Fika-Kajsa Bohlin

Också ger jag er en annan fin människa ikväll, visar er eftersom hon är värd att visa! Såg henne live på Berättarfestivalen i Ljungby där också Olivia Bergdahl medverkade, vilken show! Så fantastiskt rolig och bra! (Hennes underbara Värmländska får jag erkänna gör mycket också! ;) )
Antar att detta var precis som när jag såg henne strax efter skandalen med vår "käre" kulturminister och när hon drar så roliga paralleller till det kan man inte annat än älska henne!
 

Till Frida

 
http://ipaintingsforsale.com/UploadPic/Frida%20Kahlo/big/Self%20Portrait%20with%20Monkey.jpg
 
 
 
 
Jag vet, jag har nämnt henne innan, vissa av dessa bilderna har nog också fått vara med på innan men hon är värd att uppmärksamas. Jag kommer aldrig att sluta fascineras av varken henne eller hennes konst. Så jag ger er mina damer och herrar, den ofattbart vackra Frida Khalo!
 

Jag vill att vi vågar

I sommras hände något, eller egentligen kanske det var för två år sedan. Fjorton år. Åker tillsammans med en vän på berättarläger för första gången, är med på ett lajv och träffar människor jag aldrig kunnat föreställa mig. Min värld var så liten innan det, så fruktansvärt liten och ibland tänker jag att det är den fortfarande. Så liten! För vad vet jag egentligen? Vad vet jag om världen när jag inte ens varit särskilt långt utanför Bua. Jag har åkt på typiskt turistresa till Rom också har jag varit på några charterresor. Min värld är smal, men ändå innehållsrik. Utan de där lägren, utan att jag vågat, utan min fantastiska familj, utan er, ni som varit här nu och kommit mig så otroligt nära på så otroligt kort tid också du, du och jag som känt varandra så länge, vi som förstår varandra så bra. Utan det skulle ju ingenting vara allt. Tillsammans med människor skapar vi samhörighet och ibland är den sådär otroligt stark så att jag nästan brister. Relationer mellan människor är så fruktansvärt oförståeligt vackert. Du sa "Jag älskar henne så mycket att det gör ont, jag kan gråta av att jag älskar henne så mycket." Det är inte ofta jag hör någon uttrycka sig så starkt och du sa det med sådan övertygelse också, utan lilla uns av tvekan. Vi sa att tänk hur det är om tjugo år, eller om trettio år eller tio, tänk om tio år. Då måste man ju ändå ha hunnit med så mycket mer och ändå ha allt kvar? Tänk hur det är om tio år? Tanken ger mig svindel, tänk om jag sitter här då vid en dator, jag vill kunna säga skrivmaskin men en sådan är främmande och lockande för mig. Jag kanske är här, skriver ner tankar på blanka sidor, ord som jag undrar om de verkligen kan betyda något alls? Betyder det något för er, är det någon som hör, som förstår? Jag älskar det här, jag ler verkligen när jag skriver nu, men hur kan det vara så? Det är ju bara ord, eller? Jag gick bland klippor upp till ett berg, vatten som droppar ner och försvinner på marken bland löven. Sen kommer den att bli en del av något större. En liten vattendroppe samlas med miljoner andra i marken och försvinner ut i havet, tillsammans och allt började med ett språng.

Världen är uppochner

Det är som världen barn säger: "Vår värld är uppochner." Jag delar länkar på facebook med namninsamling för att visa att man är emot lagstiftningen där man FÖRBJUDER homosexualitet i Uganda. Samtidigt ska Karim, som är homosexuell och har förlorat sin partner utvisas dit från Sverige. Om vi inte står upp och säger emot! Man säger att SD är tredje största partiet nu, hur kunde detta ske? Jag är stolt över mig själv, som är med i ung vänster och håller på att starta upp en aktiv klubb här i Varberg, som ens reagerar, som är en av de som bryr sig. Det verkar vara det enda rätta som finns nu. Palestiner dör, men också vissa Israeliter och vi får ALDRIG glömma att det inte är folket som bär skulden utan regimen. Delar länkar, skriver texter och så märker jag att det finns många, många människor som bryr sig men tyvärr inte tillräckligt många och samtidigt i det tänker jag att jag borde kunna göra mer. Man kan alltid göra mer! Vi i vårt land blir mer och mer TOLERANTA mot homosexualitet, hatar att använda det ordet. Det ska inte behöva handla om tolerans det finns inget att tolerera, finns inget problem! Samtidigt vill Uganda FÖRBJUDA det och jag förstår inte. Tänker på "Tårka aldrig tårar utan handskar", på pojken som ser en vit älg. Pappan förklarar gener, att vissa ser detta djur som ett fel, något som inte borde finnas för vi vet inte exakt varför. Pojkern svarar att "Ja, men den finns ju." En mening som etsat sig fast i mitt inre. Vad sjukt duktig Gardell är, han har lyckats samanfatta homosexualitet och alla "problem" runt det i en enda mening. "Det finns och då spelar det ingen roll varför", människor kan hävda att homosexuella har något fel i hjärnan, en liten udda kromosom eller att det är psykiskt och går att "bota", vad nu det ska vara bra för? Det spelar ingen roll, det finns och det är allt som betyder något! Jag undrar, när lärde vi oss att hata och i vissa fall frukta kärlek egentligen, när blev det fel att älska? För det är ju bara det, det handlar om, kärlek.
 
Så jag vill ännu en gång säga något till er, mina läsare. Som jag önskar vore många fler så att fler kan se detta och förhoppningsvis ta till sig. Jag vet att det finns mycket fördomar, att bög någonstans på vägen blivit ett själsord. Vi tror att invandrare är kriminella och vi ser inte att alla människor oavsett vilket land de råkats födas i, vilket kön de råkar ha eller om de råkar vara regnbågsbarn så har alla, precis alla ett värde. Det är nog det enda jag har tagit till mig ifrån kyrkan i så fall "du vet väl om att du är värdefull...", men samtidigt ska det inte behövas religion för att uttrycka det. Det är väl något grundläggande som vi människor lagt ifrån oss någonstans på vägen.
 
Snälla, ni som bär på fördomar, som tycker att det kan vara kul ibland att dra rasistiska skämt eller avfärda homosexualitet eller "äcklas" av det eller något annat sjukt. Ni som säger "negerboll" och skulle kunna säga att "de är de jävla invandrarna som tar jobben" och i nästa mening "jävla invandrare som går på bidrag och inte ens JOBBAR." Snälla ni vardagsrasister och homofober bara släpp det! För nu, i det stora hela, finns det inte någon plats för detta mellanting, vi måste gå ihop och kämpa mot de riktigta skurkarna. De som slår och verkligen hatar, de som förbjuder och de som går med järnrör. Ja jag har sagt det så många gånger innan, kanske också delvis till mig själv bara för att det är så svårt. Men släpp alla fördomar och bara möt nya människor som det är, att ni inte har någon aning om vilka de är.
 
Klicka på länken och skriv under. Visa vad VI inte TOLERERAR!
http://www.allout.org/en/actions/uganda-now

500 Days Of Summer

Älskar den här filmen, men framförallt älskar jag musiken i den! Lyssna och bara njut av lite The Smiths, Mumford And Sons, Simon and Garfunkel. Ja, ni fattar, skön bra musik!
 
Ha det bra /Bella
 
500 days of Summer

Kappfjell

Stolt presenterar jag det här Varbergsbandet för er, sjukt duktiga!
 
Kappfjell – Kappfjell

En återkommande historia -ny novell

Och så kommer en ny novell upp så där bara, en sen fredagskväll. Inte särskilt orginellt och särskilt inte för att vara jag, (känns som att det är detta jag alltid skriver om). Men som titeln antyder tycker jag att det här är en historia som alltid finns och därmed också alltid kommer behöva berättas.

 

En återkommande historia

 

“Man kunde bara vara fyra, eller jag tror det i alla fall. Det sa han väl.”

“Ja asså, vi ska ju spela dubbel.”

“Ja, men då så. Finns inget vidare att göra åt det.” Hon vänder sig om, går ifrån badmintonnätet längst bort i gympasalen. Den är mörk, trång har omoderna plintar, ringar lite varstans i taket och två tjockmattor upptryckta mot väggen. Man kan känna en sur doft blandat med något annat istället alldeles sött. Svett och deo. Hon vänder sig om med badmintonracket i handen, i sina gula shorts och en svart t-shirt med rött tryck “Nuclear power? No thanks.”. Badmintonnäten står uppradade längs en osynlig icke existerande linje mitt i salen.

 

Kim ser gympasalen utifrån, som att hon inte var där just då och hon ser ett mönster. Näten som står precis likadant. På varsin sida om varje finns människor. På det längst ner, närmast de två dörrarna som utgör början till de två skilda världarna. Pojkarnas omklädningsrum och tjejernas omklädningsrum. Där spelade, Patricia, Ronja, Isabelle och Julia. Om hon skulle presentera de tänkte Kim, skulle de räcka med en och samma beskrivning för att sammanfatta alla. Det de visade utåt var precis samma maskerad. ”Hittar du ingen plats Kim eller”. Hanna skriker, alla skrattar.

Fast hon visste att det fanns en som iakttog henne. En som kanske skrattade något mindre. Hiba, hon spelade badminton som precis alla andra men inte på riktigt samma villkor, det såg man. Den absolut snyggaste i klassen, men då hon både hade flickvän och föräldrar födda i Afghanistan föll hon snabbt utanför ändå. Så ja även människorna var en del, kanske den största delen av det ständigt återkommande mönstret.

 

Kim söker med blicken över salen, över de människor som hon tillbringat 4 år tillsammans med. Ryser, scannar och tar in. Ser killarna som är äckligt medvetna om hur mycket fördelar de kommer ha i livet endast av den simpla anledningen att de föddes till män. Hon blundar, tänker på hur det var förr. På den andra skolan, försöker minnas något bra där. Någon som hade fäst sin blick lite längre vid hennes och inte då suckat av obehag, utan av lust. Hon ruskar av sig känslostormen, den där bultande huvudvärken var på väg. Hon visste att det aldrig varit så, det hade om möjligt varit tusen gånger värre på det andra stället. Men hon hade aldrig blivit mobbad, replikerade hon som så många gånger förr för sig själv. En annan tjej, Beatrice närmar sig badmintonnätet Kim just blivit avisad ifrån.

“Kan jag va me eller?” Beatrice kråmar sig inför tjejerna och lägger sig till med den där gnälliga rösten Kim hatar så mycket, människor som på andras bekostnad och genom personlig självutplåning försöker klättra sig högst upp på stegen i den värld som har börjat utgöra ett eget litet samhälle. Med andra lagar och regler än det övriga människorna lever efter styrdes, Skolan. Här är det vardag att bollar skjuts i taket så att gipsplattorna faller ner på golvet och går sönder, kvar blir ett stort hål, som en signatur av de som bestämmer för här kan de göra vad de vill.

“Of course.”

Kim hör Julias svar till Beatrice bakom sig, medan hennes blick som förutbestämt möter gympalärarens. Anton, 38, krulligt hår, stort skägg och där är den, bakom allt skägg och hår. En medlidsam blick som möter hennes, innan han ruskar av sig den och ler. Han förstår ingenting, det är deras hemliga överenskommelse. Annars skulle ingenting fungera.

Hon går fram till honom, med badmintonracket i handen, blundar, suckar. Andas in, tänker att snart är hon hemma. Spela gitarr med pappa, äta vegetarisk lasagne, krama Robin och se någon bra film, ja en hel helg väntar. Varje vecka är som en lång inandning och en kallsup på det, helgen kommer, utandning kommer.

 

Anton har tagit upp ett rack från golvet bredvid bänken som står nedanför ribbstolorna. Han ler ännu större.

“Jahapp, ska vi spela då eller.” Säger han. Det var ingen fråga. Bara ett faktum.

Kim ler till svar.

 

Där står de då. En gympalärare och en elev. Skjuter badmintonbollar mellan varandra utan nät. Som så många gånger förr och bakom skriker ungdomarna ut. I varenda liten skithåla i Sverige, i världen finns det någon som sticker ut. En oskriven regel och den som sticker ut ska bort, elimineras.

 

Klockan, bollen, klockan, bollen. Kim stirrar på klockan, på bollen också klockan igen. Som en besatthet, som i trans och badmintonbollens snabba bana över nätet och ner på golvet utan att Kim ens snuddat den med racket varenda gång i kontrast till klockans långsamma protesterande frammarsch blir skrattretande. Men sen kommer den, en liten darrning ifrån visaren. En sista ansträngning och sen ger den ändå tillslut vika, ett steg till. En minut, den sista minuten.

 

Ut från salen springer en varelse, från plintar och ringar och svett och deodorant. Ifrån spel och regler. En figur i gula shorts och svart t-shirt, “Nuclear power. No thanks”. Hon springer in i en av världarna. Världen med tjejer och blickar, med prat och skratt. Kim är där, hon står vid en av bänkarna precis som alla andra, klär på sig som alla andra, finns och lever mer än alla andra.

“Asså vadå ska inte du duscha eller?” Beatrice skriker åt henne, fy fan vad äcklig hon är, ful och äcklig.

Men Kim springer. Ut på skolgården. Förbi andra elever, tjejer med små svarta skinnväskor. Datorn bär de under armen. Den som alla får från sin skola nu.

 

Hon fortsätter framåt. Vinröda tights, gröna knästrumpor, senapsgul kjol över ett linne med Beatles. Ryggsäcken i syntetmaterial uppslängd över ena axeln och hon springer ifrån gympasalen. Ut i världen där hon kan andas. Solen lyser där, gul som kjolen och träden är gröna, samma färg som hennes strumpor. Och så lämnar hon skolgården, gungorna hon älskat som barn, men inte under skoltid bara när hon gick dit på kvällen med pappa och Robin. Hon är springande och levande igen. Hon skjuter ifrån sig tanken att helgen är kort, alldeles för kort. Nu ska hon leva och springa, hon ska springa sig genom det sista året på grundskolan och sen ut i det befriande gymnasiet.


Fy fan vad bäst vi är

Rör mig från en plats till en annan, svävar och lever. "Fyfan vad jag är bra!" Vill se världen, har allt framför mig och jag är en enda stor klyscha, fy fan vad jag älskar det ordet. Jag är en ovetande ytlig och steorotypisk klyscha. Duckar för min egentliga vetskap om att livet kan vara fy fan så jobbigt. Lyssnar på radio, läser texter nominerade till lilla Augustpriset, drömmer. Förstår varför vuxna kan vara så bittra, varför de ibland inte tycker om ungdomar som är fy fan så lyckliga. För livet är tufft, världen är tuff och nej jag vet inget om medelålderskris, om att vara trogen en och samma person i fyrtio år, dricker inte kaffe och vaggar inga barn till sömns. Men mitt liv måste ju räknas precis som alla andras ändå och det är fy fan så mycket vi vet som de inte har någon aning om. Jag är trött på klassamhälle, på maktstrukturer och patriarkat. Jag är fy fan så bra på att stänga in mig i bubblor och leva isolerad i mig själv. Men jag är lycklig och det ska alla få vara. Så jag skriker ut till alla unga, alla kvinnor, till alla vi som inte har råd att köpa läxhjälp, köpa kunskap, som tycker att det borde vara en rättighet för alla. Så ner med RUT, upp med feminism och alla killar, tjejer stå på er mot samhället. Stärk era roller och nej jag tänker inte avsluta som en moderat "alla kan komma precis så långt de vill bara de jobbar hårt". Vi som vill kunna leva bra utan att arbeta till vi dör då, som inte tycker att pegar är så himla viktigt, har andra utgångspunkter än att födas in i ett rikt familjeföretag. Jag vet, jag ser er, be om hjälp, ge hjälp, ta emot hjälp också kan vi alla sammarbeta för ett bättre liv, tillsammans. Det tycker jag låter som en fy fan så bra idé!
 
Ha det bra /Bella

Ny musik

Grym musik som "jag" (hittade de genom en annan), upptäckte idag!
 
THEESatisfaction – Enchantruss

Krönika

Återigen sätter hon ord på det jag och också ni tror jag känner. Vackert och träffande!
 
Olivia Bergdahl, krönika

Livet

 
Den här dikten är faktiskt riktigt, riktigt fin! Vi skrev den alla tillsammans på skrivarlägret jag var på i somras, vi fick skriva varsin liten del, bara någon mening eller så "om" först barndom, sen tonåring/ungdom, medelålders och så pensionär/äldre. Sedan sammanställde Per Nilsson (ledaren) dessa och resultatet blev som ovan.
 
 

Krokimålning

Det här är en gammal målning som jag kom fram till att jag inte lagt här. Jag gjorde den efter en annan tidigare krokikurs och använde då teckningen som förlaga.

Fina kvällar och tidiga pepparkakor

 
 
 
 
 
 
 
 

Bara strunt

Här är människor som passerar mig, vissa ansikten är bekanta, andra inte. Jag undrar ibland vad de tänker på, vilka liv de egentligen har? Igår fanns ett ögonblick, ett ögonblick av tystnad i klassrummet när alla läser. Då ska ju alla var inne i en historia och jag undrar. Är de uppslukade, har de varit där länge och kanske för någon är just den historien de läser då något som förändrar hela deras tankegång kring något. Vet ni? När jag läser en bok och upplever ett så otroligt igenkännade, eller när det känns som att jag är där, som att jag är en del av karaktärerna och deras liv. När jag kan känna kylan och blåsten i mitt tillstängda rum och höra karaktärernas perfekta repliker som ett eko i huvudet då påminns jag om att det är så mycket som kommer hända i mitt liv, att jag bara är sexton år och även om jag skulle bli en ensam surtant med tjugo katter så har det ändå på något sätt varit innehållrikt. Också påminns jag om att det är så jag vill skriva, lika levande och klart som Jonas Gardell i sin "Torka aldrig tårar utan handskar", som John Ajvide Lindqvist i "Lilla stjärna" jag vill få de mest bisarra sakerna att verka fullständigt logiska som i Haruki Murakamis bok "Kafka på stranden", när den gamla mannen pratar med katter som den mest naturliga saken i världen och jag tror på detb helt.

En segerdag

Vaknade imorse, gick upp, kokade te och satte mig nervöst framför datorn vid frukikostbordet. In på DN, klicka förbi alla annonser och där är det, Obama vann valet, vilken sjuk lättnad! Men jag firar ändå mest att Romney INTE vann. Vet ni vad han sagt om sin miljöpolitik "Jag lägger det i guds händer".
Medan Obama istället i sitt vinnartal säger att "It doesn't matter if you're black or white, if you're straight or gay, if you're male or female, if you're chinese, african or american..." Att Barack Obama, en AMERIKANSK PRESIDENT skriker ut detta till folket är stort. Han har varit väldigt tydlig i var han står gällande HBTQ-frågor, något många tidigare presidenter inte ens velat ta med tång i.
 
Så ja, även om jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan USA kommer längre än såhär, måste vi börja någonstans och att Obama väljs till president i ytterligare fyra år är en bra start!

Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0