Om bloggen och Soran

Jag har haft den här bloggen i 1 och ett halvt år ganska exakt nu. Jag tycker att det är så kul så att jag tänker att det här kommer jag aldrig sluta med. Någon gång känns det lite som en plikt att blogga, men allra oftast är det bara så sjukt kul. Idag kollade jag in på mitt konto, med en lite förhoppning som alltid att någon mer har börjat följa min blogg. Jag har aldrig haft ambitionen att denna på något sätt ska få massa följare och bli känd, jag gör det för min egen skull, för känslan av att samla det bästa av sitt liv på en enda plats, för känslan av att någon där ute läser det jag skriver och ser min målningar. Jag hade fått två nya följare, från tre till fem. Ni får skratta om ni vill ha, fem följare på 1 och ett halvt år. Ja, jag vet det är inte mycket, men om någon faktiskt ser det jag gör är jag nöjd. Om har 8 unika besökare de flesta dagarna och har fem männsikor som sitter någonstans och bestämt sig att följa min blogg så är jag nöjd med det. Jag vet att den inte alltid är den bästa, att jag borde ha mer bilder i den och att den går upp och ner i innehåll. Men så är det ju också i ens liv, ibland är jag fruktansvärt kreativ och det enda jag vill är att skapa, då ser ni det här på bloggen. Ibland är man lite mer nedstämd och skriver pretto texter som alla förstår handlar om en själv egentligen och ibland så vill jag bara vara. Berätta för er att jag mår bra, dricker te och tittar på bra filmer eller läser bra böcker. Idag är nog en sådan dag, om tio minuter ska jag åka in till stan för att hämta Alice som kommer med tåget. Jag mår alltid lika bra när jag träffar henne och Sofia såklart som är i Egypten nu, hoppas du har det bra Sofia, är sjukt taggad till First Aid Kit den 15:e!!
 
Nu kommer jag länka något till er som jag vill att ni tittar på! För er egen skull, hemma satt vi och asgarvade något sjukt i soffan! Har bara sett Soran Ismail i typ parlamentet som komiker innan, där han som de andra inte på alls samma sätt kommer fram. Här är han så fruktansvärt rolig och säger så smarta saker. Vi konstaterade hemma att han måste nog vara den bästa svenska komikern nu!
 
Soran Ismail

Möten

 
Vuxna har jag ofta sett som något naiva gällande vissa saker när jag var liten. Eller kanske mer att de inte kunde förstå att även barnens värld är mycket komplex och att det finns, även om de för mig är oönskade, regler att följa. Jag upplevde ofta att de tyckte att "det är väl inte så svårt att gå och prata med den nya grannen som är lika gammal som du". Eller att bjuda hem den nya killen i klassen. Men möten mellan nya människor är alltid svåra, även som barn. I synnerhet som barn kanske. Precis som för en nu när man är äldre måste saker stämma, något så enkelt som personkemi och det krävs tid för att bygga upp en bra relation, för att kunna få en äkta vän. Även som barn!
 
 
 
 

I mitt hjärta

 
Idag är jag nostalgisk, därför drömmer jag mig bort och lyssnar på The Ark, bandet som begränsade min musiksmak under många år. Men, "It takes a fool to remain sane, in this world covered up in shame. Do, do, do what you wanna do, don´t think twice do. Let your heart decide, that´s all there is to find" vilken vilsen tretton-fjorton åring skulle inte identifiera sig med detta så mycket att de inte lyssnade på någon annan musik under en period. Men jag minns forfarande deras konserter som helt magiska, jag kunde, kan fortfarande varenda låt. Varende låt de spelade kunde jag sjunga med i och allt var perfekt. Men nu inser jag att det finns betydligt bättre musik även om The Ark ändå har en särskild plats i min hjärtegrop. 15 februari blir det first aid kit i Halmstad, "there is one life, and it´s this life and it´s beautiful."

The answer is blowing in the wind

Ett bord fyllt med tomflaskor, burkar och mitt i en stor vit kaffetermos. Vid ena sidan sitter ett nyförälskat par, på andra en trygg och välkänd lillebror. I ljudet från Bob Dylans text bara finns vi. "The answer my friend is blowing in the wind..." sjunger min storasyster samtidigt som hon sitter i en fotölj och slår på strängarna och flyttar den andra handen mellan olika ackord. Jag sitter uppkurad som vanligt, under en filt i en likadan fotölj på andra sidan. Rummet är fyllt av människor som möter människor efter att ruset omfamnat oss alla och man liksom för en stund glömt bort vem man är. Nu kommer det tiilbaka, jag sitter i fotöljen, under filten mittemot och blir medveten igen. Medveten om min egen existens och tankegång. Plötsligt blir varje blinkning och andetag en medveten handling, Jag sluter ögonen helt. "How many deaths will it take till he knows that to many people have died?" Nej, Dylan hur långt tid ska det ta till vi förstår? När ska vi greppa tag i svaret som finns där hela tiden "the answer is blowing in the wind." När ska vi inse att vi kan förändra, bara vi inte är för lata! Känslan i rummet får mig att se tillbaka på mig själv i ett vindskydd på Omberg, ingenmansland. Framför en eld pratade vi om fobi för kladdiga saker och att därmed äta chips med pinnar, om Magnus Betnér, om Östgötska, om drama och lite om kärlek. Vi satt uppe till solen gick upp och sen gick vi vilse. Jag minns hur jag var mitt i allt det där, men ändå kunde vara en betraktare och se allt utifrån. Se hur fint det var! Precis som jag gör i min fotölj, ser och uppskattar
 
                                                             
 
 

När jag blir stor

 
Måste bli bättre på det här med att ta bilder under processen, är liksom så inne i det jag gör att jag glömmer bort att fota. Nu döper jag denna till "när jag blir stor", eftersom jag lyssnade till first aid kits låt "When I grow up" när jag strök dit den sista färgen. Snott rätt av alltså, men på något sätt passar namnet.
 
 

Vart är vi på väg?

Här länkar jag längre ner till en bra resumé av de senaste händelserna som föder nya SD sympatisörer och nationalister . Nu fortsätter det neråt, vi normaliserar rasism allt mer och i dagens samhälle finns det ett "vi mot dem" tänkande! Klicka gärna in på länkarna från texten också, ni kommer nog att få en tydligare bild av vad som faktiskt hänt och hur vi kan ställa oss till det. Läs speciellt om Disneys bortklippning av unkna steoreotyper som jag tycker är på tiden att de inser inte hör hemma framför familjer i tv-soffan under julafton år 2012! Kom ihåg det är DISNEY som klippt i SIN film och de har inte gjort det för att VI firar jul med Kalle Anka utan för att de inte vill stå bakom sådana steoreotyper någon gång på året.
 
Jag hittade en ny grupp idag på FB"Ta inte ifrån oss våra svenska traditioner". Med svenska flaggan som omslagsbild och allt. Jag blir skrämd av det här, jag tycker att nationalism är läskigt! Man tror så starkt på sitt eget och definierar sig med sitt LAND. Man ser automatiskt ner på andra människor och börjar tala om för folk att "du är inte som mig", inte svensk. När är man svensk? Jag hävdar att alla människor ska kunna se sig själva och definiera sig med vad de vill så länge de inte trycker ner andra. Det hör inte till någon annan att säga till mig vem jag är.
 
Okej tillbaka till Kalle Anka. Lägger du hela din jul i tre sekunders film, nej skulle inte tro det. Du tar chansen att vädra dina rasistiska åsikter! Vad är ens "svenska traditioner" och vilka är de som ska ta de? Invandrarna, "pk-maffian" eller kommunisterna? När började vi så starkt hävda vårt, det här är mitt och du har ingen del i det? Varför inte skapa sin egen kultur, det här är viktigt för just mig som individ och det får du och vemsomhelst gärna ta del av. Sprida kunskap och glädje till sina medmänniskor och i gengäld få tillbaks, vart försvann det? Så vi tjafsar om pepparkaksgubbar istället för att se till de verkliga problemen! Men jag är glad att jag slipper se en judekarikatyr, en steoreotyp av blondiner och en svart flicka avbildad som pickaninny-karaktär 
på min julafton!
 
Riktigt bra text om allt detta här
 
 
 
 

Skönheten

 
Det här fotot länkade en viss Rebecca som har en SJUKT vacker blogg till mig nu precis i en kommentar med texten, OBS världen vackraste foto. Kan inte annat än att hålla med henne! Här hittar ni hennes blogg som är värd att besöka.
 
 
 
 
 

Apropå luciadagen

Julbak, presenter, musik, tända ljus, samlad familj och tecknat väntar inom de kommande veckorna. Min sådär stora julkänsla har legat lite som i ide se senaste åren. Troligtvis för att jag har det för bra alla dagar på året! Nu ser jag fram emot allt de där. Röra mig i ett vitt paradis, känna kylan tränga in i de för tunna kläderna. Vara fångad i en lyckodimma och känna mig avskild från allt de jag vill skilja av. Nu är det jag och julen mot världen. Vi tänder ljus, bakar pepparkakor och lyssnar på människor som sjunger sånger i långa vita nattlinnen, ofta ganska falskt. Men vi sjunger med ändå, för nu är det jul! Jag ska ha det bästa jullovet i år, jag ska ha en magisk nyår och jag ska vara sådär löjligt sentimental. För jag kan! Jag ska äta många pepparkakor och någonstans ändå tänka att nu blir jag snäll, jag ska avge nyårslöften som glöms bort och köpa de bästa julklapparna. Jag ska gå in på kvantum som ligger bredvid mannen som fortfarande sitter kvar och köpa något varmt till honom, kanske kan det lätta lite. Någon dag! Jag ska kura ihop mig till ett nystan och när allt återigen blir som alltid ska jag behålla känslan. Sen tar vi nästa år med storm. Varje år börjar vi om, det känns så. Vad ska hända nu? Ska vi fortsätta att se livet som en tävling, en orättvis tävling där bara vissa har möjlighet att vinna eller ska vi fortsätta med julkänslan hela året. Jag håller med Dickens. Julälskaren! Han såg att det inte bara var prat, på julen förändrades mycket av tankesättet hos människor och det borde vi kunna behålla för alltid. Så i år ska jag ta också julen med storm, fira den som jag vill, tänka de tankar jag vill, dricka te istället för glögg. För det är helt enkelt så mycket bättre! Jag ska fira den med de jag älskar och hålla på vissa traditioner för att kunna bryta andra. 2012 var klart bättre än 2011, hur blir 2013? Det finns alltid en spänning kring det. Men jag tror att det kommer bli bra, för jag känner mig större och framförallt: säkrare!

Stolt feminist!

Jag är inget kön! När jag var liten lekte jag nog allra mest fantasilekar där äventyr, romantik och tragedi var stora ting som blandades in i också denna för oss stora lek. Jag lekte med min talande docka, men var aldrig intresserad av barbies. Lekte med lego, men inte med bilar. Klädde mig i vadsomhelst som var praktiskt för att fånga en ny stor dag där mycket tid gick åt att fundera och fråga. Jag var nyfiken och ville lära, men absolut inte tyst som en mus i klassrummet. Jag räckte inte alltid upp handen för att säga något och ifrågasättande av fröken var nog mer regel än undantag. Nu är jag inte sådär alltid, alltid snäll och bara lyder utan att tänka. Jag tycker inte att det är kul att städa (vem gör det?), kan ingenting om "vett och etikett" och klär mig aldrig i rosa. Det är  inte många tjejer idag som passar in på den beskrivning som vi målar upp för de och viktigaste av allt: vi vill inte lära oss! Jag har aldrig någonsin funderat över min egen "kvinnlighet" som jag tycker är ett ord som borde elimineras från jordens yta, tillsammans med "manlighet" då. Vill du ta hand om dockor, klä dig i rosa och leka teparty med gosedjur som liten och tjej. Då säger jag självklart inget om det! Det handlar om att de saker vi väver in när vi pratar om kvinnor respektive män måste bort, för först då kan vi bilda oss en egen uppfattning om vem man vill vara. Det är svårt nog utan att ha massa krav och förväntningar på sig om vem det ska vara bara för att man fötts till ett visst kön. När vi pratar om en kvinna associerar vi detta genast till massa andra saker, någon som är bra på att laga mat, någon som kan städa, hon är givmild, tillmötesgående, vårdande o.s.v. Samtidigt finns det en annan sexuell kvinna som behandlas som ett objekt. Den vi ser i varenda köpcenter fastklistrad på väggen. Den som spelar huvudrollen i reklamen vi ser varenda dag. Den kvinnan är i de filmerna inte ett subjekt utan ett objekt.. Det är väldigt lätt att märka bara man tittar lite extra. Jag tycker mig kunna se skillnad på Dressmann-reklamen och Gina Tricot-reklamen i den bemärkelsen. Jag kanske bara inbillar mig, vill se något som inte existerar. Men jag tror ändå inte det.
 
Vi delar in i fack, vi delar in leksakskatalogen i kapitel efter färg, vi stoppar in duktig i ett kön och bråkig i ett annat. När får vi bara vara människor? Jag är inget kön, har aldrig varit. Jag har ett kön och jag tillhör ett kön,  men jag ÄR ta mig fan inte bara ett kön. Jag förnekar inte att jag troligtvis skulle vara annorlunda i denna värld om jag föddes till man pågrund av samhällets förväntningar. Inte pågrund av någon slags medfödd "manlighet"! Men det spelar ingen roll som det är nu, det enda som betyder något är att jobba mot att våra, denna generationens barn och våra barnbarn ska bli ännu friare att bilda sin egen personlighet oberoende av kön. Tillslut kan vi förhoppningsvis inse att det inte finns något sådant som genus, utan bara ett biologiskt kön och att det inte avgör om vi väljer att köpa dinosaurien eller den talande dockan Stacy ifrån leksaksaffären.

Ny presentation

Skriver om mig själv -alldeles för mycket


Visar er vem jag är, en kreativ person som målar och skriver, främst.
Är medveten om att jag själv ofta blir för pretto, då skriver jag lite om det istället.

Det här är en blogg om konst och skrivande om att vara feminist, socialist, bokslukare, livsnjutare och drömmare.

Var enormt trött på min gamla presentation, för krånglig och lång helt enkelt! Vad tycker ni om den här, för pretto? Haha ;)
 
Ha det bra /Bella

Nörden och kärleken

 
I brist på egen förmåga att producera något kreativt för tillfället får jag visa er andras verk. Den här kortfilmen borde ses av alla, sjukt fin och mysig!
 
 

Estet och prat om mys såklart!


 
Jag har bosatt mig i min soffa i en tröja lika mysig som den ser ut. Bestämt mig för att RITA idag, hur länge sedan var inte det egentligen? Fast jag har ju bild i skolan såklart och jag älskar det så otroligt mycket, men det är fortfarande en annan sak att få krypa upp i stolen vid mitt skrivbord lyssna på Bowie och teckna alldeles för mig själv. Kanske är det dags för en liten uppdatering hur det är att gå estet egentligen. Jag känner mig hemma i korridoren i skolan där människor spelar gitarr och sjunger. Där vi drömmer om att starta upp en riktigt cool Fash Mob och pratar om hur "esteter är", det är töntig, men jag älskar den grejen. "Typiskt estetare", "äh, ingen stol. Vi sätter oss på golvet, vi är ju ändå esteter." Ja, jag vet det är jättetöntigt! Men så känner man också en otrolig samhörighet med folk och jag vågar säga att det alltid är mysigt att vara just estet.
 
I bilden har vi startat upp en uppgift nyss. Göra en parafras och jag fick The Two Saltimbanques, av Picasso, JA! :D (Behöver inte känna er okulturella om ni inte vet vilken av hans det är, för jag visste inte innan heller hihi.) Idag har jag haft drama också i "estetisk kommunikation", jag tror jag blundat lite för hur kul jag tycker att det är med teater egentligen! Det kommer antagligen bli ett individuellt val i tvåan för mig. Jag påstår ju att jag har drag av scenskräck. Eller i alla fall hatar redovisningar i skolform, men kanske är det inte så allvarligt ändå, för idag kände jag att jag bara gärna hade fått en roll som hade lite fler repliker. Fast samtidigt är det nog lagom, vi ska sätta upp scener ifrån "En Julsaga", bättre kan det ju inte bli! Jag ska spela "lille Tim" alltså den sjuka, men otroligt optimistiska sonen till Bob. Han som jobbar för Scrooge. Jag tror faktiskt att jag kommer kunna känna mig hemma i den rollen, ja det blir nog bra!
 
Ha det bra allihopa /Bella
 

Om vinster i välfärden

Ojdå, vad dålig jag har blivit på det här med att blogga regelbundet. Som de är nu finns det så mycket saker jag vill göra och det känns som att jag inte hinner med hälften. (Dagens I-landsproblem).
 
Här nedanför är jag med, eller jag är inte med på själva bilden för jag kom precis efter att tidningen var där men jag var med under aktionen. Det kom både lyckade och lite mindre lyckade saker ur det är. Men i alla fall tänkte jag få ur mig lite om det här med skattepengar som går till vinstdrivande företag. Vi har idag friskolor, privata äldreboenden och vårdcentraler. Men skattepengar ska gå till de kollektiva, inte till att privatpersoner ska kunna lägga pengarna rakt ner i sin egen ficka. Just friskolor är ju så extremt bisarrt, att vi gör skolan till en marknad! Alla pengar från den offentliga sektorn som går ut till utbildning och vård ska komma tillbaka igen i form av material, mat och personal oavsett om de handlar om undersköterskor, vaktmästare eller lärare. Vi ska bedriva de bästa skolorna vi kan med de pengar som finns. Det är ett sjukt vinstslöseri! Men vi kritiserar detta som system, kom ihåg det. Inget i första hand angrepp på enskilda friskolor, som kan hända att de når upp till kraven, men i längden kommer detta inte att fungera. Det finns också skräckexempel där man har dragit ner på allt för att få ut vinst. Om alla pengar gick till att sätta in fler lärare i kommunala skolor, se till att alla har de bästa lokalerna och göra äldrevårdsomsorgen till den bästa, genom att inte behöva spara in på något för att få ut vinst. Då skulle vi succesivt kunna bygga upp en stark välfärd igen som vi allt mer börjat göra nedskärningar i.
 
Nej tack till vinst i välfärden!
 
 
 

Bästa plugg och 1:a adventsmusiken

Jeff Buckley – Hallelujah
 
Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence
 
James Blunt – Tears And Rain

Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0