Text skriven under hemfärd ifrån Ödeshög

Varför blir det alltid såhär? Jag sitter på ett tåg, på en strand eller på en långfärdsbuss som nu. Fast visst låter tåg så mycket mer romantiskt. Det är väl också det, det handlar om i grunden. Att skapa en bild av sig själv. Jag skriver, jag har inhandlat en vacker anteckningsbok med ett slitet papper klistrat på framsidan där ett gammalt svartvitt fotografi sitter, som föreställer en flicka i hatt med en blombukett i handen. Jag skriver alltid, alltid vid de mest romantiska och klyschiga ställen. Vid en strand medan solen går ner i horisonten. På ett tåg försjunken i tankar och pennan frenetiskt förflyttande fram och tillbaka över pappret, på en buss där alla kan se fast jag känner mig alldeles ensam. Ni hör ju själva, eller hur. Jag romantiserar scener, platser och mig själv. ”Den skrivande flickan på bussen.” Jag själv är en betraktare som analyserar och funderar. I sätet mittemot mig sitter en flicka med långt blont hår, slitna jeansshorts och en kånkenryggsäck . Smart, med sunda värderingar tänker jag fördomsfullt, som om kläderna skulle avgöra allt på varje person, bara för att det finns många som tycker om att uttrycka sig så, men det kan inte hjälpas. Jag tror att jag fortfarande väljer att se det jag vill se och skapar mig själv en värld utifrån det.
 
Kanske är det bara jag som reagerar, reagerar när någon läser på någon av dessa romantiska platser och måste se vad det står för titel på framsidan. Ibland kan jag till och med skapa mig en bild av denna människa utifrån det. I vissa fall kan det nog vara skadligt att använda sig för mycket av fantasin. Det kanske bara är jag som skulle fundera över vad hen med anteckningsbok med en likadan penna som jag skriver. Men jag vet inte. Så jag skriver för möjligheten att någon kanske betraktar mig. Att det kanske finns någon som stannar till vid mig och reagerar, undrar och reflekterar. Jag skriver för den underbara känslan som infinner sig när jag känner på det viset, men också för att uppleva känslan av att vara fullt omgiven av människor, men ändå vara alldeles ensam. Jag fångas i en bubbla och jag vet att det bara är jag som vet vad flickan som skriver på bussen krafsar ner i sin vackra skrivbok.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0