Novell


Som inledning på den här bloggen ger jag er en novell, som jag själv är mycket nöjd med och som betyder väldigt mycket för mig.

I ett kapprum, i en tegelbyggnad någonstans i Sverige trängs mössor, vantar, jackor, halsdukar och skor i storlek 34. Man kan läsa av mycket av en person genom dess kläder, även barn. Ungefär tjugo hyllor, med papper, böcker och ytterkläder, som vantar och mössor, hängde i rader längs med ena väggen i rummet, en klass. Under hyllorna fanns krokar och på krokarna hängde jackor. En svart jacka med dinosaurier hängde på kroken precis bredvid en annan med drakliknande figurer på. Deras val från början var att hänga bredvid någon med liknande figurer på sin jacka. Snart utvecklades en vänskap mellan dem, en okomplicerad, avslappnad vänskap. Allt som krävs är något gemensamt, en slags trygghet, något för barnen att känna igen sig och vännen som man från början inte hade något mer gemensamt med än liknande jackor kan bistå, ibland hela året, ofta hela skolgången, eller kanske resten av livet. Så i kapprummet fanns ett mönster: stövlar bredvid stövlar, gympaskor bredvid gympaskor, tjej bredvid tjej och kille bredvid kille. Men i hörnet längst in i rummet, fanns något avvikande, något som inte tycktes passa in i det annars så regelbundna mönstret. På varsin krok bredvid varandra hängde en blå och en rosa jacka.

 

En klocka ringer, det är rast. Marken som är vit av snö ser ut som om någon strött bomull över den och på skolgården står en liten stuga som används som förråd. Det hela kunde föra tankarna till en pepparkaksstad där de lekande barnen är av marsipan och stugan dekorerad av godis med bomull ur skorstenen föreställande rök. Så perfekt, en riktig idyll. Men granskar man fasaden noga upptäcker man sprickor. Misshandel, droger, mobbing och utanförskap fanns men var väl dolt i den lilla förorten. Eller så ville bara inte omvärlden se det, glömska och förlåtelse var det viktigaste. Men dessa barnen var inte medvetna om den värld som väntade dem, låt oss hoppas att de inte blir allt för besvikna när den låtsasvärld och skyddsmur som vi bygger upp runt dem faller sönder lika lätt som porslin. Men nu hade de rast och det var de viktigaste. Just nu alla delaktiga, med en sexårings glädje och optimism fick alla vara med och leka. De hoppade hage, lekte fantasilekar med svärd och andra sprang runt med hopprep runt midjan galopperande som en häst.  Några äldre killar hade trotsat snön och spelade fotboll. Leken var allvar.  “Kom igen din jävla sopa!” “Ega inte för helvete, du kan ju ändå inte spela fotboll.” Man hörde hur både orden och tonfallet var direkt taget från deras föräldrar, grannar eller andra släktingar som alla samlats runt storbildsteven för att kolla på matchen mellan Real Madrid och Barcelona.   På den andra sidan om tegelbyggnaden, väl dolt från lågstadie - och mellanstadie-sidan fanns de “farliga” äldsta eleverna. Olika grupper om tre eller fyra stod samlade på   skolgården och jämförde mobiler och sina dyra cheap monday jeans, eller också diskuterade de, de nyaste modellerna av datorer. Materiella ting. Eleverna på den här sidan visste lika lite om den verkliga världen som de oskyldiga barnen lekandes på den andra sidan. Skillnaden var att dessa elever använde sin kunskap och fantasi till andra saker än bara lekar. Bredvid en annan grupp med fnittrande tjejer, syntes tunga järnkedjor, piercingar och ögon tunga av svart eyeliner. Det luktade rök och tonårsrevolution. Många får bilden av att det är dessa som mobbar, men nej. Skolkar, röker och blir på smällen, ja, men oftast är det inte dessa som mobbar. I ett hörn av skolgården står tre killar, två av dem i halvvägs knäppt skjorta instoppad i de moderiktiga jeansen så att skjortan liksom putar ut och blir så där lagom, snyggt pösig. Knappt synlig bakom de två muskulösa killarna står den tredje, Klas. Klas har blivit mobbad hela sitt liv, han har glasögon och snaggat hår. I första och andra klass var Klas alltid den som räckte upp handen först och antingen hade en välformulerad fråga eller ett fullständigt korrekt svar på tungan. Han var nyfiken, ville lära sig och förstod fort att han skiljde sig från mängden när det gällde hans intelligens. Nu sitter Klas längst bak i klassrummet, och om någon lärare frågar honom något så mumlar han fram ett svar och ibland svarar han fel av vilje. Men det räcker tydligen för mobbarna att han finns, att han visade sitt rätta jag under de två första åren av skolan, för Erik och Anton hade varit på honom varje dag sedan dess. Erik bodde i en av de stora vita villorna vid stranden. Erik missade aldrig några lektioner, kom alltid i tid, fick bra betyg på många prov men hade den nonchalanta inställningen att han ändå inte skulle göra mer i sitt liv än att sitta hemma och se på Simpson och Family guy med en liter glass i näven och en öl balanserad på sin stora mage. För detta blev han populär, om man var för smart så skulle man låtsas att man inte brydde sig, att man inte pluggade, herregud, det fanns inget mer ocoolt än att plugga. Nej, var man smart så skulle man bara vara det, inte anstränga sig.  Anton hade hängt med Erik ända sen ettan och bara det tillförde en viss respekt. Men det var något mer med Anton, en sorts negativ energi runt honom som gjorde att nästan ingen vågade närma sig. Tillsammans hade Erik och Anton övertagit klassen och ingen vågade säga emot.

 

En klocka ringer, små figurer skuttar in i tegelbyggnaden. Den blå och den rosa jackan syns bredvid varandra hand i hand. På lektionerna sitter de längst bak och fnissar. Ibland kan någon av deras klasskamrater vända sig om, ge dem en skeptisk blick och sätta fingret framför munnen åt dem. Då skrattar de ännu mer. De syns alltid tillsammans på vägen hem från skolan, skrattandes och lekandes. Tillsammans kände de sig oslagbara, på ett berg låg de upplysta av stjärnorna i den annars fullständigt svarta natten, svor vänskaps löften och trodde att inget skulle kunna skilja de åt, att deras vänskap sken lika stark som polstjärnan. De utforskade och upptäckte lekens värld tillsammmans, så full av äventyr. På en klippa stod de och lät havet omfamna dem, tillsammans var de oslagbara. Tillsammans skapade de ett låtsashem, för dem lika verkligt som resten av världen. Men ändå bara deras, en fristad, tillsammans var de oslagbara, och tillsammans växte de upp...   
Barn sjunger “nu blomstertid du kommer”. Vattenkammat hår, vita klänningar och barns löften om att alla måste ses även under sommaren. Barn springer ut, kameror plockas fram, barns leenden. Tillsammans är det oslagbara. Kort på barn sätts in i album, skall senare plockas fram för att minnas de som en gång sjöng,” nu blomstertid du kommer”, som leendes poserade framför kameran, som barn.  När klockan ringer in igen, har stödhjul tagits bort, dockor, gosedjur och plastbilar glömts. Hästar och smink upptäckts och plancher på stjärnor som, Orlando Bloom, Johnny Depp och Lady Gaga satts upp. En outforskad spänning hade tillkommit mellan tjejer och killar. Något visste de att de skulle göra med varandra men kunde inte lista ut vad. Ibland hände att någon av killarna bussvisslade när en av tjejerna kom i kort i kjol och att både tjejer och killar fnissandes pratade om vem som var snyggast i klassen, hjärtan ritades i skolkatalogen och kramar delades ut. Fotbollsplanen intogs, “Kom igen din jävla sopa.” “Skjut då för helvete.” Barn växte upp, blev som de skulle vara. Ja, i kapprummet fanns ett mönster och nu fanns längre inget avvikande.  På ena sidan av rummet hänger en blå jacka, och på en likadadan krok i andra änden hänger en rosa. Muren börjar spricka.  Tid går, barnen spelar fotboll och utforskar begreppet kärlek. De lär sig ord som, knulla, fylla, hora och bög.  De prövar orden, till varandra och hemma.  Vad gör man annat än att utforska när man står mellan klätterträd och jobb.  Klas har jobb, flyttade till Malmö och blev journalist. Erik vaknar ännu en gång upp i soffan i sitt vardagsrum. Han kan inte sova, kollar på teve tills han gråter sig till sömns varje natt. Varje morgon när han läser tidningen så ser han Klas namn  där, längst ner i hörnet som en bister påminnelse om vad han kunnat bli och vilka drömmar vissa hade uppnått. Erik blev kvar, fast i hålan han växt upp i. 

Tid går... Fotbollsmorsor fortsätter sucka över den  halvrunda tjejen som tappar bollen under match. “Min dotter hade kunnat bli något, om de inte tagit in allt. De finns ju de som definitivt inte hör hemma här.” Instämmande röster av andra medelålders kvinnor med blonderat  hår och smink i hela ansiktet. Ungdomar fortsätter att dricka och leka vuxna medans deras föräldrar samtidigt  försöker se ut och vara som sina barn.  Allt fortsätter. En cirkel, bara nya personer tillkommer. Men vissa inser att när muren rasar och de kan se välden som den är så har det två val. Följ den, eller ta avstånd från den. I ett kapprum, i en tegelbyggnad någonstans i Sverige hänger en blå och en rosa jacka bredvid varandra.

 

 

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0