Annorlunda novellskapande

Jag och min syster kände för att vara lite kreativa såhär på lovet. Vi pratade också om det jag skrev lite hör igår om att allting som har med skapande att göra blir svårare när man blir äldre, då menade jag att teckna och måla. Men också skrivande blir svårare. Krav tillkommer, krav om din egen unika stli, krav om att du ska veta precis vad du menar med det du skriver och att språket ska vara så fantastiskt som det bara går. Både jag och min syster kände för att skriva, skriva utan alla dessa krav. Vi använde oss av något som kallas "intrigskaparen" slumpmässigt sätter denna sida ihop ord som kan skapa en intrig i en novell eller roman. Eftersom dessa ord bara blandas hursomhelst, kan de självklart bli helt galna. Min och min systers intrig blev "ångestfylld stjärnskådare gräver en tunnel för att övertala ödmjuk isbjörn." Haha, men vi skrev varsin novell på detta temat och det var så sjukt kul! Under ungefär en timme bara skrev vi helt tysta och när vi sedan läste upp de för varandra chokades vi över att båda var förvånansvärt bra, det bevisar ju bara ännu mer att det gäller att vara lite galen och bara köra på, på alla ideér du får. Har du skrivkramp och känner för att skriva något, tycker jag du ska använda intrigskaperen.

Länk till sidan: http://www.forfattartips.se/intrigskaparen.php

 

 

Jag tolkade väl temat lite som jag ville och skapade en saga, här är reslutatet:

 

Silverpäls i vintersnö

­­­­­­­­­­­­­

Mörkret omgav de båda, tillsammans hade de varit instängda och endast sett mörker överallt och känt kalla väggar runtomkring sig. En dag hade de börjat regna, de hade suttit där och känt varandras beröring. Adam hade känt den mjuka pälsen mot sin hand, hade sett hur den silvriga tonen i pälsen lyste i mörkret och hur den färgades grå av regnet, som tycktes onaturligt mörkt. Kanske skulle de nu bara se mörker överallt, kanske även när de kom ut därifrån skulle de vara omringade av mörker, Adam förstod inte hur han skulle kunna komma ut därifrån och precis som förr se stjärnor på natthimlen, ta fram sin kikare han köpt på gatan där det luktade tryggt, där det luktade rök och nybakat bröd och se stjärnor. Han kände hur han alltid hade snurrat runt, vilse, menad att aldrig hitta rätt, någonstans, någon gång. Han tryckte in sig själv i ett hörn, tyckte att han själv inte förtjänade något, att han denna varelse på denna jord var oviktig och varför skulle just han få just sina drömmar uppfyllda. Allt han hade kvar var stjärnor, Cassiopeja, Lilla björn, Stora björn och Orions bälte. De kvällarna han gick ut, med endast björnen som sällskap, tryggt vid sin sida. Det var det som räknades. Han hade ju självklart henne också, Iris. Minerna från den dagen var fortfarande så tydliga, han kunde se snön och solen som lyste upp den lilla kroppen i samma nyans som snön på marken. Hur han hade tänkt att solen, stjärnorna och himlen ville att han skulle hitta henne, att solens ljus lyste upp henne för att någon, någonstans ändå inte hade släppt taget om honom, du kan kalla det Gud, ödet eller slumpen. Men något var det.  Han återvände till väggarna omkring sig, grottan, grottan där de för, han visste inte hur länge sedan hade blivit instängda. De hade som vanligt träffats på berget i solnedgången och tittat upp mot himlen, hur stjärnorna lyste för de, för Iris. Hon var hans liv nu, något hade på något sätt fått någon mening. Adam såg i ögonvrån hur den stora kroppen som låg på en stor sten avsides i grottan stapplande reste sig upp.

”Vad ska vi göra Iris?”  Adam kände hur det mjuka huvudet försiktigt trängde i sidan på hans utmärglade kropp. Han höjde sin hand och kliade henne bakom ett av de oproportionellt små öronen. Han såg hur hon skakade på huvudet och hörde henne frusta.

”Nej, jag vet inte heller. Jag vet bara att nu måste vi göra något. Vi måste härifrån, annars svär jag att jag kommer bli galen.”  Sa Adam

Isbjörnen gick och la sig på sin plats igen, suckade och höjde blicken och bara stirrade på honom, sedan vände Iris sig om, den hela proceduren bestod av att hela grottan skakade och det stenras som från början stängt in de rörde ännu lite på sig vid öppningen.

”Nehe, sura du bara då. Jag tänker inte ge upp. Du vet tjejen i restaurangen, hon som jag berättat om hon bjöd ut mig innan vi kom hit. Mitt liv har äntligen börjat få någon slags mening också händer detta.” Adam sparkade till en av väggarna, han hörde hur något där inne lät och en sten lossnade, ut strömmade vatten och pressade samtidigt med sig stenarna och sanden grottväggen bestod av.

”Kolla Iris, titta.”

Tillsammans vadade de genom vattnet och fram till öppningen som nu blivit i väggen.

De kröp genom tunneln och när öppningen plötsligt tog slut övergav de inte hoppet utan grävde sig ända ut, det var natt och på himlen lyste stjärnorna starkare än någonsin. Adam sprang över de gröna kullarna och såg byn, byn som nu skulle vara så underbar att komma tillbaka till, som aldrig varit något innan. Han såg hustaken, alla byggda av vass.  Adam kände hur all hans ångest han burit med sig genom hela sitt liv rann av honom, som om han burit på något tungt alltid och hur allting nu blev mycket lättare, att gå, att vända sig om och titta ut över nattlandskapet och att se den vita gestalten likt sin ångest försvinna ut i tomma intet, det blev lättare än någonsin att se upp mot himlen och stjärnorna. Han hade så många gånger sett stjärnbilden Stora björn på himlen, nu lös den starkare än någonsin.

 


Kommentarer
Postat av: william

jättebra:D



SV; Naw tackar så mycket:D Blir så Glad:3

Och säg gärna vad du tycker om mina "wicked" Modell bilder som jag har tagit på Louise:D

2012-04-12 @ 19:54:05
URL: http://funnyones.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0