Jag tror jag är lycklig för det är vår

Ska inte upp förens om nio timmar, jag har en alldeles ny världsmysig stor tröja köpt för 30 kr på Buas egen Secon Hand, i min fjällräven ryggsäck ligger en låda med en avokado och en kiwi att äta någon gång under de tre timmar jag ska skriva uppsats imorgon och det liksom spritter och kliar i fingrarna efter att få skriva om det som gör att det brinner i hjärtat eller värker i huvudet. Det är 50 dagar kvar på läsåret, hur gick det till? Hur kunde jag gå från en aula med dunkande hjärta och förväntansfulla tankar, från att sitta på en stol och titta på mina framtida klaskamrater i tre år framåt och bara kunna undra vilka de är? Till att mitt hjärta allt mindre dunkar av nervositet och till att kalla de människorna mina vänner som alla på sitt eget unika sätt är betydelsefulla för mina dagar. Hur kunde jag äntligen få veta var jag hör hemma just nu och mer än någonsin drömma om att bo tillsammans med någon på en liten gård och bara skriva och måla hela dagarna. Eller bo i kollektiv som skulle vara på precis det romantiserade sättet det målas upp. Drömmer mer än någonsin om något annat, om en annan plats samtidigt som jag har det bra här. Tills det blir något mer, tills jag har byggt upp mitt eget liv helt på mitt sätt trivs jag bra såhär, som det är.
 
Också lite fin musik:
De man aldrig tröttnar på

The Perks Of Being A Wallflower

"“I really think that everyone should have watercolors, magnetic poetry, and a harmonica.”". Boken som innehåller den här repliken är "The Perks Of Being A Wallflower", något klyschigt: JA, något banalt: JA, men ändå så vackert och så sant. Att läsa boken var en upplevelse, ja precis, en upplevelse. Inte bara en bok som vilken somhelst och ibland var den smärtsamt nära mig. Påminde mig om saker som jag funderat över och om saker jag inte funderat över och framförallt att jag inte borde fundera på något av detta överhuvudtaget. För det är just det som Michael försöker göra, sluta att fundera och tänka över allting precis hela tiden och istället "delta" som han kallar det. Det där kändes så otroligt sant, det där med att delta istället för att tänka och plötsligt grät jag till boken för jag vet att vi alla gör så ofta. Glömmer bort att delta i livet och istället tänker vi över livet, vilka vi själva är och vika vi ska bli. Jag undrar varför det där med att enbart leva det liv och den stund som man har just då ska vara så svårt. Men samtidigt vill jag inte att någon ska ta ifrån mig mina drömmar eller min ovisshet och nyfikenhet för framtiden. Jag antar att det precis som allt annat måste balanseras upp noga och ibland mätas mot varandra, för ibland tror jag att det ena utesluter det andra. När du har en sån där riktigt, riktigt fin kväll är de oftast just så fina för att du bara släppt taget och låtit allting vara som det är och kanske framförallt låtit dig själv vara den du är.
 
Relationer till andra människor behandlas också på ett omsurgsfullt och tänkvärt sätt i boken. När karaktärerna tvingas lämna varandra, tänker jag på när jag tvingas lämna de som betyder allra mest och jag antar att det är det som är det viktiga med böcker. Att en historia berättas, som du njuter av att läsa, men som du också kan sätta in i ditt eget liv. Stephen Chobsky lyckas samtala till mig genom Michaels röst. Boken är skriven helt i brevform, mottagaren vet du aldrig vem det är och det gör att just du som läser känner dig som mottagaren, det och att Chobsky verkligen lyckas gestalta en utveckling hos en ung pojke genom brev som han skriver, som person men också rent språkligt är stora anledningar till att boken är så bra. En gång säger Michaels engelska lärare till honom att vara ett filter och inte en svamp när han läser böcker, jag är defenitivt en svamp. Som nu, jag hyllar den här boken, jag tror inte att den passar in under min kategori "recensioner" för jag är inte kritisk på något sätt. Men det är jag knappt till några böcker eller filmer jag skriver om här, men just jag känner mig inte speciellt inspirerad att skriva då. Jag vill samla fina saker här till er, fina böcker, filmer och musik. Önskar nu efteråt att jag läst den här boken på engelska, känns som att det är en sån bok som borde läsa på orginalspråket, men helt underbar så som jag läste den också och jag hoppas att ni läser den och tycker att den var lika fin som jag. Men å andra sidan är jag definitivt en svamp och det skadar nog inte att vara mer av ett filter.

Kvällsmålning

På gång med ett projekt, känns helt underbart att ha ägnat kvällen till att måla.

Pysselbild

Pysselscouter fnös pappa något när min lillebror förklarade att han idag inte vill åka till vår närliggande by för att gå på missionskyrkans scoutkår. Pappa fick uppleva äventyr genom hike och övernattning i alla väder, min lillebror fick göra julkort, påskkort och alla andra kort och när de faktiskt skulle ge sig ut utomhus, ut på vandring och övernattning blev den mindre lyckad och slutade med att de fick sova inomhus istället för i tält. Pysselbild är det ord som dyker upp i mitt huvud när jag har flytt kaoset i bildsalens nedervåning till den lugna övervåningen. Framför mig på bordet ligger en sax, lim och färgat papper. Pysselbild eller också ibland, flummbild. Likt pysselscouterna går vi omvägar. De är i ett rum och klipper tomteluvor, syftet är troligtvis att barnen ska ha det roligt tillsammans och säkert har det också ett pedagogiskt syfte, att lära barnen att samarbeta. Säkert fnissar barnen och har jätteroligt, men jag tror att de hade haft ännu roligare och fått en större upplevelse av att bara ta sina jackor och gå ut på en stjärnexpedition. Av svart papper klipper jag ut Jimmie Åkessons hår, propaganda är uppgiften och jag får ingen struktur i någonting. Vi går enorma omvägar för att lära oss, missförstå mig inte jag har valt rätt program och jag älskar att stå där i bildsalen och vara kreativ. Men jag ser också att det finns en problematisk syn kring bildundervisning. Jag vet att jag hade lärt mig mer av att min bildlärare ställer upp ett stilleben och jag vet var jag hade ställt det. Vid de stora fönster där solen lyser in och ljuset hade kunnat leka fritt över frukterna och vasernas struktur. Problemet är att man är naiv i sin syn på att skapa ett bra uttryck i bild, vi får uppgifter som syftar till att lära oss detta men det är ingenting man kan förvänta sig av gymnasielever och särskilt inte då de inte fått lära sig grunderna i bildskapande. Inte heller har man pratat om teckning och målning som ett hantverk vilket kräver enormt mycket tid att behärska. Jag tänker på Picasso, det finns en anledning till att hans tidigare verk var mycket mer naturalistiska än hans senare. För att gå ifrån regler, måste man ha lärt sig reglerna till fullo.
 
Därför finns det en stor motsättning i att vår bildlärare ger oss en uppgift som syftar till att vi ska lära oss att förenkla bilder genom att enbart få klippa ut papper och klistra ihop till en bild, innan vi lärt oss att skapa en riktigt bra naturalistisk bild. Att få ett uttryck i bild är något sällsynt och riktigt så tycker inte jag att det behandlas på min gymnasieskolas bildundervisning. Likt missionskyrkans scouter behandlar sin tro som det heliga, behandlar ägarna av den problematiska synen på bildskapande kreativiteten som något heligt. Jag tror att det är det som har skapat ett undervisningsrum utan de krav och den respons som man ser under en svenska eller mattelektion. "Vi får inte döda barnens kreativitet, allt är rätt", nej allt kan inte vara rätt. Jag säger inte att konst ska vara stelt eller efter mall. Men du kan faktiskt inte vara Picasso innan du kan ditt hantverk till fullo.

Tal

Det här talet ska jag hålla imorgon som svenska nationella prov (det muntliga). Är rätt nervös faktiskt, tycker alltid att det är så extremt mycket anvisningar för hur de här ska se ut och är alltid rädd att jag missat nåt helt. Temat för talet i år skulle vara "framtiden nästa".

(Vid det stället där jag pratar om att mina drömmar inte finns placerade på en lista över yrken, så ligger länken till den listan i texten. Den kommer att jag visa på overhead när jag håller talet.) Ni får ha överseende med eventuella grammatiska fel och typ ofärdiga meningar etc. det är som sagt ett manus till ett tal (inget skriftligt som ska lämnas in) och det är sent på kvällen och jag ska sova och orkar icke fixa med det nu.

 

Jag går genom PS korridorer, ner mot en skylt som hänger i taket. Kurator, studievägledare och skolsköterska står det på den. Jag är uppenbarligen på väg till hälsosamtal. Något de flesta här inne har varit på vid det här laget. Och alla ni upplevde säkert samma något nervösa känsla och rädsla för att bli granskad. Jag kommer in på skolsköterskans rum och vi pratar en stund. Och så kommer den. Frågan ”vad ska du bli när du bli stor då Isabella?”  Är det här på riktigt tänker jag, försöker finna mig i situationen, ler och svarar diplomatiskt ”måste man veta det?”

Första gången jag fick den här frågan var jag nog ungefär sex år frågor mostrar föräldrar och mor och farföräldrar

”Vad ska du bli när du blir stor då lilla gumman?” och jag plirar oskyldigt framför de och säger med en sexårings övertygelse

”Jag ska bli skådespelare.”

 

När jag är tio år upprepas samma fråga och jag svarar, jag ska bli punkartist.

 

Vid tolvårsålder är det konstnär som gäller och författardrömmarna uppstår parallellt med viljan att skapa bilder.

 

”Vad vill du bli när du blir stor”, frågan ekar i mitt huvud och inte en enda gång har jag svarat mostern något annat än det jag skulle kunna tänkas jobba med som vuxen. Och inte heller syftade frågan någonsin till att jag skulle svara något annat. Men är det verkligen det som är viktigt? Jag vill bli en massa saker och aldrig svarade jag mostern att jag ska bli snäll, kreativ stå fast vid den jag är och leva ett bra liv.

 

Vad vill du bli, märk väl ordet bli. Vadå så, när jag går in där genom arbetsförmedlingens dörr, är jag ingenting då?

 

Och det där bli, det innebär ju också att det jobb du får det speglar hela din personlighet och jag känner då att det är så att konstigt att stress bland ungdomar är ett stort samhällsproblem som växer sig större för varje dag. Att stressforskningsinstitutet 2012 gav ut en studie som visar att så mycket som varannan tjej och var femte kille upplever allvarlig stress förvånar mig tyvärr inte.

 

Kanske är det min bitterhet över att jag insett att arbetsmarknaden helt enkelt inte fångar upp såna som jag, som vill bli skådespelare, punkartist och författare och konstnär och helst allt på samma gång. För mina drömmar finns inte placerade här, inte över listan med mest efterfrågade yrken de närmaste tio åren. http://www.arbetsformedlingen.se/For-arbetssokande/Stod-och-service/Platsjournalen/Platsjournalen-textarkiv/Heta-yrken-som-ger-jobb---Platsjournalen-nr-23-2011.html

 

Kanske hittar ni era föräldrars yrkesval på den här listan, men innebär det då att vi vet vilka dem är?

 

Jag tror att jag ser att livet kan vara och är mer än ett jobb man ska försörja sig på och kanske drömde jag om att bli dessa saker som liten för att det inte var något som kunde koncentreras ner, styckas upp och bli en tråkig beskrivning på arbetsförmedlingen av något man måste göra. Ja, jag svarade mostern precis så som hon ville och de vuxna kunde skratta lite åt den söta sexåringen som sa att hon skulle bli skådespelare. Men inom mig var svaren något annat, skådespelar-fasen var viljan att synas och få uppmärksamhet, jag tror att när jag och min syster startade ett punkband och skrev arga texter om saker vi egentligen inte förstod så var det då revolutionären inom mig föddes.  Författare och konstnär vill jag fortfarande bli, kommer att bli. Men inte nödvändigtvis och kanske inte troligtvis på det sett jag tänkte då. Jag kommer alltid att uttrycka mig genom text och bilder, men det betyder ju inte att jag behöver jobba med det från 7-5.

 

 

Så nästa gång någon frågar vad jag ska bli när jag blir stor. Då ska jag svara att jag ska bli snäll, kreativ stå fast vid den jag är och leva ett bra liv.

 

 

 


Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0