En återkommande historia -ny novell

Och så kommer en ny novell upp så där bara, en sen fredagskväll. Inte särskilt orginellt och särskilt inte för att vara jag, (känns som att det är detta jag alltid skriver om). Men som titeln antyder tycker jag att det här är en historia som alltid finns och därmed också alltid kommer behöva berättas.

 

En återkommande historia

 

“Man kunde bara vara fyra, eller jag tror det i alla fall. Det sa han väl.”

“Ja asså, vi ska ju spela dubbel.”

“Ja, men då så. Finns inget vidare att göra åt det.” Hon vänder sig om, går ifrån badmintonnätet längst bort i gympasalen. Den är mörk, trång har omoderna plintar, ringar lite varstans i taket och två tjockmattor upptryckta mot väggen. Man kan känna en sur doft blandat med något annat istället alldeles sött. Svett och deo. Hon vänder sig om med badmintonracket i handen, i sina gula shorts och en svart t-shirt med rött tryck “Nuclear power? No thanks.”. Badmintonnäten står uppradade längs en osynlig icke existerande linje mitt i salen.

 

Kim ser gympasalen utifrån, som att hon inte var där just då och hon ser ett mönster. Näten som står precis likadant. På varsin sida om varje finns människor. På det längst ner, närmast de två dörrarna som utgör början till de två skilda världarna. Pojkarnas omklädningsrum och tjejernas omklädningsrum. Där spelade, Patricia, Ronja, Isabelle och Julia. Om hon skulle presentera de tänkte Kim, skulle de räcka med en och samma beskrivning för att sammanfatta alla. Det de visade utåt var precis samma maskerad. ”Hittar du ingen plats Kim eller”. Hanna skriker, alla skrattar.

Fast hon visste att det fanns en som iakttog henne. En som kanske skrattade något mindre. Hiba, hon spelade badminton som precis alla andra men inte på riktigt samma villkor, det såg man. Den absolut snyggaste i klassen, men då hon både hade flickvän och föräldrar födda i Afghanistan föll hon snabbt utanför ändå. Så ja även människorna var en del, kanske den största delen av det ständigt återkommande mönstret.

 

Kim söker med blicken över salen, över de människor som hon tillbringat 4 år tillsammans med. Ryser, scannar och tar in. Ser killarna som är äckligt medvetna om hur mycket fördelar de kommer ha i livet endast av den simpla anledningen att de föddes till män. Hon blundar, tänker på hur det var förr. På den andra skolan, försöker minnas något bra där. Någon som hade fäst sin blick lite längre vid hennes och inte då suckat av obehag, utan av lust. Hon ruskar av sig känslostormen, den där bultande huvudvärken var på väg. Hon visste att det aldrig varit så, det hade om möjligt varit tusen gånger värre på det andra stället. Men hon hade aldrig blivit mobbad, replikerade hon som så många gånger förr för sig själv. En annan tjej, Beatrice närmar sig badmintonnätet Kim just blivit avisad ifrån.

“Kan jag va me eller?” Beatrice kråmar sig inför tjejerna och lägger sig till med den där gnälliga rösten Kim hatar så mycket, människor som på andras bekostnad och genom personlig självutplåning försöker klättra sig högst upp på stegen i den värld som har börjat utgöra ett eget litet samhälle. Med andra lagar och regler än det övriga människorna lever efter styrdes, Skolan. Här är det vardag att bollar skjuts i taket så att gipsplattorna faller ner på golvet och går sönder, kvar blir ett stort hål, som en signatur av de som bestämmer för här kan de göra vad de vill.

“Of course.”

Kim hör Julias svar till Beatrice bakom sig, medan hennes blick som förutbestämt möter gympalärarens. Anton, 38, krulligt hår, stort skägg och där är den, bakom allt skägg och hår. En medlidsam blick som möter hennes, innan han ruskar av sig den och ler. Han förstår ingenting, det är deras hemliga överenskommelse. Annars skulle ingenting fungera.

Hon går fram till honom, med badmintonracket i handen, blundar, suckar. Andas in, tänker att snart är hon hemma. Spela gitarr med pappa, äta vegetarisk lasagne, krama Robin och se någon bra film, ja en hel helg väntar. Varje vecka är som en lång inandning och en kallsup på det, helgen kommer, utandning kommer.

 

Anton har tagit upp ett rack från golvet bredvid bänken som står nedanför ribbstolorna. Han ler ännu större.

“Jahapp, ska vi spela då eller.” Säger han. Det var ingen fråga. Bara ett faktum.

Kim ler till svar.

 

Där står de då. En gympalärare och en elev. Skjuter badmintonbollar mellan varandra utan nät. Som så många gånger förr och bakom skriker ungdomarna ut. I varenda liten skithåla i Sverige, i världen finns det någon som sticker ut. En oskriven regel och den som sticker ut ska bort, elimineras.

 

Klockan, bollen, klockan, bollen. Kim stirrar på klockan, på bollen också klockan igen. Som en besatthet, som i trans och badmintonbollens snabba bana över nätet och ner på golvet utan att Kim ens snuddat den med racket varenda gång i kontrast till klockans långsamma protesterande frammarsch blir skrattretande. Men sen kommer den, en liten darrning ifrån visaren. En sista ansträngning och sen ger den ändå tillslut vika, ett steg till. En minut, den sista minuten.

 

Ut från salen springer en varelse, från plintar och ringar och svett och deodorant. Ifrån spel och regler. En figur i gula shorts och svart t-shirt, “Nuclear power. No thanks”. Hon springer in i en av världarna. Världen med tjejer och blickar, med prat och skratt. Kim är där, hon står vid en av bänkarna precis som alla andra, klär på sig som alla andra, finns och lever mer än alla andra.

“Asså vadå ska inte du duscha eller?” Beatrice skriker åt henne, fy fan vad äcklig hon är, ful och äcklig.

Men Kim springer. Ut på skolgården. Förbi andra elever, tjejer med små svarta skinnväskor. Datorn bär de under armen. Den som alla får från sin skola nu.

 

Hon fortsätter framåt. Vinröda tights, gröna knästrumpor, senapsgul kjol över ett linne med Beatles. Ryggsäcken i syntetmaterial uppslängd över ena axeln och hon springer ifrån gympasalen. Ut i världen där hon kan andas. Solen lyser där, gul som kjolen och träden är gröna, samma färg som hennes strumpor. Och så lämnar hon skolgården, gungorna hon älskat som barn, men inte under skoltid bara när hon gick dit på kvällen med pappa och Robin. Hon är springande och levande igen. Hon skjuter ifrån sig tanken att helgen är kort, alldeles för kort. Nu ska hon leva och springa, hon ska springa sig genom det sista året på grundskolan och sen ut i det befriande gymnasiet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0