"Utan titel" (som vanligt ;) )"

Okej nu är jag klar med novellen, ni som vill och "orkar" får läsa och det är jättekul om ni kommenterar. :) 
Ha det bra/ Bella     




                                           Lina

*

Dåtid

En inandning, en utandning, upprepa detta två gånger, öppna dörren. En dag som alla andra, men ändå så unik. Känslor och reaktioner. Vet inte längre vad som är rätt eller fel, vad som är hon och inte. Intryck, för mycket intryck. Varför måste vi leva i en värld där allt har sin plats, där människor har sin plats. Det förväntas saker av en och allt hon egentligen vill är att kunna vara precis sig själv. Hon har alltid tänkt på sig själv som en stark person, en som inte ger efter för grupptryck. Men vad händer varje dag då, varför måste hon tänka efter innan hon säger något, kommer hon låta för duktig nu, eller kanske för dum, ska hon inte bry sig om att hon inte alls tycker som de andra, ska hon påstå att hon inte vet när deras lektion börjar när någon frågar, för att inte låta som en nörd som kan schemat utantill.  Lina blev tyst, det var lättast så. Hon blev den som hon alltid föraktat, den delen hon föraktat hos sig själv. Den som tar lättaste utvägen, den patetiska som sätter sig längst bak, kan alla svar, men ger inga. Den fega, man eller mus, mus, råtta, råttan.  

Ida

*

Dåtid

En inandning, en utandning, upprepa detta två gånger, öppna dörren. En dag som alla andra, men ändå så unik. Idag skulle det äntligen hända. Det hade känts som om hon drömde när hon, flickan, flickan som alla andra, men ändå så unik för en vecka sen förstått att Tony kände på samma sätt för henne, som hon för honom. Flickan hade snabbt nyppt sig i armen för att förstå att det inte var en dröm. De hade träffats nästan varje dag sen dess och nu skulle de visa det öppet, äntligen tänkte flickan, i skolan bland folk, för alla. Det var från denna dag officiellt, imorse hade hon ändrat sin status på Facebook, från “singel” till, “i ett förhållande”. Det viktigaste. Då var det sant. Två flickor, som alla andra, Fatima och Jessica sprang mot henne. En tjej från parallell klassen passerade samtidigt och flickan knuffade undan henne med sin väska, hon skrattade, väskan var köpt i Thailand för två veckor sen, Det stod Louis Vuitton på den. Råttan, så brukade de kalla tjejen som gick förbi, hon såg ut som en råtta. Pytteliten haka med en uppåtnäsa som kunde betraktas som en nos. På en råtta exempelvis. Fatima kramade henne och tog tag i hennes armar och började hoppa upp och ner. Flickan spillde ut sitt kaffe hon tidigare köpt i kaféet.   
Hon tycker inte om kaffe, Ida tycker inte om kaffe.                                                                       



Lina

*

Nutid

Koncentrera dig, okej andas in, andas ut. En gång till, titta rakt fram. Hon fattar inte att hon verkligen skulle göra detta. Hennes lokalsinne hade alltid varit, vad hade det varit egentligen, ingenting, hon hade alltid undrat, om man skulle titta in i hennes hjärna, vad skulle man få se. ”Oj, där brukar lokalsinnet sitta på de flesta människor, på de normala människorna, men.. nej just det, det var ju inte du, för där finns ingenting. Ett stort svart hål.” En gång när hon var tio hade hon blivit hemkörd i en lite elbil som de som rensade de kommunala rabatterna framför hyreshusen körde runt i. Hennes klasskompisar hade lämnat henne ensam och självklart hade hon lyckats tappa bort sig i det lilla bostadsområdet. Alltid när hon berättade historien försökte hon hålla en viss ironi och distans till sig själv, men fortfarande skämdes hon lite, hon sa ofta att de nyss flyttat till det området, fast egentligen hade de bott där i tre år.
Hon förbannade sig själv för att hon inte lyssnat mer på gympalektionerna under orienteringen, när hon satt med sin Iphone och försökte lista ut vad som var upp och ner på kartan den visade. På radion spelade någon modern techno skit och hon slog på den i desperata försök att stänga av. Men nu var hon på väg, bakåt och kanske också framåt, kanske skulle hon kunna gå framåt. Minnena låg som en väg, en väg som hon skulle tillbaka till, en väg som hon hela tiden åkte förbi. Allt var likadant, hon såg sig själv i  sina syskonbarn, men hon såg de som gör illa också och de som bara är. Barnen var små och strax skulle de vara tvungna att välja väg eller väljas. För det är ju så, andra väljer åt en, väljer vilka som är något och vilka som inte är det. Hon lyckades ta sig ur det, men nu  satt hon där på väg till en klassisk, töntig klassåterträff och hon hittade inte ens tillbaka till gatan där hon tillbringat sina olyckliga barndomsår, hon hade aldrig tidigare åkt tillbaka dit. Som sjuttonåring hade hon flyttat för att plugga journalistik och hon hade blivit kvar, hade tågluffat och träffat en man hon älskade överallt annat och där, där hon bott som liten, där hade det aldrig funnits något att resa tillbaka till. Den enda som varit något var hennes syster och också hon hade för länge sen flytt deras bakgrund.  Att hon hade svårt att hitta, kanske var det ett tecken. Kanske hade hon förträngt, men troligtvis hade hon nog bara onormalt dåligt lokalsinne. Hela den här grejen var inte så stor egentligen, men ändå skakade hennes händer krampaktigt vid ratten och hon kände sig både varm och kall på samma gång, kallsvettades. Hon insåg  att hon aldrig hade helt släppt det, hon trodde att hennes lyckliga liv, var bevis på motsatsen. Men ens barndom är det viktigaste och skulle hon inte haft den hon hade, skulle hon fått det hon överallt annat ville ha då ” att vara någon”, skulle hon antagligen inte varit något nu. Men glömt och förlåtit, kommit över. Nej det hade hon inte.



Ida

*

Nutid

“Fått en flaska i huvet, legat sövd på akuten. Varit död i minuter.” Flickan, som är en kvinna som heter Ida sjunger högt med i texten och minns, minns allting, sin uppväxt. Minns hur allting kretsat kring musiken då, den musiken som var inne, “mainstream.”  
En verklig nostalgitripp, det var väl det hela den här kvällen handlade om. Minnen.                                                                        


Ida och Lina

*

Dåtid

Händer på axlar, kroppar långt ifrån varandra, tryckare. Sanning eller konsekvens och ryska posten. Ett litet rum i fritidsgårdens mörkaste vrå, där fanns föreningens privata förråd av alkohol. Föreningen, bestående av fotbollsmorsor och nyinflyttade småbarnsföräldrar som inte än förstått att de var ändå var fotbollsmorsorna som bestämde och dominerade. Föreningen som tagit på sig en stor uppgift, en ärofylld uppgift och gjort så många uppoffringar, så att de själva inte tycker att de kunde ha gjort fler, för att vara med här och påverka deras barns framtid. Där i det rummet delades nu ut pussar på kinder och kramar och, hantag och famntag och kyss och klapp och kanske också en och annan långtradare.

“Tony nu är det din tur.” Tony tittade på flickan, som vände sig om och viskade med några andra tjejer, som hade precis likadant långt blont hår och som vid detta speciella tillfälle gjort något spännande, inne på badrummet hemma hade de tillsammans tagit flickans systers smink och gjort precis så som de sett sin mamma eller syster göra varje dag. De skrattade och flickan kastade en sista blick på Tony innan han gick ut genom dörren och stängde den.
En knack, två knack.
Flickan utsåg sig själv till pekare.
“Vem är de?”
“Det är ryska posten.”
“Vad vill du?”
“Lämna ett brev.”
“Hantag, famntag, klapp, kyss eller puss” “... eller långtradare.” skyndade sig hon att lägga till
“mmm, puss.”
Ett fnittrande från tjejerna i rummet och en spänd förväntan fanns hos alla av dem, den fanns hos alla, men det var bara de som “var med” som visade det, som fick visa det.
Det var ju Tony.
Flickan började med sin uppgift.
“Är det den?” Hon pekade på sig själv.
“Nej.”
“Är det den?” Hon pekade på sig själv.
“Nej.”
“Är det den?” Åter igen pekade hon på sig själv och sa det lite högre och betonade på ordet “den.”
“Nej.”
“Du pekar ju bara på dig själv Ida.” Klagade Fatima.
“Okej förlåt då.” Ida gav kompisen en mördande blick och på hennes kinder syntes en nu märkbart rödare ton.
Tony sa ingenting.
Ida fortsatte och den här gången pekade hon på sina klasskompisar också, eller ja, bara tjejerna, det var ju självklart. När hon gått hela varvet och runt igen sa Tony äntligen stopp. Alla barnen tittade upp. Idas finger pekade på en tjock flicka, tjock i den här gruppen var det första adjektivet man kunde tänka på, eftersom den här flickan på det sättet märkbart skillde sig från de andra, det här var inte bara en flicka som skilde sig från de andra i utseendet, men de andra barnen i årskurs fem hade ännu inte märkt detta, hon hade ändå valts bort, någon måste ju.
“Okej, du kan komma in nu Tony”. Sa Ida roat.
“Okej.”
In går en pojke som är vald och hans leende ansikte visar att han tror att nu ska han
Inte längre förbli okysst och att en flicka, som alla andra, som är vald, väntar på honom.

Men i själva verket är det Flickan, olik alla andra, som fyller år, som sjunker djupare ihop på sin plats och ännu en gång under samma kväll blir hennes ansikte ännu rödare än vad det vanligtvis är. Precis som när hon tagit emot Idas och hennes kompisars present tillsammans med de ord som redan etsats sig djupt in i hennes själ och för lång tid framåt skulle stanna kvar. “Vi tänkte att det här var en andvändbar present för dig” och sedan fortsättning som hon förstått även om den förblivit osagd. “Du lär ju inte få göra det på riktigt så.” Sedan hade presenten lämnats fram som de tillsammans med sminket tagit från Idas syster, en avlång sak som flickan skulle beskrivit som formen på en gurka, som hon visste tillräckligt mycket om vad man använde till för att bli generad och förstå, förstå att hon aldrig skulle bli vald.
Nu pekade Ida på henne och skrattade.
“Där har du henne,Tony, kyss henne nu.” Alla barnen skrattade.
Tony, Tony som var längst i klassen, som hade kastanjebrunt hår han redan i tredjeklass börjat varje dag framför spegeln stajla med vax. Tony, som bara var den alla tjejer i klassen skulle bli kär i. Råttan tyckte han var elak och korkad. Nu gick den Tony, han som var avsedd för den motsvarande av andra könet i klassen, Ida, fram emot platsen där flickan, flickan, som sen första klass blivit kallad råttan och som för evigt under sin skolgång skulle känna sig missanpassad och konstig.
Tony böjde sig ner, slöt sina ögon, så att hans långa ögonfransar blev synliga och förde sin mun sakta mot hennes, flickan, så annorlunda. Pojken som var vald och flickan som inte var det. Deras munnar möttes och där i femteklass på ett födelsedagskalas som alla barnen i klassen bara gått på för att deras föräldrar tvingade dem, där på fritidsgården i den lilla förorten uppstod något, känslor som aldrig helt skulle gå att sudda ut.
Förbjudna känslor som för alltid skulle förbli tydligt dolda.


Lina

*

Nutid

“What ever happend to the funky race a generation lost in pace.”
Råttan, Lina sjöng nu med i texten till The Arks låt “It takes a fool to remain sane” och kom ihåg vad den meningen en gång betytt för henne, gjorde fortfarande. Även om bandet för många år sen splittrats skulle hon aldrig någonsin sluta lyssna på deras skivor, på deras texter. Lina kom också ihåg de läpparna, hans blick, hans plågade blick som en halv sekund mött hennes för att sedan försvinna och hur hon fortfarande kunde höra det påfallande hånfulla skrattet. Hur Ida hade skrattet och sedan gått fram till honom och kramat om honom och pussat honom på kinden. Sen strax efter det hade Lina obemärkt gått hem från sitt eget kalas. Hennes mamma hade hittat henne på golvet i sitt rum och textstrofen “It takes a fool to remain sane” ekade i rummet. En lång tid efter det hade ibland blickar utbytts i klassrummet. Blickar mellan de två, som aldrig var menade för varandra och hon undrade nu hur Tony mådde, vem han var. Hon visste att det var mycket pågrund av dessa frågor som hon bestämt sig för att åka. Nu hade hon kommit ut på en väg hon kände igen och hon visste att det bara var några kilometer kvar.  Hon körde i 50 km/h och som det alltid gör i en sådan hastighet kändes det som om hon körde snabbare än på motorvägen, man ser allting passera långsamt och på något sätt omregristrerar hjärnan det så att det känns som om man kör snabbare, hon passerade en vägskylt, Stråvalla. Bara genom några små byar till. Stråvalla, Limabacka, Väröbacka också Bua, hennes barndomsstad, hennes helvete.





Ida

*

Nutid

På Idas spotify lista “Nostalgi” spelades nu istället Lady Gagas “Pokerface” i hennes svarta alldeles egna peugot. Hon fällde ner spegeln i taket framför sätet, såg sin egen spegelbild. Såg munnen, hon log. Hennes leende hade alltid varit vackert, hon hade aldrig haft tandställning, men många trodde det och frågade henne. När hon log syntes alla hennes vita tänder, blekta i en salong Bill tagit med henne till. Hon fick smilgropar i de lagom markerade kinderna och näsan rynkades ihop, Bill hade i början av deras förhållande sagt att det var så karaktärfyllt, näsan som rynkades ihop när hon log. En detalj som inte många tänkte på, men som han hade gjort. Han sa att de var de små detaljerna som gjorde att man kunde älska någon så mycket. Känna att man tillhörde någon så mycket så att den andra visste och älskade alla ens detaljer, både bra och dåliga. Inte konstigt att hon blivit förälskad i honom. Hon såg sina ögon, hon höjde handen och strök den över den mörklila ringen runt ögat inramat av tjocka ögonfransar målade av mascara. Hon hade fått bilen av Bill för två veckors sen och efter det hade historien om hur den blå ringen kommit till runt hennes öga varit att Bill råkat stänga bildörren samtidigt som hon klev ur.
Ida tänkte tänkte plötsligt på Lina, råttan. Den
flickan som de hade mobbat och uteslutit så, varför hade de gjort det. Undra om Lina kom ikväll?
En dag hade Råttan kommit med blåtirra till skolan, Ida hade nästan förträngt minnet. Det hade varit hon, Ida. Tillsammans hade Fatima Jessica och hon väntat på skolgården till Ida kom ut en dag. Lina hade alltid, så länge ida knde minnas. väntat tills alla gått hem innan hon själv gick ifrån skolan. De hade knuffat henne och sagt saker till henne. Saker ida inte ville minnas, saker som ida inte kunde förstå nu att några sjundeklassare kunde säga till varandra. Barn är onda, vissa barn, inte andra. Hon själv hade varit ond. När Lina försökt ta sig ur greppet som Fatima och Jessica hållt henne i, hade Ida höjt handen och för första gången i sitt liv slagit någon på riktigt. De hade sagt till varandra innan att de bara tänkt “skoja” med Råttan lite, intalat sig själva att det bara var på skoj. Ida hade inte kunnat hejda sig, det var som om hon hamnat i trans och först efteråt förstått vad hon faktiskt gjort. Ida rös till, där hon satt i sin alldeles egna peugot, en av hennes många mutor.
Ida var rädd, rädd för sin man, för sin pappa, som fortfarande när hon vid ett av sina mycket få tillfällen besökte sitt familjehem kröp ner i Idas säng på natten. Hans varma kropp var välbekant för henne. Hon kunde varje detalj och hon visste vad hon skulle göra för att han skulle bli nöjd. Ida var rädd för sin man och sin pappa, men allra mest var hon rädd för sig själv.

Hon hade fortfarande spegeln nerfälld och såg inte den andra bilen närma sig, såg inte hur den tappade fästet om den hala marken och hur föraren gjorde misstaget att försöka tvärbromsa.


Lina

*

Nutid

Lina kände hur sommardäcken tappade fästet, hur hon fick sladd och hennes instiktiva reaktion hade varit att bromsa. Det gjorde saken värre, det kändes som på halkbanan när hon tagit körkort. Den andra bilen närmade sig från korsningen. Det var bara några sekunder till bilarna skulle mötas. Lina tänkte att det måste vara det  här de människor som upplevt och beskrivit en nära döden upplevelse menat. Vägen försvann och hon såg ett ljus, också tänkte hon på Olle, mannen hon älskade. Hon tänkte på sin syster, hon tänkte till och med på sina föräldrar. Men den sista hon tänkte på, var Ida, så annorlunda, så unik insåg hon nu. Var det såhär det skulle sluta, hon skulle aldrig få sin uppgörelse, hon skulle aldrig få se de som gjort hennes uppväxt till helvetet och hennes liv som vuxen till himmelen, se vad de blivit. Antagligen ingenting, men Ida hade varit annorlunda. Hon hade aldrig egentligen passat in, hon hade bara skapat en roll som gjorde det, som var vald och Lina tyckte synd om henne. Var rädd för att hon var ännu mer skadad än hon själv. Bilarna möttes och allting slocknade, för de båda. De som var annorlunda. De andades in, andades ut. En dag som alla andra, men ändå mest unik.




























Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0