Jag vill att vi vågar

I sommras hände något, eller egentligen kanske det var för två år sedan. Fjorton år. Åker tillsammans med en vän på berättarläger för första gången, är med på ett lajv och träffar människor jag aldrig kunnat föreställa mig. Min värld var så liten innan det, så fruktansvärt liten och ibland tänker jag att det är den fortfarande. Så liten! För vad vet jag egentligen? Vad vet jag om världen när jag inte ens varit särskilt långt utanför Bua. Jag har åkt på typiskt turistresa till Rom också har jag varit på några charterresor. Min värld är smal, men ändå innehållsrik. Utan de där lägren, utan att jag vågat, utan min fantastiska familj, utan er, ni som varit här nu och kommit mig så otroligt nära på så otroligt kort tid också du, du och jag som känt varandra så länge, vi som förstår varandra så bra. Utan det skulle ju ingenting vara allt. Tillsammans med människor skapar vi samhörighet och ibland är den sådär otroligt stark så att jag nästan brister. Relationer mellan människor är så fruktansvärt oförståeligt vackert. Du sa "Jag älskar henne så mycket att det gör ont, jag kan gråta av att jag älskar henne så mycket." Det är inte ofta jag hör någon uttrycka sig så starkt och du sa det med sådan övertygelse också, utan lilla uns av tvekan. Vi sa att tänk hur det är om tjugo år, eller om trettio år eller tio, tänk om tio år. Då måste man ju ändå ha hunnit med så mycket mer och ändå ha allt kvar? Tänk hur det är om tio år? Tanken ger mig svindel, tänk om jag sitter här då vid en dator, jag vill kunna säga skrivmaskin men en sådan är främmande och lockande för mig. Jag kanske är här, skriver ner tankar på blanka sidor, ord som jag undrar om de verkligen kan betyda något alls? Betyder det något för er, är det någon som hör, som förstår? Jag älskar det här, jag ler verkligen när jag skriver nu, men hur kan det vara så? Det är ju bara ord, eller? Jag gick bland klippor upp till ett berg, vatten som droppar ner och försvinner på marken bland löven. Sen kommer den att bli en del av något större. En liten vattendroppe samlas med miljoner andra i marken och försvinner ut i havet, tillsammans och allt började med ett språng.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0