Porträtt

 
Oj, har en än gång upptäckt hur svårt det är att teckna porträtt ifrån verkligheten. Det är min lillebror som suttit modell, men en stund orkade han sen så jag fick inprovisera lite och då blev det ju ännu svårare!
 
 
 
 
 
 
 

Bokblogg och Murakami...igen

 

      

Hej, kanske jag skulle skriva om en bok. Men jag tycker det är svårt att tipsa folk om böcker och frågan uppkommer alltid, “Ja men vad handlar den om då?”, men för mig är “handlingen” i sig inte lika viktigt som språket och framförallt kanske känslan. Självklart måste det finnas en bra idé, något att berätta, men om det inte kan utföras på ett bra sätt, ja då spelar det ju ingen roll. Just nu läser jag i alla fall Haruki Murakamis bok “Norwegian wood.” Fast kanske vill jag mer tipsa om författaren, Murakami som skriver så otroligt vackert. Jag vill få böckerna till magisk realism. Vissa med mer surrealistiska inslag än andra. Jag har bara läst en bok av honom innan men det är så jag ändå har tolkat honom som författare. Norwegian wood är en ren  kärlekshistoria, men dock en ovanlig sådan och jag tycker i alla fall att det är sällan jag träffar på skildringar av kärlek som inte är rena romcoms. Man säger att det gjorts så mycket om kärlek, men jag vet inte, vad är ens kärlek. Det är svårt att definiera och hollywood tycker inte jag har lyckats. Det är det jag tror jag tycker är så bra med den här historien, den försöker inte kategorisera kärlek eller måla upp vad äkta sådan är, den visar ett förhållande mellan två människor. Visar den kärlek som just de har.  Hans karaktärer är ovanliga, historierna är ovanliga, men han likt några andra få författare besitter förmågan att få mig att tro på nästan vadsomhelst.

 

“Kafka på stranden” är den andra boken jag läst av honom, en helt underbar bok som ni borde kolla upp och läsa!

 

Hoppas att ni gillade min lilla text /Bella

 

Om ni undrar nu över vad det här var för text och kanske också över att den är skriven lite annorlunda än hur jag brukar skriva mina texter hit, kanske. Men framförallt varför jag ännu en gång upprepar mig och berättar om författaren Haruki Murakami. Ja, då är det i alla fall så att jag tänkte dels visa er texten, eftersom jag har som policy att de allra mesta jag skriver, tecknar eller målar hamnar här. Dels för min egen skull så att jag kommer att skapa ett långt arkiv där jag kan blicka tillbaka och förhoppningsvis se en utveckling hela tiden, men också självklart för att jag tycker det är roligt att visa er och hoppas att ni tycker det är roligt att se. Men den andra anledningen till att ni kan se den här texten är för att jag ville berätta för er om min kreativa historie- och svenska lärare som har skapat en jättefin bokblogg till oss som klass i svenskan. Där kommer vi att skriva om böcker vi läser, recensioner, tankar eller helt enkelt bara rada upp boktips. Vi kommer antagligen att få uppgifter i det här sen, vissa specifika böcker vi ska läsa och sådär, men nu fick vi bara börja precis som vi ville och då var jag den andra som skrev en liten text där. Jag kommer antagligen lägga ut det jag skriver där framöver också.

Nu ska jag försöka få tecknat eller målat lite, det var grymt länge sedan och nu kliar det i fingrarna.

 


En komisk teckningsprocess

Idag har jag haft min första bildlektion på PS, det här kommer nog att bli väldigt bra! Läraren verkar bra och ja jag tror att jag kommer att kunna få ut mycket av det. Idag började vi med att prata om linjer, lärarens syfte och det jag tror han kommer att prata mer om är nog att se bilder som linjer och att vi verkligen tecknar eller målar det vi ser istället för inlärda mönster, detta är väl ganska grundläggande och jag trordde inte att jag skulle få någon som inte delade min uppfattning om att det är ett bra sätt att arbeta på, men ändå, det känns bra att det nog är något han lägger vikt i att lära ut. själva uppgiften då var att gå ut och teckna en linje med det som begränsas av himlen. Alltså bara en enda kontur av hustak, lyktstolpar, träd och flaggstänger precis som de såg ut där vi stod. Jag tyckte inte att jag fick till det här, jag tänkte lite malligt ärligt att, det blir väl lätt. Men i ett sånt litet område som vi var på fick man ju knappt något avstånd till nåt och då var man tvungen att förminska allt för att inte bara få ihop typ två hustak, och det är inte min största sida och har aldrig varit att rita pilligt och smått. Ett tag följde jag nog inte heller uppgiften exakt om en enda linje.
 
Men i alla fall så hade jag tillslut fått ihop en hyffsat okej sån här kontur, då gick jag in och fick uppgiften att i akvarell måla en himmel bakom, så att jag skulle få ett djup i den här enkla platta bilden, jag insåg att min linje var tecknad alldeles för högt upp på papperet för att få någon direkt himmel bakom. Men jag sätter mig ner och målar himmel bakom den lilla bit av papperet som var kvar. Sen så ska vi måla det som är nedanför konturen, alltså så att det blev som en siluett, med en mörkare färg än himlen. Jag blandar ihop en svart av blått och brunt så att jag får lite liv i den och börjar måla. Det roliga är ju att nu har jag massa papper att måla på istället och den här bilden börjar bli extremt tråkig. Alltså har jag lite himmel och massa siluett nu. Jag kände att jag behövde på något sätt rädda den här bilden lite, jag förstår att den här första övningen inte var världseriös direkt, men samtidigt så är jag lite töntig och tänker att det här är första intrycket läraren och min klass får av mig ur ett bildperspelktiv och det hade varit roligt om det inte blir helt katastrof. Så för att det ska hända någonting i min bild, börjar jag droppa ner färg, alltså jag tar massa vatten och låter färgdroppar klättra sig ner för pappret i en linje också låter jag en del av nederdelen av pappret vara vitt. Ha, sådär, väldigt klassisk lite halvt patetisk bild där man ser att jag verkligen strävar efter ett uttryck. Men ändå lite bättre.
 
Min lärare: "Nu ska ni då rita upp en figur, ett djur, en varelse, vadsomhelst, måla den, klippa ut den och klistra den på pappret.
 
...Fan...han menar att jag ska rita direkt ur huvudet och dessutom komma på en figur, vadsomhelst...
 
 
Den här bilden är inte färdig än, jag har min figur kvar. ;) Men får väl se om jag får chans att fota den, så att jag kan visa den här...nu har jag ju satt höga förväntningar på det här ;D
 
Hoppas att ni får en jättebra kväll, det ska jag ha. /Bella

Novell

 
Den här novellen började jag med på skrivarlägret, nu är den klar!
 
 
 
När jag var liten, var jag oslagbar. Jag var oslagbar och tillsammans med honom blev jag ännu starkare, ännu mer annorlunda och tillsammans skapade vi en alternativ verklighet.

“Vad avgör egentligen att man blir kär?”
Vad avgör att du nu helt plötsligt blir totalt allvarlig och går ifrån det lätta stämnningen som vi nästan aldrig lyckas uppnå. Tänker jag.

“Men du, jag orkar inte.” Säger jag, men han bara stönar och jag vet att egentligen kommer vi aldrig att förstå varandra och han säger att, men jo jag är allvarlig.

Jag stirrar på honom, han stirrar på mig. Två ufon, och den ene försöker öppna den andres ögon medan den andre försöker stänga till den förstas, ett ögonblick av tystnad.

Vi sitter kvar på sängen, låter frågan hänga obesvarad i luften medan jag och nog också han känner sig som sparvar jagade av höken. Försvarslösa av  naturkraft, dömda att bli förlorare.
Kanske är det ändå som magneterna, kanske kommer vi alltid att vara av samma laddning och dras ifrån varandra. Kanske är det inte riktigt som Astrid skrev, “När två pojkar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon.” Kanske kan man ändå vara för lika och jag tror att problemet med oss är att då riktar sig världen ännu mer mot en och försöker bryta ner den där muren runt oss som vi byggt upp. För visst är vi annorlunda, visst är vi omöjliga att förstå. När det där första ljuset i våra ögon slocknat om det nu fanns ett sådant så insåg vi att vi tillsammans blev ännu mer onårbara, ännu obegripligare för omvärlden, men även för varandra.

På en skolgård hände allt, på en skolgård likt så många andra blev vi och vår vänskap formade bland männsikor som vi blivit sammanfogade med utan att välja för tio års tid framåt. Vid plastbåten som hade en sjörövarflagga, där alla andra klättrade, satt vi lugnt och pratade, Vid rutschkanan  där man skulle åka, satt vi eftersom man då fick en vackrare utsikt, jag kommer ihåg att vi tänkte så. Vi var sju år och tänkte, om vi klättrar upp här så ser vi ut mot den vackra träddungen och gungorna som var det enda vi egentligen använde på ett sätt som var accepterat av de andra. Ett, två tre, gungan når sin högsta punkt, vi kastar oss ut. Landningen skedde inte med någon större finess, ofta ramlade vi ihop på marken, fick ont i fötterna. Men vi visste att vi levde.

“Men vad tror du, egentligen.” Han tittar på mig och som vanligt kan jag inte tänka på något annat än vad han ser i mig. Vad är det egentligen som tilltalar honom?

“Jag tror att det inte går att svara på, jag tror att det är olika för alla personer, men jag vet inte. Jag har aldrig varit kär, det är väl därför jag aldrig skriver om det heller. Jag är bara trött på tonåringar som pratar eller skriver om stor och mäktig kärlek och man kan bara undra om de egentligen kan veta hur det känns.”

“Men vad tror du är skillnaden då, jag menar, mellan kärlek och vänskap. Var går gränsen?”
“Det handlar väl om känslor, alltså åtror man någon både psykiskt och fysiskt, så kan man betrakta sig själv som kär.” Jag suckar och tittar på honom, återigen har han lyckats fånga mig i ett samtal, i något jag aldrig skulle diskutera annat än med honom.
“Så man kan inte vara attraherad av en kompis då?”
“Jag vet inte, det beror väl på vad den andre känner också, Men tycker man om någon på ett djupare plan och samtidigt är attraherad av den, så skulle jag kalla det kärlek.”
“Men jag då, tycker du jag är snygg?” Han ler och plutar med läpparna framför mig.

Jag tittar på honom, tittar in i hans ögon som jag en gång för väldigt många år sedan beskrivit som djupa sjöar en vårsolsdag.

“Jo, jag antar det.”
“Och jag antar att du tycker om mig eller hur, som vän eller hur.”
“Ja, det är klart jag gör. Jag älskar dig, jag har bara lite svårt att förstå mig på dig ibland.”
“Och jag dig, älskar dig... och tycker att du är konstig.” Hans tonfall låter mer som när vi var små igen.
“Men i så fall, är du inte kär i mig då, du vet tycker om mig både psykiskt och fysiskt.”  Han skrattar. Men jag skrattar inte och jag reser mig upp.
Varför måste han förstöra allt, men det låter bara fejk, min förra tanke, som en amerikansk tonårsfilm. De som är vänner, som känner mer för varandra, men bara inte kan vara mer än och man undrar alltid varför, varför kan de inte det.
När jag springer ut ur hans rum tänker jag, när jag springer ner för hans trappa tänker jag, när jag springer förbi hallen med kristallkronan och hans frågande mamma som håller i en bunke med någon sorts kakasmet, alltid bakandes, tänker jag. De vita väggarna passerar mín näthinna som känns som blixtar och jag tänker. Tänker att varför berörs jag så starkt av detta och är det ändå inte bara jag som överregarer, men reagerrar man så gör man och på det senaste så har det ändå inte fungerat mellan oss som vänner även om vi älskar varandra... och undra om jag har nycklar med mig så att jag ens kommer in i huset och varför måste allt, alltid vara så svårt för mig, som om jag har något privilegium att känna allting mycket starkare än alla andra. Jag andas, andas in andas ut.

Ut på gatan, går förbi konsum där två små barn handlade färdiga muffins och festis och gick och satte sig och fikade i naturreservatet. Förbi människorna som jag alltid kännt, förbi en mur mellan trädgård och gata, där vi balanserade, men en gång blev tillsagda att gå ner ifrån. Vi skämdes då. I det hörnet, ner till min gata. Vid husen med studsmattor och barnen upp och ner, upp och ner, som en installation, utan barnen på studsmattorna var det inte min gata och som de alltid hoppade, mekaniskt upp och ner. Där ramlade vi med cykeln, när jag skjuttsade  dig, det fick vi inte men vi bara skrattade. Allt påminnde om oss som små och det är klart jag hade ju alltid gjort allting med dig.
När jag var liten var jag oslagbar, jag var oslagbar och tillsammans med honom blev jag ännu starkare ännu mer annorlunda och tillsammans skapade vi en alternativ verklighet.

Jag kraffsar ner ord i en skrivbok, barndomsminnen tillsammans med honom och tänker på att allt tedde sig tillslut till en riktigt klassisk romcom ändå. Jag tänker på när jag gick därifrån, tre månader sedan och allt låter som att det är så stort, tonårskärlek och vänskap, men det är stort för mig. Det spelar ingen roll att alla säger att de kännt likadant och att de känslorna man hade i tonåren saknade perspektiv, just nu är det svårt, just nu mår jag dåligt. Jag tror inte att man kan kategorisera allas ungdomars känslor, tro att alla känner och tänker likadant. Ingen skulle ens försöka göra det samma med en vuxen. Jag saknar honom. Jag saknar hans leende, hans doft och allt annat hos honom som jag egentligen inte har rätt till att säga utan att det låter totat urlöjligt.

Jag fortsätter skriva, skriva om oss som små och vad som faktiskt hände. Men om jag nu struntar i allt det här, om jag bara låter oss vara fastän jag vet vad jag vill, fastän jag vet varför det inte fungerade mellan oss som vänner det senaste och fastän jag med nästan all säkerhet vet att han känner likadant. ja, då blir det som i filmerna när man suckar och stönar och bara tycker att den filmen är ännu sämre eftersom det saknas trovärdighet i deras stora problem. Jag suckar nu, stänger igen boken, medan den sista meningen spelsas i mitt huvud “men vi visste att vi levde.”
Lyfter luren, slår det välbekanta numret och trotsar den dumhet jag hade, att utlova för mig själv att aldrig göra det här, vad är problemmet.

Han svarar och jag vill bara skratta åt min barnslighet när hans röst får mig att tänka på hemma. Jag vet vad jag vill säga och kanske är det överdrivet för två sextonåringar, men det har alltid varit naturligt för oss och den meningen har vi yttrat innan bara utan riktigt samma innebörd och vi har alltid kännt varandra och vi har alltid älskat varandra.
Det är tyst
“Hallå.” jag vet att han inte vet att det är jag, han har alltid haft uselt sifferminne och jag ringde till hemtelefonen, mobilen svarar han aldrig i.
“Jag älskar dig.”
Jag hör ett frustande i telefonluren.
“Och jag dig.” Paus “Men jag tycker fortfarande att du är konstig.”
Vi skrattar


Estet

Nu går jag på peder skrivares skola, estet programmet med inriktning Bild och Formgivning. Det känns häftigt, skrämmande, roligt och förväntansfullt. Första dagen idag och massa info och sånt så klart, så det känns som att det är imorgon det verkligen börjar på riktigt. Vad ska jag mer berätta för er? Jag håller på med en novell som går åt rätt håll och idag började jag skissa upp en bild som nog blir en akvarell, så då vet ni vad ni har att vänta. Men som vanligt ska jag vara så tråkig att jag faktiskt inte visar er något, bara pratar om det också blir det aldrig klart ;)

Poesi

Okej, nu ska jag våga visa er några dikter jag skrev på lägret. Jag har aldrig direkt hållt på med poesi. Det har varit prosa för min del och även om jag tycker det är kul med spoken word och poetry slam och vill skriva mer poetiskt i mina texter och noveller så har jag aldrig hållt på med att skriva klassiska dikter. Nu har jag fått prova detta mer, och det är grymt svårt!! Men också faktiskt väldigt kul. Så ni kanske tycker att dikterna är rent kassa, men döm mig inte för hårt.. här kommer det:
 
En liten dikt till mina storasystrar, där uppgiften var att första meningen skulle börja "Innan jag föddes"
 
 
Innan jag föddes fanns inget vi
 
Innan jag föddes dansade ni på en sluttande gata
 
Innan jag föddes skulle jag inte kunna tala om det jag idag så tydligt ser
 
Jag älskar er
 
 
I en värld för stor för henne
använder hon tankarna som skyddsmantel
medan hon lockas av den förbjudna frukten
som alla andra får äta av
 
 
Jag är en kokong som inte vill födas till fjäril
 
jag är en människa som fastnat mellan sömn och vakenhet
 
men jag vill inte bara stapla ord
 
saker som jag inte vet kan jag inte tala om för dig och
 
vad jag än skriver för äkta känsla så
 
har du förmodligen kännt likadant
 
det är tufft att vara sexton år och skriva poesi

Ett par skor

Haha, min rubrik känns som att den låter mycket mer intressant än själva inlägget och teckningen. Men ni får se den här i alla fall, en enkel teckning efter ett litet uppehåll av just tecknandet. Igår gav jag bort porträttet på Micke och Maja, som inlägget också heter här på bloggen och ni kommer hitta det ganska överst om ni letar. Det var verkligen jätteroligt att ge dem det, att kunna glädja någon så mycket med bara något man njutit så mycket av att göra.
Ha det bra /Bella
h
 

En annan verklighet

Och så är man hemma igen. Det är alltid så overkligt att komma hem igen från ett ställe där man varit isolerad och helt fixerad vid det som händer just då. På bussen hem ser jag människor ännu tydligare, funderar över vilka de är och kanske också vem jag är. Att återvända till verkligheten, det är så det känns och det är inte förens efter man är hemma som man inser hur otroligt bra man haftt det. Jag har min skrivbok som en påminnelse om att jag faktiskt var där, annars känns det som en helt annan värld, en annan dimension. Min skrivbok som nu är fylld med massa texter ända ifrån Vimmerby och jag lovar att ni kommer att få läsa de här... men inte riktigt än.

Att blomma ut

Jag sitter i en datorsal, inte helt olik den som fanns i skolan. Men endast ytan är lik, för här sitter alla och är fullt koncentrerade på att skriva och jag vet att alla tycker att det är minst lika roligt som jag. Jag hör knapprandet på tangenterna ifrån kreativa poeter, snart är jag hemma igen. Jag vill inte, vill stanna här där kreativiteten flödar även hos mig. Men kanske är det bara den enorma förändring jag vet väntar hemma som nu börjat skrämma mig  som gör att jag vill krypa ihop till en boll. Stanna här, bli en kokong och aldrig födas till en fjäril. men jag tror att rädslan är kortvarig, jag tror att den är oundviklig. Jag måste hem, jag har ju inget teckningsblock, inga pennor, penslar eller färger!
 
Ha det bra /Bella

Blowing in the wind

Imorgon åker jag iväg till Kalmar för att vara hos min syster en natt innan jag åker vidare till Vimmerby och skrivarläger! Jag kommer att vara borta ända till fredag, men sen ska jag bli bättre på att blogga igen. Det var också extremt länge sedan jag tecknade eller målade, men
 det ska jag försöka få ändring på! Här är den texten jag kommer att ta med mig till skrivarlägret, där upgiften var att skriva något utifrån någon musik. Det var väldigt roligt att skriva den.
 
Ha det bra /Bella
 
 
 
“How many roads must a man walk down, before you can call him a man.”

Hans läppar formas till en ring runt den feta, kubanska cigarren. Inandning. Den tunga röken härmar munnens cirkelform en sekund innan den går upp i formlöshet. Handen på Tolkiens “The Hobbit”, alla rökringars inspirationskälla. Nu den dyra inbundna nyutgåvan. Då, pocketversion på tåget från Hamburg genom europa, tillsammans med Knorten och Micke J. Var blev de av dem. Nu ensam I det stora ekande huset, i ljuset från kaminen och nu kunde han inte längra känna lika starkt för Frodo och Sam genom deras långa, hårda färd. Nu ensam framför kaminen, som Saruoman i hans torn.

“How many times must a man look up, before he can see the sky.”

En människa som ligger under stjärnorna och ställer sig själv samma frågeställning som Bob Dylan för så länge sedan. Men inte förens då kan han förstå. Mannen kramar sin älskades hand där han ligger bredvid honom och ser upp mot himlen, ser stjärnorna och allt det vackra. Många gånger har han fått uppleva inskränkta, fula människor här nere på jorden. Himlen har aldrig gjort honom något ont, men människan är ju också de som ännu inte förstått att

“The answer my friend is blowing in the wind, the answer is blowing in the wind.”

“Yes how many ears must one man have, before he hear people cry
Yes how many deaths will it take till he knows that to many people have died”

22 Juli 2012, en tjej som läser tidningen, ett år sedan det hemska, sedan det fruktansvärda och fastän hon inte på annat sätt än att hon bor i ett grannland till Norge, landet Sverige varit berörd personligen av händelsen på utöya sitter hon och knarkar texter ifrån anhöriga och överlevande. Hon dricker iste i sitt medelklass kök. För glaset sakta till munnen och tittar ner på rubrikerna som skriker åt henne. Hon tittar ner och möter Brejviks uttryck i rättssalen, hans likgiltigheten, hon ryser. Men hennes fjortonåriga kropp reser sig och återgår snabbt till vardagen, sitt iste och nästa morgon läser hon samma tidning, men denna gång faller hennes trötta ögon vid sportsidorna och serierna.

“The answer my friend is blowing in the wind”
 
En man och kvinna som sitter under samma filt, känner alkoholruset komma, en svag dimma svävar lätt framför kvinnans blick. Hon ser alla människor, hennes blick faller vid två personer. Två stycken som sticker ut, som bär färgglada kläder i olika mönster, med tillhörande jeans som blir vidare vid deras anklar och fötter. Kvinnan ler.  En bit bort hör de en gitarr och en röst. De sitter kvar under värmen i filten och låter världen sköta sig själv, en annan dag kanske de gör något, tar tag i saker och förändrar.

“The answer is blowing in the wind.”

Om förändring och lycka

Ville bara säga att jag vet om att bloggen hamnat lite avsides ett tag och att det inte blir särskilt roliga inlägg de få som blir. Men jag har mycket, jag menar vi har haft bröllop och gäster och fortfarande har vi världens mysigaste här som stannar hela dagen imorgon också, yey :D
 
Idag  svävade tanken förbi mig att jag börjar på estet om två veckor, det kändes både skrämmande och helt otroligt. Jag har tänkt på det så länge, sen jag gick i femman har jag sagt att jag ska gå estet bild och form och det känns så häftigt att det blev så. Jag har klarat av högstadiet, det många vuxna säger var den värsta tiden i sina liv, så trots allt tycker jag ändå att jag klarade mig rätt bra ;) En period med mycket känslor och förvirring, men samtidigt har jag haft det riktigt, riktigt bra och nu ser jag fram emot en förändring.
 
Jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag börjar gymnasiet alldeles snart, ny klass, ny skola, andra lärare och förhoppningsvis annat sätt att lära ut, andra ämnen (vissa som jag väljer helt själv :D) och... få ha vettig och mycket bild i skolan, få tillgång till material och tid i skolan att på riktigt skapa och utvecklas i det jag älskar!
 
Ha det bra /Bella

Runt ett köksbord

Än en gång så är jag uppfylld av lycka, lycka över att sitta vid köksbordet med min familj runt omkring mig. Jag vet att jag har fått en större sådan, familj. Camillas släktingar är här, hennes syster, hennes man och deras barn och nu vet jag att jag är så lycklig över att dessa har kommit in i mitt liv. Allt är så opreblematiskt, pappa sitter och ska spela ett brädspel, just nu med barnen och jag ska skriva. För om en vecka åker jag på skrivarläger och jag ska försöka skriva en annan text än den jag gjort innan, till lägret. Jag ska också hitta en dikt som jag ska lära mig eftersom det var en av de saker man skulle gjort innan. Nu är det en vecka kvar och jag är inte klar med något, vilker fantastisk framförhållning! Men jag är lycklig och skrivarlägret ska bli så fantastiskt kul, speciellt när bästaste Alice och hennes bror också ska med nu (hon ifrån berättarlägret ;) )
 
Ha det bra /Bella

Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0