Utställning

Allt kretsar runt konst i vårt hus nu. Tavlor står överallt och utanför min dörr kan jag höra Jan greja och sätta priser och namn på målningarna som ska vara med på hans och en vän till honoms utställning nästa vecka. Jan ska ställa ut akrylmålningar och Micke sina foton. Också jag ska vara med på ett litet hörn, hänga tre akryler och nån akvarell tror jag. Skulle någon vara i Halmstad någon gång mellan den 7-15 Juli eller helt enkelt är så enormt intresserade av denna utställning att ni åker dit. Är ni väldigt välkomna till "galleri 70", det ligger på skepparegatan.

Utanför skiner solen och just nu är allt bra, kommer ni ihåg vad jag skrev efter nyår. Troligtvis inte, men jag skrev att om jag hade ett nyårslöfte, var det att jag skulle lära mig att inte stressa upp mig för så små saker, låta allting komma som det kommer och kanske inte tänka så mycket. Jag kan inte säga att jag funderar och tänker mindre direkt, men kanske på viktigare saker. Ja, det tror jag faktiskt och jag låter tiden gå utan att jag springer omkring är enormt stressad för något som händer om två veckor...som jag inte ens behöver stressa upp mig för. Men sen är ju också sommarlovet sånt, man lever i nuet och jag vet knappt vilken veckodag det är.
Jag är som en bubbla, det känns så nu. Men en lycklig sådan som nu vet säkert att hon ska gå estet, bild och formgivning efter sommaren! Ha det bra /Bella

En kroki av vår hund

Efter att min syster varit ute med vår hund och gått í nästan två timmar, lyckades jag faktiskt fånga en hyffsad bild av honom där han låg, utslagen på gräsmattan.





Inspiration

Ni får kalla mig tjatig, men jag kan inte släppa att jag upptäckt denna fantastiska Olivia Bergdahl. Den här dikten körde hon på scen när jag såg henne också och jag tycker att den är grymt bra!

Hemåt, av Olivia Bergdahl:

 

Jag är mer från Sverige än från världen

men mest från en gata med standardiserade kök

en dotter av klotter på landshövdingehus

spelbutikslotter och skiftande ljus

skiftande färger och skiftande rus

ett barn av trafiken – hör ni bilarna i mig?

Kvidande bromsar och spårvagnsskriken

rödljusen skjuter av pilarna i mig

där jag står

mellan folkhemstrygghet och blinkande neon

i den trappuppgång jag alltid kommer att komma ifrån

 

Det finns en taxichaufför som kör till Moskva

för tusen spänn

jag fick hans nummer en natt på centralen

och jag kan inte hitta hem

men jag vet vart jag ska

jag ska hemåt,

jag ska hemåt,

jag ska hem.

 

Jag är mer svensk än europé

men mer än så en främling på besök

ibland clowner och poeter och nyfödda barn

och i ständig förvåning

rör jag mig från en soffa i ett kök till madrassen på en övervåning

jag trivs bäst i gränslösa öppna landskap

där talas det tusen språk på samma dialekt

och jag kan höra dem alla

 

Jag är mer svensk än skandinav

men mer människa än blåögt blond

jag är nog mer kvinna än nånting annat

men mitt neutrum är detta: jag vet att vi har aldrig stannat

i ständig rörelse stöts vi samman på en tågstation

det går en röd tråd av människor runt jorden

från Drottningtorget till Moskva

kör en taxi ensam genom natten

och jag kan inte hitta hem

men jag vet vart vi ska

vi ska hemåt,

vi ska hemåt,

vi ska hem.

 

Sen vill jag också visa er spoken word- artisten Henry rollins, bara titta. Så jävla kul och bra! :D


Övning ger färdighet

Det här är mina konstrelaterade sysslesättnigar under veckan. En undermålning till ett stilleben, som troligtvis aldrig kommer att bli klart, eftersom bananerna användes till smoothie och blommorna vissnade, haha. Sen ett snabbt porträtt i bläck av min moder.

Det här med undermålningen var en ren övning, att måla stilleben är en extremt bra övning och ett tips till er som håller på med bild är att när man målar i akryl och olja så kan man göra en undermålning. Idén är att den ska skina igenom även när målningen är klar, men det är också en hjälp för att reda ut ljus och skugga. Jag har använt mig mestadels av bränd umbra, de två ljusaste tonerna är utblandad med lite olik mängd ockra, nästa är ren umbra och den mörkaste, den som ligger i partierna mellan blommorna och bladen är blandad med en mörk blå.  








Tjärven



Jag har ju innan pratat om hur bra författare jag tycker att John Ajvide Lindqvist är och nu har jag upptäckt att han släppt en bok 2011 som jag inte hade någon aning om. Detta var ett experiment, boken skulle endast släppas som e-bok och ljudbok och det är Lindquist själv som läst in. När jag förstått detta efter lite googlande, gick jag in på varbergs biblioteks hemsida, knappade in min lånekortskod och fick hem boken. Älskar bibliotek! Nu ska jag lyssna och om en stund nog också kombinera det med lite målande och pappa har lovat att ha lite lekion, typ. ;)

Förresten har ni inte läst John Ajide Linqvist borde ni göra det! Allt han skrivit är bra, men "Lilla Stjärna" tycker ändå jag är allra bäst.

Ha det bra /Bella

Mitt rum luktar akryl och oljefärg

Mitt rum luktar akryl och oljefärg. I hörnet, bakom dörren står ett staffli och i lådor i en svart förvaringsmöbel finns källan till lukterna.  På väggen hänger en gitarr och överallt trängs böcker tillsammans med fyllda teckningsblock och blyertspennor.

 

Nu letar jag efter något mer. Något att ta på, något viktigare och större. Det känns som att det är i det rummet jag levt, som om jag varit instängd med dofterna av akryl och olja.  Jag vill hitta ut, ut i världen och finna en koppling mellan allt. Likt Siddharta vill jag hitta sanningen om min tillvaro och förstå vad jag har för plats i den här världen. Men hur jag än söker, kommer jag nog alltid att förbli en biroll, för jag tror att vi alla är biroller i en stor värld som vi skapar tillsammans. Men den världen, hela världen känns det som om jag inte kan se utifrån och verkligen förstå. Jag lever i den, men just därför förblir mina ögon stängda och det känns som att jag behöver nya perspektiv för att förstå allt. För att kunna veta vad jag vill göra för att nå en bättre värld och vad den bättre världen är för mig. Vad som är viktigt och hur jag når till det. I min ensamhet läser jag dikter, lyssnar på poetry slam och spoken word, över en helg känns det som om hela jag har förändrats och det känns om det är först nu jag förstått att jag kan bli någon mer. Att det kanske inte handlar om att hitta sig själv utan att genom noggrann efterforskning och undersökning skapa sig själv. För jag är ju långt ifrån en färdig person, förresten tror jag inte att det finns en sådan, jag tror att man alltid har chansen att ta tag i saker och bli precis den man vill vara. Det ska jag också göra, för den jag vill vara, borde ju vara den jag är. I min ensamhet läser jag vänsterpartiets politik från A-Ö och försöker att förstå. Var jag står någonstans och om jag fötts in i en vänsterfamilj och precis som alla de runt mig som jag älskar är precis som det känns i mitt hjärta, helt och fullt vänsterpartist. För visst brinner jag för jämställdhet och jämlikhet, visst vill jag avskaffa monarkin och är feminist. Men gör dessa för mig så självklara saker mig till vänsterpartist? Vill inte alla ha ett samhälle där alla individer som behöver hjälp får den, där vi är öppna för alla olika människor ibland oss, där det är självklart att män och kvinnor är jämställda i ett jämlikt samhälle och att vi vill ha ett samhälle där klasskillnader jämnas ut och vi går emot en värld där målet är att I- och U-länder inte längre ska finnas kvar, att alla ska ha lika mycket. Många tänker skert såhär oavsett politisk åskådning, mysket handlar nog om vlken väg man väljer att går för att komma dit. Även om det finns mycket som skiljer sig åt. Men uppenbarligen tänker långt ifrån ALLA såhär, för då är jag övertygad om att vi skule haft ett annat samhälle än det vi har idag och därför ska jag kämpa, därför ska jag försöka att få ännu mer perspektiv och finna min väg till det samhälle jag vill ha. Det är inte mycket, men kanske kan det börja här. Med att med sådana här texter försöka få andra att öppna upp ögonen och skaffa sig en åsikt. För inte föds man med en sådan, även om familjen påverkar så  handlar det om att aktivt skapa sin egen syn på saker och ting.


En lång rad Ljungby-bilder

Såhär bodde vi:





Utanför vårt fönster fanns en läskig kyrka och en gravplats, perfekta
platsen för ett gäng berättare med spökhistorier under kvällen.


Plötsligt sätter sig någon och spelar piano och är riktigt, riktgt duktig!
I det här huset hände allt möjligt.






Olivia Bergdahl


Kajsa Borlin, en underbar "komiker"/spoken word-artist som dessutom
höll på med gymnastik på scenen!



Workshop med Sam Carracozzini




Det bildades en orkester med alla möjliga skumma instrument




I djup koncentration försöker jag och Ronja att lära oss att göra olika
figurer av snören. Vissa gjorde man när man var liten, som Eiffeltornet
och slipsen. Men många här var betydligt mer komplicerade. Detta var
ockå något Sam använde sig av när han berättade.



Sam pratade om berättande där man använder sig av olika föremål som
"hjälpmedel".



Jakob, en fantastisk berättare som b.la kan citera hela scenen där riddaren
möter döden i Ingmar Bergmans det sjunde inseglet. Ni vet:
"Vem är du?"
"Jag är döden."
"Jag har hört att du spelar schak."
"Ja, jag är en mycket skicklig schakspelare."
Kind of, den här scenen är betydligt längre och Jakob kan HELA.
Inser hur häftiga människor det är jag har träffat!
Här har vi vårt lilla byberättande:






Berättarläger i Ljungby

Var ska jag börja någonstans? Jag hann inte skriva något innan jag åkte och nu är jag tillbaka. Jag åkte på mitt berättarläger. Jag åkte och fantastiska berättelser, nattsamtal med personer jag nyss träffat, diskussioner om monarki, feminism, främlingsfientlighet och religion fyllde den här helgen. Vi alla tyckte i princip lika och åh vad skönt det är att träffa människor som tänker. I ett hus i Smålandsskogen har jag haft det underbart, i ett hus i ljungby stad har jag upplevt och levt. Jag har blivit kär i människor som besitter ord på ett sånt sätt som jag bara önskar att jag någon gång kommer att uppnå.  Jag lärde mig att skriva ord genom att läsa. Varför skulle jag då inte kunna lära mig att uttala de orden högt genom att lyssna. Jag lyssnar och tar in och någonstans i mitt huvud har ett frö såtts, att kanske är "Spoken Word" inte så dumt?  Kanske kan begreppet "Storytelling" en dag bli mitt. Men jag vet i alla fall att jag älskar att lyssna att det känns som om en helt ny värld har öppnats sig, där jag kan få historier på annat sätt. På ett sätt som är talande och drar in mig i bilder och plötsligt har jag blivit en del av en historia som inte är riktigt det samma som att bara läsa den, jag tror knappt jag har känt så starkt för en historia som när Sam Carrozzini berättade en saga ifrån indianerna och samtidigt som han berättade med ord använde sig av enkla teckenspråk så att man lärde sig tecknen undertiden. Det är svårt att förklara, men den upplevelsen kändes magisk för mig. Tyvärr hittade jag inte några bra klipp med honom. Det var många som var på franska och sådär. Men jag tänkte visa er en annan person jag börjat och bestämt mig för att älska, jag köpte en bok av henne och har ägnat kvällen åt att titta på en mängd klipp.

Olivia Bergdahl
Jag tycker att ni speciellt ska titta på denna, "text till min son." Men det finns mycket bra från henne och jag vill upptäcka ännu mer. Den föreställningen med henne inne på berättarfestivalen... det går bara att beskriva som helt fantastiskt. När jag sedan pratade med denna människa efteråt, kändes hon så mysig, cool och bara helt rätt! Sofia, du var kanske ännu mer exalterad över denna kvinna som bara är 23 år och därmed har stora utvecklingsmöjligheter än mig och allt det du sa om henne och om "text till min son" vilken hon inte körde igår på scen hade du helt rätt i.

Hoppas att ni får en riktigt bra kväll! /Bella

Euforia!

Med en euforisk känsla gick jag upp imorse, åkte och var med om den för mig så välkända skolavslutningen. Men i år fanns en skillnad, det var jag som stod längst fram och tog emot mina betyg. Inte någon annan klass och jag tänkte inte att "snart står jag där." Nej, jag var verkligen där. På kvällen har jag nu haft en fin avslutning med min klass, men det känns som om ingen av oss faktiskt förstod att vi aldrig mer skulle sitta i ett klassrum tillsammans och skratta åt vadsomhelst bara för att skratta. För det är faktiskt något som sammanfattar min klass... min förra klass, det har funnits konflikter...många, men vi har alltid kunnat skratta tillsammans, och mycket. Det blev inga långa farväl, för ingen av oss förstod nog riktigt allt detta innebar, men trots allt är det med en lika euforisk känsla jag säger godnatt och något säger mig att mina drömmar kommer att vara tydliga ikväll, för så brukar det alltid vara när jag är riktigt lycklig.

Färger

Kladdar med akvarellfärger och har just låtit färgen få fritt spelrum. Jag inser att det jag håller på med inte kommer bli bra, men fortsätter kladda. Stryker den färg jag har på penseln på pappret utan att ta ny och önskar att jag kunde få till det utan att tänka. Att tavlan skulle bli bra bara för att jag släpper tanken. Jag skrattar åt mitt verk och tänker på att det nu är en dag kvar tills jag ska stå framme i kyrkan, ta emot mina betyg av lärare jag haft så länge och få en ros av de som har ytterligare nio år kvar i grundskolan. Av de som har ett oändligt lov framför sig, för visst var det så att allt var längre när man var liten. Men jag kommer omfamna skolanterminens början i Augusti och veta att jag har tre år framför mig på estet. Lyssnar på Timbuktu och ler för mig själv.




Timbuktu







Nationaldag, ledig och fötter mot stenhård asfalt. Bakom mig finns en kuliss, en kuliss av ett sagoslott och ett spökhus. På en väg bredvid mig passerar en grön kanin och den känsla som alltid infinner sig vid detta tillfälle hänger i luften. På scenen är det tyst, men bakom mig hörs skrik ifrån människor som åker bergochdalbana. Förväntningarna om att detta kommer att bli en magisk kväll, en kväll då man kan glömma allt, koncentreras till massa och går plötsligt att snudda vid. Väntan, nu kommer han...eller kanske nu, precis när känslan börjat sväva i bakhuvudet, att kanske är detta undantaget, kanske händer inget, äntrar någon scenen. Alla vet sina roller, när de ska dansa, sjunga eller vara helt tysta för att bara lyssna. Vi sjöng med i Timbuktus låtar och jag dansade, alla dansade. Han var en perfekt blandning av lek och allvar och när Jason pratade gjorde han det utan utsvävningar eller för sentimentala och klyschiga mellansnack. Det han sa var rakt på sak, men så viktigt. För vem kan inte tycka att det är viktigt med en artist som skriver musik för att vi ska dansa, men texter för att vi ska tänka och pratar om människors lika värde på en scen framför en ung publik som han vet lyssnar och som ser upp till honom något extremt.

Barns lekar

Hej, kanske har ni undrat var Bella tagit vägen nu några dar utan bloggande. Eller också inte, men jag tänkte i alla fall visa avad jag ägnat dagarna åt.
Jag skrev ju här att jag hade påbörjat något som kanske skulle kunna växa till en bok under sommaren. Den är klar!

Haha nej, jag bara skoja. Då hade jag varit produktiv. Men jag har skrivit en novell istället. Det är så mycket enklare än hela romaner ;) Jag har också skickat in den här novellen till Hallandsnyheters novelltävling, där enda kravet var att novellen skulle utspela sig i sommarhalland. Så nu har jag skrvit konstant i tre dagar och jag blev klar! Jag vill tro att den här novellen är i lite samma anda som mästerförfattaren, min favorit John Ajvide Lindqvist. Men ni får se själva och kommentera gärna vad ni tycker.

Enjoy!

Barns lekar

 

När sanden precis hade svalnat efter en hel dag i solen, när vågorna nådde lite längre upp på stranden än tidigare under den vindstilla dagen, när solen var på väg ner för horisonten och allt kändes som om man var fångad i en underbar klyscha. Då samlades ungdomar från Hallands alla hörn. Ungdomar frusna i tiden av det sommarlov som kändes som för evigt. Barfota fötter med målade tånaglar i vattnet, händer hårt kramande om varandra. Vid en lägereld uppe där sanden möter gräs sitter ett gäng tonåringar. Tonåringar som många gånger gjort upp liknande eldar, som gått i skogen och känt sig mer hemma där än någon annanstans. De som brukade hajka tillsammans, de som hade hittat sig själva och varandra som scouter. Enda skillnaden från den här kvällen mot någon annan när de träffades och tältade tillsammans, slog upp läger som så många gånger förr, var att det nu inte fanns någon vuxen i närheten, en vuxen som bara genom att finnas där skapar en annan sorts trygghet. Det spelar ingen roll att dessa tonåringar, varken de nere på stranden eller vid elden, inte brukade vara de som vandaliserar och mobbar. För att få ut den ilskan de bär inom sig för världen som de inte har någonstans att rikta. Till slut svämmar en sådan bägare över och den som står i vägen får ta smällen, den som kanske inte är som precis alla andra. Den som förövaren kan känna igen en liten del av sig själv i, de som sticker ut tillsammans. Men även en människa som inte bär på ett ständigt hat kan ibland svämma över. Svämma över av nyfikenhet för det okända och viljan att tänja på gränser. För trots allt är det bara barns lekar.

 

Längst ner vid stranden, där havet möter sand, sitter ett annat gäng tonåringar. Turister från närbelägna städer som kommit för att uppleva lite Varbergskultur, vindsurfa och sitta vid fästningen och dricka cider i colaburkar. Allt för att inte bli upptäckta. Nedanför den färgade himlen, färgad i solens färger och avgaser i himlen som inte låter fullt lika romantiskt, slår sig de båda gängen samman. Vid lägerelden sitter nu ett större gäng, ett gäng av tonåringar som är lättade över att vara frigjorda från alla de krav grundskolan ställt på dem i tio års tid. Men skrämda över de nya annorlunda krav som väntar i livet, på gymnasiet. I skenet från elden tar någon upp en gitarr, alla sjunger med i låtarna de kan. Sjunger med på ett sätt som ingen av dem skulle gjort på en musiklektion i skolan.

 

På ena sidan av elden, den högra, sitter två flickor i samma filt. De sitter där och känner sig allmänt jordnära och bohemiska i ljudet av Den svenska björnstammens låt ”vart jag mig i världen vänder” som ekar ut i kvällen. En pojke, en pojke som är smart och kvick på precis rätt sätt, det som grundskolan nämner ut till rätt, slår monotont på strängarna och hans röst som nyss blivit lite mörkare, lite förändrad är plötsligt den enda som hörs, för alla har tystnat för att lyssna.

Men till slut dör även den sången ut och alla lyssnar en stund, lyssnar till frånvaron av ljud. Men sedan finns något annat att lyssna till, någon. En liten flicka sitter vid en stor flicka, de håller varandra i handen och tänker samma sak. Snälla låt detta ögonblick vara för evigt, tvinga oss inte att gå tillbaka hem. Till det hem som inte är något, till det hem som är indränkt i lukten av rengöringsmedel. Till det hem där alla går klädda som till fest på vardag, där man har ett finrum och ett lekrum, där alla försöker hålla uppe fasaden av lycka. Försöker för mycket och föräldrarna fastnar i stereotyper om vad ett lyckligt barn är och hur man når till det. Lillasystern som heter Mia vet att om hon inte säger något nu, gör något, då kommer troligtvis Elvira ta på sin roll som storasyster och tvinga henne hem, fastän ingen av dem vill.

”Kan vi inte leka sanning eller konka?”

Personerna vid brasan skrattade till lite, alla visste de att de var fullt för gamla för att egentligen göra sanning eller konka. Elvira tittade ner i marken och fördömde sin lillasyster. Men tanken kom samtidigt till de elva människorna vid elden, i Apelviken, i Varberg. Att kanske kunde något sådant vara skönt. Ett enkelt förslag från en tolvårig flicka och kanske kunde det ta bort känslan av att nu behöva vara så vuxen. Kanske kunde de för en stund bara få leva där och tänka att de aldrig skulle behöva vara någon annanstans.

”Okej, varför inte.” En kille från det ursprungliga gänget av scouter tittade sig omkring och letade efter något sorts samtycke ifrån de andra. Flera nickade instämmande.

 

”Jaja, då kör vi då.” En tjej som hade berättat att hon var ifrån Falkenberg och åkt hit för att träffa folk som hon kände drog sin hand genom det uppenbart blonderade håret och i de orden lät det som om hela idén varit hennes från början. Hon hade innan alla slagit sig samman varit med en annan tjej. De två var vana vid att alltid stå i centrum, att på rätt sätt på ytan vara precis som alla andra. Men i det här gänget stack de ut.

 

”Du, sanning eller konka?” En dittills helt okänd röst kom ifrån en kille. Den som varit källan till den lilla osäkerhet som funnits runt elden, ibland hade blickar riktats mot pojken men han hade behållit sin mask på. Ingen hade någon aning om varför han var där eller om han kommit med någon. Nu pekade han på en annan pojke, pojken som spelat gitarr som nu satt med blicken ner i sin Iphone leendes och skickade meddelande till en tjej han träffat på nätet.

 

Albin flinade åt det sms han just nu läste. ”Längtar efter att träffa dig med. <33” Han tittade upp och mötte den främmande pojkens blick.

 

”Sanning.”

 

”Okej, vem är det du sms:ar med just nu?” Den okända pojken flinade och samtliga av ungdomarna suckade gillande.

 

De fortsatte att leka, som de barn det inte längre var. Frågade ut varandra om dess kärlek och vänner.  Skrattade medan elden brann ut och askan endast blev kvar.

 

Alla tittade på en flicka som nu valt konka, den första som gjort det.

Det var en kille som hade befälet och nog befallde han.

”Ta av dig tröjan.” Han försökte låta myndig, men hans hemlighet sken igenom. Något sådant här hade han aldrig gjort innan och det var tydligt att han tänkt ut det här länge. När det blev hans tur tog han chansen och frågade den tjej ifrån turistgänget som alla killarna under kvällen kastat gillande blickar på.

Barn fortsatte att leka, flickan tog av sig tröjan och både killar och tjejer ropade gillande. Syskonen Elvira och Mia hade gått hem för länge sedan, man hade kunnat höra Elviras Jeffrey Campbell skor eka på asfalten i den annars så tysta tillvaron.

 

Flera konka valdes och runt elden satt nu scouter och turister blandat, killar och tjejer och ingen av dem hade någon tröja på sig. De som fortfarande hade haft något på överkroppen hade antingen haft vett att gå hem till sina trygga hus den här kvällen, när allting kunde hända, eller också hade de velat vara med i leken och själva slitit av sig tröjorna.

En diktatur hade precis börjat ta form. En tjej, en tjej som aldrig vågat göra någonting. En tjej som levde det liv som inte så ofta fanns längre. Hon levde i ett hus några mil utanför Varberg, i Bua, med sin mamma och pappa tillsammans och en katt som strövade in och ut medan två småkillar som såg identiska ut skrek och krävde att någon skulle bry sig om dem. Hon, som alltid sett sig själv som helt och fullkomligt normal, tråkig och vanlig, hade utnämnt sig själv till diktator och hennes vänner, några ur scoutgänget, var nästa i rang.

 

Befallningar delades ut och diktatorn viskade till sina undersåtar vilket som skulle vara dess nästa drag.

 

”Sanning eller konka.”

”Ähm… sanning.”

”Tala om vad du tycker om din bästis där borta. Vi vet att hon snodde din kille mitt framför dig. Inte kan det vara fullt så trevliga saker du har att säga till henne. Vi kommer märka om du ljuger.” Diktatorn själv hade tagit ordet.

”Sanning.”

”Nej, men ska du inte ta konka istället.”

”Ok då… konka.”

”Gå rakt över här.” En av diktatorns spelpjäser tog tag om flickans kinder och vände hennes huvud mot en människa som satt på andra sidan. Elden som någon av scouterna fått igång igen lekte på hans ansikte, kastade röda, gula och blå flammor över hans ögon och ner till hans mun. Den annars så vackra pojken såg i ljuset av elden grotesk ut.

”Slå Jonathan. Slå honom så hårt du kan. Slå honom så att han blöder.” Den som befallde just nu log mot flickan som snart skulle bli tvingad att misshandla sin egen pojkvän. Flickan som hette Cassandra grät och skrek på hjälp. Hon hörde den röst som alltid brukade lugna henne, var hon än var och också nu trots omständigheterna hade Jonathans röst en lugnande effekt på henne. Han talade om för henne att allt skulle bli bra, att det var okej.

Cassandra gick som i trans fram till andra sidan och slog en annan människa för första gången i sitt liv. Slog den vackra pojken som hette Jonathan i ansiktet med öppen handflata. Slaget blev hårdare än Cassandra hade för avsikt. Resultatet blev gillande skrik ifrån alla de som styrde. Från diktatorn och hennes vänner.

”Slå igen.” Morrade en av de mellan sammanbitna tänder.

Och Cassandra slog, igen. Det begärdes mer av henne och hon slog och slog. Först när Jonathan hade fått näsblod och en redan antydan till blåtira nöjde de sig och Cassandra sjönk gråtandes ner bredvid honom och han lade armen om henne.

Resten av kvällen bestod av slag och fortsatt psykisk misshandel. Nu fanns bara kvar förakt mot de som bestämde­­­­­. Elden och himlen hade slocknat.

 

Den natten dansade älvor runt en eld, för även älvor kan göra ont. Saker utan sammanhang och saker som inte går att förstå kan hända. De kan närsomhelst hända och trollen där elden lekte över deras ansikten när de satt i en röd filt tillsammans, var de som drabbats just denna gång. En bägare rinner över av nyfikenhet och lust. En annan dag, nästa dag kan nästan allt vara som vanligt och också så blev det i denna historia. Bara det att älvor och troll förstått att även saker utan sammanhang kan hända. Att det ändå bara hade varit barns lekar.


Tänker

Är så fylld av ord, men vet inte hur de ska skrivas ner. Jag vill skriva om hur en värme sprider sig i min kropp varje gång jag tänker på att det är två veckor kvar i skolan och sen efter ett varmt sommarlov med sena kvällar, kommer jag få börja på estet. Jag kommer att få göra det jag älskar så mycket ännu mer. Jag ska verkligen dit, något jag tänkt på i flera år men aldrig riktigt helt kunnat greppa. Nu är den stunden här och grundskolan, grundskolan som många stunder varit en plåga men som också på något underligt sätt erbjudit trygghet. Nu är det kapitlet avslutat i mitt liv och jag blir varm i kroppen.

 

Men jag vill också få ur mig ord om min kärlek just nu. Den kärleken är ni, mina vänner. Den här bloggen, den här nya världen som jag är en del av och kan vara en del av hur länge jag vill. Det gör mig så otroligt lycklig! Jag slås varje gång jag går in på min bloglovin att jag har upptäckt så smarta, kreativa, häftiga och unika människor genom bloggandet. Att bloggar är som att gå in i det allra finaste i en människas liv eftersom jag också upptäckt att de allra flesta bloggar när man är lycklig, när det finns glädje och inspiration.  Fylldes också av en euforisk känsla idag när jag upptäckte den här fina tjejens blogg som förtjänar att länkas här:

Ellen

Hon skrev ett underbart inlägg om kärlek och hur vi skiljer viss kärlek ifrån annan, anser att en kärlek är bättre. Hon menade att man kunde vara lika kär i en plats, ett djur eller kanske ett minne som faktiskt det som brukar definieras som ”äkta kärlek”. Att kärlek i slutändan bara är en känsla, och jag är kär och fast i hela idén med att blogga!


Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0