En liten idé

Jag och min syster hade en verkligen underbar dag på stranden nyss. Första doppet och solen sken. Jag pratade med henne på ett sätt som är unikt för mig och mina syskon. Hur vi förstår och känner varandra så extremt väl. Vi satt på varsin handduk på klipporna på Båle, på en strand där vi har många minnen. Vi började så småningom prata om skrivande. Elvira ska söka in till journalist på högskolan i Sundsvall till hösten och älskar liksom mig att skriva och är helt sjukt duktig på det. Vi började "bolla" lite  bokidéer med varandra och sa, mest för skoj att: okej, du kommer på en helt spontan idé till mig så kommer jag på en till dig. Så vi gjorde det, vi fick varsin väldigt ofärdig och basic idé till en bok. Men likväl en idé, en idé som kanske går att spinna vidare på. Jag vet inte än, men idag hände det. Jag skrev "Kapitel 1" högst upp på ett papper och började skriva. Det kändes så speciellt och skönt. Jag tänkte att skulle detta bli en bok, så har jag så många sidor att få ner det jag vill ha sagt på, jag behöver inte kraffsa ihop allt på en två sidor lång novell. Jag har ingen aning ifall denna bok kommer att bli verklighet, men oavsett så är det som alltid så väldigt kul att skriva!


Målat!


Ett ovanligt sentimentalt inlägg

Underbar morgon! Jag lagade pannkakor till frukost, mums ;) Nu diskar jag och lyssnar på hög musik och sjunger med lika högt, sånt man bara kan göra när man är ensam hemma. Om en timme tar jag bussen härifrån och ska åka till Liseberg med min klass. Eftersom vi har varit lite långsamma med att faktiskt bestämma något vi skulle göra för våra pengar vi samlat ihop, det tror jag att alla kan hålla med om, så blev det tillslut en heldag på Liseberg. Känns som en perfekt avslutning på vår fina klass, som jag fast estet känns overkligt kul, ändå kommer att sakna lite. När jag bytte skola i sexan bev allt så mycket bättre och de har jag de människor i klassen att tacka för. Men det känns som om också den här bloggen förändrade och stärkte mig, så jag hoppas att ni förstår hur tacksam jag är för er både min klass och ni som faktiskt går in och läser här. Annars vet ni det nu och jag vill som vanligt säga:

Ha det bra /Bella

En söndagsteckning

Har haft en riktigt skön söndag i solen ritandes en bild ifrån min familjs fantastiska äventyr för två sommrar sedan, på en flotte gled vi ner för Klarälven och den resan var både helt underbar och kämpig. B.la så byggde vi vår egen flotte av enorma timmerstockar, det tog åtta timmars hårt arbete att få den klar. Men nu efteråt minns jag resan som något alldeles unikt och fantastiskt.







Lycka...

När man kommer hem från skolan, det är fredag och pappa och lillebror som är hemma sjuk ätit sushi till lunch och sparat lite till mig. När man kan ta detta och gå ut och sätta sig i endast shorts och linne i solen där termometern visar 20 grader, i vetskapen om att helgen är lång och att man på måndag åker till Liseberg med klassen. När de enda problem för mig just nu är att jag vill rita, men inte vet vad...



Sushi gör mig lycklig! ;)

Ny bild och bal

Som ni ser har jag äntligen lyckats lägga in en bild i menyraden där jag ville ha den. Jag insåg att det inte ens var särskilt svårt, med lite fundering och googlande. ;)



Förra veckan var jag på niornas avslutnings"bal", det var vi och en annan skola. Vi hade väldigt kul och alla var väldigt fina :)



Det är en snäll Hanna som har tagit och redigerat bilden på mig. Tack! :D





Hungerspelen

Jag har läst den omtalade boken ”hungerspelen” och börjat på den andra i trilogin, ”fatta eld.” Dessa har det senaste året, sen filmen hungerspelen släpptes, jämförts ett antal gånger med Stephanie Meyers böcker ”the twilight saga.” På baksidan högst upp står ett citat ifrån Stephanie ”Hungerspelen är fantastisk.” Jag ser det endast som okunskap ifrån vuxenvärlden att jämföra dessa två helt skilda författare och bokserier. Hungerspelen är i grunden en mycket politisk framtidsskildring där ett kärleks triangeldrama ligger som en parallellhandling . Det är väl just det triangeldramat plus det faktum att Suzanne Collins (hungerspelens författare) använder sig av ett väldigt simpelt språk. Som människor har uppfattat och jämfört med Twilight.

Jag har väl egentligen ingen direkt rätt att klanka ner på Twilight eftersom jag själv har haft en period då jag läste och avgudade dessa böcker, men jag läste om den första boken på engelska för ett tag sen och trots att engelska inte är mitt modersmål och att jag inte är överdrivet duktig på det så kunde jag uppfatta att boken verkligen inte var bra skriven. Inte bara att Stephanie Meyer som de i skolan skulle sagt ”använder sig av ett vardagligt språk.” Utan en del var dåligt skrivet! Eftersom jag inte längre tycker att handlingen är speciellt intressant och att språket är haltande och intetsägande slutade jag läsa när jag kommit halvvägs.

 

Det är här hungerspelen kommer in, den har till skillnad ifrån Twilight tagit upp och fångat en intressant historia. En framtidsskildring utan monster, vampyrer eller rymdvarelser. Nej, en skildring av framtiden där regimen genom manipulation och fruktansvärda ”hungerspel”, vilka skulle kunna liknas vid gladiatorspelen i antikens Rom, har tagit kontroll över befolkningen. Vilka de delat in i olika distrikt, där vi tydligt kan se klasskillnader, så som våra I- och U länder idag. Alltså kan också ”hungerspelen” ses som svidande kritik emot det samhälle vi har redan idag.

Det känns som om ”hungerspelen” i främsta hand är riktad till en ganska ung målgrupp, även om jag och flera andra kan tycka om den även som äldre.

 

Jag är trött på de många vuxnas patetiska kategorisering av ”ungdomar” och vad de tycker om, jämförandet mellan Twilight och hungerspelen tycker jag var ännu ett sådant. Eftersom detta var en bok som faktiskt många yngre som inte vanligtvis läser uppskattade måste den naturligtvis jämföras med Twilight. Jag tycker att hungerspelen var ett bra initiativ ifrån Suzanne Collins, att införa en bra bok för en ung målgrupp. Så att tolvåringarna idag faktiskt inte bara fastnar för Twilight utan får i sig något av en aning högre kvalité, där det finns en politisk vinkling  som de kan behöva se.


Sena ord en kväll nära sommaren

Meningslösa ord


Kaffe, tee, kakao och tobak, alla dofterna fanns där. På morgonen hade de bestämt sig för att ta bussen in till stan och fika. Fika, ett svenskt uttryck säger många. En del av vår kultur som vi ska vara stolta över. Fina stunder med fika på stranden, många har säkert sådana minnen. Men det är ett ord och som alla ord rymmer de mer känslor, reaktioner och bakgrund än vad vi människor vid första anblicken kan se och förstå. Emmi hade inte några förväntningar på att få gå ifrån det överbefolkade Espresso house och ta med sig ett fint minne att föra vidare till sina eventuellt framtida barn. Hon tittade ut över de små ovala träborden med caffelatte, espresso, tee eller varm choklad i små och stora pappersmuggar. Vid borden satt människor. Pappor och mammor med barnvagnar, vänner skrattandes, som gått dit för att, för ett tag få glömma hur deras liv egentligen höll på att rasa samman. Par med vitt hår och rynkor, hållandes varandra i handen och som ser på varandra med en blick, som säger att, ”ja, vi lyckades.” Några som sticker ut, några som vågat bryta mot de normer, som ingen ser förens dem bryts. Två killar hårt sminkade med varsin handväska.
Emmi kunde inte se hur alla dessa människor gått dit endast för en fin stund, utan syfte. Det finns oftast ett syfte för oss människor, något vi vill ha eller säga. Vi tänker och funderar ut, hur vi ska vinna så mycket som möjligt. Allt är ett spel. Hon såg människor som satt vid borden av anledningar som, återföreningar, en muta för att få det dem vill ha eller som i hennes fall, en uppgörelse.

Emmi riktade nu blicken på sitt eget ovala bord och människan som satt på stolen bakom det. Lisa höjde handen till sitt bruna hår som alltid luktade schampo och strök undan en flyende hårslinga bakom örat.

“Jahap, kaffet var gott i alla fall.” Emmi tittade på Lisa och önskade att hon skulle få se hennes vanliga leende, hennes leende som alltid hade fått Emmi att vilja göra vadsomhelst, för henne.
Lisas mun förblev i samma neutrala,uttryckslösa position.

“Emmi, jag vet inte vad som händer längre. Vad ska vi göra. Vet du vad jag har tänkt på, att varför måste vi tänka så jävla mycket hela tiden. Alla människor och speciellt vi, du och jag. Fungerade det någonsin, det måste det gjort, vår vänskap måste ju fungerat någon gång, på något sätt. Men sen börjar vi tänka, stanna till och tänka efter.”

Emmi visste precis vad hon menade, hon hade upplevt det tidigare. Hur allting är bra och sedan måste vi tvunget stanna tiden, bryta mot en naturlig kraft som bara ska röra sig, som sker och flyter. Men nu hinner vi tänka och tänker man, måste allting vara så dåligt hela jävla tiden. För henne iallafall, skulle hon uppsöka en psykolog, halvligga i en svart skinnsoffa. Då skulle hon få höra att hon inte tillåter sig själv att vara lycklig och må bra. Att allt berodde på att  hon i en röd klänning stått nedanför ett tak och sett den som stoppat om henne, som läst sagor för henne, ägaren till håret hon alltid hade virat in sina barnfingrar i, som hade pekat på vart och ett av dessa fingrar och metodiskt sagt som tusen gånger innan “Tummetott, slickepott, långeman, gullebrand och lille vickevire.”
Hur allt berodde på att hon sett henne lämna taket, sedan lämnat allt i en bil hon då visste tog hand om sjuka människor, sedan hade hon sett henne lämna i en svart lång annan bil. Hon hade sett alla andra lämna, när de stod på en gård, dit hon brukat åka med personen som nu låg i en kista för att hälsa på mormor. Precis som mamma då ofta gråtit, grät nu också alla de människor som skulle lämna. Slutligen hade hon känt hur den viktigaste personen i hennes liv lämnade, lämnade graven, kyrkogården, kvarteret, landet, jorden, universum och henne.
Hon ville inte uppleva samma sak med Lisa.

“Jag vet Lisa, men varför kan vi inte bara glömma då. Glömma att vi svikit varandra, skrikit på varandra, för att ingen av oss mått bra av anledningar som inte ens har med vår relation att göra.”

Lisa log, Emmi lät alltid så vuxen när hon pratade. När hon först träffat henne i ettan på gymnasiet på linjen estet, hon gick inriktning musik och Emmi gick bild och form, hade hon först tyckt att Emmi var för pretantiös. Nästan som om hon gjorde sig till för att låta så smart som möjligt, men när hon lärt känna henne hade hon märkt att det inte var så. Att Emmi var så äkta och sig själv man kunde vara, mer äkta än vad Lisa själv någonsin vågat vara.

Emmi såg en man som satt längst in vid ett bord i hörnet med en vit dator med ett halvätet äpple på bild på framsidan, han hade en mac, som alla andra i den här världen nu. Mannen satt med en pappersmugg vilken det rykte ifrån framför sig, vid sidan av datorn låg en mobil av samma märke, apple, Iphone. Men trots den mordeniserade bilden av en person med en anteckningsbok på ett café, vilken skulle kännas ännu mer lockande för Emmi. Fick hon en romantisk bild av denna man där han satt med sin dator och skrev en roman, som senare skulle ligga på alla topplistor i Sverige för att tillslut också sprida sig internationellt. Han skulle i alla intervjuer berätta att han suttit på espresso house vid Frölunda Torg i Göteborg, tittat på folk som kom och gick, hämtat inspiration ifrån de och på så vis skrivit hela boken. Men troligtvis kollade mannen bara facebook.


“Vad har vi hamnat egentligen, kommer du ihåg att vi skrattade åt de tjejerna i vår klass som “bråkade” att vi sa att de trodde de var så mogna, att deras bråk bevisade att de förstod sig på relationer och att deras “konflikter” var så allvarliga. Nu är vi där själva, vi säger att vår relation fungerar inte längre. Jag älskar dig fortfarande chalala. Det är bara så jävla töntigt. Vi behöver inte använda sådana termer, varför inte bara köra på?”
Lisa tittade upp och log emot Emmi, bakom de satt ett gäng tjejer i fjortonsårsåldern. Alla såg identiska ut, svarta skinnjackor från Gina och långt blont plattat hår.

“Men asså du ska alltid vara så jävla vuxen, försöka vara så mogen  ni förstår inte mina känslor. Jag är typ deprimerad, jag kan gå ut och ställa mig framför en bil direkt. Är det, det ni vill eller, jag kan göra det, jag lovar... Den ena av tonårstjejerna slog ut med armen dramatiskt och som följd av tjejens ord började de andra smickra för henne och tala om hur underbar hon är, som om de verkligen tog hennes hot på allvar.

Emmi och Lisa tittade på varandra och brast i skratt. Mammorna och papporna tittade på de, fjortisarna vid bordet bakom och killarna som höll varandra i handen tittade, nu påväg ut genom dörren för att lämna espresso house till återgå att vara fyllt av människor som inte än eller aldrig kommer våga bryta mot några somhelst normer.


Regnet smattrade på de stora glasrutorna som omgav väggarna till cafeét, i regnet stod en buss, på bussen satt människor. Undra var de är påväg och vad deras syfte är. Inne i värmen, bland kaffe, te, kakao och tobaksdofterna satt två människor, två människor som för ett tag föll för idealet av hur man ska vara och bete sig, de har nu hittat tillbaka till sig själva och har ingen aning om var livet ska ta dem, till vilka platser och vilka syften, vilka uppgörelser de ska tvingas möta, vilka normer de ska komma att följa och vilka de kommer bryta.

Emmi och Lisa dricker upp sitt kafé och går i tystnad ut i regnet. Lisa tittar på Emmi och hon bryr sig inte om att det är klyschigt eller töntigt och överdrivet. Emmi tänker att hon verkligen skulle kunna göra vadsomhelst för den tjejen, för de två tillsammans. De går ut i regnet där människor möts, drömmar går i uppfyllelse eller i kras, där det luktar rök och avgaser blandat med billig parfym. Där stilletklackar ekar mot den nyasfalterade gatan. Där nu två personer går hand i hand, som tidigare satt på ett café för en uppgörelse som nu mynnat ut i en återförening.

Konsttävling

Den här halvt galna teckningen ska jag skicka in till en konsttävling för ungdomar i Varberg, den går ut på att en idé ska väljas ut och målas/monteras på en speciell vägg i Varberg. Jag kom på att den här tävlingen fanns idag och det ska in imorgon. Så jag hade inte direkt planerat något och jag tror väl att det är många andra som skickar in betydligt mer genomtänkta och välarbetade grejer. Men det är ändå kul att skicka in något och med tanke på att vinsten är 10.000 får man ju ge det en chans ;)




Konstrunda

Har ägnat dagen åt att åka runt på konstrundan som pågår just nu i Halland. Har varit hemma hos konstnärer i deras ateljeér, träffat karimsmatiska människor och ett eller annat orginal ;) Vi var bl.a hos en kille och kom in i hans enorma hus, med lika enorma skulpturer. Köket var fyllt av statyer, vardagsrummet och matsalen. Ja, överallt och hela huset var lagt i en mörk, gothisk stämning. Samtidigt som vissa rum var upplysta och överallt var det stengolv och stora mattor. Häftigt att se detta speciella hus med tre våningar, man inte på riktigt trodde fanns. Hans målningar var helt okej, Men det bästa jag sett idag var de jag har på bild nedan. Vi körde också in vid en glasblåsare och glashytta på vägen hem, där var ett par som firade bröllopsdag med att de skulle få pröva på att blåsa glas och skulle sedan ta hem grejerna de gjorde som minne, väldigt sött! Hela dagen har fått mig att vilja måla eller teckna, så imorgon blir det nog något :)






Funderingar vid ett tågfönster

Tid går, en sekund, ett andetag. En minut, en kyss. En timme, tillräckligt med tid för att upptäcka en vän. Tid är något som alltid har fascinerat och förbryllalt mig. Vad använder vi den till egentligen, gör vi rätt med den vi har och den mest extensiella frågan, vad är tid? Jag vet inte precis hur jag ska formulera orden, de försvinner bort tillsammans med träden utanför mitt tågfönster. Egentligen, vad är tid? Är det ännu ett begrepp vi människor har kommit på för att kunna fungera i vårt spel. I livets spel, där vi uppfinner klockan och sen måste vi skapa ännu mera krav och förväntnigar på vad vi ska göra med den tiden vi har. Jag borde nog inte ställa mig själv den frågan, är inte det att fortsätta spela med. Att veta precis vem man är och vad man vill, det är saker jag förknippar med funderingar om tiden verkligen räcker till? Eller att man ska ta vara på den man har. Visst ska man det, men vi måste också ibland stanna upp och fundera över det vi har, istället för att bara blicka framåt och önska att vi var där vi inte är. Jag ser människor i mitt tåg, undrar vart de är påväg, framåt eller bakåt. Eller vill de uppleva en stund var de kan stanna tiden och leva som de är just då, utan krav, utan tanke. Kanske ska vi inte tänka på tid så mycket som om att den hela tiden går framåt, utan snarare som en behållare som fylls utav vackra saker, minnen och erfarenheter. Kanske existerar tiden allra mest när något betydelsefullt händer, när något förändras. För är det ändå inte den tid som räknas, den vi minns och då kanske vi inte behöver fundera så mycket på den tiden som vi ofta utrycker "spills" Jag tror inte jag kommer längre än såhär, jag snurrar snarare runt. Vet inte ens exakt var jag var påväg, det är bara vackra, förbryllande tankar på ett tåg.


Färdigt självporträtt :)


En fin födelsedag och ett brev

Idag är det min födelsedag! :D Jag har nyss kommit hem från skolan, men tycker redan att detta har varit en riktigt fin dag. Imorse fick jag den här underbart fina boken av pappa och Camilla, känns som att den nog kan vara väldigt bra. Men jag känner mig också stolt över att bara äga en så vacker bok! Jag fick också teckningsgrejer som ni ser och det snygga armbandet fick jag av Elvira (en av mina systrar) plus en tröja som jag redan älskar. Nu när jag kom hem väntade ett kuvert med mitt namn på. Jag får verkligen aldrig brev, förutom från tandläkaren ;)  Jag hade redan fått kort av den släkt jag tänkte jag skulle få av...hm, vad kunde det vara. Jag öppnade brevet med förväntan och läste de första raderna  "Kommer ihåg för ett tag sedan när du sa att du aldrig får brev och attdu tycker det är så mysigt med brev. Det sas då att jag skulle skicka lite brev till dig, men det har aldrig blivit av med nu tänkte jag i alla fall köra lite "old style" och skriva lite brev till dig då och då. "

Åh min underbara syster, som har flyttat till Kalmar. Hon har så rätt, jag älskar verkligen hela ideén med brev, det är något alldeles särskilt med det, hela konceptet. Känns så personligt, att någon verkligen har lagt ner tid och omsorg på en och språket när man skriver i ett brev tycker jag blir på ett annat sätt och så vackert. Jag kommer att skicka brev tillbacka till Felicia! Vi får väl se hur länge det håller. :)

Jag hade redan fått min största present av pappa och av mamma också, då jag fick en cykel i förskott! :D Av pappa fick jag i julas reda på att jag och mina systrar skulle få åka till Stockholm, bo på världens mysigaste vandrarhem och se på musikalen Jesus christ superstar, med Ola Salo i huvudrollen. :)  Så detta blev en kombinerad julklapp och födelsedagspresent, så imorgon bär det av till Stockholm!!! :D




Berättarläger i Ljunby

Jag ligger i soffan och försöker komma på något speciellt jag kan berätta för er. Något magiskt och intressant. Jag kan berätta för er om förra sommaren. Förra juni, då reste jag och en kompis med tåg ut i Ljungbys skogar. Syftet med resan var ett berättarläger. Alla ni som läst min blogg vet att jag älskar alla sorters historier, att läsa och att skriva. Nu fick jag chansen att åka och träffa några av de allra bästa berättare, prova på en annan form av berättande, nämligen muntligt. Men den chansen jag verkligen ville ta vara på var att träffa människor som var mer lika mig själv. Unika och sköna människor. Det fick jag också! I två nätter sov jag i ett stort ljust rum fyllt med luftmaddrasser och liggunderlag. Så mycket människor i ett och samma rum så att det inte gick att inte ha roligt. I två dagarfick jag lära mig alldeles nya speciella saker om historier och berättande, jag hörde fantastiska berättelser av människor som kom från helt andra världar än mig själv, jag skrattade mer än jag gjort på länge och jag fick en chans att träna Engelska då en av berättarna son besökte oss kom från Irlandoch en annan från Alaska! I en dag fick jag leva som en helt annan människa på ett berättarläger, där de mest konstiga saker hände och ett mysterium skull lösas plus att detta lajv, som var det jag fick vara med i innehöll en tävling i historien om att berätta den bästa saga. Alla var engagerade i detta och jag kände mig själv nöjd med min "insats" och blev förvånad över hur mycket jag vågade göra i det. Idag har jag anmält mig till denna sommarens berättarläger och jag vill säga till er som skulle ha möjligheten och lusten att åka på detta i år: Gör det!       Här kommer en länk till info om berättarlägeret: http://berattarlager.wordpress.com/                        Ha det bra /Bella

Självporträtt med promarkers (in progress)

Kan nog bli rätt bra, men ångrar mig väldigt mycket att jag la in svart i håret.

Ha det bra /Bella





Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0