Ödeshög

"En liten fiskeby två mil norr om Varberg på västkusten" visst låter det som en idyll och det är det absolut också. Min frånvaro härifrån beror på att jag mött människor jag träffade på berättarlägret i Ljungby. Jag pratade med två tjejer som jag umgicks mycket med på lägret om att vi skulle träffas någon gång och så blev det! Jag har fått nya perspektiv och det är bra. Nya perspektiv kan aldrig bli fel, det gör att man funderar på sig själv och ifrågasätter det mest självklara sakerna för en. Jag är som sagt uppvuxen i en idyll, en idyll med en vacker hamn där små röda bodar står uppradade längs en brygga. Det finns landsvägar där man hör kor roma i kanten och åt vilket håll man än går åt så kommer man oftast till havet. De föregående tre dagarna hamnade jag i en annan idyll. Ödeshög hette platsen, 30 min från Gränna och här bodde jag istället som på ett litet torp. Ett torp med en sommarstuga, ett tält som stod upp under sommaren som ett gästrum och en utedusch. Människorna där är lika underbara som platsen. Sent på kvällen första dagen började en teater som hölls utomhus precis vid en klosterruin. Den var riktigt bra, hela konceptet med att se den utomhus i den miljön och kombintaionen av dans, sång och häftiga ljuseffekter gjorde det till en riktig upplevelse. Det häftiga var att se hur det var så blandade åldrar med i den, barn och vuxna samlades och var med på precis samma villkor. Alice den tjejen jag var hos, hennes lillasyster, storebror och kusin var med i föreställningen.
 
I natten gick jag tillsammans med Alice, Sofia (den andra tjejen från berättarlägret), Gottfrid (Alice bror) och några andra som hade varit med i teatern till en grillplats en bit bort där det också fanns ett vindskydd. Efter att ha läst för många John Ajvide Linqvist och Stephen King romaner kändes uppläget några ungdomar går till en grillplats kl. 12 på natten dödsdömt. Plötsligt började alla prata om en människa som följer efter alla ungdomar till grillplatsen varje år, Åke. Han sitter i ett speciellt träd och har han kastat ner grenar när folk går förbi.
"Man pratar aldrig med Åke, men man ser honom varje år efter föreställningarna." Eftersom jag och Sofia var de enda som inte antingen bodde i området eller spenderade varje sommar där tittade vi på varandra och konstaterade att de driver med oss. Men någonstans fanns ändå en liten tvekan, för visst finns det sjuka människor i världen. Vi fortsatte att gå och Åke-snacket upphörde för ett tag. Ända tills ropade att där sitter han och pekade på ett träd. Det var becksvart ute, vi hade nyss börjat fundera på att använda ficklamporna på våra mobiler och i trädet syntes en siluett av en man. Det såg ut som en kutryggig man precis och en synvilla gjord eatt när man självgick
 såg det ut som om han vände sig om.
 
Ingen har kunnat säga vilket träd som det egentligen är på dagen, visst jag förstår att det på något sätt är träden som utgör den här formen, när det faller skuggor och så vidare på det, men det var en sjukt läskig grej att vara med om.
 
Det går inte att berätta allt, men jag har alltså haft det jättebra det senast dagarna och jag hoppas att ni haft det lika bra. /Bella

Kommentarer
Postat av: Hanna L

Haha, men gud! Jag skulle blivit livrädd om jag såg en man i natten uppe i ett träd!

2012-07-26 @ 01:00:55
Postat av: Alice

HAHAHA Åkeee! Vilken fin text om vår "ödeshögs-idyll" ;) Du får komma nästa år med!

Svar: Ja absolut, det vill jag jättegärna! :D
Isabella Linderoth

2012-08-26 @ 20:09:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0