Sena ord en kväll nära sommaren

Meningslösa ord


Kaffe, tee, kakao och tobak, alla dofterna fanns där. På morgonen hade de bestämt sig för att ta bussen in till stan och fika. Fika, ett svenskt uttryck säger många. En del av vår kultur som vi ska vara stolta över. Fina stunder med fika på stranden, många har säkert sådana minnen. Men det är ett ord och som alla ord rymmer de mer känslor, reaktioner och bakgrund än vad vi människor vid första anblicken kan se och förstå. Emmi hade inte några förväntningar på att få gå ifrån det överbefolkade Espresso house och ta med sig ett fint minne att föra vidare till sina eventuellt framtida barn. Hon tittade ut över de små ovala träborden med caffelatte, espresso, tee eller varm choklad i små och stora pappersmuggar. Vid borden satt människor. Pappor och mammor med barnvagnar, vänner skrattandes, som gått dit för att, för ett tag få glömma hur deras liv egentligen höll på att rasa samman. Par med vitt hår och rynkor, hållandes varandra i handen och som ser på varandra med en blick, som säger att, ”ja, vi lyckades.” Några som sticker ut, några som vågat bryta mot de normer, som ingen ser förens dem bryts. Två killar hårt sminkade med varsin handväska.
Emmi kunde inte se hur alla dessa människor gått dit endast för en fin stund, utan syfte. Det finns oftast ett syfte för oss människor, något vi vill ha eller säga. Vi tänker och funderar ut, hur vi ska vinna så mycket som möjligt. Allt är ett spel. Hon såg människor som satt vid borden av anledningar som, återföreningar, en muta för att få det dem vill ha eller som i hennes fall, en uppgörelse.

Emmi riktade nu blicken på sitt eget ovala bord och människan som satt på stolen bakom det. Lisa höjde handen till sitt bruna hår som alltid luktade schampo och strök undan en flyende hårslinga bakom örat.

“Jahap, kaffet var gott i alla fall.” Emmi tittade på Lisa och önskade att hon skulle få se hennes vanliga leende, hennes leende som alltid hade fått Emmi att vilja göra vadsomhelst, för henne.
Lisas mun förblev i samma neutrala,uttryckslösa position.

“Emmi, jag vet inte vad som händer längre. Vad ska vi göra. Vet du vad jag har tänkt på, att varför måste vi tänka så jävla mycket hela tiden. Alla människor och speciellt vi, du och jag. Fungerade det någonsin, det måste det gjort, vår vänskap måste ju fungerat någon gång, på något sätt. Men sen börjar vi tänka, stanna till och tänka efter.”

Emmi visste precis vad hon menade, hon hade upplevt det tidigare. Hur allting är bra och sedan måste vi tvunget stanna tiden, bryta mot en naturlig kraft som bara ska röra sig, som sker och flyter. Men nu hinner vi tänka och tänker man, måste allting vara så dåligt hela jävla tiden. För henne iallafall, skulle hon uppsöka en psykolog, halvligga i en svart skinnsoffa. Då skulle hon få höra att hon inte tillåter sig själv att vara lycklig och må bra. Att allt berodde på att  hon i en röd klänning stått nedanför ett tak och sett den som stoppat om henne, som läst sagor för henne, ägaren till håret hon alltid hade virat in sina barnfingrar i, som hade pekat på vart och ett av dessa fingrar och metodiskt sagt som tusen gånger innan “Tummetott, slickepott, långeman, gullebrand och lille vickevire.”
Hur allt berodde på att hon sett henne lämna taket, sedan lämnat allt i en bil hon då visste tog hand om sjuka människor, sedan hade hon sett henne lämna i en svart lång annan bil. Hon hade sett alla andra lämna, när de stod på en gård, dit hon brukat åka med personen som nu låg i en kista för att hälsa på mormor. Precis som mamma då ofta gråtit, grät nu också alla de människor som skulle lämna. Slutligen hade hon känt hur den viktigaste personen i hennes liv lämnade, lämnade graven, kyrkogården, kvarteret, landet, jorden, universum och henne.
Hon ville inte uppleva samma sak med Lisa.

“Jag vet Lisa, men varför kan vi inte bara glömma då. Glömma att vi svikit varandra, skrikit på varandra, för att ingen av oss mått bra av anledningar som inte ens har med vår relation att göra.”

Lisa log, Emmi lät alltid så vuxen när hon pratade. När hon först träffat henne i ettan på gymnasiet på linjen estet, hon gick inriktning musik och Emmi gick bild och form, hade hon först tyckt att Emmi var för pretantiös. Nästan som om hon gjorde sig till för att låta så smart som möjligt, men när hon lärt känna henne hade hon märkt att det inte var så. Att Emmi var så äkta och sig själv man kunde vara, mer äkta än vad Lisa själv någonsin vågat vara.

Emmi såg en man som satt längst in vid ett bord i hörnet med en vit dator med ett halvätet äpple på bild på framsidan, han hade en mac, som alla andra i den här världen nu. Mannen satt med en pappersmugg vilken det rykte ifrån framför sig, vid sidan av datorn låg en mobil av samma märke, apple, Iphone. Men trots den mordeniserade bilden av en person med en anteckningsbok på ett café, vilken skulle kännas ännu mer lockande för Emmi. Fick hon en romantisk bild av denna man där han satt med sin dator och skrev en roman, som senare skulle ligga på alla topplistor i Sverige för att tillslut också sprida sig internationellt. Han skulle i alla intervjuer berätta att han suttit på espresso house vid Frölunda Torg i Göteborg, tittat på folk som kom och gick, hämtat inspiration ifrån de och på så vis skrivit hela boken. Men troligtvis kollade mannen bara facebook.


“Vad har vi hamnat egentligen, kommer du ihåg att vi skrattade åt de tjejerna i vår klass som “bråkade” att vi sa att de trodde de var så mogna, att deras bråk bevisade att de förstod sig på relationer och att deras “konflikter” var så allvarliga. Nu är vi där själva, vi säger att vår relation fungerar inte längre. Jag älskar dig fortfarande chalala. Det är bara så jävla töntigt. Vi behöver inte använda sådana termer, varför inte bara köra på?”
Lisa tittade upp och log emot Emmi, bakom de satt ett gäng tjejer i fjortonsårsåldern. Alla såg identiska ut, svarta skinnjackor från Gina och långt blont plattat hår.

“Men asså du ska alltid vara så jävla vuxen, försöka vara så mogen  ni förstår inte mina känslor. Jag är typ deprimerad, jag kan gå ut och ställa mig framför en bil direkt. Är det, det ni vill eller, jag kan göra det, jag lovar... Den ena av tonårstjejerna slog ut med armen dramatiskt och som följd av tjejens ord började de andra smickra för henne och tala om hur underbar hon är, som om de verkligen tog hennes hot på allvar.

Emmi och Lisa tittade på varandra och brast i skratt. Mammorna och papporna tittade på de, fjortisarna vid bordet bakom och killarna som höll varandra i handen tittade, nu påväg ut genom dörren för att lämna espresso house till återgå att vara fyllt av människor som inte än eller aldrig kommer våga bryta mot några somhelst normer.


Regnet smattrade på de stora glasrutorna som omgav väggarna till cafeét, i regnet stod en buss, på bussen satt människor. Undra var de är påväg och vad deras syfte är. Inne i värmen, bland kaffe, te, kakao och tobaksdofterna satt två människor, två människor som för ett tag föll för idealet av hur man ska vara och bete sig, de har nu hittat tillbaka till sig själva och har ingen aning om var livet ska ta dem, till vilka platser och vilka syften, vilka uppgörelser de ska tvingas möta, vilka normer de ska komma att följa och vilka de kommer bryta.

Emmi och Lisa dricker upp sitt kafé och går i tystnad ut i regnet. Lisa tittar på Emmi och hon bryr sig inte om att det är klyschigt eller töntigt och överdrivet. Emmi tänker att hon verkligen skulle kunna göra vadsomhelst för den tjejen, för de två tillsammans. De går ut i regnet där människor möts, drömmar går i uppfyllelse eller i kras, där det luktar rök och avgaser blandat med billig parfym. Där stilletklackar ekar mot den nyasfalterade gatan. Där nu två personer går hand i hand, som tidigare satt på ett café för en uppgörelse som nu mynnat ut i en återförening.
Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0