Porträtt på Alice

Idag har jag gjort klart den här, ett porträtt på Alice. Du skrev här nån gång och frågade om jag inte kunde göra ett porträtt på dig och här är det. Jag är väldigt lätt att få att göra sånt om man ber mig, jag menar jag vill ju bara jättegärna få en enkel anledning till att måla och slippa själv hitta på en intressant bild jag kan göra, haha, för det är ju så jobbigt! Just nu tar jag den enkla vägen, med porträtt, men det är dock grymt roligt. Annars har jag, JAG varit ute och SPRUNGIT en runda idag tillsammans med hunden nere på stranden, var faktiskt riktigt mysigt och jag har också läst ut "Tårka aldrig tårar utan handskar", (läs!).


Morgonförrviring

Vaknar av att telefonen piper, ett sms. Panik, klockan har inte ringt, tar upp mobilen, displayen lyser och den visar 08.12. Min första tanke är att det är 10 min till bussen går. Det kan gå! Rusar upp, tänker att fan också, jag har redan lyckats försova mig en gång så att jag missade bussen sen jag började gymnasiet och varför måste detta alltid hända mig, medan jag kommer på att det är nog just jag som är problemet, ingen otur, ren klumpighet.Ut genom dörren till mitt rum och försöker minnas vilken dag det är, försäkra mig om att det är den bussen som jag brukar åka med som jag också ska med idag, då, då kommer det "det är lördag", andas ut! Det är lördag och det är lov i en hel vecka nu.
 
Hoppas att ni fick en bättre start på lovet! Förresten när jag pratade med min syster så undrade hon lite sådär varför min lärare hade varit med i Torsdags med vår klass. Haha, det tänkte jag ju inte på att skriva såklart, att hela tanken var så, att vi skulle ha en "klassträff", tillsammans med våra kontaklärare.
 
Ha det underbart, fantastiskt bra /Bella

Kroki

 
Okej, ni får förlåta mig för jättedålig bildkvalité, börjar ju bli en aning mörkt ute på kvällarna och jag bestämde mig för att få upp dessa nu, fastän jag hade kunnat få bättre bilder imorgon när det är ljust. Ja, jag vet, är man envis så är man. Det här i alla fall ett fåtal av alla de teckningar jag gjort under fem Tisdagar nu på en krokikurs, så sjukt roligt är det!
 
Ha det bra /Bella
 
 
 

Lugnet efter stormen

Hej! Ofta undrar jag vilka ni är som faktiskt läser min blogg, för det brukar ju alltid finnas några träffar i statistiken. Kanske skullle ni vilja lämna en liten kommentar, skriva vadsomhelst, något du tycker om och framförallt om ni har en egen blogg, länka , för min skull! Jag älskar att hitta nya bra bloggar och lovar att gå in och titta på er. Ikväll har jag haft en fin kväll på Rosenfredskolan med bra, sköna människor, min klass! På en liten bakgård vid en parkering, satt jag tillsammans med en flummig estetlärare och en så snäll tjej i min klass och grillade korv på engångsgrillar. Pratade om svordommar och millitären. Sen spelades det lite musik i ett hörn, medan andra inklusive jag själv spelade ett partyspel till PS3 och som alltid när jag är nära många människor, uppfylls jag av ett lyckorus men som också blir så skönt sen när man kan varva ner och bara vara ensam, på väg hem, på bussen i mörkret läsande Paulo Coelho. Tänkte tipsa er om den boken, "Veronika bestämmer sig för att dö" och också uppmanna er alla att lyssna på "Mumford And Sons" nya skiva, "Babel", för min skull, eller egentligen hellre för er egen, ta er tid att bara vara, sitta ensamma på en buss, eller ert rum, bara ni känner er trygga. Jag uppfylls alltid av ett lugn då och det är det allra bästa, lugnet efter stormen. Men en bra storm, en fin storm.

Olivia Bergdahl

Olvia Bergdahl sätter ord på mycket känslor jag tor att alla har, kanske framförallt nu på hösten i kylan när det känns som att världen stannar upp lite. Det finns mer plats för de där djupare tankarna och funderingarna då tycker jag. Läs hennes vackra krönika hon skrivit till GP i helgen : här
 
Ha det bra /Bella

Ensamhet och äganderätt?

Ensam, i ett rum där det luktar hemma. Under täcket där som det känns tryggt. Den farliga ensamheten som smyger sig på. Ämnet ensamhet behandlade Per Nilsson i en av sina böcker och menade att av många ses det som en sjukdom, en hemsk sjukdom som man kan bli smittad av. "Akta gå inte nära, hon är ensam." Ensamhet, vad är det egentligen, egentilgen är vi väl alla ensamma hela tiden? En ganska deprimerande tanke, men aldrig någonsin kommer jag att kunna känna precis vad en annan människa känner och inte heller kommer denna att fullt förstå mitt inre. Det är nog därför jag ändå tycker om ensamheten, på mitt rum, ute springandes vid en strand med imperiet i hörlurarna och målandes alldeles för mig själv, stryka färg på papper, för det är där man riktigt kan leva i sig själv och bli den man vill när man sen ska möta andra. Frivillig och vågad ensamhet skulle jag säga är fina saker som vi ska ta tillvaro på, samtidigt som vi ska ha rätt att känna samhörighet  och trygget med andra människor. Så är det inte idag!
 
Hur svårt kan det vara egentligen? Jag menar, varför går vi inte ut och möter alla vi träffar som människor vi inte vet något om. För det är ju precis så det är. Jag säger inte att jag inte lever med fördomar, det gör nog alla människor tyvärr. Men jag kämpar mot mina och får de motbevisade med glädje. När den första människan kom som, sa vår historielärare, hävdade att "det här är mitt", då startade den allra första konflikten. Det ligger något i det. Ett land till exempel, när någon börjar hävda att det här är mer mitt än ditt. "Sverige är mer mitt, för jag har hundratals generationer bakåt släkt som precis som jag var helsvenskar!" Men snälla människa, tänk efter en gång till! Vi kan istället ställa oss själva frågan om ett land verkligen kan ägas av någon och ägs det inte av någon ägs det väl av alla? Så tänker jag! Ett land tillhör väl i så fall de människorna som är där, just då och det skiftar ju hela tiden. För innan du kan bestämma dig för att vara rasistisk och främlingsfientlig, måste du ställa dig själv frågan. "Vill jag en dag flytta någon annanstans än inom Sverige, vill jag bemötas med fördomar som inte har referenser till någon vidare statistik?" Okej visst, ser du inget problem i det, lev ditt liv i hat  och förakt men snälla, hata för dig själv och låt inte andra lida, för du vet tillslut är det vi andra som kommer stå kvar ändå!
 
 

Novell, antiken

Och här har ni min novell som utspelar sig under antiken, som jag pratade om för ett tag sen. Detta var en skoluppgift, alltså att skriva en novell som utspelar sig under antiken och är så historiskt korrekt som möjligt och där vi föröker, gestalta hur livet kunde se ut under den här tiden. Ni får ha lite överseende med själva novellen i sig, jag behöver få med fakta och, det blir stollpigt på ställen och jag kan ju inte riktigt skriva på precis det sätt jag brukar. Är ni dessutom historiker, kommer ni antagligen att skratta på fler ställen, men ja, ni får läsa och tycka själva. Som vanligt kan jag ta konstruktiv kritik om ni känner för att ge mig sådan (och om ni orkar läsa, lite tradig novell i sig, haha.)

 

 

Antikens Hierarki

 

Ut kom en pojke, en välbärgad frisk pojke som skulle komma få namnet Aros och det enda föräldrarna kunde tänka var, tacka gudarna att vi fick en son, som en dag kan bli man. Året var 457 och ännu var man helt omedveten om begreppet Kristus.

 

Aros föddes omgiven av kvinnor, slavinnor som fick hålla modern lugn i huset som nu just vid, inför födseln luktade starkt av tjära. En av de lite äldre slavinnorna fick tjänstgöra som omphalótomos. Det allra första detta barn som föddes den dagen såg var just denna kvinna som nyss klippt navelsträngen mellan barn och moder och på så sätt också skiljt det första från son och moder, som bara under några år medan barnet var litet skulle kunna förstå varandras liv. Den nyfödda tittade på slavinnan med sina dimmiga ögon. Ner på hennes barfota fötter och sedan upp till hennes mörka ansikte inramat av tjockt svart hår. Sen skrek Aros, ett första ljud ut i världen.

 

Man rusade ner för trätrappan, över golvet av nertrampad jord, förbi ett kök där det fanns ett hål i taket som man lagade mat under, ett bord och en möbel, med stendetaljer där man förvarade sina tallrikar, också ut genom dörren som ledde direkt ut till Atens gator och där precis utanför dörren lades en olivkvist. Detta för att signalera att födseln gott lyckligt till, alltså då att familjen hade välsignats med en son. Också fortsatte man bestyrren runt den nyfödde. Den femte dagen efter födelsen ägde en familjefest rum där man renade alla som varit närvarande vid födseln och först efter att alla familjemedlemmar samlats vid detta tillfälle och man sprungit runt härden med barnet bärandes i famnen, blev Aros intagen som äkta medlem av familjen. På tionde dagen, samlades, Elena. Stavros, släktingar till de och alla deras slavar och slavinnor ännu en gång och äter en festmåltid bestående av kött som Stavros, fadern till barnet, jagat. Man hade också ett offer till gudarna och här ger man även Aros hans namn, som kommer i det här fallet, där man håller hårt på traditionerna, ifrån farfadern.

 

Tid går

 

“Det var en gång en vessla och en råtta”, Ersa ler och ler i Aros närvaro och hon inbillar sig att han ler tillbaks. Sen hon kom till den här familjen och fick som uppgift att ta hand om denna lille har hon lett och skrattat mer än någonsin. Han är två år nu och hon vet inte hur många gånger hon vaggat hans vagga i barnkammaren och berättat just denna fabel om råttan och vesslan.

 

Tid går

 

På en gata i Aten går en pojke, han är sju år och ska för, första gången tillsammans med andra pojkar få lära sig om läsekonst och framförallt musik. Han känner en hand på sin axel, Georgios, hans pedagog går bredvid och bär Aros vaxtavlor och stylos och snart vet Aros, kommer han få böcker också.

 

Tid går och året blir 444, Aros är tretton år och samma man  och pojke går på samma gata och mannen bär pojkens vaxtavlor, stylus och böcker.

 Dagen blir till kväll när solen går ner, människor lagar mat över eld under hålet i taket när de är hungriga, sover när de är trötta och ibland berättade de för varandra.

 

”I begynnelsen rådde kaos. Ljuset var inte skilt från mörkret, elden var inte skild från isen, vattnet var inte skilt från berget och jord och luft var sammanblandade.”

Aros andades ut, log och lutade sig tillbaka mot klippväggen. Han tittade sig omkring för att upptäcka att han var den enda som lutade sig i en position bakåt, medan barnen runt honom snarare såg ut som att de snart skulle ta ett steg framåt. Scenen fick honom att tänka på barnen som kattdjur som strax skulle hoppa på honom och han som desperat klamrade sig fast vid klippväggen. Men så var ju inte fallet tänkte han, de här barnen älskade honom, såg upp till honom men fruktade honom lika mycket på samma gång. Han log igen, berättade om hur det gick till när moder Gaia föddes ur kaoset, medan Tataros också kom till och till sist Eros, kärlekens gud. Samtliga flickor i träddungen suckade längtansfullt och tittade på varandra.

Som det ska vara tänkte Aros.

 

 Aros berättade sedan om Minotauros, den märkliga labyrinten på knossos, kung Minos och Theseus. Pojkarna andades lite häftigare och tittade på Aros med lite större ögon än tidigare. Flera av flickorna började gråta, fördärvade av att aldrig var delaktiga i något, skyddade från den brutala världen runt sig. Aros återupptog sitt inlevelsefulla berättande. ”Och sedan kom Theseus tillslut fram och in i labyrinten och dräpte det fruktansvärda monstret på Kreta, Minotaurus.”

 

”Din fader bad mig att hämta in er, det går inte för sig sir, sitta här med, med sådana och din far har sett dig, när han återvände från sin jakttur”, Och han är alldeles vansinnig, ni måste vara försiktigare sir och…”

”Tyst, tystnad! Vem tror du att du egentligen är, vad har du att lära mig, Sitt med dina likar istället.” Aros skrattade och Georgios vände blicken mot de nu lika skräckslagna pojkarna och flickorna. När han mötte en flickas blick vände hon bort sina mörka ögon och drog upp klädsel som fallit långt ner på armen till sin axel igen. Där man tydligt kunde se benen i hennes kropp som aldrig fått tillräckligt med mat för att växa sig starka.

 

Georgios var mannen som varje dag hjälpt Aros till skolan, från att han var sju. Som hade lärt honom Grekiska seder, medan han ibland när de gått ifrån eller till skolan berättat spännande historier, mer verkliga än de som Aros nu berättade för barnen tänkte han och suckade. Han hade berättat om hur Grekland besegrat Sparta genom att göma sig i en trähäst och på så sätt överlistat spartanerna. Nu rättade den gamla mannen också till sin klädsel, en nästintill likadan brun klädsel, ihopfäst med nålar vid axlarna och sidorna, som flickan med tovigt svart hår och korpögon hade. Hans kroppsspråk tiggde underlägsenhet där han stod med armarna långt ner vid kroppen i ett kors och ryggen kutad.

 

Aros kände den där ilskan, ilskan som kändes som att den aldrig någonsin skulle gå över och han tänkte att nu är jag Zeus, guden, stark, mäktig, överlägsen och han höjde handen och slog till Georgios över kinden, vände sig om och gick mot huset hans fader för många år sedan låtit slavarna han ärvt av sin far bygga när han tog Elena, Aros moder till sin hustru vid hennes fjortonde födelsedag.

 

Aros gick iväg mot huset av soltorkad lera, där grunden var av sten och taket av tegel. En av familjens trognaste husslavar hade en gång berättat för honom hur alla hade slitit från solens uppgång bakom Atens centrum, diskuskastaren och de tidiga smederna, bagarna och keramikerna. Hade slitit med huset, från morgonen där män sopade gatorna och städade efter medborgarnas vindrickande och sjungande i sena nätter på Atens gator med andra hus av lera och gårdar där barn och kvinnor sover i skilda rum som kuliss och långt borta vid horisonten en linje av medelhöga berg. Från dess till att solen går ner och månen upp i samma stad där marmortemplen, byggda till gudarnas ära som hålls upp av vita pelare läggs i en kall blå ton. Aros log och mindes slavens inlevelsefulla beskrivning av hur de hade byggt upp det hus från ingenting till det som de levde i idag. Han beskrev sedan hur de hade skiljt på rummen, med samma soltorkade lera och hur huset hade fyllts av de mest nödvändiga möbler som stolar och bord och på väggarna hade färgglada tyger vävda av Elena satts upp, tyger som hon vävt i sitt egna rum där hon ägnade sig åt kvinnliga sysslor, som slaven beskrivit det.

 

Aros hade ofta fått höra historier ifrån deras slavar, men aldrig när fadern var i närheten. Ibland kommer Aros ihåg, brukade även Elena komma ner, dra ut en stol och sätta sig vid bordet för att lyssna till historier om gudar eller krigsberättelser som de slavar som invandrat till Aten från Sparta kände till eller ibland berättade slaven om sina egna barn, barn som de fått lämna bort vidare till säljning eftersom Stavros inte ville ha några slavbarn rännande i huset, som fadern förklarat det. Vid sådana mer personliga berättelser av slavarna brukade Elena slå handen i bordet, muttra något ohörbart och lämna rummet för att ge sig av till sitt eget rum och göra sina ögon vackra med blandat olja och kol eller kanske väva eller vad man nu gjorde i det där rummet tänkte Aros.

 

De här scenerna utspelade sig alltid i faderns frånvaro som brukade diskutera konst och filosofi med andra män ute i samhället eller också ägde en fest plats i faderns egna rum som fanns just för de ändamål eller så kanske han var ute och jagade vildsvin, hjort, hare eller fågel ridande på en av familjens hästar. Familjens Hästar stod alltid utomhus bredvid gårdens altare där de ofta offrade till Gudarna. Aros moder trodde starkt på gudarna och om Aros skulle yttra sina tvivel där, att gudar och offergåvor nog mest var symboler då skulle han kunna råka mycket illa ut, tänkte han i samma stund som han andades in, öppnade dörren till huset och steg in i ett mörkt dunkel där han nätt och jämnt lyckades urskilja faderns gestalt

 

Aros kände faderns kalla hand runt sin nacke när han var på väg att vända sig om för att gå i en riktning ifrån fadern, där han stod i det trånga rum som utgjorde början av en lika trång korridor, något han visste redan innan skulle misslyckas. Aros far, Stavros böjde sig fram. Han viskade i Aros öra att han skulle vara tyst, han ville väl inte att mor skulle behöva lida för sin sons misstag, kvinnor är så svaga sa Stavros och förklarade sen att det är hans plikt att göra så här med Aros, det är för att han ska bli stark och inte svag som en kvinna.

 

Stavros släpade in Aros i andron, ett rum där det fanns flera soffor och det enda golvet av små stenar, som de kvinnliga slavarna målat i färger, medan de manliga sedan byggt ihop de till ett vackert golv bara för detta rum där Stavros tillsammans med vänner underhölls. Aros kröp ihop på golvet skylde ansiktet och Stavros sparkade sin son över benen, sen gick han runt och sparkade till Aros så att han nu låg på golvet. Stavros fortsatte, sparkade och sparkade medan Aros sjönk längre ner i golvet och allt blev till kaos runt de. Men Stavros blev färdig och gick ett tyst varv runt kroppen som tillhörde hans son.

“Gå nu.” Stavros tittade på Aros, sedan på dörren och tillbaka igen och kanske tänkte Aros, kunde han se en tendens till avsky i Stavros ögon när han sedan återigen vände bort blicken. Aros reste sig upp, kunde redan känna känslan av blåmärken som är på väg och gick halvt ihopkurad ut genom dörren.

 

In genom nästa rum, som endast hade ett rött tyg, man knöt med ett band upp vid väggen, när det skulle vara öppet och släppte ner när det skulle vara stängt. Nu skulle det vara stängt tänkte Aros, han visste väl egentligen att han förtjänade faderns straff, men han kunde ändå inte låta bli att känna sig oälskad och precis som Georgios gjort förbannade han sig själv för att ifrågassätta sin roll. Han klädde av sig sin tunnika, kände sina kalla händer på den varma kroppen, över benen där blånader redan började ta form, drog handen ner från högra foten upp över benet, över vaden som fått arbeta under många timmars löpning. Han tog sina nattkläder, klädde sig, sakta och lade sig i sängen. 

 

Det var mycket mörkt ute nu och månen visade vid den här tiden att det var slutet av den varma perioden av året. Han vill inte sova och låg istället och försökte minnas allt som varit. Han hade börjat träna upp sitt minne, ju mer han försökte minnas från riktigt tidiga år desto lättare blev det tillslut. Han kunde minnas sin mammas sång för honom, när han bara var tre år och han kunde minnas vissa samtal mellan sin far och hans vänner när de disskuterat vad som tagits upp och beslutats i folkförsamlingen denna gång på kullen Pnyx, eller så pratade de om nya lovande konstnräer och ofta hade de talat om någon som kallades Sokrates. Detta hade han hört när han var sju år och inte alls förstått, nu hade han blivit undervisad i både filosofi och hur deras folkstyre fungerar och förstått nu efteråt lite mer vad det var fadern disskuterat.

Om han ansträngde sig till det yttersta, till det att hans huvud sprängde och han inte längre visste vad som var hans egna minnen, saker som berättats för honom eller kanske bara hans fantasi som spelade honom ett spratt kunde han minnas en kväll. En kväll när Ersa fortfarande fanns hos honom, hon vars långa mörka hår som han hade älskat så, som han hade virat in sina barnfingrar i när de i barnkammaren låg bredvid varandra, tätt ihop och tröstade varandra för livets sorger. Han hade ett liv i materiellt överflöd, men saknade desto mer kärlek, hon hade för länge sedan tvingats lämna den som funnits i hennes liv.

 

”Det var en gång en råtta och en vessla.” Aros log och mindes. När han gick ut på gatorna i Athen vid Keramikos, den stadsdel han alltid älskat så, strövade omkring och utnyttjade den frihet han hade som medborgare fanns hon ständigt närvarande hos honom, när han lyssnade till keramikernas smicker hos eventuella köpare, när han på kvällarna smög ut ur det stora huset tog på sig sin ytterrock över den gröna tunnikan i bomull och berättade de sagor som Ersa en gång berättat för honom i barnkammaren, fanns hon där ständigt närvarande i hans sinne, ibland ville han skaka av sig bilden av henne, sluta att minnas. Men hans inre frammanade hela tiden bilder. Så tydliga. Han tog fram ett Papyrus ark ur en låda i en möbel bredvid sängen och kraffsade ner de två ord som så många gånger förr utgjort början till hans många brev.

Kära Ersa

Jag önskar mer än någonsin att du var här, att du kunnat stanna hos mig, men du är väl någon annanstans och kanske vaggar du ett annat barn till sömns och berättar din sagor för denne i just denna stund. Jag låter dina sagor om gudarna leva vidare och berättar de i hemlighet för de stackars barnen som inte så mycket har. Barn till fattiga och invandrare som rör sig fritt på kvällarna i Aten, bara medborgarna inte ser de. Ibland bryr sig inte ens de om att barnen går runt på gatorna när deras föräldrar som jag inte kan se det annat inte alls håller sina barn kära och far har förklarat för mig att de människorna inte borde föda fler barn. Så är det nog. Jag berättar sagorna och flickorna blir rädda och pojkarna lustar efter äventyr. Ibland berättar jag fabler för dem också, ofta den om vesslan och råttan. Ikväll var en sådan kväll, när jag berättade om våra gudar som jag likt dig inte berättar så mycket om för att jag tror på dem helt, utan mer för att de är mycket inlevelsefulla och spännande historier, då kom Georgios ut till mig, kommer du ihåg honom Ersa, Georgios, det måste du ju göra. Han kom ut och berättade för mig att far hade sett mig och du vet vilket temperament han har. Och det hände igen, jag tappade kontrollen och jag slog honom, Georgios alltså och Ersa du vet hur han alltid varitGeorgios, han är så svag, har alltid varit och jag tappad besinningen, precis som far brukar och det gjorde han också när jag kom in. Far alltså, på mig och nu ligger jag här i mitt rum, på min säng och..

 

 

Eros tittar sig omkring i rummet som varit hans från dess att han föddes, såg leksakerna i hörnet, en skallra av lera formad som en uggla som han hade älskat så som liten. Naturligtvis låg den inte där nu, leksaker hade han slutat med när han fyllt tolv. Men leksakerna var från en lyckligare tid och han ville att de skulle vara där. Han slutade skriva, lade ner det  ofärdiga brevet i en låda, där ett antal andra brev till Ersa låg  som aldrig skulle bli skickade. Ett nytt minne kom upp i huvudet på honom, hans känslosvall den här kvällen var stor. En dag när han var kanske åtta år hade hans far tagit med honom på en sällsynt upptäcktsfärd. Det här bestod i att besöka gruvan som varit i familjen och släktens ägo så länge som deras första slav. Han grät tyst i sängen i sitt rum, medan han tänkte på de slavar som jobbat i gruvan, på hur de hade fått arbeta från morgon till sen kväll utan mat också tänkte han på vad han hade gjort mot Georgios. Hans rum fylldes plötsligt av ljud ifrån rummet bredvid, mors rum, röster som skrek och genom de tunna väggarna kunde allt höras.

 

”Du får ju bestraffa honom, kan du inte förstå det någon gång slav! Hans far ska inte behöva ha något med det att göra, om han är olydig, vilket, må gudarna höra och hjälpa, han är ofta, så får du bestraffa honom. Kom hit Georgios, stå inte bara där borta, kom här. Du har varit i den här familjen, hos Stavros föräldrar först så länge. De tog emot dig och vi tog emot dig och du har varit en del av den här familjen, vi har gjort dig en så stor tjänst så du anar inte. Kom närmre Georgios så ska jag berätta en sak för dig, ända fram min kära.”

 

Aros hörde en smäll när denna människa, Georgios blev slagen för andra gången den dagen och sänktes ännu längre ner och i den stund bestämde han sig för att vara precis den som de förväntade sig, inte tänka efter så mycket..bestraffa Aros om det var nödvändigt och, ett snyftande undslapp honom och Georgios förbannade sig själv och kände sig desperat lustande efter någon som älskade honom, men det visste han att han inte hade rätt till och förbannade sig själv ännu en gång för att han tänkt tanken. Hans syfte var här, hos dessa människor och han skulle återgälda de många tjänster som de alltid erbjudit honom och..”

 

“Var är du kvinna” En röst trängde igenom väggarna och steg ljöd i trappan när både Georgios och Elena avbrutits i sina tankar i den scen som utspelade sig i Elenas rum som nästan helt tycktes frusit.

“Ut Georgios.” Röt Stavros när han öppnade den tunna dörren till rummet och Georgios tågade ut med om möjligt ännu sämre hållning än tidigare och hans anmärkningsvärda fyllda femtio syntes tydligare än någonsin.

 

“Hej min sköna.” Stavros log och kände sig varm av vinruset när han gick fram emot sin kvinna, sin kvinna, ja hon var hans tänkte Stavros. Elena återgäldade snabbt hans leende, men vände sedan bort ansiktet ifrån honom.

“Nej, nej, nej, du ska väl se på mig.” Stavros log igen och tog tag om Elenas käke och vände hennes ansikte mot sitt när han nu nått fram till henne där hon stod mitt på golvet i rummet.

Stavros böjde sitt ansikte mot Elenas och gav henne en lätt kyss. Elena försökte återigen vända bort ansiktet, men Stavros hårda grepp runt hennes käke hindrade henne.

Elena kunde höra hur Stavros gnisslade tänder och han tog ett hårdare tag runt hennes ansikte vände det rakt mot hans så att deras blickar möttes.

Han släppte henne med ena handen och höjde denna i luften och slog till henne. Stavros vände sig om och gick ut genom den öppna dörren. Elena sjönk ner på golvet och vred sina armar runt sina ben, hon satt så, vaggade sig själv till sömns.

 

Aros var fortfarande vaken, grät tyst i sin säng för de röster han hört och smällar och den scen som han kopplat ihop i sitt huvud. Han grät och den dominerade känslan i hans inre var förrviring, medan han intalade sig själv att ännu en gång glömma. Han somnade till slut, tänkande att Ersa fanns där och vaggade honom till sömns.

 

På nedervåningen hade  nu Stavros lagt sig i sitt rum, i sin säng som var den mjukaste av alla och hans leende kvarstod även in i sömnen. I rummet bredvid Stavros låg Georgios på golvet och sov.

 

Alla sov och en ny dag väntade på dem och man skulle fortsätta spela samma roller, spela de väl.

 


Drömmar om framtid

Igår var jag på krokikurs. Fyra Tisdagar har jag gjort detta och nästa är den sista, så fantastiskt roligt (och nyttigt) om man vill försöka komma in på konshögskola som jag, eller vill jag det? Igår pratade kursledaren lite om arbetsprover, om att vi kan spara krokier och skicka in om det är någon som vill söka till folkhögskola eller ja kanske högskola också. Är det någon som tänker sig det? Ja, svarade jag. Det är ju ganska många år till dess, ska ju först gå tre år på det fantastiska gymnasiet, men sen. Jag har så länge jag kan minnas sagt att jag vill "satsa" på konst, lite som i hemlighet har jag odlat mina konstnärsdrömmar medan jag sagt att jag vill bli illustratör. För det har man lite större chans att kunna leva på. Men kanske kan man leva som heltidskonstnär, man måste bara vara jävligt bra på det man gör och självklart förstår jag att jag inte kan gå ut konsthögskola och komma ut som färdig konstnär på andra sidan. Jag förstår att jag kommer att behöva massvis med jobb i min livstid innan dess och kämpa en hel del, men kanske sen, kanske någon gång, kan man vara bara konstnär. För det är ju det jag vill!

Fast egentligen vill jag ju bli författare också, så det får väl komma lite efter sen, inga problem.
 
Ha det bra /Bella
 

Vackra ting

                                               
 
Också har man den här vackra på rummer efter att Camilla kommit hem från Stockholm. Hon vet hon, en mysig, varm, roterande liten egen värld med... ser ni vad det är för djur. Ja, just det, helt rätt, ugglor. Kan ju inte bli fel för mig. Jag vet inte vad de är som gör de så tilltalande, men ugglor är verkligen underbara.
 
Tack fina Camilla!
 
 
 
 
 

Från bildsalen

 
Också får ni äntligen lite bilder från skolan och får se hur jag har det på mina bild och formgivningslektioner. Den översta bilden ni ser, där är det jag som har kreerat. Vi skulle göra en bild genom att klistra silkespapper och "blanda" det så att vi får fram olika nyanser och ja, på så vis bygga upp en bild, vadsomhelst. Sen skulle vi då måla av denna i akvarell (fast det visste vi inte från början) och ja, där var resultatet, finns int så mycket att säga egentligen. Sen har vi en annan duktig människa som har gjort den häftiga skulpturen på temat rörelse...och längs ner ser ni min "skulptur" efter temat rörelse, där utgångspunkten var en ram av trä "gör en träram och något coolt av den.", typ. Jättekul, verkligen! Men så har jag tagit bilden så fint halvt nerifrån, eftersom jag är så kort och antagligen inte "orkade" ge efter för den stora ansträngningen att dra fram en stol och ställe sig på den. Ja, just det, också bilderna i mitten, ett annat av mina verk. Uppgiften var att skära ut geometriska former i lera och bygga något av de, kunde vara abstrakt, föreställande, vadsomhelst. Och det var vad jag kom fram till, en färgglad människa utan, händer, fötter och huvud som gör en sittups. Haha, nej, jag blev faktiskt rätt nöjd med just den, lite skum kanske, men ja, jag vet inte. Vad tycker ni?
 
Ha det bra /Bella
 

Ut till skogen och genom Bua


                                             
 
Ut i skogen och genom Bua, ja en förrmiddag gick jag ut i skogen när ljuset var så där perfekt för att fota. När solen lös upp trädkronorna mot himlen och bara där tror jag, kan jag känna ett fullkomligt lugn. Ut i skogen, ner till en sjö och ut igen till träden, som börjat tappa bladen, men det gör inget, för då färgas hela världen i gult och rött. Precis som jag vill göra på hösten, sitta i min gula virkade tröja, mina vinröda byxor och lyssna på "Mumford and Sons". Men jag vill också ut i naturen när solen är så där underbart lysande varm, samtidigt som man kan känna en kylig vind och jag går ner till havet. För från vår slinga kan man gå på en liten väg och komma direkt till den badplats där jag tillbringat så många somrar. Hunden fick följa med och på många bilder syns han i bakgrunden, som en liten nyfiken svart prick som tålmodigt väntar på mig, medan jag fotograferar varenda fläck när jag en förmiddag går ut i skogen och genom Bua.
 
Nu är det vackert, men när morgonen börjar bli allt kyligare, när världen förvandlas till grå istället och allt är blött, då önskar jag ibland att jag kunnat flyga med fåglarna söderut, till nya platser. Men jag väntar tålmodigt på min sommar igen medan världen ligger i ide. Tänker på mumintrollet som en vinter vaknade för tidigt och nog förstår jag mig på vintern bättre än stackars djur som aldrig fått se världen förvandlas vit. För visst kan vintern vara vacker, men min västkust här i söder kompenserar ofta den vackra sommaren med att ställa till en massa regn och blåst senare på året. Så jag väntar tålmodigt på min värme och sedan den där tidiga hösten, den vackra, precis som den var den förmiddagen.

Vardagsbetraktelse

Imorse gick jag min väg till skolan, förbi kyrkan och ut på torget. Idag var det torgdag och platsen hade fyllts av människor, kläder, väskor, skärp och leksaker producerade i Kina för billig arbetskraft. På torget fanns också människor med genomskinliga bössor med "rädda barnen" symbolen och en man kommer fram till mig och frågar om jag har någon slant att skänka, det har jag inte, hade jag haft det, hade han gärna fått allihop. Jag fortsätter, förbi gina tricot, vid gatan där kvantum ligger på hörnet. Också förbi mannen som jag till och från i flera veckor sett sitta på marken, i en sliten mössa och trasiga vantar, precis innan kvantum, vid hörnet och jag har sett många som nästan gått på honom i vår ständiga brådska. Mannen har en skylt bredvid sig där det står "please, help me with something money" och en dag gav jag honom en tjuga. En kvinna går förbi mannen och jag står mittemot på andra sidan gatan , hon går förbi honom utan att lägga några pengar i kepsen på marken framför honom, runt hörnet och där står en kvinna, med en annan "världens barn" bössa. Hon ger dirket utan tvekan en slant till "världens barn", skänker till välgörenhet. Till en organisation som "för pengarna rätt" och visst är väl det bra, men jag reagerar. När vi ställs mot misär i verkligheten, när det kommer för nära inpå så blir vi rädda.

 

 


Om: Torka aldrig tårar utan handskar

Igår började Jonas Gardells nya bok "torka aldrig tårar utan handskar" att sändas som miniserie. Jag har tyvärr fortfarande inte läst boken, har annat att läsa och idag köpte jag ändå en ny bok och det var så enormt längesedan. En bok som kommer ligga i bokhyllan oläst ett tag, men där väntar den bra på att bli läst. "Torka aldrig tårar utan handskar", Jonas Gardell tar upp gayvärlden under 80-talet, visar den fruktansvärda sjukdomen AIDS som börjar spridas bland homosexuella män och många i omvärlden ser detta som "guds straff" och en replik i serien lyder "ja, det är väl allt man kan förvänta sig, när de ägnar sig åt något sådant skamligt", behöver jag säga att jag tycker att detta är en otroligt viktig skildring som Gardell gjort. AIDS är något som många gånger tystas ner och själv vet jag inte särskilt mycket om det egentligen. Boken kan jag ju inte uttala mig om än då, men det känns på serien att det är den fantastiska Jonas Gardell som är lite av min guru, när det kommer till skrivande som har lagt grund för denna serie och jag längtar till jag får stunder med boken alldeles för mig själv, att det dessutom kommer tre böcker gör ju det hela ännu bättre.
 
Jag känner på mig att jag kommer få gråta en hel del till de två kommande avsnitten som ska sändas och ni borde gråta med mig, för människor vars öde vi inte tillräckligt uppmärksammat. Vi behöver bli påminda och framförallt lära oss att inte blunda. Men än så länge ler jag till serien och åt den kärlek som utspelar sig på tv-skärmen, jag  blir så berörd och tycker att det är så fint med den kärlek som visas, jag insåg att jag reagerar och myser mer åt den fina kärlek som tog plats igår mellan två män, mer än när jag ser ett heterosexuellt par skildras på tv och kände mig lite dum, vadå det är väl precis samma sak och jag hatar när som jag upplevt det unga tjejer säger saker som att "bögar är så söta". Men jag insåg att det handlar inte om något sådant, det är väl inte så konstigt, jag exponeras varje dag för hundratals bilder med en man och kvinna som ett par. Vårt samhälle idag är extremt heteronormativt och jag har blivit så van vid att se löjligt snygga killar vara tillsammans med löjligt snygga tjejer och nu ser jag då löjligt snygga killar vara tillsammans med varandra. Nej, skoja, men lite så är det väl, "för man kan ju inte släppa in fula människor i tv". Men i alla fall, jag är inte lika "van" vid att se ett homosexuellt förhållande och det blir mer speciellt och man påminns lite om att kärlek är så otroligt fint, så när det är jag som ser det reagerar ju jag positivt eller ibland inte alls såklart. Men tänk de mer trångsynta människorna som inte heller exponeras för överdrivet mycket media där man skildrar homosexuella par som något i vardagen. Där blir det en negativ effekt, men ingen reagerar när de ser ett heterosexuellt par. Så bara vi gör tillräckligt mycket film, böcker tv och reklam där vi skildrar gay par som inte uppmärksammas just för att de är homosexuella, utan för de som vilka somhelst så är jag helt övertygad om att det till slut kommer lugna ner sig och normaliseras. De kan ta ett tag och vi kommer behöva kämpa, men det går!
 
Lite sent och kanske lite förvirrat på vissa ställen, men jag tror ni förstår! ;)
 
Ha det bra /Bella
 
Jonas Gardell och Mark Leveengood
 

Porträtt i Promarkers

Det här tycker jag är så roligt just nu! Göra porträtt i promarkers (tusch) och lyssna på bra musik. Den här är på en av de tre killar som jag kan vara glad över att fått lära känna. Camillas (pappas sambo) systerbarn och ja, de är världens snällaste helt enkelt. Försökte hitta någon jag inte ritat av, har ju ritat mina syskon flera gånger om så då blev det tillslut Ruben, när jag hittade den fina bild på honom som jag använt som förlaga.
 
 

 
 

Ung vänster

Hej! Här kommer en länk från mig till er. Jag har nu ett tag tänkt att jag ska gå med i ung vänster och har varit inne mycket på deras hemsida och tittat runt och läst. Idag, precis nu klickade jag in på länken ungdomsguiden där. När jag kommer in börjar för det fösta "always look on the bright side of life", alltså Monty Pythons låt ifrån "life of Brian", spelas och allt blir bara så helt fantastiskt. Sen är det då en guide för ungdomar där man genom ironi får fram tydligt vad man vill säga, ja jag tyckte i alla fall att detta var helt underbart. Gå in och titta i alla fall!
 
Klicka: här

Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0