Till min fina syster

Som jag sa så lägger jag nu ut texten jag skrev till min syster i samband med att hon flyttat hemifrån precis.


När vi var små skrev vi låtar till dig, jag och Elvira. “Du brukade lyssna på radio Rix och dansa till Carola, som liten klädde du ut dig i skärt och lekte att du var prinsessa. Sen vakna du plötsligt upp och insåg vem du var, du färgade ditt hår till svart och började stå på dig. Nu tycker, tänker och gör du som du vill!”
Uppenbart var det här två småsyskon som beundrade sin storasyster och såg upp till henne otroligt mycket. Den här totalomvändningen skedde och nuförtiden står du någonstans mitt emellan. Fast nu har det där ”mjuka” byts ut mot stickning, din oerhört stora kärlek till djur och inte minst din otroliga värnan om dina småsyskon. Du känner mig och frågar flera gånger om jag glömt det eller det när jag ska åka iväg. Eller också avbokar du vår något, bara något tankspridda systers tandläkartid när hon hade glömt det själv så att hon slapp betala avgift. Även om vi i vardagen ibland kan vara trötta på det här och repliken ”är du vår mamma eller” yttrats många gånger, så är det så skönt att veta att du bryr dig, jag vet att om jag skulle komma till dig och be om hjälp skulle jag få den.
Så är det med alla oss syskon, vi håller ihop och hjälper varandra, i vårt fall är det inte bara en romantisering av att vara syskon ”att det ska vara så” nej, det är verklighet. Det är nu jag ska komma till det ”hårda” inom dig men jag har kommit fram till att man inte kan kalla det så. De rester av svart hår, lika svarta kläder och din stenhårda attityd är att när man går förbi ditt rum, då hör man band som Whitin Temptation. Jag tror din Spotify lista går från stenhård dödsmetall till Abba. Kontrasterna är stora, skulle man gå in i ditt rum när du lyssnar på hårdrock skulle man antagligen få se dig virkandes en kanin eller konstiga figurer som heter ”Plipp” och ”Plopp” med ett av alla de garn du fått från vår gammelmormor.  
Det här står du för, det är ännu en sak jag beundrar hos dig. Du står för vem du är, även om man inte alltid vet vem det är. Jag har nog aldrig märkt att du förställt dig inför någon eller skämts för något du sagt eller gjort.
Jag kommer att sakna dig,
Jag kommer att sakna att du kommer in till mig och visar ännu en virkad figur.
Innan du åker måste vi verkligen spela stress, så som vi gjorde när vi var små. Uppbunkrade med kuddar i din säng, du hade din plats och jag hade min.
Nu väntar nya äventyr i Kalmar, mestadels för dig på egen hand, men jag längtar till de vi kommer att uppleva tillsammans, när jag åker tåget ensam ner till dig när alla här hemma blivit allt för jobbiga.

Fortsätt vara precis den du är och den du vill vara. Jag vet att du kommer lyckas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0