Hugo

Igår såg jag filmen Hugo. Det är verkligen ett filmtips från mig, då denna var riktigt bra och otroligt mysig.
Filmen utspelar sig i Paris på 30-talet och det är 12 åriga Hugo som står i centrum. Hugo bor i väggarna på en tågstation och vrider upp klockorna där. Från klocktornets håligheter kikar han ner på världen och betraktar karaktärerna i den, själv är han ensam. Genom tillbackablickar får vi reda på att Hugo hade en fantastisk pappa, men att han nu dött och Hugo är föräldralös. Det var hans farbror som tog med honom till stationen där han jobbade med att sköta klockorna. När denna farbror ger sig av, tar Hugo över och eftersom ingen vet att hans farbror gett sig av och klockorna går, så misstänker ingen att det i själva verket är den filosofiske tolvåringen Hugo som tar hand om dessa. Sin kunskap om hur man lagar saker och framförallt klockor fick han av sin pappa som var urmakare. Tillsammans med sin pappa försökte Hugo laga en trasig robot, en som det var sagt kunde skriva med penna. Det var ett viktigt projekt för Hugo och när pappan sen dör, blir det en hjärtskärande historia om att detta är det enda Hugo faktiskt har kvar av sin pappa och han försöker desperat laga den med hjälp av stulna delar.
När Hugo möter den poesi och bok älskande Isabelle. Jag kan inte låta bli att älska denna karaktär. Som aldrig sett en enda film, medans Hugo sett massvis blir det verkligen ett äventyr och mysterium som håller från början till slut. Med denna histora vävs verklig filmhistoria in på ett mycket snyggt sätt och jag som ändå inte kan alls mycket om detta, gillade det.

"Hugo", har fått flera Oscars och jag förstår det verkligen. Skådespeleriet är fantastisk, jag blir så imponerad av de två barn som står i huvudrollerna. Historien är verkligen helt underbar och att det i kulisserna finns ett Paris under 30- talet gör ju inte saken sämre. Nej, Martin scorsese har gjort ett väldigt bra jobb med denna film, enligt min åsikt.


Rom <3

Nu lägger jag ut lite bilder från min underbara resa i Rom med pappa. Längtar redan tillbaka!







Vatikanstaten









Utsikten högst upp ifrån Peters kyrkans kupol. Det kändes som jag inte skulle överleva trapporna upp bara. Först en "vanlig" trappa, men lång! Sen kom de en till sådan här ändå normal rak trappa. Efter det började den brantaste spiraltrappa jag sett, sen planade det ut lite, bara för att strax därefter komma en ännu värre spiraltrappa. Denna gång utan räcke, istället hängde där ett rep man kunde ta tag i. Tillslut efter ännu någon ganska bred trappa, yrsel och illamående var vi uppe... och det var värt det.






Peterskyrkan



Rom


Italiensk glass, mums!







Colosseum: Kan faktiskt inte riktigt förstå att jag verkligen var där. I lördags var jag vid colosseum, känns helt ofattbart.





Fontana di Trevi






Trastverte: Ett jättemysigt område, med trånga gator och tvätt hängandes mellan husen. Kändes som att vara i sagan om Lady och Lufsen. Maten var också helt fantastisk. Pizzan var jag lite besvken på, den var god, men ändå inte så speciell. Däremot åt jag verkligen jättegod lasagne, en rätt med äggplanta, mozzarella och världens godaste tomatsås. En kväll åt jag också pasta med köttbullar i tomatsås, då kändes det ännu mer som den bella notte Lady och Lufsen upplevde och som jag också nu upplevt.





Ciao Bella

Rom

Är just nu på ett hotellrum i Rom! Jag kan bara beskriva staden som precis som jag tänkt mig och ännu lite bättre. Överallt finns det gamla helt otroliga byggnader, pizzerior och tvärgator kantade av trånga affärer som säljer vackra Italienska masker. Idag från att vi landade ca. 14.30 till nu har vi hunnit med: fontana de trevi, forum romanum, spanska trappan, colloseum, svärdfisk, lasagne och tirramisu.  Colloseum upplyst i mörkret och taxibilar, vespor och alla stadsljud detta utgör runt omkring var verkligen en upplevelse. Imorgon blir det framförallt Vatikanen, sen får vi se vader vi hinner ;)

Väskan är packad...

Väskan är packad, jag väntar
Tiden rör sig, sakta
"Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge."
Alltid för länge
eller
är väntan något bra, hör det till det vi väntar på
Tiden rör sig, snabbare
Kanske rör den sig för fort
då tar ju det vi väntar på slut för fort
eller
ska vi bara låta tiden gå
utan tankar
för den går ju ändå.
Väskan är packad, jag väntar.

Haha en liten dikt jag klottrade ner på några minuter, handlar uppenbart om att jag bara går och väntar och längtar till imorgon, när jag åker till Rom. Kommer nog inte hinna skriva något imorgon innan vi åker och lägger jag inte upp något mer senare så säger jag hejdå nu, önskar er en bra helg och allt. Vi hörs nästa vecka och då kommer jag ha mycket att berätta ;) Ha det bra/Bella

Sportlovsmys <3

Istället för semlor på fettisdagen, fikade jag och syster den här underart vackra varma chokladen. Bättre enligt mig och vi hittade också två stycken lindt kulor som blivit över från något tillfälle. För er som inte smakat detta kan jag tala om att det är världens godaste choklad och måste provas ;)
Det är verkligen såna här mysiga detaljer som gör vardagen och vid detta tillfället lovet så bra. Först mysig fika och sen en promenad i solen.




Gamla målningar

Eftersom jag redan börjat visa er en gammal måning som ni inte sett, tänkte jag att jag lika gärna kunde fortsätta. Det här är också band de allra första målningar jag gjorde. Inta bara akryl utan också bland akvarell, tusch och olja.







Min morgon

Härlig morgon med bra film, älskar verkligen att se på film på morgonen. Nu måste jag nog ta tag i dagen och faktiskt duscha, klä på mig o.s.v. Det kommer nog inte bli något målande idag, ska spela match senare, men man vet aldrig. Vi får se, annars har jag ju en hel veckas lov nu och på Torsdag åker jag til Rom <3

Hoppas att ni har haft en lika bra förmiddag/Bella

Hitman

Hittade den här när jag städade mitt rum igår, en av de allra första akrylmåningarna jag gjorde. Jag måste vara världens mest sentimentala människa, för jag kände mig så rörd och kunde knappt sluta titta på den. Det känns som om denna målnng öppnade en helt ny värld för mig, en värld där det inte bara fanns blyertspennor, sudd och stopfar, haha ;)




Åsikter och inspiration hämtad från storbloggaren Kan Dee

...Är det okej/rätt att plastikoperera sig? Är det okej/rätt att tycka att någon som är jätte smal är vacker? Vi alla vet att det ligger mycket press på att se så snygg ut hela tiden. Men vad definierar vad som är snyggt egentligen? Och är det inte en jäkla massa press på hur man ska vara rent invändigt också? Man ska vara duktig och felfri? Men vad är felfri? Vad är rätt och vad är fel? Grundar rätt och fel i vad man själv tycker? Och är ens egna åsikter kanske ändå bara inpräntade av samhällets? Vet vi ens vad vi själva tycker längre?

De här orden skrev Kan Dee på sin blogg, nästan alla av er vet säkert vem Kan Dee är. Men hon driver en enormt stor konstblogg och har ett eget klädmärke som blivit väldigt populärt. Men det jag ville skriva om var det jag fick inspiraion om, från hennes inlägg om skönhet och att skönhet blivit ett mycket känsligt ämne där vi inte tillåter kommentarer allt för ofta. Jag håller inte med henne på alla punkter, men jag fastnade verkligen för inlägget och speciellt för detta sista stycke. Jag förstår vad hon menar med att vi faktiskt har gjort det till för stor sak av att utseendet inte ska spela någon roll och självklart ska det inte det. Självklart är det ens inre som räknas, men att gå från det till att det inte är okej att tycka att någon är vacker som är jättesmal och har allt det som det ideal vårt samhälle genom reklam och annan media skriker ut åt oss. Det viktiga är att vi kritiskt granskar den bilden, att vi inser att människor inte ser ut som de gör på de bilderna i verkligheten och att det inte är något fel på oss bara för att vi inte ser ut som just den personen.


Kan Dee frågar också om det är okej/rätt att plastikoperera sig och jag anser att nej, det är inte något jag tycker är en "bra idé" men kan jag säga till folk vad de ska göra, nej det kan jag inte. Jag kan bara tycka och att plastikoperera sig, (om man inte varit med om en svår olycka o.s.v då är detta helt problemfritt,) är för mig en onödig sak överklassen har råd att utföra som bara förstärker bilden av att "du inte duger som du är." Vi kan till och med dra det så långt att jag säger att, vad skulle vi kunna göra för de pengarna istället, det skulle kanske kunna hjäpa människor i fattigdom och svält. Bidra med något som faktiskt betyder något.

Den allra sista meningen: Är ens egna åsikter kanske ändå bara inpräntade av samhällets. Var verkligen träffsäker, vet vi vad vi själva tycker eller ska vi bara tycka något och då gör vi det. Jag kan inte svara på dessa frågor, det kan nog ingen. Men vissa saker, vi kan ta ett så simpelt exempel som smalhet. Vem har bestämt att det är "fult" att vara tjock och "fint" att vara smal. Om vi verkligen tänker efter, släpper allt det som vi lärt oss om detta och hört genom hela våra liv och verkligen funderar över, varför är det så? Varför spelar storleken någon roll överhvudtaget. Vi hade lika gärna kunnat vända på det så att det ansågs "fint" att vara tjock och "fult" att vara smal. Jag säger inte att alla tycker såhär, men generellt så ger samhället oss den bilden. Bestämer vad som är fint och inte, hur vi ska vara. Samhället delar också på könen redan i spädbarns ålder, med en rosa namnskylt på barnvagnen till en tjej och en blå till en kille. I femårsålder när ett barn ramlar, samma situation för både kille och tjej skulle många, inte alla, men för många skulle om detta var en tjej, ge en kram, plåster och orden "min stackars flicka." Om samma sak hänt en kille skulle många föräldrar undermedvetet tror jag istället bara yttrat orden "äsch, det var väl inget. Upp med dig igen." Det är ju då inte konstigt att det blir mönster om hur killar respektive tjejer ska vara i samhället och hur de betraktas. Men jag tror att vi är påväg mot en revolution inom detta, önskar att det är så.


15 februari 2012

Hej, hur är det med alla idag? Tänkte lägga ut en bild. Men tyvärr fungerade det inte, får försöka mer i morgon, när jag orkar. Jag känner att jag har lite idetorka vad gäller bloggen Den känns bara kass och tråkig. Så nu tänkte jag passa på att fråga er, mina få läsare. Vad ser ni fram emot och gillar mest för sorts inlägg i min blogg? Tycker ni att jag har avvikat från mitt tema, med en kreativ blogg för mycket. Något jag ibland kan känna själv, eller gillar ni den bandning som är nu?

Jag kan också tala om för er att jag har haft en riktigt bra dag, i skolan har vi varit i en ishall och sen simhall hela dan. Jag har simmat, dykt och livräddat, (fast det kändes som jag snarare dränkte stackars Johanna, än räddade henne. När hon fick agera den som var medvetslös och behövde bli räddad.) Sen har jag tränat och nu ska jag nog se ett avsnitt av Dexter. ;)

Dexter

Som jag nämnt innan, älskar jag att titta på serier. Jag blir helt fast och om jag skulle bli sjuk och har en serie som jag har hemma att titta på, har jag ibland sett nästan en hel säsong i rad. Just nu följer jag HBO´s "Dexter." Denna handlar om en seriemördare vid namn Dexter. När jag fick handlingen klart för mig, att ja det handlar om en seriemördare, var jag först tveksam. Eftersom jag visste att det var en komedi/drama och inte en thrillerserie, förstod jag inte riktigt hur de skulle göra en serie om en seriemördare på ett komiskt vis utan att det blev väldigt löjligt. Men nu när jag är inne på andra säsongen av denna riktigt bra serie, kan jag börja med att säga att det är definitivt snarare en drama. Även fast Dexters mördande ibland framställs på ett komsiskt vis, finns det en så allvarlig underton att det "komiska" bara lyfter fram och förtärker det allvarliga. Dexter Morgan jobbar som blodanalytiker, på Miami Metro Police Department, ett jobb som gör det möjligt för honom att stilla sitt begär. Att noga, som den perfektionist han är, välja ut offer och mörda de. Serien inehåller många karaktärer som man kan tycka om och som jag älskar, b.la är Dexters syster, Debbie en favorit. Det är just när karaktärerna presenteras på ett bra sätt och du verkligen "lär känna de" som jag riktigt fastnar i en serie. Det tycker jag verkligen sker i "Dexter".

Hela Dexters mördande är ett dillema eftersom han endast mördar andra mördare. Och ju mer han gräver i  sitt förflutna, desto mer förstår han varför han kunnat bli som han blev. I första, pilotavsnittet så presenteras Dexter och det blir förklarat för en att han blivit adopterad. Du inser också snabbt att Dexter inte är som andra och att hans fosterpappa tidigt förstår detta. Han "löser" problemet genom att lära upp Dexter att bara mörda andra mördare och på så vis kan Dexter stilla sitt begär att döda utan att oskyldiga blir drabbade. Dexter är en psykopat som följer en kodex! Frågan om Dexter känner någon empati, bollas fram och tillbaka och han är själv mycket förvirrad. Du följer med i historien genom Dexters tankar och får därför verkligen en förståelse för honom och varför och hur han kan agera som han gör. Men den huvudsakliga frågan Dexter ställer till sig själv och som du tvistar med dig själv om svaret  hur denna serimördre verkligen är medans du ser "Dexter" är.
"Am I good person, doing bad things. Or am I bad person doing good things?"


http://1.bp.blogspot.com/-4V51dYf8TkM/TnrlHSHMaCI/AAAAAAAAX64/7iCQEN1GZ88/s1600/dexter2.jpg

Maratonlöpare...eller?

Det här blev den teckningen som jag snackade om att jag skulle göra, där jag koncentrerade mig mycket på skuggningen. Är rätt nöjd... men inte helt. Det blev en ganska "grov" skuggning i denna, eftersom det passar in i det uttruck jag försökt få fram i bilden. Jag har inte målat av helt, som jag brukar. Utan tittat och inspirerats av olika bilder, samt tittat på olika tekniker med skuggningar. Vet alltså inte riktigt vem bilden föreställer. Den liksom växte fram och sen la jag  till bandet och då tillslut tänkte jag på det som en helt utmattad maratonlöpare ;)

Hur tolkar ni den, ser ni en annan sorts person än jag?








Ett äkta loppisfynd

Idág åkte jag och mamma in till stan för att handla och jag skulle också kolla lite på ryggsäckar. Kände att jag behövde en bättre väska till skolan än den jag har och nu när jag börjar gymnasiet snart också kommer det ju bara att bli mer att bära fram och tillbaka. Först kollade jag på sådana ställen som Intersport och Din väska. Men ju mer jag kollade, desto mer insåg jag att det jag egentligen verkligen ville ha, var något annorlunda, något som sticker ut. Jag tänkte då först på en skinnryggsäck och eftersom det var torgdag och jag tänkte att, man kanske kunde hitta något sånt där gick jag ner till torget. Där hittade jag inte heller direkt något. Men när vi sedan körde från stan, körde vi in till en stor loppis, som ligger bara lite utanför. Lite för att jag ändå någonstans tänkte att en loppis borde ju vara rätta stället att leta efter en sån sorts väska på, men också för att det helt enkelt är kul att gå där. Där hittade jag denna underbara ryggsäck. Älskar den! Mycket hippie och sjukt snygg och jag tänkte att vafan, varför vara så mainstream hela tiden. Jag tycker själv att jag redan är ganska motsröms, så varför inte gå hela vägen?








Det jag vill göra

Åh vad jag vill rita. jag fick verkligen en så enorm lust att rita, inte måla, utan rita. Det är så avkopplande, något jag hållt på med i hela mitt liv som är så välbekant för mig. Det känns alltid som om tiden inte räcker till, jag vill lära mig nya saker och utvecklas, men ibland känns det som om mitt största intresse mer och mer glider ifrån mig, fastän jag vill ha det kvar så mycket. Längtar så tills jag börjar gymnasiet, då om jag (förhoppningsvis) går på estet, annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra om jag inte kommer in, men iallafal, då så kommer det att bli så mycket mer naturligt. Jag kommer att få uppgifter och läxa i saker som jag helt enkelt älskar att göra!

Nu SKA jag faktiskt rita, behöver öva på att skugga lite "mjukare" och med långsamma övergångar. Ni får se resultatet sen. 
 
Ha det bra/Bella



En bild från Kalmar


"Utan titel" (som vanligt ;) )"

Okej nu är jag klar med novellen, ni som vill och "orkar" får läsa och det är jättekul om ni kommenterar. :) 
Ha det bra/ Bella     




                                           Lina

*

Dåtid

En inandning, en utandning, upprepa detta två gånger, öppna dörren. En dag som alla andra, men ändå så unik. Känslor och reaktioner. Vet inte längre vad som är rätt eller fel, vad som är hon och inte. Intryck, för mycket intryck. Varför måste vi leva i en värld där allt har sin plats, där människor har sin plats. Det förväntas saker av en och allt hon egentligen vill är att kunna vara precis sig själv. Hon har alltid tänkt på sig själv som en stark person, en som inte ger efter för grupptryck. Men vad händer varje dag då, varför måste hon tänka efter innan hon säger något, kommer hon låta för duktig nu, eller kanske för dum, ska hon inte bry sig om att hon inte alls tycker som de andra, ska hon påstå att hon inte vet när deras lektion börjar när någon frågar, för att inte låta som en nörd som kan schemat utantill.  Lina blev tyst, det var lättast så. Hon blev den som hon alltid föraktat, den delen hon föraktat hos sig själv. Den som tar lättaste utvägen, den patetiska som sätter sig längst bak, kan alla svar, men ger inga. Den fega, man eller mus, mus, råtta, råttan.  

Ida

*

Dåtid

En inandning, en utandning, upprepa detta två gånger, öppna dörren. En dag som alla andra, men ändå så unik. Idag skulle det äntligen hända. Det hade känts som om hon drömde när hon, flickan, flickan som alla andra, men ändå så unik för en vecka sen förstått att Tony kände på samma sätt för henne, som hon för honom. Flickan hade snabbt nyppt sig i armen för att förstå att det inte var en dröm. De hade träffats nästan varje dag sen dess och nu skulle de visa det öppet, äntligen tänkte flickan, i skolan bland folk, för alla. Det var från denna dag officiellt, imorse hade hon ändrat sin status på Facebook, från “singel” till, “i ett förhållande”. Det viktigaste. Då var det sant. Två flickor, som alla andra, Fatima och Jessica sprang mot henne. En tjej från parallell klassen passerade samtidigt och flickan knuffade undan henne med sin väska, hon skrattade, väskan var köpt i Thailand för två veckor sen, Det stod Louis Vuitton på den. Råttan, så brukade de kalla tjejen som gick förbi, hon såg ut som en råtta. Pytteliten haka med en uppåtnäsa som kunde betraktas som en nos. På en råtta exempelvis. Fatima kramade henne och tog tag i hennes armar och började hoppa upp och ner. Flickan spillde ut sitt kaffe hon tidigare köpt i kaféet.   
Hon tycker inte om kaffe, Ida tycker inte om kaffe.                                                                       



Lina

*

Nutid

Koncentrera dig, okej andas in, andas ut. En gång till, titta rakt fram. Hon fattar inte att hon verkligen skulle göra detta. Hennes lokalsinne hade alltid varit, vad hade det varit egentligen, ingenting, hon hade alltid undrat, om man skulle titta in i hennes hjärna, vad skulle man få se. ”Oj, där brukar lokalsinnet sitta på de flesta människor, på de normala människorna, men.. nej just det, det var ju inte du, för där finns ingenting. Ett stort svart hål.” En gång när hon var tio hade hon blivit hemkörd i en lite elbil som de som rensade de kommunala rabatterna framför hyreshusen körde runt i. Hennes klasskompisar hade lämnat henne ensam och självklart hade hon lyckats tappa bort sig i det lilla bostadsområdet. Alltid när hon berättade historien försökte hon hålla en viss ironi och distans till sig själv, men fortfarande skämdes hon lite, hon sa ofta att de nyss flyttat till det området, fast egentligen hade de bott där i tre år.
Hon förbannade sig själv för att hon inte lyssnat mer på gympalektionerna under orienteringen, när hon satt med sin Iphone och försökte lista ut vad som var upp och ner på kartan den visade. På radion spelade någon modern techno skit och hon slog på den i desperata försök att stänga av. Men nu var hon på väg, bakåt och kanske också framåt, kanske skulle hon kunna gå framåt. Minnena låg som en väg, en väg som hon skulle tillbaka till, en väg som hon hela tiden åkte förbi. Allt var likadant, hon såg sig själv i  sina syskonbarn, men hon såg de som gör illa också och de som bara är. Barnen var små och strax skulle de vara tvungna att välja väg eller väljas. För det är ju så, andra väljer åt en, väljer vilka som är något och vilka som inte är det. Hon lyckades ta sig ur det, men nu  satt hon där på väg till en klassisk, töntig klassåterträff och hon hittade inte ens tillbaka till gatan där hon tillbringat sina olyckliga barndomsår, hon hade aldrig tidigare åkt tillbaka dit. Som sjuttonåring hade hon flyttat för att plugga journalistik och hon hade blivit kvar, hade tågluffat och träffat en man hon älskade överallt annat och där, där hon bott som liten, där hade det aldrig funnits något att resa tillbaka till. Den enda som varit något var hennes syster och också hon hade för länge sen flytt deras bakgrund.  Att hon hade svårt att hitta, kanske var det ett tecken. Kanske hade hon förträngt, men troligtvis hade hon nog bara onormalt dåligt lokalsinne. Hela den här grejen var inte så stor egentligen, men ändå skakade hennes händer krampaktigt vid ratten och hon kände sig både varm och kall på samma gång, kallsvettades. Hon insåg  att hon aldrig hade helt släppt det, hon trodde att hennes lyckliga liv, var bevis på motsatsen. Men ens barndom är det viktigaste och skulle hon inte haft den hon hade, skulle hon fått det hon överallt annat ville ha då ” att vara någon”, skulle hon antagligen inte varit något nu. Men glömt och förlåtit, kommit över. Nej det hade hon inte.



Ida

*

Nutid

“Fått en flaska i huvet, legat sövd på akuten. Varit död i minuter.” Flickan, som är en kvinna som heter Ida sjunger högt med i texten och minns, minns allting, sin uppväxt. Minns hur allting kretsat kring musiken då, den musiken som var inne, “mainstream.”  
En verklig nostalgitripp, det var väl det hela den här kvällen handlade om. Minnen.                                                                        


Ida och Lina

*

Dåtid

Händer på axlar, kroppar långt ifrån varandra, tryckare. Sanning eller konsekvens och ryska posten. Ett litet rum i fritidsgårdens mörkaste vrå, där fanns föreningens privata förråd av alkohol. Föreningen, bestående av fotbollsmorsor och nyinflyttade småbarnsföräldrar som inte än förstått att de var ändå var fotbollsmorsorna som bestämde och dominerade. Föreningen som tagit på sig en stor uppgift, en ärofylld uppgift och gjort så många uppoffringar, så att de själva inte tycker att de kunde ha gjort fler, för att vara med här och påverka deras barns framtid. Där i det rummet delades nu ut pussar på kinder och kramar och, hantag och famntag och kyss och klapp och kanske också en och annan långtradare.

“Tony nu är det din tur.” Tony tittade på flickan, som vände sig om och viskade med några andra tjejer, som hade precis likadant långt blont hår och som vid detta speciella tillfälle gjort något spännande, inne på badrummet hemma hade de tillsammans tagit flickans systers smink och gjort precis så som de sett sin mamma eller syster göra varje dag. De skrattade och flickan kastade en sista blick på Tony innan han gick ut genom dörren och stängde den.
En knack, två knack.
Flickan utsåg sig själv till pekare.
“Vem är de?”
“Det är ryska posten.”
“Vad vill du?”
“Lämna ett brev.”
“Hantag, famntag, klapp, kyss eller puss” “... eller långtradare.” skyndade sig hon att lägga till
“mmm, puss.”
Ett fnittrande från tjejerna i rummet och en spänd förväntan fanns hos alla av dem, den fanns hos alla, men det var bara de som “var med” som visade det, som fick visa det.
Det var ju Tony.
Flickan började med sin uppgift.
“Är det den?” Hon pekade på sig själv.
“Nej.”
“Är det den?” Hon pekade på sig själv.
“Nej.”
“Är det den?” Åter igen pekade hon på sig själv och sa det lite högre och betonade på ordet “den.”
“Nej.”
“Du pekar ju bara på dig själv Ida.” Klagade Fatima.
“Okej förlåt då.” Ida gav kompisen en mördande blick och på hennes kinder syntes en nu märkbart rödare ton.
Tony sa ingenting.
Ida fortsatte och den här gången pekade hon på sina klasskompisar också, eller ja, bara tjejerna, det var ju självklart. När hon gått hela varvet och runt igen sa Tony äntligen stopp. Alla barnen tittade upp. Idas finger pekade på en tjock flicka, tjock i den här gruppen var det första adjektivet man kunde tänka på, eftersom den här flickan på det sättet märkbart skillde sig från de andra, det här var inte bara en flicka som skilde sig från de andra i utseendet, men de andra barnen i årskurs fem hade ännu inte märkt detta, hon hade ändå valts bort, någon måste ju.
“Okej, du kan komma in nu Tony”. Sa Ida roat.
“Okej.”
In går en pojke som är vald och hans leende ansikte visar att han tror att nu ska han
Inte längre förbli okysst och att en flicka, som alla andra, som är vald, väntar på honom.

Men i själva verket är det Flickan, olik alla andra, som fyller år, som sjunker djupare ihop på sin plats och ännu en gång under samma kväll blir hennes ansikte ännu rödare än vad det vanligtvis är. Precis som när hon tagit emot Idas och hennes kompisars present tillsammans med de ord som redan etsats sig djupt in i hennes själ och för lång tid framåt skulle stanna kvar. “Vi tänkte att det här var en andvändbar present för dig” och sedan fortsättning som hon förstått även om den förblivit osagd. “Du lär ju inte få göra det på riktigt så.” Sedan hade presenten lämnats fram som de tillsammans med sminket tagit från Idas syster, en avlång sak som flickan skulle beskrivit som formen på en gurka, som hon visste tillräckligt mycket om vad man använde till för att bli generad och förstå, förstå att hon aldrig skulle bli vald.
Nu pekade Ida på henne och skrattade.
“Där har du henne,Tony, kyss henne nu.” Alla barnen skrattade.
Tony, Tony som var längst i klassen, som hade kastanjebrunt hår han redan i tredjeklass börjat varje dag framför spegeln stajla med vax. Tony, som bara var den alla tjejer i klassen skulle bli kär i. Råttan tyckte han var elak och korkad. Nu gick den Tony, han som var avsedd för den motsvarande av andra könet i klassen, Ida, fram emot platsen där flickan, flickan, som sen första klass blivit kallad råttan och som för evigt under sin skolgång skulle känna sig missanpassad och konstig.
Tony böjde sig ner, slöt sina ögon, så att hans långa ögonfransar blev synliga och förde sin mun sakta mot hennes, flickan, så annorlunda. Pojken som var vald och flickan som inte var det. Deras munnar möttes och där i femteklass på ett födelsedagskalas som alla barnen i klassen bara gått på för att deras föräldrar tvingade dem, där på fritidsgården i den lilla förorten uppstod något, känslor som aldrig helt skulle gå att sudda ut.
Förbjudna känslor som för alltid skulle förbli tydligt dolda.


Lina

*

Nutid

“What ever happend to the funky race a generation lost in pace.”
Råttan, Lina sjöng nu med i texten till The Arks låt “It takes a fool to remain sane” och kom ihåg vad den meningen en gång betytt för henne, gjorde fortfarande. Även om bandet för många år sen splittrats skulle hon aldrig någonsin sluta lyssna på deras skivor, på deras texter. Lina kom också ihåg de läpparna, hans blick, hans plågade blick som en halv sekund mött hennes för att sedan försvinna och hur hon fortfarande kunde höra det påfallande hånfulla skrattet. Hur Ida hade skrattet och sedan gått fram till honom och kramat om honom och pussat honom på kinden. Sen strax efter det hade Lina obemärkt gått hem från sitt eget kalas. Hennes mamma hade hittat henne på golvet i sitt rum och textstrofen “It takes a fool to remain sane” ekade i rummet. En lång tid efter det hade ibland blickar utbytts i klassrummet. Blickar mellan de två, som aldrig var menade för varandra och hon undrade nu hur Tony mådde, vem han var. Hon visste att det var mycket pågrund av dessa frågor som hon bestämt sig för att åka. Nu hade hon kommit ut på en väg hon kände igen och hon visste att det bara var några kilometer kvar.  Hon körde i 50 km/h och som det alltid gör i en sådan hastighet kändes det som om hon körde snabbare än på motorvägen, man ser allting passera långsamt och på något sätt omregristrerar hjärnan det så att det känns som om man kör snabbare, hon passerade en vägskylt, Stråvalla. Bara genom några små byar till. Stråvalla, Limabacka, Väröbacka också Bua, hennes barndomsstad, hennes helvete.





Ida

*

Nutid

På Idas spotify lista “Nostalgi” spelades nu istället Lady Gagas “Pokerface” i hennes svarta alldeles egna peugot. Hon fällde ner spegeln i taket framför sätet, såg sin egen spegelbild. Såg munnen, hon log. Hennes leende hade alltid varit vackert, hon hade aldrig haft tandställning, men många trodde det och frågade henne. När hon log syntes alla hennes vita tänder, blekta i en salong Bill tagit med henne till. Hon fick smilgropar i de lagom markerade kinderna och näsan rynkades ihop, Bill hade i början av deras förhållande sagt att det var så karaktärfyllt, näsan som rynkades ihop när hon log. En detalj som inte många tänkte på, men som han hade gjort. Han sa att de var de små detaljerna som gjorde att man kunde älska någon så mycket. Känna att man tillhörde någon så mycket så att den andra visste och älskade alla ens detaljer, både bra och dåliga. Inte konstigt att hon blivit förälskad i honom. Hon såg sina ögon, hon höjde handen och strök den över den mörklila ringen runt ögat inramat av tjocka ögonfransar målade av mascara. Hon hade fått bilen av Bill för två veckors sen och efter det hade historien om hur den blå ringen kommit till runt hennes öga varit att Bill råkat stänga bildörren samtidigt som hon klev ur.
Ida tänkte tänkte plötsligt på Lina, råttan. Den
flickan som de hade mobbat och uteslutit så, varför hade de gjort det. Undra om Lina kom ikväll?
En dag hade Råttan kommit med blåtirra till skolan, Ida hade nästan förträngt minnet. Det hade varit hon, Ida. Tillsammans hade Fatima Jessica och hon väntat på skolgården till Ida kom ut en dag. Lina hade alltid, så länge ida knde minnas. väntat tills alla gått hem innan hon själv gick ifrån skolan. De hade knuffat henne och sagt saker till henne. Saker ida inte ville minnas, saker som ida inte kunde förstå nu att några sjundeklassare kunde säga till varandra. Barn är onda, vissa barn, inte andra. Hon själv hade varit ond. När Lina försökt ta sig ur greppet som Fatima och Jessica hållt henne i, hade Ida höjt handen och för första gången i sitt liv slagit någon på riktigt. De hade sagt till varandra innan att de bara tänkt “skoja” med Råttan lite, intalat sig själva att det bara var på skoj. Ida hade inte kunnat hejda sig, det var som om hon hamnat i trans och först efteråt förstått vad hon faktiskt gjort. Ida rös till, där hon satt i sin alldeles egna peugot, en av hennes många mutor.
Ida var rädd, rädd för sin man, för sin pappa, som fortfarande när hon vid ett av sina mycket få tillfällen besökte sitt familjehem kröp ner i Idas säng på natten. Hans varma kropp var välbekant för henne. Hon kunde varje detalj och hon visste vad hon skulle göra för att han skulle bli nöjd. Ida var rädd för sin man och sin pappa, men allra mest var hon rädd för sig själv.

Hon hade fortfarande spegeln nerfälld och såg inte den andra bilen närma sig, såg inte hur den tappade fästet om den hala marken och hur föraren gjorde misstaget att försöka tvärbromsa.


Lina

*

Nutid

Lina kände hur sommardäcken tappade fästet, hur hon fick sladd och hennes instiktiva reaktion hade varit att bromsa. Det gjorde saken värre, det kändes som på halkbanan när hon tagit körkort. Den andra bilen närmade sig från korsningen. Det var bara några sekunder till bilarna skulle mötas. Lina tänkte att det måste vara det  här de människor som upplevt och beskrivit en nära döden upplevelse menat. Vägen försvann och hon såg ett ljus, också tänkte hon på Olle, mannen hon älskade. Hon tänkte på sin syster, hon tänkte till och med på sina föräldrar. Men den sista hon tänkte på, var Ida, så annorlunda, så unik insåg hon nu. Var det såhär det skulle sluta, hon skulle aldrig få sin uppgörelse, hon skulle aldrig få se de som gjort hennes uppväxt till helvetet och hennes liv som vuxen till himmelen, se vad de blivit. Antagligen ingenting, men Ida hade varit annorlunda. Hon hade aldrig egentligen passat in, hon hade bara skapat en roll som gjorde det, som var vald och Lina tyckte synd om henne. Var rädd för att hon var ännu mer skadad än hon själv. Bilarna möttes och allting slocknade, för de båda. De som var annorlunda. De andades in, andades ut. En dag som alla andra, men ändå mest unik.




























Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0