Vardagsfilosofi

Har tejpat upp ett akvarellpapper, nu har det torkat så jag har inte längre det att skylla på. Det suger i mig, jag vill skapa mer än någonsin, men det är precis som med skrivkramp, det spelar ingen roll. Jag tänker för mycket, tänker efter och hindrar mig själv innan jag ens börjat. Jag drömmer mig bort till ensamheten i en stökig atelje och intalar mig själv att där skulle jag kunna vara kreativ. Där jag får mer utrymme, där det är tänkt att jag ska skapa, där det inte finns så många distraktioner. Men kanske skapar vi vår egen skrivkramp, vår brist på fantasi helt själva, kanske kan vi inte skylla på omgivningen. Nej, nu borde jag ta fram färgerna igen, stänga av internet och skapa ohämmat och fritt. Men medan jag skrev den meningen  har jag redan börjat fundera på motiv och min brist på dem, på min lust att skapa något som betyder något för någon, något som berättar i alla fall nånting, Jag ställer genast krav på mig igen och hindrar mina ideér och spontana tankar.
 
Men det var ju jag som pratade om perspektiv, jag är lycklig. Jag sitter och ältar minimala problem på bloggen När jag nu har en blogg borde jag väl använda den till något verkligt gott också, kanske har jag inte gjort det tillräckligt, räcker det med att jag ber er alla som läser detta att ägna en lite stund åt att fundera över era tankar, åsikter och ideal. Att reflektera över vad det är ni själva påstår att ni tycker och fundera på om det verkligen är så egentligen. Inte så att jag säger att någon behöver komma på att den tycker helt annorlunda, men reflektera i alla fall över det. Se om ni tycker att det stämmer själva eller om ni bara följer någon annan, tycker något för att ni tror att man ska göra det, ja det är nog ett tips jag vill ge, att ni stannar, väntar och tänker efter. Innan vi kan återge till våra helt normala liv och tänka på oss själva igen.

Till pappa och Camilla

Den här veckan blir det bröllop! Min pappa och hans sambo ska gifta sig. De är verkligen världens finaste, de säger ofta att de inte kan förstå hur någon annan skulle kunna leva med dem själv förutom den andra. Leva med alla speciella sidor de har som också gör de så underbara. Jag älskar er så otroligt mycket, jag älskar när jag sitter i soffan vid tv:en och får höra er tjafsa pågrund av något i left 4 dead (ett datorspel), men samtidigt skratta lika mycket, jag älskar när pappa klagar på dig Camilla att du antingen gör för starkt eller för svagt kaffe, men självklart med glimten i ögat och jag älskar vår paviljong på uteplatsen, som är fylld av fina filtar, kuddar, ljuslyktor i grönt och lila och i taket hänger lampor drivna av solenergi som lyser upp på kvällen. Jag älskar de kvällar vi haft där än så länge, alla samtal medan jag sitter under en filt och dricker tee och ni kaffe. Camilla jag älskar din släkt, den som jag aldrig skulle fått träffa annars, de är bland de mest omtänksamma personer jag träffat, jag tror att de sammanfattar de ganska bra faktiskt. De anstränger sig alltid för att alla ska ha det så bra som möjligt, dina vänner är också underbara och pappa du vet att jag tycker om dina vänner så extremt mycket. Jag har träffat många av de genom hela min barndom och jag har växt upp tillsammans med deras barn, som jag kallar mina vänner. Så jag längtar till Lördag då ni ska ha er stora bröllopsfest, längtar att få träffa alla dessa fina människor tillsammans på en plats och Pappa och Camilla jag vet att det är som ni säger, det finns inte en enda människa som skulle passa bättre med er än vad ni två redan gör med varandra!
 
 /Bella

Sommar

 
Det här är klart det bästa med sommaren enligt min mening, faktiskt en av det saker överhuvudtaget jag tycker allra bäst om. Att ha stunder som blir väldigt speciella för en själv och som bara är ens egna. Att jag läser Haruki Murakamis bok "kafka på stranden" gör det hela ännu bättre. Den boken vill jag tipsa alla om, jag är förälskad i författarens språk och karaktärer och just nu uppfyller den mina tankar även när jag inte läser. Ni måste förstå att ni helt enkelt måste ge denna bok en chans. Haruki Murakami har b.la också skrivit "Norweigan Wood" och den kanske vissa av antingen läst eller sett eftersom den filmatiserats. Jag tänkte först att nej jag har ju inte sett filmen. Men jag insåg att just det, jag såg ju en grmt bra Japansk film med en speciell kärlekshistoria för ett tag sedan och det var ju den. Så eftersom jag tyckte den filmen var så bra är jag bara ännu mer sugen på att efter att läst ut "Kafka på stranden" bara fortsätta och läsa "Norweigan wood" och ännu mer av Murakami.
Ha det bra /Bella
 
 

Text skriven under hemfärd ifrån Ödeshög

Varför blir det alltid såhär? Jag sitter på ett tåg, på en strand eller på en långfärdsbuss som nu. Fast visst låter tåg så mycket mer romantiskt. Det är väl också det, det handlar om i grunden. Att skapa en bild av sig själv. Jag skriver, jag har inhandlat en vacker anteckningsbok med ett slitet papper klistrat på framsidan där ett gammalt svartvitt fotografi sitter, som föreställer en flicka i hatt med en blombukett i handen. Jag skriver alltid, alltid vid de mest romantiska och klyschiga ställen. Vid en strand medan solen går ner i horisonten. På ett tåg försjunken i tankar och pennan frenetiskt förflyttande fram och tillbaka över pappret, på en buss där alla kan se fast jag känner mig alldeles ensam. Ni hör ju själva, eller hur. Jag romantiserar scener, platser och mig själv. ”Den skrivande flickan på bussen.” Jag själv är en betraktare som analyserar och funderar. I sätet mittemot mig sitter en flicka med långt blont hår, slitna jeansshorts och en kånkenryggsäck . Smart, med sunda värderingar tänker jag fördomsfullt, som om kläderna skulle avgöra allt på varje person, bara för att det finns många som tycker om att uttrycka sig så, men det kan inte hjälpas. Jag tror att jag fortfarande väljer att se det jag vill se och skapar mig själv en värld utifrån det.
 
Kanske är det bara jag som reagerar, reagerar när någon läser på någon av dessa romantiska platser och måste se vad det står för titel på framsidan. Ibland kan jag till och med skapa mig en bild av denna människa utifrån det. I vissa fall kan det nog vara skadligt att använda sig för mycket av fantasin. Det kanske bara är jag som skulle fundera över vad hen med anteckningsbok med en likadan penna som jag skriver. Men jag vet inte. Så jag skriver för möjligheten att någon kanske betraktar mig. Att det kanske finns någon som stannar till vid mig och reagerar, undrar och reflekterar. Jag skriver för den underbara känslan som infinner sig när jag känner på det viset, men också för att uppleva känslan av att vara fullt omgiven av människor, men ändå vara alldeles ensam. Jag fångas i en bubbla och jag vet att det bara är jag som vet vad flickan som skriver på bussen krafsar ner i sin vackra skrivbok.

Ödeshög

"En liten fiskeby två mil norr om Varberg på västkusten" visst låter det som en idyll och det är det absolut också. Min frånvaro härifrån beror på att jag mött människor jag träffade på berättarlägret i Ljungby. Jag pratade med två tjejer som jag umgicks mycket med på lägret om att vi skulle träffas någon gång och så blev det! Jag har fått nya perspektiv och det är bra. Nya perspektiv kan aldrig bli fel, det gör att man funderar på sig själv och ifrågasätter det mest självklara sakerna för en. Jag är som sagt uppvuxen i en idyll, en idyll med en vacker hamn där små röda bodar står uppradade längs en brygga. Det finns landsvägar där man hör kor roma i kanten och åt vilket håll man än går åt så kommer man oftast till havet. De föregående tre dagarna hamnade jag i en annan idyll. Ödeshög hette platsen, 30 min från Gränna och här bodde jag istället som på ett litet torp. Ett torp med en sommarstuga, ett tält som stod upp under sommaren som ett gästrum och en utedusch. Människorna där är lika underbara som platsen. Sent på kvällen första dagen började en teater som hölls utomhus precis vid en klosterruin. Den var riktigt bra, hela konceptet med att se den utomhus i den miljön och kombintaionen av dans, sång och häftiga ljuseffekter gjorde det till en riktig upplevelse. Det häftiga var att se hur det var så blandade åldrar med i den, barn och vuxna samlades och var med på precis samma villkor. Alice den tjejen jag var hos, hennes lillasyster, storebror och kusin var med i föreställningen.
 
I natten gick jag tillsammans med Alice, Sofia (den andra tjejen från berättarlägret), Gottfrid (Alice bror) och några andra som hade varit med i teatern till en grillplats en bit bort där det också fanns ett vindskydd. Efter att ha läst för många John Ajvide Linqvist och Stephen King romaner kändes uppläget några ungdomar går till en grillplats kl. 12 på natten dödsdömt. Plötsligt började alla prata om en människa som följer efter alla ungdomar till grillplatsen varje år, Åke. Han sitter i ett speciellt träd och har han kastat ner grenar när folk går förbi.
"Man pratar aldrig med Åke, men man ser honom varje år efter föreställningarna." Eftersom jag och Sofia var de enda som inte antingen bodde i området eller spenderade varje sommar där tittade vi på varandra och konstaterade att de driver med oss. Men någonstans fanns ändå en liten tvekan, för visst finns det sjuka människor i världen. Vi fortsatte att gå och Åke-snacket upphörde för ett tag. Ända tills ropade att där sitter han och pekade på ett träd. Det var becksvart ute, vi hade nyss börjat fundera på att använda ficklamporna på våra mobiler och i trädet syntes en siluett av en man. Det såg ut som en kutryggig man precis och en synvilla gjord eatt när man självgick
 såg det ut som om han vände sig om.
 
Ingen har kunnat säga vilket träd som det egentligen är på dagen, visst jag förstår att det på något sätt är träden som utgör den här formen, när det faller skuggor och så vidare på det, men det var en sjukt läskig grej att vara med om.
 
Det går inte att berätta allt, men jag har alltså haft det jättebra det senast dagarna och jag hoppas att ni haft det lika bra. /Bella

Ödeshög

"En liten fiskeby två mil norr om Varberg på västkusten" visst låter det som en idyll och det är det absolut också. Min frånvaro härifrån beror på att jag mött människor jag träffade på berättarlägret i Ljungby. Jag pratade med två tjejer som jag umgicks mycket med på lägret om att vi skulle träffas någon gång och så blev det! Jag har fått nya perspektiv och det är bra. Nya perspektiv kan aldrig bli fel, det gör att man funderar på sig själv och ifrågasätter det mest självklara sakerna för en. Jag är som sagt uppvuxen i en idyll, en idyll med en vacker hamn där små röda bodar står uppradade längs en brygga. Det finns landsvägar där man hör kor roma i kanten och åt vilket håll man än går åt så kommer man oftast till havet. De föregående tre dagarna hamnade jag i en annan idyll. Ödeshög hette platsen, 30 min från Gränna och här bodde jag istället som på ett litet torp. Ett torp med en sommarstuga, ett tält som stod upp under sommaren som ett gästrum och en utedusch. Människorna där är lika underbara som platsen. Sent på kvällen första dagen började en teater som hölls utomhus precis vid en klosterruin. Den var riktigt bra, hela konceptet med att se den utomhus i den miljön och kombintaionen av dans, sång och häftiga ljuseffekter gjorde det till en riktig upplevelse. Det häftiga var att se hur det var så blandade åldrar med i den, barn och vuxna samlades och var med på precis samma villkor. Alice den tjejen jag var hos, hennes lillasyster, storebror och kusin var med i föreställningen.
 
I natten gick jag tillsammans med Alice, Sofia (den andra tjejen från berättarlägret), Gottfrid (Alice bror) och några andra som hade varit med i teatern till en grillplats en bit bort där det också fanns ett vindskydd. Efter att ha läst för många John Ajvide Linqvist och Stephen King romaner kändes uppläget några ungdomar går till en grillplats kl. 12 på natten dödsdömt. Plötsligt började alla prata om en människa som följer efter alla ungdomar till grillplatsen varje år, Åke. Han sitter i ett speciellt träd och har han kastat ner grenar när folk går förbi.
"Man pratar aldrig med Åke, men man ser honom varje år efter föreställningarna." Eftersom jag och Sofia var de enda som inte antingen bodde i området eller spenderade varje sommar där tittade vi på varandra och konstaterade att de driver med oss. Men någonstans fanns ändå en liten tvekan, för visst finns det sjuka människor i världen. Vi fortsatte att gå och Åke-snacket upphörde för ett tag. Ända tills ropade att där sitter han och pekade på ett träd. Det var becksvart ute, vi hade nyss börjat fundera på att använda ficklamporna på våra mobiler och i trädet syntes en siluett av en man. Det såg ut som en kutryggig man precis och en synvilla gjord eatt när man självgick
 såg det ut som om han vände sig om.
 
Ingen har kunnat säga vilket träd som det egentligen är på dagen, visst jag förstår att det på något sätt är träden som utgör den här formen, när det faller skuggor och så vidare på det, men det var en sjukt läskig grej att vara med om.
 
Det går inte att berätta allt, men jag har alltså haft det jättebra det senast dagarna och jag hoppas att ni haft det lika bra /Bella

Porträtt på Micke och Maja

 

Lite tankar

För ett tag sen läste jag ett riktigt bra inlägg från en viss bloggare, hon skrev om feminism och att det inte bara är något för kvinnor. Utan att vi lika mycket som vi behöver lära ut feministiskt självförsvar och att ha som mål att alla tjejer ska kunna försvara sig både fysiskt och verbalt, ska vi också ”lära” ut till killar att det är okej att vara ”mjukare” än vad deras ideal idag säger oss. Vi ska lära söner att känslor är något viktigt och att det som vi ofta får höra idag inte stämmer. Att känslor är något främmande för män, som de bara kan kasta av sig. Så kan ingen människa leva! Men jag skrev en kommentar tillbaka till den här tjejen, där jag dels prisade henne för hennes inlägg och vackra text. Men samtidigt var jag lite skeptisk och sa att, ja, visst har du rätt. Men vi kanske ska sluta att tänka så mycket i kön, kanske ska vi bara bemöta alla som människor och lära ut att det är viktigt att kunna vara stark och säga ifrån, men samtidigt ska samma människa kunna gråta, vara ”svag” och liten ibland, för det behöver en människa. Men igår tänkte jag på det här, jag tänkte på vad jag skrivit och kom på att jag tyckte annorlunda nu. Det är en fin tanke jag har, men det skulle nog inte fungera i verkligheten. Jag tror att den här tjejen hade mer rätt än mig, att vi inte kan blunda för problemet. Att både män och kvinnor lever efter en ofrivillig norm. Då kan vi inte bara snudda på ytan, killar behöver få tillåtas att bli lite mjukare och tjejer lite starkare. Nu pratar jag självklart inte om människor som individer, det finns män och kvinnor som är väldigt olikt mot det jag beskrivit ovan. Men i samhället generellt är det så att kvinnor ska vara sexiga, samtidigt som de är söta och överallt möts vi av media som sätter en kvinna i köket och män på ett flådigt kontor. ”Familjefadern, som ska försörja familjen.” Jag tror att ni förstår, vi måste nog faktiskt dela upp det och tänka på hur vi kan ändra bilden av en stereotypisk man respektive kvinna. 

 

Jag tycker att vi kan börja med leksakskatalogen och hela BR, vi lever 2012, jag fattar faktiskt inte hur de kan få se ut som de gör! I den finns det blå sidor och rosa sidor, på de blå sidorna poserar små killar med actionhjältar i plast, bilar och någon ny arena för dina plastdinosaurier att slåss på. På de rosa sidorna finns långhåriga tjejer som gör reklam för hemmet där dina hundar ska bo, visar upp dockor som kan prata och gå. Jag tror att alla ni personer som läser min blogg förstår problemet med det här. Om Jag skulle börja någonstans för att skapa ett mer jämställt samhälle skulle jag börja där, det är ju den nya generationen som bemöts av denna media som framställer en enorm skillnaden mellan man och kvinna som jag inte tror existerar annat än biologiskt sett. Visst alla skillnader som kan ses i beteende hos vissa kvinnor och män kanske inte är betingade. Detta kan diskuteras länge, men jag tycker egentligen inte att det spelar någon roll så länge man inte hamnar i att inte låta en människa vara på ett visst sätt beroende på dess kön.


.

Jaha, texten krångla till det igen :( Men nu har jag tagit bort den igen också publiceras den om en timme, får se om det funkar då :)

Ja! :D

Åh, nu känner jag mig stolt och det känns som om jag lär mig mer om bloggdesign hela tiden. Efter att ha kollat runt lite på ett forum så hittade jag en tjej som hade samma problem som mig, att menyraden hade sjunkit ner under hela startsidan. Jag gjorde som hon hade blivit uppmanad att göra, att ställa in det blogginlägg som man gjorde innan allt hände, på senare publicering. Det kan tydligen bli lite fel ibland bara. Så det är därför min text "lite tankar" inte ligger på bloggen längre. Den ska publiceras om en timme och skulle den krångla till det då också får jag ta bort den. Jag är bara väldigt glad över att det löst sig.

Bloggdesignen...hjälp

Hej allihopa, jag ser vad som har hänt med min menyrad. Någon som är bättre än mig på bloggdesign som kanske vet vad som hänt och vad jag ska göra? Testade att ändra bredden på den och sådär, men det blir igen skillnad. Jag ska försöka att lösa detta såklart, men tills vidare får bloggen se ut som den gör :( Ha det bra /Bella

Arbetar med ett porträtt

 
Sitter och gör ett porträtt av min mammas och Jans mysiga kompisar som jag tycker jättemycket om. Helt enkelt bara för att det är kul att se bilden växa fram och därmed de personer man ritar av.
 
 
 
 
 
 

Lars Winnerbäck

Igår satt jag i en filt nere vid brottet i Halmstad, lyssnade på Lars Winnerbäck och åt baguette. Winnerbäck som spelade bara en bit därifrån och vi som satt där och kunde höra allt, "Jag får liksom ingen ordning på mitt liv." Jag älskar att titta på människor, se människor och försöka förstå vilka de är. Fantisera mer kanske, eftersom jag inte har någon aning, men när jag tittar ut över småbarns familjer med barnvagnar och tjejer och killar precis som vi insvepta i filtar på marken ser jag en människa som fångar min blick. Eller rättare sagt två människor. "Hippies finns de fortfarande." Då menar jag inte människor med retro kläder, som jag älskar men som håller på att bli till mainstream, nej de här killarna och speciellt den som först fångat min blick såg precis ut som John Lennon. Det är nog den bästa beskrivning jag kan ge och hela scenen blev väldigt komisk, med tjejer i genomskinliga tröjor ifrån Gina och killar i märkeskläder och mitt ibland de fanns dessa två med mönster och färger som skapade någon konstig sorts trans, men samtidigt gjorde en yr. Jag tänkte på Per Nilssons bok "sjutton" där han gestaltat sjuttiotalet och hippiekulturen. Men när jag tittar ut över folket som var där, som låg ner och stirrade upp i trädkronorna på en filt och lyssnade på musik kändes ändå ordet  hippie ganska nära och kanske var de här killarna i fel årtionde, men för mig just då gjorde de min stund bara ännu finare och mer speciell.

Teckning

Nu kommer jag tillbaka från mitt lilla blogguppehåll medan internet har krånglat lite här hemma. Jag återvänder med en teckning i tusch. Jag är ändå hyffsat nöjd med den, inte helt hundra kanske, men ja här är den.
 
Ha det bra /Bella
 
 
 
 

Havsmannen

Nu kommer ett boktips, Havsmannen! Carl Johan Vallgren har skrivit en bok där han lyckas skapa klassisk spänning, där han berör och hans gestaltningar av både miljö och karaktärer är fantastiska. Jag tror att han inspirerats en hel del av John Ajvide Linqvist, men ja, han är ju också en av mina favoriter så det gör inte så mycket. Men det är framförallt det lyckade med de övernaturliga inslagen i en annars grå och tragisk vardag för två ungdomar som fångar min uppmärksamhet. Det är alltid så svårt att sätta ord på vad det är man tycker om med en bok, men jag tror att det övernaturliga skapar en kontrast till det vardagliga som resulterar i att båda intrycken förstärks och att det mycket är det jag tycker om med boken. Detta är altså ännu ett boktips ifrån mig. Lägg det på minnet, Havsmannen! /Bella
 

Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0