Ett annat sätt att vara ung

 En till text jag skrivit till vår bokblogg i skolan. Nu efteråt började jag fundera på om jag verkligen tycker så som jag skrev. En tonåring som är vegan och skriver låter väl ändå ganska stereotypiskt fast åt ett håll där vi visar en "grubblande", tonåring. Men kanske ändå inte, för Hannah är ändå sin egen och jag kommer ihåg att jag gillade boken precis efter att jag läst den och man kan alltid tänka över en bok för mycket och på så sätt förfstöra den. Jaja det blir bra och hoppas att alla ni har det bra. /Bella

 

Den här boken, “ett annat sätt att vara ung” läste jag i samband med att jag skulle på ett skrivarläger i sommras där ledaren var just Per Nilsson, författaren till denna bok.

Jag tyckte om den, framförallt tror jag för att det är en ungdomsbok som inte strävar efter att gestalta en “typisk” tonåring så som alla våra fördomar säger oss, inte heller försöker den illustrera någon sådan “typisk” konflikt mellan dessa tonårs-tonåringar. Det är här jag tycker att många ungdomsböcker faller, där man ska gestalta hur det är att vara ung idag och själv sitter man medelålders och var barn på 70-talet och fastnar därför i stereotyper.

Per Nilsson gestaltar Hannah, 17 år (går estet bild och form ) och hon vill ifrån ungdomslivet med dess ytlighet och spel eller kanske i alla fall finna sitt eget sätt att leva i den. Hon är vegan och hennes dagar går åt till att analysera tillvaron och leva på ett sätt som orsakar så lite skada som möjligt till den yttre världen medan hon lever i sin egen. Men mest av allt skriver hon och det viktigaste för henne är att få de här dikterna lästa. Därför lägger hon de på caféer, på busshållplatsen eller bara “råkar” tappa de på stan. Dikterna som Hannah skriver tycker inte jag har ett direkt större poesivärde, men jag är övertygad om att Per Nilsson är medveten om detta och i sammanhanget passar de ändå i en grubblande tonårings anteckningsbok. För jag kan nog hålla med om att dikter är svårt när man är 17 år och det löper risk att allt låter likadant. Där blir det lite tvärtom, vi är 15 till 17 år kanske och ska beskriva livet, stor kärlek och kanske de allra svåraste ämnet att behandla “döden.”

Nilssons egenskap att fånga mig ifrån allra första sidan är nog den mest anmärkningsvärda och när händelserna hela tiden trappas upp och är på väg att sluta i ett kaos köper jag det ändå, fastän de inte är det mest logiska och trovärdiga. Men det är nog just det han vill fånga, en historia som överskrider gränser och logik, när en människa med skrämmande kontroll styr andras liv

Moonrise Kingdom

 
Den här underbara filmen hart jag precis sett och jag kände att jag måste blogga om den nu direkt innan min starka upplevelse från den svalnar. Jag låg i soffan under en filt efter en annars händelserik helg och tittade på den ensam och det är enligt mig ofta ett väldigt bra sätt att se film på. Den här, Moonrise Kingdom lämnade mig med ett leende på läpparna, främst för Wes Andersons geniala bildkompositioner, färgsättningar och den översvävande känslan av dockhus genom filmen. Han har gjort en otrolig skildring av den första tonårskärleken så som den är för de allra flesta, ny, skrämmande och spännande. Men han låter oss samtidigt se två annorlunda, egensinniga karaktärer mötas och utforska kärlek så som de alltid gjort allting, på sitt eget vis.

Da, da, da, dam...

Och här är jag, den ständiga tedrickaren, på väg att plugga, men först måste man ju självklart göra ett snabbt och halvt okej helt meningslöst inlägg på bloggen med denna otroligt vackra bild på mig dessutom. Hoppas att alla har det bra, imorgon är det fredag och det innebär formgivning för min del hela dagen, får se om det blir tillfälle att knäppa lite bilder så att ni kan se hur jag har det i vår vackra bildsal.
//Bella

Att leva för att njuta (det är jag det)

Just nu lyssnar jag allra mest på "first aid kit" och "of monsters and men", musik som vill få en att krypa upp i soffan skriva och dricka te, eller prata om fina saker med några nyfunna vänner. Musik som jag vill tipsa er om, jag vill också berätta för er att jag kommit på att jag nog använder olika musik i olika syften, som när jag går från skolan till busshållsplatsen eller en promenad med hörlurar i och min ipod på (jag tillhör de få människor som inte äger en smartphone och jag är fullkomligt nöjd med det), då blir det oftast att jag istället lyssnar på imperiet, Ebba Grön eller kanske Lillasyster för då känns det rätt. I en dokumentär berättade en författare om att vi är den första generationen att stänga ut ljud i samhället med andra ljud och vem gör inte det nu, varenda människa går runt på stan med sina vita hörlurar till sin iphone, det är så vi stänger in oss i oss själva. Det tyckte jag var intressant. Nu ska jag skapa mig ett annat sånt ögonblick av avskiljning från omvärlden genom att krypa ner i ett varmt bad.
 
Ha det bra /Bella
 
 
 
 

Målning-akvarell

 
Lite tråkig, byggnaden i bakgrunden (som är Rosenfred), ser helt klart en aning ut som från en barnbok och ja sådär. Men det var väldigt roligt att göra den och som helhet är jag ändå nöjd och som vanligt så övar jag ju så mycket som möjligt för att senare försöka hitta mer min stil.
Ha det bra /Bella
 
 
 

Vardagsiakttagelse

Idag stod jag och väntade i en full busskur där världen utanför var fylld av människor med paraplyer. I den världen går en man och en kvinna förbi. Kvinnan går en halv meter framför mannen och pratar i telefon, medan mannen håller deras paraply i en vinkel framför kvinnan så att endast hon blir skyddad av regnet. Kvinnan går med snabba steg och mannen hinner knappt med medan ösregnet blöter ner hans joggingbyxor och jacka.
Bredvid mig i busskuren sitter en rynkig dam med lila basker. Hon vänder sig mot mig, ger mig ett snett leende och säger att det var service, tittar på paret och kanske himlar hon lite med ögonen. Jag håller med och ler tillbaka.

Så bra!!


 

Misslyckat StarWars-maraton

Ni kommer väl ihåg att jag skrev att jag skulle iväg till några kompisar och ha StarWars-maraton. Helgen blev extremt lyckad, men det var dock ett misslyckat StarWars-maraton. På lördagskvällen kom lite mer människor än jag och de jag bodde hos. Vi började med att se på Magnus Betnérs "tal till nationen", har ni inte sett det så uppmannar jag alla att lägga 1,5 timme av sitt liv på att se denna extremt roliga och bra komiker. Redan där började kvällen bra också skulle vi sen då titta på StarWars ett, alltså tänkte vi inte se de i den ordning de släpptes (4,5,6 och sen 1,2,3) anledningen till det var att vi visste att 1,2,3 var sämre så sen när vi såg 4,5,6 och var extremt trötta skulle vi orka mer om det var bättre filmer. Vi såg halva ettan, skrattade åt den osammanhängande handlingen, manuset, skådespeleriet från vissa håll en stund och förundrades över hur detta kunde varit så bra när man var liten. Vi gav upp, men tänkte att okej, vi ser bara 4,5,6. Vi började se 4 och tänkte att ja, det här var ju betydligt bättre, men kanske egentligen inte jättekul. Vi pausade, lagade vegetarisk tacos och satt sen helt tysta och åt. När någon vid bordet frågade om alla satt vid bordet ångestladdade för att behöva se resten av 4:e filmen och sen två hela till nickade alla i samförstånd. 
 
Vi kom efter detta fram till att vi låter StarWars vara så underbart som det var från när vi var små och  kvällen var istället fylld av massa prat i soffan, te, ett försök till att stämma en trasig gitarr och sent på kvällen under sovsäckar och täcken Monty Pythons "Life Of Brian." Skulle kalla det här bättre än ett StarWars maraton. Sen såg ju min Fredag i Ljungby nästan likadan ut, med framförallt massa prat och musik, men då var också Sofia där. Jag vet att du har läst min blogg ibland Sofia, så om du läser passar jag på att säga att det var en grym kväll!
 
Ha det bra alla /Bella
 

Underbart med estet

Den här vägen går jag varje Måndag och Fredag till det här vackra slottet där jag har mina estetiska ämnen.
 







 
 
 
 
 
 

Till Ljungby!

Tänkte bara berätta för er att imorgon har jag formgivning och estetisk kommunikation (alltså dans just nu :s ) hela dan och sen åker jag direkt från Varberg till Ljungby för att träffa Alice och Sofia, på lördagen kommer fler folk och då ska vi ha Star Wars- maraton, haha låter en aning nördigt jag vet. Men så det är en glad tjej nu som ska skypa med bästa syster och sedan glatt omfamna fredag och denna bra helg som väntar. Det blir alltså inte några inlägg nu på ett tag, men kanske några tåg/bussskisser när jag kommer hem och framförallt tåg/busstexter...som vanligt ;)

Fristad

Det är något alldeles särskilt med att sitta i ett rum alldeles ensam och titta in i lågorna från levande ljus man tänt bara åt sig själv och medan jag strök en tändsticka mot plånet, för att framkalla det som endast vi mäniskor av alla varelser har kontroll över insåg jag att det finns något märkligt lugnande i det med. En kopp roibos te och alla mina bekymmer är borta, antar att jag egentligen är en ganska enkel varelse, som påstår sig tänka alldeles för mycket  ibland. Men i mitt hem, med roibos te och levande ljus känner jag mig trygg. Jag kurar ihop mig för världen utanför och känner mig ganska mycket som ett mumintroll. Tänker att böckerna om de trygga och stabila mumintrollen måste jag ju läsa om. De böckerna som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta när jag tänker på barndomskvällar när pappa läste "Trollvinter" eller "Kometen kommer" högt i soffan för alla oss syskon. Det finns så många minnen hos en människa, och för mig känns det mer och mer när jag tänker på det att det är de små sakerna som fastnar och det känns så fint att just nu hör jag fragment av en röst från samma pappa, i ett annat rum som läser högt för ett annat syskon och allting knyts nog samman tillslut, människor och deras historia.

Teckning (stad)


Fast i tankar om samhällsproblem

Här sitter jag med en macbook pro som jag fått av min skola. En till en projektet, det sker väl på de flesta platser i Sverige nu och imorse reflekterade jag över detta som ganska sjukt, att varje elev på den gymnasieskolan jag går på får en egen dator, medan andra människor svälter och lider på ett sätt som jag aldrig någonsin kommer att kunna förstå. Det låter så klassiskt, så dramatiskt och så, "titta på mig, jag är duktig och tänker på barnen i Afrika." "Tänker på barnen i Afrika" det har det hettat hela min uppväxt, framförallt ifrån lärare i skolan och visst ska man tänka på de, visst är vissa länder i Afrika de fattigaste i världen, men man ska också tänka på att Afrika är en hel kontinent precis som Europa eller vilken somhelst också ska man tänka på att det finns andra länder i världen där det går minst lika hungriga barn på gatorna och ibland kanske vi också ska tänka på oss själva. På Sverige, alla i Sverige är inte rika, självklart måste man se allt med perspektiv och jämför man med de allra fattigaste länderna så är den fattigdomen som finns här ingenting. Men det är också lätt för mig att säga, där jag sitter med min macbook pro i mitt nya fina rum i ett tryggt och stabilt hem. Det finns fattigdom i Sverige, det finns fattigdom överallt och samhällsklyftorna måste jämnas ut var vi än riktar våra tankar.
 
Jag hakar upp mig igen, jag vet att jag inte kan ta på mig allt, men ändå funderar jag, filosoferar och grubblar över vad jag kan göra och hur allt hänger ihop. Hur vi kan se på vår värld med något annat än avsky egentligen och att jag ändå är glad över min nya dator. Jag reflekterar, men jag lever i västvärlden på ett sätt, där allt är serverat för mig och jag ser inte mig själv som en bortskämd snorunge, men ser man på det ur ett större perspektiv så är det nog precis vad jag är. Jag vill göra något, något verkligt, något riktigt. Jag tänker inte avsluta på det sätt som jag var på väg att göra, att jag ändå aldrig kommer att göra något på riktigt, utan att jag kommer vara ännu en som har sett, men som är oförmögen att faktiskt ta tag i saker och förändra det den tycker är fel. Nej, jag tänker säga att jag kommer att försöka. Än så länge har jag inte listat ut hur, men jag ska försöka skapa mig ett liv senare där jag känner att jag gör i alla fall någonting större för världen och just nu i detta skede är det väl det lilla, men ändå något som att dela med mig av dessa tankar till er och kanske kan vi tillsammans förändra, kanske kommer nästa, vår generation att förstå vad som krävs.

Bland folktomma morgongator

En morgon gick jag runt bland stängda affärer, öppna cafeér och Varbergshus där familjerna vaknat och givit sig av och börjat en ny dag de aldrig upplevt innan i deras liv, men staden sov ännu. Solen sken och visst var det varmt och sommarvackert, men där fanns också en smygande kyla, ett löfte om att löven snart kommer falla av träden och allt kommer att täckas i rödgula färger. När jag går förbi ett litet café på Varbergs torg där filtar hänger utanför på stolar, är det öppet och jag tänker att en morgon ska jag sätta mig där, dricka te och filosfera över livet. Men i avsaknad av plånbok går jag istället in på Bokia, lovar mig själv att läsa Jonas Gardells nya bok snart, tänker på att jag älskar morgonen, folktomma gator och att gå upp för en stentrappa och se en gammal skola på andra sidan som liknar ett slott, där jag har bild på måndagar och formgivning på fredagar.

Förändringar



Förändringar, jag har ett nytt rum, ett jättefint nytt rum, med en rödbrun loppissoffa som vid första anblicken ses som skrikig och kanske till och med något ful. Men med ett rum som går i röd ton hela vägen och soffan täckt av fina kuddar och filtar så blir rummet som helhet en plats där jag vet att jag kommer att trivas helt fanatstiskt bra. Förändringar, hemma är det fyra personer nu, Elvira, min andra syster har också flyttat. Flyttat till Sundsvall, 90 mil norrut, du och jag Elvira vi har alltid haft en helt fantastisk och opreblematisk relation. Precis som jag har med alla mina syskon och kommer att fortsätta att ha, men ändå förändrad, vi bor inte tillsammans längre och jag har ju faktiskt älskat att ha dig hemma Elvira, vi har alltid så helt sjukt kul tillsammans men jag vet ju att vi ses till jul, att vi kan snacka i skype och det är ju faktiskt eftersom du flyttat som jag fått detta jättefina nya rummet ;) Stora och små förändringar, gymnasiet och allt, det känns som extra mycket förändringar idag, både bra och dåliga, men det man inser är att saker förändras och det är bara så det är.  Man vet att allt går framåt och då vet man att även om det sker något tråkigt så går det alltid framåt och förändras, livet. På något sätt känns det som en trygghet för mig.
 
Ha det bra alla ni, Elvira i Sundsvall, Felicia i Kalmar och ja alla ni som läser /Bella
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0