Barns lekar

Hej, kanske har ni undrat var Bella tagit vägen nu några dar utan bloggande. Eller också inte, men jag tänkte i alla fall visa avad jag ägnat dagarna åt.
Jag skrev ju här att jag hade påbörjat något som kanske skulle kunna växa till en bok under sommaren. Den är klar!

Haha nej, jag bara skoja. Då hade jag varit produktiv. Men jag har skrivit en novell istället. Det är så mycket enklare än hela romaner ;) Jag har också skickat in den här novellen till Hallandsnyheters novelltävling, där enda kravet var att novellen skulle utspela sig i sommarhalland. Så nu har jag skrvit konstant i tre dagar och jag blev klar! Jag vill tro att den här novellen är i lite samma anda som mästerförfattaren, min favorit John Ajvide Lindqvist. Men ni får se själva och kommentera gärna vad ni tycker.

Enjoy!

Barns lekar

 

När sanden precis hade svalnat efter en hel dag i solen, när vågorna nådde lite längre upp på stranden än tidigare under den vindstilla dagen, när solen var på väg ner för horisonten och allt kändes som om man var fångad i en underbar klyscha. Då samlades ungdomar från Hallands alla hörn. Ungdomar frusna i tiden av det sommarlov som kändes som för evigt. Barfota fötter med målade tånaglar i vattnet, händer hårt kramande om varandra. Vid en lägereld uppe där sanden möter gräs sitter ett gäng tonåringar. Tonåringar som många gånger gjort upp liknande eldar, som gått i skogen och känt sig mer hemma där än någon annanstans. De som brukade hajka tillsammans, de som hade hittat sig själva och varandra som scouter. Enda skillnaden från den här kvällen mot någon annan när de träffades och tältade tillsammans, slog upp läger som så många gånger förr, var att det nu inte fanns någon vuxen i närheten, en vuxen som bara genom att finnas där skapar en annan sorts trygghet. Det spelar ingen roll att dessa tonåringar, varken de nere på stranden eller vid elden, inte brukade vara de som vandaliserar och mobbar. För att få ut den ilskan de bär inom sig för världen som de inte har någonstans att rikta. Till slut svämmar en sådan bägare över och den som står i vägen får ta smällen, den som kanske inte är som precis alla andra. Den som förövaren kan känna igen en liten del av sig själv i, de som sticker ut tillsammans. Men även en människa som inte bär på ett ständigt hat kan ibland svämma över. Svämma över av nyfikenhet för det okända och viljan att tänja på gränser. För trots allt är det bara barns lekar.

 

Längst ner vid stranden, där havet möter sand, sitter ett annat gäng tonåringar. Turister från närbelägna städer som kommit för att uppleva lite Varbergskultur, vindsurfa och sitta vid fästningen och dricka cider i colaburkar. Allt för att inte bli upptäckta. Nedanför den färgade himlen, färgad i solens färger och avgaser i himlen som inte låter fullt lika romantiskt, slår sig de båda gängen samman. Vid lägerelden sitter nu ett större gäng, ett gäng av tonåringar som är lättade över att vara frigjorda från alla de krav grundskolan ställt på dem i tio års tid. Men skrämda över de nya annorlunda krav som väntar i livet, på gymnasiet. I skenet från elden tar någon upp en gitarr, alla sjunger med i låtarna de kan. Sjunger med på ett sätt som ingen av dem skulle gjort på en musiklektion i skolan.

 

På ena sidan av elden, den högra, sitter två flickor i samma filt. De sitter där och känner sig allmänt jordnära och bohemiska i ljudet av Den svenska björnstammens låt ”vart jag mig i världen vänder” som ekar ut i kvällen. En pojke, en pojke som är smart och kvick på precis rätt sätt, det som grundskolan nämner ut till rätt, slår monotont på strängarna och hans röst som nyss blivit lite mörkare, lite förändrad är plötsligt den enda som hörs, för alla har tystnat för att lyssna.

Men till slut dör även den sången ut och alla lyssnar en stund, lyssnar till frånvaron av ljud. Men sedan finns något annat att lyssna till, någon. En liten flicka sitter vid en stor flicka, de håller varandra i handen och tänker samma sak. Snälla låt detta ögonblick vara för evigt, tvinga oss inte att gå tillbaka hem. Till det hem som inte är något, till det hem som är indränkt i lukten av rengöringsmedel. Till det hem där alla går klädda som till fest på vardag, där man har ett finrum och ett lekrum, där alla försöker hålla uppe fasaden av lycka. Försöker för mycket och föräldrarna fastnar i stereotyper om vad ett lyckligt barn är och hur man når till det. Lillasystern som heter Mia vet att om hon inte säger något nu, gör något, då kommer troligtvis Elvira ta på sin roll som storasyster och tvinga henne hem, fastän ingen av dem vill.

”Kan vi inte leka sanning eller konka?”

Personerna vid brasan skrattade till lite, alla visste de att de var fullt för gamla för att egentligen göra sanning eller konka. Elvira tittade ner i marken och fördömde sin lillasyster. Men tanken kom samtidigt till de elva människorna vid elden, i Apelviken, i Varberg. Att kanske kunde något sådant vara skönt. Ett enkelt förslag från en tolvårig flicka och kanske kunde det ta bort känslan av att nu behöva vara så vuxen. Kanske kunde de för en stund bara få leva där och tänka att de aldrig skulle behöva vara någon annanstans.

”Okej, varför inte.” En kille från det ursprungliga gänget av scouter tittade sig omkring och letade efter något sorts samtycke ifrån de andra. Flera nickade instämmande.

 

”Jaja, då kör vi då.” En tjej som hade berättat att hon var ifrån Falkenberg och åkt hit för att träffa folk som hon kände drog sin hand genom det uppenbart blonderade håret och i de orden lät det som om hela idén varit hennes från början. Hon hade innan alla slagit sig samman varit med en annan tjej. De två var vana vid att alltid stå i centrum, att på rätt sätt på ytan vara precis som alla andra. Men i det här gänget stack de ut.

 

”Du, sanning eller konka?” En dittills helt okänd röst kom ifrån en kille. Den som varit källan till den lilla osäkerhet som funnits runt elden, ibland hade blickar riktats mot pojken men han hade behållit sin mask på. Ingen hade någon aning om varför han var där eller om han kommit med någon. Nu pekade han på en annan pojke, pojken som spelat gitarr som nu satt med blicken ner i sin Iphone leendes och skickade meddelande till en tjej han träffat på nätet.

 

Albin flinade åt det sms han just nu läste. ”Längtar efter att träffa dig med. <33” Han tittade upp och mötte den främmande pojkens blick.

 

”Sanning.”

 

”Okej, vem är det du sms:ar med just nu?” Den okända pojken flinade och samtliga av ungdomarna suckade gillande.

 

De fortsatte att leka, som de barn det inte längre var. Frågade ut varandra om dess kärlek och vänner.  Skrattade medan elden brann ut och askan endast blev kvar.

 

Alla tittade på en flicka som nu valt konka, den första som gjort det.

Det var en kille som hade befälet och nog befallde han.

”Ta av dig tröjan.” Han försökte låta myndig, men hans hemlighet sken igenom. Något sådant här hade han aldrig gjort innan och det var tydligt att han tänkt ut det här länge. När det blev hans tur tog han chansen och frågade den tjej ifrån turistgänget som alla killarna under kvällen kastat gillande blickar på.

Barn fortsatte att leka, flickan tog av sig tröjan och både killar och tjejer ropade gillande. Syskonen Elvira och Mia hade gått hem för länge sedan, man hade kunnat höra Elviras Jeffrey Campbell skor eka på asfalten i den annars så tysta tillvaron.

 

Flera konka valdes och runt elden satt nu scouter och turister blandat, killar och tjejer och ingen av dem hade någon tröja på sig. De som fortfarande hade haft något på överkroppen hade antingen haft vett att gå hem till sina trygga hus den här kvällen, när allting kunde hända, eller också hade de velat vara med i leken och själva slitit av sig tröjorna.

En diktatur hade precis börjat ta form. En tjej, en tjej som aldrig vågat göra någonting. En tjej som levde det liv som inte så ofta fanns längre. Hon levde i ett hus några mil utanför Varberg, i Bua, med sin mamma och pappa tillsammans och en katt som strövade in och ut medan två småkillar som såg identiska ut skrek och krävde att någon skulle bry sig om dem. Hon, som alltid sett sig själv som helt och fullkomligt normal, tråkig och vanlig, hade utnämnt sig själv till diktator och hennes vänner, några ur scoutgänget, var nästa i rang.

 

Befallningar delades ut och diktatorn viskade till sina undersåtar vilket som skulle vara dess nästa drag.

 

”Sanning eller konka.”

”Ähm… sanning.”

”Tala om vad du tycker om din bästis där borta. Vi vet att hon snodde din kille mitt framför dig. Inte kan det vara fullt så trevliga saker du har att säga till henne. Vi kommer märka om du ljuger.” Diktatorn själv hade tagit ordet.

”Sanning.”

”Nej, men ska du inte ta konka istället.”

”Ok då… konka.”

”Gå rakt över här.” En av diktatorns spelpjäser tog tag om flickans kinder och vände hennes huvud mot en människa som satt på andra sidan. Elden som någon av scouterna fått igång igen lekte på hans ansikte, kastade röda, gula och blå flammor över hans ögon och ner till hans mun. Den annars så vackra pojken såg i ljuset av elden grotesk ut.

”Slå Jonathan. Slå honom så hårt du kan. Slå honom så att han blöder.” Den som befallde just nu log mot flickan som snart skulle bli tvingad att misshandla sin egen pojkvän. Flickan som hette Cassandra grät och skrek på hjälp. Hon hörde den röst som alltid brukade lugna henne, var hon än var och också nu trots omständigheterna hade Jonathans röst en lugnande effekt på henne. Han talade om för henne att allt skulle bli bra, att det var okej.

Cassandra gick som i trans fram till andra sidan och slog en annan människa för första gången i sitt liv. Slog den vackra pojken som hette Jonathan i ansiktet med öppen handflata. Slaget blev hårdare än Cassandra hade för avsikt. Resultatet blev gillande skrik ifrån alla de som styrde. Från diktatorn och hennes vänner.

”Slå igen.” Morrade en av de mellan sammanbitna tänder.

Och Cassandra slog, igen. Det begärdes mer av henne och hon slog och slog. Först när Jonathan hade fått näsblod och en redan antydan till blåtira nöjde de sig och Cassandra sjönk gråtandes ner bredvid honom och han lade armen om henne.

Resten av kvällen bestod av slag och fortsatt psykisk misshandel. Nu fanns bara kvar förakt mot de som bestämde­­­­­. Elden och himlen hade slocknat.

 

Den natten dansade älvor runt en eld, för även älvor kan göra ont. Saker utan sammanhang och saker som inte går att förstå kan hända. De kan närsomhelst hända och trollen där elden lekte över deras ansikten när de satt i en röd filt tillsammans, var de som drabbats just denna gång. En bägare rinner över av nyfikenhet och lust. En annan dag, nästa dag kan nästan allt vara som vanligt och också så blev det i denna historia. Bara det att älvor och troll förstått att även saker utan sammanhang kan hända. Att det ändå bara hade varit barns lekar.


Kommentarer
Postat av: Hanna

PROFFS!!!

2012-06-06 @ 14:56:02
Postat av: Anonym

Like a baws ! Jag har också skickat in till den men jag skrev hälften av min novell typ en timme innan den skulle lämnas in, så juryn kommer nog att undra om man har skrivit den på fyllan :o

2012-06-07 @ 00:15:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0