Novell

 
Den här novellen började jag med på skrivarlägret, nu är den klar!
 
 
 
När jag var liten, var jag oslagbar. Jag var oslagbar och tillsammans med honom blev jag ännu starkare, ännu mer annorlunda och tillsammans skapade vi en alternativ verklighet.

“Vad avgör egentligen att man blir kär?”
Vad avgör att du nu helt plötsligt blir totalt allvarlig och går ifrån det lätta stämnningen som vi nästan aldrig lyckas uppnå. Tänker jag.

“Men du, jag orkar inte.” Säger jag, men han bara stönar och jag vet att egentligen kommer vi aldrig att förstå varandra och han säger att, men jo jag är allvarlig.

Jag stirrar på honom, han stirrar på mig. Två ufon, och den ene försöker öppna den andres ögon medan den andre försöker stänga till den förstas, ett ögonblick av tystnad.

Vi sitter kvar på sängen, låter frågan hänga obesvarad i luften medan jag och nog också han känner sig som sparvar jagade av höken. Försvarslösa av  naturkraft, dömda att bli förlorare.
Kanske är det ändå som magneterna, kanske kommer vi alltid att vara av samma laddning och dras ifrån varandra. Kanske är det inte riktigt som Astrid skrev, “När två pojkar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon.” Kanske kan man ändå vara för lika och jag tror att problemet med oss är att då riktar sig världen ännu mer mot en och försöker bryta ner den där muren runt oss som vi byggt upp. För visst är vi annorlunda, visst är vi omöjliga att förstå. När det där första ljuset i våra ögon slocknat om det nu fanns ett sådant så insåg vi att vi tillsammans blev ännu mer onårbara, ännu obegripligare för omvärlden, men även för varandra.

På en skolgård hände allt, på en skolgård likt så många andra blev vi och vår vänskap formade bland männsikor som vi blivit sammanfogade med utan att välja för tio års tid framåt. Vid plastbåten som hade en sjörövarflagga, där alla andra klättrade, satt vi lugnt och pratade, Vid rutschkanan  där man skulle åka, satt vi eftersom man då fick en vackrare utsikt, jag kommer ihåg att vi tänkte så. Vi var sju år och tänkte, om vi klättrar upp här så ser vi ut mot den vackra träddungen och gungorna som var det enda vi egentligen använde på ett sätt som var accepterat av de andra. Ett, två tre, gungan når sin högsta punkt, vi kastar oss ut. Landningen skedde inte med någon större finess, ofta ramlade vi ihop på marken, fick ont i fötterna. Men vi visste att vi levde.

“Men vad tror du, egentligen.” Han tittar på mig och som vanligt kan jag inte tänka på något annat än vad han ser i mig. Vad är det egentligen som tilltalar honom?

“Jag tror att det inte går att svara på, jag tror att det är olika för alla personer, men jag vet inte. Jag har aldrig varit kär, det är väl därför jag aldrig skriver om det heller. Jag är bara trött på tonåringar som pratar eller skriver om stor och mäktig kärlek och man kan bara undra om de egentligen kan veta hur det känns.”

“Men vad tror du är skillnaden då, jag menar, mellan kärlek och vänskap. Var går gränsen?”
“Det handlar väl om känslor, alltså åtror man någon både psykiskt och fysiskt, så kan man betrakta sig själv som kär.” Jag suckar och tittar på honom, återigen har han lyckats fånga mig i ett samtal, i något jag aldrig skulle diskutera annat än med honom.
“Så man kan inte vara attraherad av en kompis då?”
“Jag vet inte, det beror väl på vad den andre känner också, Men tycker man om någon på ett djupare plan och samtidigt är attraherad av den, så skulle jag kalla det kärlek.”
“Men jag då, tycker du jag är snygg?” Han ler och plutar med läpparna framför mig.

Jag tittar på honom, tittar in i hans ögon som jag en gång för väldigt många år sedan beskrivit som djupa sjöar en vårsolsdag.

“Jo, jag antar det.”
“Och jag antar att du tycker om mig eller hur, som vän eller hur.”
“Ja, det är klart jag gör. Jag älskar dig, jag har bara lite svårt att förstå mig på dig ibland.”
“Och jag dig, älskar dig... och tycker att du är konstig.” Hans tonfall låter mer som när vi var små igen.
“Men i så fall, är du inte kär i mig då, du vet tycker om mig både psykiskt och fysiskt.”  Han skrattar. Men jag skrattar inte och jag reser mig upp.
Varför måste han förstöra allt, men det låter bara fejk, min förra tanke, som en amerikansk tonårsfilm. De som är vänner, som känner mer för varandra, men bara inte kan vara mer än och man undrar alltid varför, varför kan de inte det.
När jag springer ut ur hans rum tänker jag, när jag springer ner för hans trappa tänker jag, när jag springer förbi hallen med kristallkronan och hans frågande mamma som håller i en bunke med någon sorts kakasmet, alltid bakandes, tänker jag. De vita väggarna passerar mín näthinna som känns som blixtar och jag tänker. Tänker att varför berörs jag så starkt av detta och är det ändå inte bara jag som överregarer, men reagerrar man så gör man och på det senaste så har det ändå inte fungerat mellan oss som vänner även om vi älskar varandra... och undra om jag har nycklar med mig så att jag ens kommer in i huset och varför måste allt, alltid vara så svårt för mig, som om jag har något privilegium att känna allting mycket starkare än alla andra. Jag andas, andas in andas ut.

Ut på gatan, går förbi konsum där två små barn handlade färdiga muffins och festis och gick och satte sig och fikade i naturreservatet. Förbi människorna som jag alltid kännt, förbi en mur mellan trädgård och gata, där vi balanserade, men en gång blev tillsagda att gå ner ifrån. Vi skämdes då. I det hörnet, ner till min gata. Vid husen med studsmattor och barnen upp och ner, upp och ner, som en installation, utan barnen på studsmattorna var det inte min gata och som de alltid hoppade, mekaniskt upp och ner. Där ramlade vi med cykeln, när jag skjuttsade  dig, det fick vi inte men vi bara skrattade. Allt påminnde om oss som små och det är klart jag hade ju alltid gjort allting med dig.
När jag var liten var jag oslagbar, jag var oslagbar och tillsammans med honom blev jag ännu starkare ännu mer annorlunda och tillsammans skapade vi en alternativ verklighet.

Jag kraffsar ner ord i en skrivbok, barndomsminnen tillsammans med honom och tänker på att allt tedde sig tillslut till en riktigt klassisk romcom ändå. Jag tänker på när jag gick därifrån, tre månader sedan och allt låter som att det är så stort, tonårskärlek och vänskap, men det är stort för mig. Det spelar ingen roll att alla säger att de kännt likadant och att de känslorna man hade i tonåren saknade perspektiv, just nu är det svårt, just nu mår jag dåligt. Jag tror inte att man kan kategorisera allas ungdomars känslor, tro att alla känner och tänker likadant. Ingen skulle ens försöka göra det samma med en vuxen. Jag saknar honom. Jag saknar hans leende, hans doft och allt annat hos honom som jag egentligen inte har rätt till att säga utan att det låter totat urlöjligt.

Jag fortsätter skriva, skriva om oss som små och vad som faktiskt hände. Men om jag nu struntar i allt det här, om jag bara låter oss vara fastän jag vet vad jag vill, fastän jag vet varför det inte fungerade mellan oss som vänner det senaste och fastän jag med nästan all säkerhet vet att han känner likadant. ja, då blir det som i filmerna när man suckar och stönar och bara tycker att den filmen är ännu sämre eftersom det saknas trovärdighet i deras stora problem. Jag suckar nu, stänger igen boken, medan den sista meningen spelsas i mitt huvud “men vi visste att vi levde.”
Lyfter luren, slår det välbekanta numret och trotsar den dumhet jag hade, att utlova för mig själv att aldrig göra det här, vad är problemmet.

Han svarar och jag vill bara skratta åt min barnslighet när hans röst får mig att tänka på hemma. Jag vet vad jag vill säga och kanske är det överdrivet för två sextonåringar, men det har alltid varit naturligt för oss och den meningen har vi yttrat innan bara utan riktigt samma innebörd och vi har alltid kännt varandra och vi har alltid älskat varandra.
Det är tyst
“Hallå.” jag vet att han inte vet att det är jag, han har alltid haft uselt sifferminne och jag ringde till hemtelefonen, mobilen svarar han aldrig i.
“Jag älskar dig.”
Jag hör ett frustande i telefonluren.
“Och jag dig.” Paus “Men jag tycker fortfarande att du är konstig.”
Vi skrattar


Kommentarer
Postat av: Sofia

Du skriver så jävla bra! Ursäkta mitt dåliga ordförråd men behövde ett svärord för att betona hur duktig du är.

Svar: Tack så mycket Sofia, de orden värmer och speciellt när de kommer ifrån dig! :D
Isabella Linderoth

2012-08-27 @ 18:42:01
Postat av: Lilaaaa

WOW Bella! Helt grymt. Du har verkligen en enorm talang. Detta var grymt :D

Svar: Tack så mycket Sandra! :D
Isabella Linderoth

2012-08-30 @ 20:43:11
URL: http://lilalomander.devote.se
Postat av: Asta

Herregud! Den var ju skitbra!!! :)

Svar: Tack Asta! :D Längtar tills jag får hem boken med allas texter från skrivarlägret. ;)
Isabella Linderoth

2012-09-08 @ 12:48:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0