The answer is blowing in the wind

Ett bord fyllt med tomflaskor, burkar och mitt i en stor vit kaffetermos. Vid ena sidan sitter ett nyförälskat par, på andra en trygg och välkänd lillebror. I ljudet från Bob Dylans text bara finns vi. "The answer my friend is blowing in the wind..." sjunger min storasyster samtidigt som hon sitter i en fotölj och slår på strängarna och flyttar den andra handen mellan olika ackord. Jag sitter uppkurad som vanligt, under en filt i en likadan fotölj på andra sidan. Rummet är fyllt av människor som möter människor efter att ruset omfamnat oss alla och man liksom för en stund glömt bort vem man är. Nu kommer det tiilbaka, jag sitter i fotöljen, under filten mittemot och blir medveten igen. Medveten om min egen existens och tankegång. Plötsligt blir varje blinkning och andetag en medveten handling, Jag sluter ögonen helt. "How many deaths will it take till he knows that to many people have died?" Nej, Dylan hur långt tid ska det ta till vi förstår? När ska vi greppa tag i svaret som finns där hela tiden "the answer is blowing in the wind." När ska vi inse att vi kan förändra, bara vi inte är för lata! Känslan i rummet får mig att se tillbaka på mig själv i ett vindskydd på Omberg, ingenmansland. Framför en eld pratade vi om fobi för kladdiga saker och att därmed äta chips med pinnar, om Magnus Betnér, om Östgötska, om drama och lite om kärlek. Vi satt uppe till solen gick upp och sen gick vi vilse. Jag minns hur jag var mitt i allt det där, men ändå kunde vara en betraktare och se allt utifrån. Se hur fint det var! Precis som jag gör i min fotölj, ser och uppskattar
 
                                                             
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0