Novell, antiken

Och här har ni min novell som utspelar sig under antiken, som jag pratade om för ett tag sen. Detta var en skoluppgift, alltså att skriva en novell som utspelar sig under antiken och är så historiskt korrekt som möjligt och där vi föröker, gestalta hur livet kunde se ut under den här tiden. Ni får ha lite överseende med själva novellen i sig, jag behöver få med fakta och, det blir stollpigt på ställen och jag kan ju inte riktigt skriva på precis det sätt jag brukar. Är ni dessutom historiker, kommer ni antagligen att skratta på fler ställen, men ja, ni får läsa och tycka själva. Som vanligt kan jag ta konstruktiv kritik om ni känner för att ge mig sådan (och om ni orkar läsa, lite tradig novell i sig, haha.)

 

 

Antikens Hierarki

 

Ut kom en pojke, en välbärgad frisk pojke som skulle komma få namnet Aros och det enda föräldrarna kunde tänka var, tacka gudarna att vi fick en son, som en dag kan bli man. Året var 457 och ännu var man helt omedveten om begreppet Kristus.

 

Aros föddes omgiven av kvinnor, slavinnor som fick hålla modern lugn i huset som nu just vid, inför födseln luktade starkt av tjära. En av de lite äldre slavinnorna fick tjänstgöra som omphalótomos. Det allra första detta barn som föddes den dagen såg var just denna kvinna som nyss klippt navelsträngen mellan barn och moder och på så sätt också skiljt det första från son och moder, som bara under några år medan barnet var litet skulle kunna förstå varandras liv. Den nyfödda tittade på slavinnan med sina dimmiga ögon. Ner på hennes barfota fötter och sedan upp till hennes mörka ansikte inramat av tjockt svart hår. Sen skrek Aros, ett första ljud ut i världen.

 

Man rusade ner för trätrappan, över golvet av nertrampad jord, förbi ett kök där det fanns ett hål i taket som man lagade mat under, ett bord och en möbel, med stendetaljer där man förvarade sina tallrikar, också ut genom dörren som ledde direkt ut till Atens gator och där precis utanför dörren lades en olivkvist. Detta för att signalera att födseln gott lyckligt till, alltså då att familjen hade välsignats med en son. Också fortsatte man bestyrren runt den nyfödde. Den femte dagen efter födelsen ägde en familjefest rum där man renade alla som varit närvarande vid födseln och först efter att alla familjemedlemmar samlats vid detta tillfälle och man sprungit runt härden med barnet bärandes i famnen, blev Aros intagen som äkta medlem av familjen. På tionde dagen, samlades, Elena. Stavros, släktingar till de och alla deras slavar och slavinnor ännu en gång och äter en festmåltid bestående av kött som Stavros, fadern till barnet, jagat. Man hade också ett offer till gudarna och här ger man även Aros hans namn, som kommer i det här fallet, där man håller hårt på traditionerna, ifrån farfadern.

 

Tid går

 

“Det var en gång en vessla och en råtta”, Ersa ler och ler i Aros närvaro och hon inbillar sig att han ler tillbaks. Sen hon kom till den här familjen och fick som uppgift att ta hand om denna lille har hon lett och skrattat mer än någonsin. Han är två år nu och hon vet inte hur många gånger hon vaggat hans vagga i barnkammaren och berättat just denna fabel om råttan och vesslan.

 

Tid går

 

På en gata i Aten går en pojke, han är sju år och ska för, första gången tillsammans med andra pojkar få lära sig om läsekonst och framförallt musik. Han känner en hand på sin axel, Georgios, hans pedagog går bredvid och bär Aros vaxtavlor och stylos och snart vet Aros, kommer han få böcker också.

 

Tid går och året blir 444, Aros är tretton år och samma man  och pojke går på samma gata och mannen bär pojkens vaxtavlor, stylus och böcker.

 Dagen blir till kväll när solen går ner, människor lagar mat över eld under hålet i taket när de är hungriga, sover när de är trötta och ibland berättade de för varandra.

 

”I begynnelsen rådde kaos. Ljuset var inte skilt från mörkret, elden var inte skild från isen, vattnet var inte skilt från berget och jord och luft var sammanblandade.”

Aros andades ut, log och lutade sig tillbaka mot klippväggen. Han tittade sig omkring för att upptäcka att han var den enda som lutade sig i en position bakåt, medan barnen runt honom snarare såg ut som att de snart skulle ta ett steg framåt. Scenen fick honom att tänka på barnen som kattdjur som strax skulle hoppa på honom och han som desperat klamrade sig fast vid klippväggen. Men så var ju inte fallet tänkte han, de här barnen älskade honom, såg upp till honom men fruktade honom lika mycket på samma gång. Han log igen, berättade om hur det gick till när moder Gaia föddes ur kaoset, medan Tataros också kom till och till sist Eros, kärlekens gud. Samtliga flickor i träddungen suckade längtansfullt och tittade på varandra.

Som det ska vara tänkte Aros.

 

 Aros berättade sedan om Minotauros, den märkliga labyrinten på knossos, kung Minos och Theseus. Pojkarna andades lite häftigare och tittade på Aros med lite större ögon än tidigare. Flera av flickorna började gråta, fördärvade av att aldrig var delaktiga i något, skyddade från den brutala världen runt sig. Aros återupptog sitt inlevelsefulla berättande. ”Och sedan kom Theseus tillslut fram och in i labyrinten och dräpte det fruktansvärda monstret på Kreta, Minotaurus.”

 

”Din fader bad mig att hämta in er, det går inte för sig sir, sitta här med, med sådana och din far har sett dig, när han återvände från sin jakttur”, Och han är alldeles vansinnig, ni måste vara försiktigare sir och…”

”Tyst, tystnad! Vem tror du att du egentligen är, vad har du att lära mig, Sitt med dina likar istället.” Aros skrattade och Georgios vände blicken mot de nu lika skräckslagna pojkarna och flickorna. När han mötte en flickas blick vände hon bort sina mörka ögon och drog upp klädsel som fallit långt ner på armen till sin axel igen. Där man tydligt kunde se benen i hennes kropp som aldrig fått tillräckligt med mat för att växa sig starka.

 

Georgios var mannen som varje dag hjälpt Aros till skolan, från att han var sju. Som hade lärt honom Grekiska seder, medan han ibland när de gått ifrån eller till skolan berättat spännande historier, mer verkliga än de som Aros nu berättade för barnen tänkte han och suckade. Han hade berättat om hur Grekland besegrat Sparta genom att göma sig i en trähäst och på så sätt överlistat spartanerna. Nu rättade den gamla mannen också till sin klädsel, en nästintill likadan brun klädsel, ihopfäst med nålar vid axlarna och sidorna, som flickan med tovigt svart hår och korpögon hade. Hans kroppsspråk tiggde underlägsenhet där han stod med armarna långt ner vid kroppen i ett kors och ryggen kutad.

 

Aros kände den där ilskan, ilskan som kändes som att den aldrig någonsin skulle gå över och han tänkte att nu är jag Zeus, guden, stark, mäktig, överlägsen och han höjde handen och slog till Georgios över kinden, vände sig om och gick mot huset hans fader för många år sedan låtit slavarna han ärvt av sin far bygga när han tog Elena, Aros moder till sin hustru vid hennes fjortonde födelsedag.

 

Aros gick iväg mot huset av soltorkad lera, där grunden var av sten och taket av tegel. En av familjens trognaste husslavar hade en gång berättat för honom hur alla hade slitit från solens uppgång bakom Atens centrum, diskuskastaren och de tidiga smederna, bagarna och keramikerna. Hade slitit med huset, från morgonen där män sopade gatorna och städade efter medborgarnas vindrickande och sjungande i sena nätter på Atens gator med andra hus av lera och gårdar där barn och kvinnor sover i skilda rum som kuliss och långt borta vid horisonten en linje av medelhöga berg. Från dess till att solen går ner och månen upp i samma stad där marmortemplen, byggda till gudarnas ära som hålls upp av vita pelare läggs i en kall blå ton. Aros log och mindes slavens inlevelsefulla beskrivning av hur de hade byggt upp det hus från ingenting till det som de levde i idag. Han beskrev sedan hur de hade skiljt på rummen, med samma soltorkade lera och hur huset hade fyllts av de mest nödvändiga möbler som stolar och bord och på väggarna hade färgglada tyger vävda av Elena satts upp, tyger som hon vävt i sitt egna rum där hon ägnade sig åt kvinnliga sysslor, som slaven beskrivit det.

 

Aros hade ofta fått höra historier ifrån deras slavar, men aldrig när fadern var i närheten. Ibland kommer Aros ihåg, brukade även Elena komma ner, dra ut en stol och sätta sig vid bordet för att lyssna till historier om gudar eller krigsberättelser som de slavar som invandrat till Aten från Sparta kände till eller ibland berättade slaven om sina egna barn, barn som de fått lämna bort vidare till säljning eftersom Stavros inte ville ha några slavbarn rännande i huset, som fadern förklarat det. Vid sådana mer personliga berättelser av slavarna brukade Elena slå handen i bordet, muttra något ohörbart och lämna rummet för att ge sig av till sitt eget rum och göra sina ögon vackra med blandat olja och kol eller kanske väva eller vad man nu gjorde i det där rummet tänkte Aros.

 

De här scenerna utspelade sig alltid i faderns frånvaro som brukade diskutera konst och filosofi med andra män ute i samhället eller också ägde en fest plats i faderns egna rum som fanns just för de ändamål eller så kanske han var ute och jagade vildsvin, hjort, hare eller fågel ridande på en av familjens hästar. Familjens Hästar stod alltid utomhus bredvid gårdens altare där de ofta offrade till Gudarna. Aros moder trodde starkt på gudarna och om Aros skulle yttra sina tvivel där, att gudar och offergåvor nog mest var symboler då skulle han kunna råka mycket illa ut, tänkte han i samma stund som han andades in, öppnade dörren till huset och steg in i ett mörkt dunkel där han nätt och jämnt lyckades urskilja faderns gestalt

 

Aros kände faderns kalla hand runt sin nacke när han var på väg att vända sig om för att gå i en riktning ifrån fadern, där han stod i det trånga rum som utgjorde början av en lika trång korridor, något han visste redan innan skulle misslyckas. Aros far, Stavros böjde sig fram. Han viskade i Aros öra att han skulle vara tyst, han ville väl inte att mor skulle behöva lida för sin sons misstag, kvinnor är så svaga sa Stavros och förklarade sen att det är hans plikt att göra så här med Aros, det är för att han ska bli stark och inte svag som en kvinna.

 

Stavros släpade in Aros i andron, ett rum där det fanns flera soffor och det enda golvet av små stenar, som de kvinnliga slavarna målat i färger, medan de manliga sedan byggt ihop de till ett vackert golv bara för detta rum där Stavros tillsammans med vänner underhölls. Aros kröp ihop på golvet skylde ansiktet och Stavros sparkade sin son över benen, sen gick han runt och sparkade till Aros så att han nu låg på golvet. Stavros fortsatte, sparkade och sparkade medan Aros sjönk längre ner i golvet och allt blev till kaos runt de. Men Stavros blev färdig och gick ett tyst varv runt kroppen som tillhörde hans son.

“Gå nu.” Stavros tittade på Aros, sedan på dörren och tillbaka igen och kanske tänkte Aros, kunde han se en tendens till avsky i Stavros ögon när han sedan återigen vände bort blicken. Aros reste sig upp, kunde redan känna känslan av blåmärken som är på väg och gick halvt ihopkurad ut genom dörren.

 

In genom nästa rum, som endast hade ett rött tyg, man knöt med ett band upp vid väggen, när det skulle vara öppet och släppte ner när det skulle vara stängt. Nu skulle det vara stängt tänkte Aros, han visste väl egentligen att han förtjänade faderns straff, men han kunde ändå inte låta bli att känna sig oälskad och precis som Georgios gjort förbannade han sig själv för att ifrågassätta sin roll. Han klädde av sig sin tunnika, kände sina kalla händer på den varma kroppen, över benen där blånader redan började ta form, drog handen ner från högra foten upp över benet, över vaden som fått arbeta under många timmars löpning. Han tog sina nattkläder, klädde sig, sakta och lade sig i sängen. 

 

Det var mycket mörkt ute nu och månen visade vid den här tiden att det var slutet av den varma perioden av året. Han vill inte sova och låg istället och försökte minnas allt som varit. Han hade börjat träna upp sitt minne, ju mer han försökte minnas från riktigt tidiga år desto lättare blev det tillslut. Han kunde minnas sin mammas sång för honom, när han bara var tre år och han kunde minnas vissa samtal mellan sin far och hans vänner när de disskuterat vad som tagits upp och beslutats i folkförsamlingen denna gång på kullen Pnyx, eller så pratade de om nya lovande konstnräer och ofta hade de talat om någon som kallades Sokrates. Detta hade han hört när han var sju år och inte alls förstått, nu hade han blivit undervisad i både filosofi och hur deras folkstyre fungerar och förstått nu efteråt lite mer vad det var fadern disskuterat.

Om han ansträngde sig till det yttersta, till det att hans huvud sprängde och han inte längre visste vad som var hans egna minnen, saker som berättats för honom eller kanske bara hans fantasi som spelade honom ett spratt kunde han minnas en kväll. En kväll när Ersa fortfarande fanns hos honom, hon vars långa mörka hår som han hade älskat så, som han hade virat in sina barnfingrar i när de i barnkammaren låg bredvid varandra, tätt ihop och tröstade varandra för livets sorger. Han hade ett liv i materiellt överflöd, men saknade desto mer kärlek, hon hade för länge sedan tvingats lämna den som funnits i hennes liv.

 

”Det var en gång en råtta och en vessla.” Aros log och mindes. När han gick ut på gatorna i Athen vid Keramikos, den stadsdel han alltid älskat så, strövade omkring och utnyttjade den frihet han hade som medborgare fanns hon ständigt närvarande hos honom, när han lyssnade till keramikernas smicker hos eventuella köpare, när han på kvällarna smög ut ur det stora huset tog på sig sin ytterrock över den gröna tunnikan i bomull och berättade de sagor som Ersa en gång berättat för honom i barnkammaren, fanns hon där ständigt närvarande i hans sinne, ibland ville han skaka av sig bilden av henne, sluta att minnas. Men hans inre frammanade hela tiden bilder. Så tydliga. Han tog fram ett Papyrus ark ur en låda i en möbel bredvid sängen och kraffsade ner de två ord som så många gånger förr utgjort början till hans många brev.

Kära Ersa

Jag önskar mer än någonsin att du var här, att du kunnat stanna hos mig, men du är väl någon annanstans och kanske vaggar du ett annat barn till sömns och berättar din sagor för denne i just denna stund. Jag låter dina sagor om gudarna leva vidare och berättar de i hemlighet för de stackars barnen som inte så mycket har. Barn till fattiga och invandrare som rör sig fritt på kvällarna i Aten, bara medborgarna inte ser de. Ibland bryr sig inte ens de om att barnen går runt på gatorna när deras föräldrar som jag inte kan se det annat inte alls håller sina barn kära och far har förklarat för mig att de människorna inte borde föda fler barn. Så är det nog. Jag berättar sagorna och flickorna blir rädda och pojkarna lustar efter äventyr. Ibland berättar jag fabler för dem också, ofta den om vesslan och råttan. Ikväll var en sådan kväll, när jag berättade om våra gudar som jag likt dig inte berättar så mycket om för att jag tror på dem helt, utan mer för att de är mycket inlevelsefulla och spännande historier, då kom Georgios ut till mig, kommer du ihåg honom Ersa, Georgios, det måste du ju göra. Han kom ut och berättade för mig att far hade sett mig och du vet vilket temperament han har. Och det hände igen, jag tappade kontrollen och jag slog honom, Georgios alltså och Ersa du vet hur han alltid varitGeorgios, han är så svag, har alltid varit och jag tappad besinningen, precis som far brukar och det gjorde han också när jag kom in. Far alltså, på mig och nu ligger jag här i mitt rum, på min säng och..

 

 

Eros tittar sig omkring i rummet som varit hans från dess att han föddes, såg leksakerna i hörnet, en skallra av lera formad som en uggla som han hade älskat så som liten. Naturligtvis låg den inte där nu, leksaker hade han slutat med när han fyllt tolv. Men leksakerna var från en lyckligare tid och han ville att de skulle vara där. Han slutade skriva, lade ner det  ofärdiga brevet i en låda, där ett antal andra brev till Ersa låg  som aldrig skulle bli skickade. Ett nytt minne kom upp i huvudet på honom, hans känslosvall den här kvällen var stor. En dag när han var kanske åtta år hade hans far tagit med honom på en sällsynt upptäcktsfärd. Det här bestod i att besöka gruvan som varit i familjen och släktens ägo så länge som deras första slav. Han grät tyst i sängen i sitt rum, medan han tänkte på de slavar som jobbat i gruvan, på hur de hade fått arbeta från morgon till sen kväll utan mat också tänkte han på vad han hade gjort mot Georgios. Hans rum fylldes plötsligt av ljud ifrån rummet bredvid, mors rum, röster som skrek och genom de tunna väggarna kunde allt höras.

 

”Du får ju bestraffa honom, kan du inte förstå det någon gång slav! Hans far ska inte behöva ha något med det att göra, om han är olydig, vilket, må gudarna höra och hjälpa, han är ofta, så får du bestraffa honom. Kom hit Georgios, stå inte bara där borta, kom här. Du har varit i den här familjen, hos Stavros föräldrar först så länge. De tog emot dig och vi tog emot dig och du har varit en del av den här familjen, vi har gjort dig en så stor tjänst så du anar inte. Kom närmre Georgios så ska jag berätta en sak för dig, ända fram min kära.”

 

Aros hörde en smäll när denna människa, Georgios blev slagen för andra gången den dagen och sänktes ännu längre ner och i den stund bestämde han sig för att vara precis den som de förväntade sig, inte tänka efter så mycket..bestraffa Aros om det var nödvändigt och, ett snyftande undslapp honom och Georgios förbannade sig själv och kände sig desperat lustande efter någon som älskade honom, men det visste han att han inte hade rätt till och förbannade sig själv ännu en gång för att han tänkt tanken. Hans syfte var här, hos dessa människor och han skulle återgälda de många tjänster som de alltid erbjudit honom och..”

 

“Var är du kvinna” En röst trängde igenom väggarna och steg ljöd i trappan när både Georgios och Elena avbrutits i sina tankar i den scen som utspelade sig i Elenas rum som nästan helt tycktes frusit.

“Ut Georgios.” Röt Stavros när han öppnade den tunna dörren till rummet och Georgios tågade ut med om möjligt ännu sämre hållning än tidigare och hans anmärkningsvärda fyllda femtio syntes tydligare än någonsin.

 

“Hej min sköna.” Stavros log och kände sig varm av vinruset när han gick fram emot sin kvinna, sin kvinna, ja hon var hans tänkte Stavros. Elena återgäldade snabbt hans leende, men vände sedan bort ansiktet ifrån honom.

“Nej, nej, nej, du ska väl se på mig.” Stavros log igen och tog tag om Elenas käke och vände hennes ansikte mot sitt när han nu nått fram till henne där hon stod mitt på golvet i rummet.

Stavros böjde sitt ansikte mot Elenas och gav henne en lätt kyss. Elena försökte återigen vända bort ansiktet, men Stavros hårda grepp runt hennes käke hindrade henne.

Elena kunde höra hur Stavros gnisslade tänder och han tog ett hårdare tag runt hennes ansikte vände det rakt mot hans så att deras blickar möttes.

Han släppte henne med ena handen och höjde denna i luften och slog till henne. Stavros vände sig om och gick ut genom den öppna dörren. Elena sjönk ner på golvet och vred sina armar runt sina ben, hon satt så, vaggade sig själv till sömns.

 

Aros var fortfarande vaken, grät tyst i sin säng för de röster han hört och smällar och den scen som han kopplat ihop i sitt huvud. Han grät och den dominerade känslan i hans inre var förrviring, medan han intalade sig själv att ännu en gång glömma. Han somnade till slut, tänkande att Ersa fanns där och vaggade honom till sömns.

 

På nedervåningen hade  nu Stavros lagt sig i sitt rum, i sin säng som var den mjukaste av alla och hans leende kvarstod även in i sömnen. I rummet bredvid Stavros låg Georgios på golvet och sov.

 

Alla sov och en ny dag väntade på dem och man skulle fortsätta spela samma roller, spela de väl.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0