Novell

Jag kände mig väldigt kreativ i förmiddags så jag tog en penna och papper och började skriva från ingenstans. Sedan skrev jag rent det. Det var väldigt roligt att skriva utan att planerat något innan utan bara se vad som blev. Här är resultatet, ge gärna konstruktiv kritik.


Mörker, väggar som omringar mig, murar det känns som om de närmar sig. Jag ångrar mig! Ni måste förstå att i det skedet av mitt liv ångrade jag allt, allt som gick att ångra. När man sitter där och det inte finns något annat att göra än att tänka, då måste ni förstå att det kommer många tankar. Nästan alla har någon gång varit med om en sömnlös natt. En natt mycket längre än alla andra, tankarnas natt och ni som varit med om detta vet också att alla tankar blir mörkare och du mer desperat att falla in i den trygga sömnen, om du gjort något du ångrar. Sömnen har alltid varit trygg för mig. Men det kan bero på att jag hade en mamma och pappa som varje dag kom in och kramade om mig och frågade om de skulle låta nattlampan vara tänd.

Nu kände jag mig allt annat än trygg.

Jag har dödat en annan människa. Den meningen repeterades om och om igen i mitt för övrigt tomma huvud och minerna var plågsamt tydliga.

 

En kall och fuktig september natt i Alabama, dimman omringar oss likt röken från en skogsbrand. Tjock, svart dimma. Även vädret måste ha vetat vad som skulle ske, vi hade haft en värmebölja sen mitten av augusti och nu detta plötsliga uppehåll, det kunde inte vara en slump. Kanske hade träden viskat till vinden och vinden till molnen och molnen till solen och solen i sin tur till månen. Sådant tror jag på.

Månen, månen lös klart och hånande åt oss.

Det hade handlat om pengar, dessa ständigt återkommande pengar. Inte mycket heller, ett rån som gick fel, oerhört fel. Vi hade sett en förbipasserande man och eftersom va var i desperat behov av pengar hade vi med en enda utbytt blick bestämt oss för att följa efter honom. När han gick in i en mörk gränd, så såg vi det som en inbjudan och tog våran chans.

 

Edwin och jag hade levt tillsammans i femton år, vi hade förlovat oss som unga med drömmen om att det alltid skulle vara vi, att vi skulle få upplev att sitta på en veranda någonstans ute på landet tillsammans rynkiga och trötta, en aning kliché artat men det var vad vi önskade. När vi som sjuttonåringar tvingats berätta om vårat förhållande hade våra familjer bokstavligt talat kastat ut oss. Ni förstår jag heter Paul och ingen inte ens våra föräldrar kunde acceptera oss. Vår förlovning blev såklart aldrig mer än just en förlovning. Vi var unga och utanför samhällets regler och lagar. Vi beblandade oss inte med andra människor, men vår dröm levde kvar. Fast utan pengar och kämpandes för livet gick det inte.

Hungriga och fattiga bestämde vi oss med en enda blick att råna mannen.

 

I gränden i den klassiska gränden, med en bakdörr från en krog ut mot gatan hade våran dröm falnat, så som vi en gång svor att våran kärlek till varandra aldrig skulle falna. Eftersom Edwins liv tog slut den mörka september natten, gjorde den heller aldrig det. Mannen hade varit beväpnad och ett enda hugg med hans kniv hade orsakat Edwins förblödning. Mannen hade jobbat på krogen och hade stannat kvar sent för att städa upp. Så hade han antagligen bara gått ut för en nypa luft eftersom han var på väg tillbacka och fortfarande bar sitt förkläde med en skarp kökskniv i ena fickan. Jag minns precis hur hans skratt låtit när han stirrade rätt in i mina bruna ögon.

”och vad hade ni tänkt göra då, slå mig med den där väskan kanske, ha.” Han nickade mot väskan jag bar på min rygg. I rent raseri grabbade jag tag om min ryggsäck och sa en replik som jag aldrig kommer att glömma. Just då kände jag mig som om jag var med i en av de äventyrsromaner jag så ofta läste.

”Det är precis vad jag tänker göra.” Också svingade jag ryggsäcken rakt i hans feta ansikte. Nu låter det som jag var med om något spännande och lite roligt, något man får en adrenalinkick av. Men i själva fallet var det mörkt, dystert och lukten av blod fanns överallt.

Medens krögaren föll till marken tog Edwin sitt sista andetag, jag hörde ett rosslande från honom och när jag rusat fram till honom och satt mig på knä bredvid hade hans hjärta redan slutat slå. Jag kräktes och sedan tog jag upp kniven, kniven som den här människan tagit både mitt och min älskades liv i ett hugg med. När jag sänkte kniven genom hans kropp tvingade frasen ”ett öga för ett öga” in i huvudet.

 

De kala väggarna infann sig igen runt mig och jag inså att hela mitt medvetande helt och fullständigt varit där, den dimmiga september natten. En vakt kom fram till min cell och låste upp.

”Redo för din stora dag, de grand finale.” Hånskrattet som undslapp honom påminde mig än en gång om september natten, om mannen vars liv jag tagit, när allt gått fel och tankarnas nätter börjat. Jag visste att de två vakter som ledde mig genom korridoren föraktade mig, mannen som dömts för två brutala mord. In i rummet där själar tas och kroppar bränns upp, där rättvisa skippas.

Ett öga för ett öga.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0