som växer sig större för varje dag. Att stressforskningsinstitutet 2012 gav ut en studie som visar att så mycket som varannan tjej och var femte kille upplever allvarlig stress förvånar mig tyvärr inte.

 

Kanske är det min bitterhet över att jag insett att arbetsmarknaden helt enkelt inte fångar upp såna som jag, som vill bli skådespelare, punkartist och författare och konstnär och helst allt på samma gång. För mina drömmar finns inte placerade här, inte över listan med mest efterfrågade yrken de närmaste tio åren. http://www.arbetsformedlingen.se/For-arbetssokande/Stod-och-service/Platsjournalen/Platsjournalen-textarkiv/Heta-yrken-som-ger-jobb---Platsjournalen-nr-23-2011.html

 

Kanske hittar ni era föräldrars yrkesval på den här listan, men innebär det då att vi vet vilka dem är?

 

Jag tror att jag ser att livet kan vara och är mer än ett jobb man ska försörja sig på och kanske drömde jag om att bli dessa saker som liten för att det inte var något som kunde koncentreras ner, styckas upp och bli en tråkig beskrivning på arbetsförmedlingen av något man måste göra. Ja, jag svarade mostern precis så som hon ville och de vuxna kunde skratta lite åt den söta sexåringen som sa att hon skulle bli skådespelare. Men inom mig var svaren något annat, skådespelar-fasen var viljan att synas och få uppmärksamhet, jag tror att när jag och min syster startade ett punkband och skrev arga texter om saker vi egentligen inte förstod så var det då revolutionären inom mig föddes.  Författare och konstnär vill jag fortfarande bli, kommer att bli. Men inte nödvändigtvis och kanske inte troligtvis på det sett jag tänkte då. Jag kommer alltid att uttrycka mig genom text och bilder, men det betyder ju inte att jag behöver jobba med det från 7-5.

 

 

Så nästa gång någon frågar vad jag ska bli när jag blir stor. Då ska jag svara att jag ska bli snäll, kreativ stå fast vid den jag är och leva ett bra liv.

 

 

 


Kommentarer
Postat av: Emmie ~

Så himla bra var det! Du hade sån inlevelse och lät så himla säker, och allt var så smart och genomtänkt. Stor applåd! :)

2013-04-09 @ 23:01:31
URL: http://hachis.webblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0