En akrylmålning.


Vardagslyx!


Tråkiga kaffeburkar till detta...

Min lillebror och jag har "pysslat." Haha vad ska man säga, vi är en kreativ familj.


Novell

Jag kände mig väldigt kreativ i förmiddags så jag tog en penna och papper och började skriva från ingenstans. Sedan skrev jag rent det. Det var väldigt roligt att skriva utan att planerat något innan utan bara se vad som blev. Här är resultatet, ge gärna konstruktiv kritik.


Mörker, väggar som omringar mig, murar det känns som om de närmar sig. Jag ångrar mig! Ni måste förstå att i det skedet av mitt liv ångrade jag allt, allt som gick att ångra. När man sitter där och det inte finns något annat att göra än att tänka, då måste ni förstå att det kommer många tankar. Nästan alla har någon gång varit med om en sömnlös natt. En natt mycket längre än alla andra, tankarnas natt och ni som varit med om detta vet också att alla tankar blir mörkare och du mer desperat att falla in i den trygga sömnen, om du gjort något du ångrar. Sömnen har alltid varit trygg för mig. Men det kan bero på att jag hade en mamma och pappa som varje dag kom in och kramade om mig och frågade om de skulle låta nattlampan vara tänd.

Nu kände jag mig allt annat än trygg.

Jag har dödat en annan människa. Den meningen repeterades om och om igen i mitt för övrigt tomma huvud och minerna var plågsamt tydliga.

 

En kall och fuktig september natt i Alabama, dimman omringar oss likt röken från en skogsbrand. Tjock, svart dimma. Även vädret måste ha vetat vad som skulle ske, vi hade haft en värmebölja sen mitten av augusti och nu detta plötsliga uppehåll, det kunde inte vara en slump. Kanske hade träden viskat till vinden och vinden till molnen och molnen till solen och solen i sin tur till månen. Sådant tror jag på.

Månen, månen lös klart och hånande åt oss.

Det hade handlat om pengar, dessa ständigt återkommande pengar. Inte mycket heller, ett rån som gick fel, oerhört fel. Vi hade sett en förbipasserande man och eftersom va var i desperat behov av pengar hade vi med en enda utbytt blick bestämt oss för att följa efter honom. När han gick in i en mörk gränd, så såg vi det som en inbjudan och tog våran chans.

 

Edwin och jag hade levt tillsammans i femton år, vi hade förlovat oss som unga med drömmen om att det alltid skulle vara vi, att vi skulle få upplev att sitta på en veranda någonstans ute på landet tillsammans rynkiga och trötta, en aning kliché artat men det var vad vi önskade. När vi som sjuttonåringar tvingats berätta om vårat förhållande hade våra familjer bokstavligt talat kastat ut oss. Ni förstår jag heter Paul och ingen inte ens våra föräldrar kunde acceptera oss. Vår förlovning blev såklart aldrig mer än just en förlovning. Vi var unga och utanför samhällets regler och lagar. Vi beblandade oss inte med andra människor, men vår dröm levde kvar. Fast utan pengar och kämpandes för livet gick det inte.

Hungriga och fattiga bestämde vi oss med en enda blick att råna mannen.

 

I gränden i den klassiska gränden, med en bakdörr från en krog ut mot gatan hade våran dröm falnat, så som vi en gång svor att våran kärlek till varandra aldrig skulle falna. Eftersom Edwins liv tog slut den mörka september natten, gjorde den heller aldrig det. Mannen hade varit beväpnad och ett enda hugg med hans kniv hade orsakat Edwins förblödning. Mannen hade jobbat på krogen och hade stannat kvar sent för att städa upp. Så hade han antagligen bara gått ut för en nypa luft eftersom han var på väg tillbacka och fortfarande bar sitt förkläde med en skarp kökskniv i ena fickan. Jag minns precis hur hans skratt låtit när han stirrade rätt in i mina bruna ögon.

”och vad hade ni tänkt göra då, slå mig med den där väskan kanske, ha.” Han nickade mot väskan jag bar på min rygg. I rent raseri grabbade jag tag om min ryggsäck och sa en replik som jag aldrig kommer att glömma. Just då kände jag mig som om jag var med i en av de äventyrsromaner jag så ofta läste.

”Det är precis vad jag tänker göra.” Också svingade jag ryggsäcken rakt i hans feta ansikte. Nu låter det som jag var med om något spännande och lite roligt, något man får en adrenalinkick av. Men i själva fallet var det mörkt, dystert och lukten av blod fanns överallt.

Medens krögaren föll till marken tog Edwin sitt sista andetag, jag hörde ett rosslande från honom och när jag rusat fram till honom och satt mig på knä bredvid hade hans hjärta redan slutat slå. Jag kräktes och sedan tog jag upp kniven, kniven som den här människan tagit både mitt och min älskades liv i ett hugg med. När jag sänkte kniven genom hans kropp tvingade frasen ”ett öga för ett öga” in i huvudet.

 

De kala väggarna infann sig igen runt mig och jag inså att hela mitt medvetande helt och fullständigt varit där, den dimmiga september natten. En vakt kom fram till min cell och låste upp.

”Redo för din stora dag, de grand finale.” Hånskrattet som undslapp honom påminde mig än en gång om september natten, om mannen vars liv jag tagit, när allt gått fel och tankarnas nätter börjat. Jag visste att de två vakter som ledde mig genom korridoren föraktade mig, mannen som dömts för två brutala mord. In i rummet där själar tas och kroppar bränns upp, där rättvisa skippas.

Ett öga för ett öga.


Tre recensioner

Jag har ju berättat att jag älskar att skriva och ett annat intresse jag har som hör ihop med det är att Läsa. Igår funderade jag över vilken som är min "favoritbok". Jag kunde faktiskt inte avgöra vilken som är den allra bästa boken jag läst, men jag kom med en gång tänka på tre böcker som alla på olika sätt berört mig och fått mig att på samma sätt som när mman var elva och läste Harry Potter resa till en annan tid och plats, inte ens kunna slita sig från boken när man är tvungen att sluta läsa, utan också då tänker man på vad som kommer hända näst. "Vad är det som göms i Gringotts valv." och "Vad ska de göra med Draco Malfoy, som förstör allt." Jag tänkte berätta lite om de tre böcker för er, om ni har läst böckerna kan det bli en rolig läsning och igenkännande annars mycket bra boktips.



Lilla stjärna: John Ajvide Lindqvist bemästrar förmågan att få de mesta orimliga händelser att verka fullständigt vardagliga, en egenskap inte helt olik Stephen Kings. Den här boken börjar med ett ovanligt barn, ett barn som tar sin första rena ton som spädbarn. Hon har en förmåga att sjunga helt rent och härma all musik hon hör. Barnet växer upp i en källare, isolerad från omvärlden. Av sin bror får hon namnet Therese och tillsamans ger de sig iväg. Ett ovanligt barn från början till slut, hon uttrycker inga känslor överhuvudtaget. På ett ppoesi forum hittar hon andra, andra speciella ungdommar och tillsammans drar de igång en serie händelser som börjar med en hämnduppgörelse och slutar med allsång och kaos.




En komikers uppväxt: Boken handlar främst om Juha, en kille som desperat strävar efter att bli någon i klassen. Eftersom ham inte är bra på något annat än att vara rolig utser han sig själv till "klassens clown." En Komikers uppväxt är en smärtsam och klockren skildring av mobbning och innehåller delar alla kommer känna igen sig i.  Juhas kompis Jenny, Jenny som ställer upp för Juha och är en mycket sympatisk karaktär, ignoreras så fort Juha får chansen att hänga med de "coola"  i skolan och man lider så oerhört mycket för hennes skull, samtidigt som man förstår Juhas problem att han kommer att klassas som nörd och idiot om han är kompis med Jenny. En bok som man skrattar och gråter åt om vart annat.






Boktjuven: Denna författare med sitt poetiska språk har fascinerat och fängslat mig vid hans bok boktjuven. Markus Zusak har istället för att beskriva de antesemitiska hatet mot judarna och deras hårda liv under kriget, skildrat en tysk familj som dessutom gömmer en jude i källaren och använder en annorlunda berättarteknik med döden själv som berättare.

Igår köpte jag ny kamera, är väldigt glad och nöjd över denna.


Ett nostalgiskt mysterium.

När jag satt och gjorde den här bilden, så fanns det liksom ett lugn och en nostalgikänsla hos mig. Förr, innan akvarell, akryl, olja eller tusch. När jag endast hade ett papper, blyertspenna och suddgummi framför mig. Suddgummit är viktigt, min pappa, (som också han höll på med konst och är duktig på det,) brukade säga att mitt största problem var just det där suddgummit. Jag skulle lägga det på hyllan (bokstavligt talat.) Förr så brukade det alltid bli att jag tecknade liknande fantasy figurer som jag gjort nu, jag satt ofta på golvet med en tjock bok full av detaljerade blyertstecknigar föreställande "Sagan om ringen"  karaktärerna. Jag minns när jag var riktigt liten och skulle rita av någon av hobbitarna, Frodo, Sam eller Bilbo så tyckte jag det var väldigt konstigt. Pappa hade ju förklarat det där med propotioner, att man får plats med sju huvudddelar på en kropp. Men hur jag än mätte så kunde jag bara få plats med fem huvuden i, Frodo, Sam eller Bilbos kroppar, hade de ritat fel i boken?


Ett till porträtt, detta på mina systrar.


Ett porträtt i tusch föreställande min lillebror.


Novell


Som inledning på den här bloggen ger jag er en novell, som jag själv är mycket nöjd med och som betyder väldigt mycket för mig.

I ett kapprum, i en tegelbyggnad någonstans i Sverige trängs mössor, vantar, jackor, halsdukar och skor i storlek 34. Man kan läsa av mycket av en person genom dess kläder, även barn. Ungefär tjugo hyllor, med papper, böcker och ytterkläder, som vantar och mössor, hängde i rader längs med ena väggen i rummet, en klass. Under hyllorna fanns krokar och på krokarna hängde jackor. En svart jacka med dinosaurier hängde på kroken precis bredvid en annan med drakliknande figurer på. Deras val från början var att hänga bredvid någon med liknande figurer på sin jacka. Snart utvecklades en vänskap mellan dem, en okomplicerad, avslappnad vänskap. Allt som krävs är något gemensamt, en slags trygghet, något för barnen att känna igen sig och vännen som man från början inte hade något mer gemensamt med än liknande jackor kan bistå, ibland hela året, ofta hela skolgången, eller kanske resten av livet. Så i kapprummet fanns ett mönster: stövlar bredvid stövlar, gympaskor bredvid gympaskor, tjej bredvid tjej och kille bredvid kille. Men i hörnet längst in i rummet, fanns något avvikande, något som inte tycktes passa in i det annars så regelbundna mönstret. På varsin krok bredvid varandra hängde en blå och en rosa jacka.

 

En klocka ringer, det är rast. Marken som är vit av snö ser ut som om någon strött bomull över den och på skolgården står en liten stuga som används som förråd. Det hela kunde föra tankarna till en pepparkaksstad där de lekande barnen är av marsipan och stugan dekorerad av godis med bomull ur skorstenen föreställande rök. Så perfekt, en riktig idyll. Men granskar man fasaden noga upptäcker man sprickor. Misshandel, droger, mobbing och utanförskap fanns men var väl dolt i den lilla förorten. Eller så ville bara inte omvärlden se det, glömska och förlåtelse var det viktigaste. Men dessa barnen var inte medvetna om den värld som väntade dem, låt oss hoppas att de inte blir allt för besvikna när den låtsasvärld och skyddsmur som vi bygger upp runt dem faller sönder lika lätt som porslin. Men nu hade de rast och det var de viktigaste. Just nu alla delaktiga, med en sexårings glädje och optimism fick alla vara med och leka. De hoppade hage, lekte fantasilekar med svärd och andra sprang runt med hopprep runt midjan galopperande som en häst.  Några äldre killar hade trotsat snön och spelade fotboll. Leken var allvar.  “Kom igen din jävla sopa!” “Ega inte för helvete, du kan ju ändå inte spela fotboll.” Man hörde hur både orden och tonfallet var direkt taget från deras föräldrar, grannar eller andra släktingar som alla samlats runt storbildsteven för att kolla på matchen mellan Real Madrid och Barcelona.   På den andra sidan om tegelbyggnaden, väl dolt från lågstadie - och mellanstadie-sidan fanns de “farliga” äldsta eleverna. Olika grupper om tre eller fyra stod samlade på   skolgården och jämförde mobiler och sina dyra cheap monday jeans, eller också diskuterade de, de nyaste modellerna av datorer. Materiella ting. Eleverna på den här sidan visste lika lite om den verkliga världen som de oskyldiga barnen lekandes på den andra sidan. Skillnaden var att dessa elever använde sin kunskap och fantasi till andra saker än bara lekar. Bredvid en annan grupp med fnittrande tjejer, syntes tunga järnkedjor, piercingar och ögon tunga av svart eyeliner. Det luktade rök och tonårsrevolution. Många får bilden av att det är dessa som mobbar, men nej. Skolkar, röker och blir på smällen, ja, men oftast är det inte dessa som mobbar. I ett hörn av skolgården står tre killar, två av dem i halvvägs knäppt skjorta instoppad i de moderiktiga jeansen så att skjortan liksom putar ut och blir så där lagom, snyggt pösig. Knappt synlig bakom de två muskulösa killarna står den tredje, Klas. Klas har blivit mobbad hela sitt liv, han har glasögon och snaggat hår. I första och andra klass var Klas alltid den som räckte upp handen först och antingen hade en välformulerad fråga eller ett fullständigt korrekt svar på tungan. Han var nyfiken, ville lära sig och förstod fort att han skiljde sig från mängden när det gällde hans intelligens. Nu sitter Klas längst bak i klassrummet, och om någon lärare frågar honom något så mumlar han fram ett svar och ibland svarar han fel av vilje. Men det räcker tydligen för mobbarna att han finns, att han visade sitt rätta jag under de två första åren av skolan, för Erik och Anton hade varit på honom varje dag sedan dess. Erik bodde i en av de stora vita villorna vid stranden. Erik missade aldrig några lektioner, kom alltid i tid, fick bra betyg på många prov men hade den nonchalanta inställningen att han ändå inte skulle göra mer i sitt liv än att sitta hemma och se på Simpson och Family guy med en liter glass i näven och en öl balanserad på sin stora mage. För detta blev han populär, om man var för smart så skulle man låtsas att man inte brydde sig, att man inte pluggade, herregud, det fanns inget mer ocoolt än att plugga. Nej, var man smart så skulle man bara vara det, inte anstränga sig.  Anton hade hängt med Erik ända sen ettan och bara det tillförde en viss respekt. Men det var något mer med Anton, en sorts negativ energi runt honom som gjorde att nästan ingen vågade närma sig. Tillsammans hade Erik och Anton övertagit klassen och ingen vågade säga emot.

 

En klocka ringer, små figurer skuttar in i tegelbyggnaden. Den blå och den rosa jackan syns bredvid varandra hand i hand. På lektionerna sitter de längst bak och fnissar. Ibland kan någon av deras klasskamrater vända sig om, ge dem en skeptisk blick och sätta fingret framför munnen åt dem. Då skrattar de ännu mer. De syns alltid tillsammans på vägen hem från skolan, skrattandes och lekandes. Tillsammans kände de sig oslagbara, på ett berg låg de upplysta av stjärnorna i den annars fullständigt svarta natten, svor vänskaps löften och trodde att inget skulle kunna skilja de åt, att deras vänskap sken lika stark som polstjärnan. De utforskade och upptäckte lekens värld tillsammmans, så full av äventyr. På en klippa stod de och lät havet omfamna dem, tillsammans var de oslagbara. Tillsammans skapade de ett låtsashem, för dem lika verkligt som resten av världen. Men ändå bara deras, en fristad, tillsammans var de oslagbara, och tillsammans växte de upp...   
Barn sjunger “nu blomstertid du kommer”. Vattenkammat hår, vita klänningar och barns löften om att alla måste ses även under sommaren. Barn springer ut, kameror plockas fram, barns leenden. Tillsammans är det oslagbara. Kort på barn sätts in i album, skall senare plockas fram för att minnas de som en gång sjöng,” nu blomstertid du kommer”, som leendes poserade framför kameran, som barn.  När klockan ringer in igen, har stödhjul tagits bort, dockor, gosedjur och plastbilar glömts. Hästar och smink upptäckts och plancher på stjärnor som, Orlando Bloom, Johnny Depp och Lady Gaga satts upp. En outforskad spänning hade tillkommit mellan tjejer och killar. Något visste de att de skulle göra med varandra men kunde inte lista ut vad. Ibland hände att någon av killarna bussvisslade när en av tjejerna kom i kort i kjol och att både tjejer och killar fnissandes pratade om vem som var snyggast i klassen, hjärtan ritades i skolkatalogen och kramar delades ut. Fotbollsplanen intogs, “Kom igen din jävla sopa.” “Skjut då för helvete.” Barn växte upp, blev som de skulle vara. Ja, i kapprummet fanns ett mönster och nu fanns längre inget avvikande.  På ena sidan av rummet hänger en blå jacka, och på en likadadan krok i andra änden hänger en rosa. Muren börjar spricka.  Tid går, barnen spelar fotboll och utforskar begreppet kärlek. De lär sig ord som, knulla, fylla, hora och bög.  De prövar orden, till varandra och hemma.  Vad gör man annat än att utforska när man står mellan klätterträd och jobb.  Klas har jobb, flyttade till Malmö och blev journalist. Erik vaknar ännu en gång upp i soffan i sitt vardagsrum. Han kan inte sova, kollar på teve tills han gråter sig till sömns varje natt. Varje morgon när han läser tidningen så ser han Klas namn  där, längst ner i hörnet som en bister påminnelse om vad han kunnat bli och vilka drömmar vissa hade uppnått. Erik blev kvar, fast i hålan han växt upp i. 

Tid går... Fotbollsmorsor fortsätter sucka över den  halvrunda tjejen som tappar bollen under match. “Min dotter hade kunnat bli något, om de inte tagit in allt. De finns ju de som definitivt inte hör hemma här.” Instämmande röster av andra medelålders kvinnor med blonderat  hår och smink i hela ansiktet. Ungdomar fortsätter att dricka och leka vuxna medans deras föräldrar samtidigt  försöker se ut och vara som sina barn.  Allt fortsätter. En cirkel, bara nya personer tillkommer. Men vissa inser att när muren rasar och de kan se välden som den är så har det två val. Följ den, eller ta avstånd från den. I ett kapprum, i en tegelbyggnad någonstans i Sverige hänger en blå och en rosa jacka bredvid varandra.

 

 

 

 

 


Kreativ blogg!

Nu har också jag skapat en blogg, innan har jag bara avfärdat idén, "äh det där med blogg är väl ändå inget för mig." Men för ett tag sen så sa min klasskompis att hon tyckte jag skulle skapa en blogg där jag kunde lägga ut mina målningar och teckningar. Det är nämlingen att teckna och måla som fyller en stor del av mitt liv, både för att det är väldigt viktigt för mig och för att det helt enkelt är så kul så att jag ägnar oerhört mycket tid till det. Sedan fick jag ännu en gång höra att jag skulle skapa en blogg, igår så sa en av mina absolut bästa vänner  "varför skapar inte du en blogg, du som har så mycket att skriva om och alltid håller på med det." Och ja det är sant. Att skriva är också en sak jag älskar sjukt mycket. Mestadels noveller, det längsta jag klarat när jag påbörjat projektet med en hel bok är fyrtio sidor, så det dröjer nog ett tag till. Men man vet aldrig ;)
Altså kommer det här att bli en kreativ blogg. Eftersom jag inte vill bortse från någon av de två personer som tipsat mig om det här och eftersom jag tror att det bloggande egentligen handlar om är att visa sin karaktär och  jag inte vill visa det genom att berätta vad jag gör varje dag,utan vad jag vill göra varje dag och vad som förhoppningsvis kommer vara en stor del av innehållet i mitt liv, alltid. Så kommer den här bloggen fyllas med mina egna,målningar, teckningar,noveller, texter och berättelser.


Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0