Bara strunt

Här är människor som passerar mig, vissa ansikten är bekanta, andra inte. Jag undrar ibland vad de tänker på, vilka liv de egentligen har? Igår fanns ett ögonblick, ett ögonblick av tystnad i klassrummet när alla läser. Då ska ju alla var inne i en historia och jag undrar. Är de uppslukade, har de varit där länge och kanske för någon är just den historien de läser då något som förändrar hela deras tankegång kring något. Vet ni? När jag läser en bok och upplever ett så otroligt igenkännade, eller när det känns som att jag är där, som att jag är en del av karaktärerna och deras liv. När jag kan känna kylan och blåsten i mitt tillstängda rum och höra karaktärernas perfekta repliker som ett eko i huvudet då påminns jag om att det är så mycket som kommer hända i mitt liv, att jag bara är sexton år och även om jag skulle bli en ensam surtant med tjugo katter så har det ändå på något sätt varit innehållrikt. Också påminns jag om att det är så jag vill skriva, lika levande och klart som Jonas Gardell i sin "Torka aldrig tårar utan handskar", som John Ajvide Lindqvist i "Lilla stjärna" jag vill få de mest bisarra sakerna att verka fullständigt logiska som i Haruki Murakamis bok "Kafka på stranden", när den gamla mannen pratar med katter som den mest naturliga saken i världen och jag tror på detb helt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0