Novell

“Ett underbart vackert barn, ett riktigt praktexemplar” var de första ord som sas om
Love Nielsen Och på många sätt hade den där trevliga sköterskan, med ett utseende
som kan tänkas blivit valt till Lucia år efter år under skoltiden, helt och fullständigt rätt.
Mamman som var en rent av elak kvinna, ja elak är precis rätt ord för att beskriva denna
något dumma och mycket otrevliga dam kunde inte annat än att hålla med och Lars,
pappan som inte behöver någon mer ingående beskrivning utan det räcker med att
säga att han gav karaktär till sitt namn, var mycket nöjd. Om ni inte håller med mig
när det gäller att det finns en precis och uppenbar mall för hur en äkta Lars ska se ut
och vara så kan jag upplysa er om att en Lars är en mycket färglös person som ofta
och i detta fallet hållar med sin fru i allt, men det är ju bara mina fördomar, i vissa fall
stämmer det inte alls, i andra är det precis korrekt analys. Det fanns bara en sak som
denna Lars vågat driva så långt att frun tillslut gav med sig. Efter fyra tidigare besvikna
förlossningar som alla resulterade i att Lars Nielsen förblev den enda mannen i huset
så hade han mer eller mindre tvingat sin fru till att försöka igen och denna gången kom
en pojke. som till ära av sin morfar fått heta Love. Love, den äldre alltså, hade stupat
i ett krig som pågick runt om i hela världen och Karin, Love den yngres mamma, hade
fått upplyst för sig att i detta krig var det nazisterna som var skurkar. Hon hade förstått
att just detta kriget var en viktig händelse i historien och att det var mycket ärofyllt att
dö för sitt fosterland under denna tiden. Alltså var det något Karin var mycket stolt över,
även om hon inte kunde namge själva kriget eller hade den blekaste aning om i just
vilken tid som man skulle dö en stridsdöd med den Amerikanska flaggan på bröstet. I
alla fal var det från just denna ärbara man barnet som höll på att födas, precis i samma
stund som Ingemar Stenmark tog hem VM guldet i VästTyskland 1978, hade fått sitt
namn.
Alla i byn älskade familjen, eller ja, inte deras andra barn och inte heller paret Nielsen
särskilt mycket, men här var man mycket nyfiken av sig och ville inte missa något
som hände, vilket inte var så svårt eftersom det var en stor händelse i byn när den
årliga agilityn i parken ägde rum. Hälften av de få invånarna kom och tittade och
resten ställde upp i “tävlingen.” Sedan var det också den så kallade festivalen, med
karuseller, lottning och lokala band. Då kan man ju förstå att när Nielsens skulle föda
ett förhoppningsvis mer lyckat barn än deras tidigare så engagerade sig hela bygden.
Nu hade allihop samlats utanför förlosningskliniken för att välkomna det nya tillskottet.
Alltså, väntrummet var fyllt och där fanns så mycket olika människor att man under
andra omständigheter kunde vänta sig bråk. Men nu
satt alla knäpptysta, eller som en lärarinna skulle uttryckt sig framför sina elever “det
var så tyst att man kunde höra en knappnål falla”. De förhoppningsvis goda nyheterna
att familjen Nielsen äntligen skulle få en pojke förde bort alla andra tankar. Familjens
tidigare “misslyckade barn” hade blivit ett ständigt återkommande samtalsämne bland
de tre tusen invånarna i samhället. Lisa, Lovisa, Linn och Linnea.

Lisa som var den mest extrema hade hamnat ute på gatan efter att som femtonåring blivit på smällen
med en sju år äldre Bandidos kille. Killen hade snabbt stuckit så fort han fått reda på
att Lisa var gravid och när hon vänt sig till sina föräldrar, hade bara förakt riktats mot
henne, Lisas armar blev håliga och ögonen tomma. Under sin första ecstasy tripp
hade hon svävat på moln, bokstavligt talat, hon trodde att hon svävade uppe i himlen
bland fluffiga vita moln. Men sedan hade det blivit värre och värre, kroppen började
skrika efter heroin och tillslut fick den nog. Det finns tre möjliga vägar ur ett missbruk,
fängelse, anstalt eller döden. En fjärde väg är livet, men det fick inte Lisa se så mycket
av, Lisas hjärta slutade slå, tillsammans med sitt ofödda barn.

Lars och Karins andra barn, hade också hon en historia med en kille inblandad. Men
killen ifråga var mycket trevligare, men arbetslös och hade ett stort inflytande på Lovisa,
för stort enligt hennes föräldrar. Karin hade kallat honom för en odugling och sagt att om
Lovisa skulle “ha ett fortsatt förhållande med en sådan stropp så kunde hon inte vänta
sig att några somhelst pengar skulle komma flyga och inte heller att hon fick flytta hem
när killen ifråga lämnat henne, eftersom ingen, inte ens denna odugliga kille kunde vilja
tillbringa sitt liv med en så ful kvinna.” som ni antagligen redan förstått så var föräldrarna
Nielsen ett mycket otrevligt par och det var inte konstigt att även detta barn flydde sin
kos så snabbt hon kunde, som en fågelunge som precis lärt sig flyga och aldrig syns till
igen stack Lovisa till USA med sin kille, båda blott sexton år gamla.

Linn är den tredje av Karin och Lars nielsen barn, nu är hon sexton, lika gammal som
sin storasyster när hon försvann och bara några år yngre än vad Lisa skulle varit, så
självklart fanns det en oro och denna oro avtåg ju inte mer när Lars och Karin började
se tydliga likheter mellan henne och de andra syskon, även hon full av tonårsrevolution
och en garderob av svarta kläder, röd spets och läder. Knivarna började gömmas i lådor
och man vaktade sin tunga, för tänk om Linn blev arg, tänk om hon blev ledsen.
Också Linnea såklart, henne såg inte föräldrarna mycket av även fast hon endast hade
fyllt fjorton, hon hade flyttat, flyttat hem till mormor. Ibland kom hon och hälsade på och
till och med bodde hemma några veckor, men det började bli allt mer sällan. Linnea var
smart, mycket smart. Inte matte smart men smart på livet liksom. Hon reflekterade och
analyserade sina hårda erfarenheter från livet och visste att det var hennes föräldrar
som det var fel på och inte henne. Hon visste att det var inte hennes fel att de skickade
henne till internatskola när hon läste sådana böcker som Harry Potter, sagan om ringen
och Bilbo som elvaåring. Böckerna hade även smugglats med till skolan och lästs i
smyg bakom bänklocket under lektionstid. När brev började skickas hem och långa
samtal tas upp om att Linnea levde i en fantasivärld och att läsandet inkräktade på
undervisningen. När detta skedde så hade Karin och Lars beslutat, eller ja, det var mest
Karin som beslutade. Men Karin kom fram till att det var bäst att skicka Linnea till ett
internat i två år, ett internat i London! För hårdare undervisning. “Undervisning på vårat
sätt kommer att hjälpa ditt barn till framgång.” “Deras” sätt var ondsint skrämmselmetod
och utan en tillstymmelse till prioritering. I deras värld var barnkunskap ett viktigare
ämne än engelska, särskilt eftersom det var ett flickinternat Linnea gick på, varför
skulle unga damer tramsa sig och läsa böcker och lära sig om författare, när skulle
de få användning för verbal förmåga överhuvudtaget. Lika bra att inte ge dem falska
förhoppningar om att de skulle kunna utbilda sig och bli läkare eller advokat. Nej,
det var lika bra att låta de förstå och infinna sig i att de skulle hamna bakom spisen,
med två ungar under armarna och ytterligare några dragandes i ens kjolar. Om de
skulle arbeta överhuvudtaget, skulle de få nöja sig med första bästa. Kanske i affären
i byggden, eller möjligtvis på en krog eller resturang så att herrarna skulle ha något
trevligt att titta på medans de gick ut, för att “vila” sig från sina egna fruar. Efter två år
kom Linnea hem igen, skolan hade kallat henne för “ett hopplöst fall” och mycket riktigt
hade inte Linnea influerats ett dugg av deras hjärntvättning, nej detta barn levde före
sin tid, skulle man kunna säga och det blev ju inte bättre i England, där jämställdhet inte
hade kommit längre än ett löv som kastas i vinden och landar vid ens fötter igen. Eller
ja, det jag försöker säga är att England endast hade smakat på meningen, “kvinnor har
lika rättigheter som män och varför skulle inte en kvinna kunna försörja en familj, ähm,
kan den det, eller? Jag vet inte, jag sa inget, det var bara en tanke, ähm.” Det faller
tillbacka igen, som lövet, försöks kastas. Men det går inte, inget händer. Vi kommer
ingenstans! “Oj, ursäkta jag blev visst lite medtagen. Men jag blir förbannad på såna
idioter som inte kan stå för vad de tycker, eller göra något själva, de bara väntar på att
någon annan ska göra det åt dem.
“Har ni hört historien om pojken med en fågelskit på underläppen?
Lars du har en fåglaskit på underläppen.
Ää, de få va tii mor kommer hem.”

“ok. andas nu Karin.”
“Andas.”
“Krysta.”
“Bara lite till nu Karin, andas åååå krysta.”
“Går det bra?” Lars tittade upp, en orolig blick riktades mot honom. En av sjuksköterska
som just i denna stund höll på att förlösa hans fru undrade nu hur det vsr med honom.
Lars pekade på Karin, han kände hur kväljningarna började komma och hur den vidriga
kräklukten infann sig. Med ena handen framför munnen öppnade han den ena av de
vita dubbeldörrarna och en frihetskänlsa infann sig. När Lars kom ut insåg han att det
varit mycket kvavt inne i rummet, sådär som man inte förens man kommer ut från en
bastu inser hur varmt det egentligen var där inne.
Han tittade sig omkring, i taket hängde en grön skylt med symbolerna för toalett.
Lars sprang genom den vita korridorren, mot skylten. Han såg hur korridorren svängde
men hjärnan han inte regristrera det förens Lars hade fortsatt fram in i väggen och nu
låg på golvet. Han kunde inte hålla sig längre och ett ljud långt ner ifrån hans mage
hördes och hela lunchen kom upp och flöt ut över golvet.
När han tittade ner på sin lunch, som nu mer såg ut som tuggad barnmat än
kötfärslimpa och potatis, såg han också någon röd sörja blandat med brunsåsen.
Lars höjde handen mot pannan och kände den klibbiga röda vätskan, hela hans kropp
slappnade av och föll ner till liggande ställning.

Malmö 1937
“John!”
Han sprang emot honom, hans långa hår fladdrade i vinden och ställde sig upp på båda
sidorna så att det påminde om en clown.
Lars fnissade tyst för sig själv åt tanken med John som Clown. Bara man la till en röd
näsa och struthatt så var det på pricken likt.
“Hej grabben.” nu hade han hunnit ända fram och kastade upp Lars i luften. En gång till.
lars såg hur Johns armar spändes gång på gång när han svingade honom fram och
tillbacka i luften.
När Lars var liten så hade han allltid utmanat John på armbrytning, bara för att han
visste att John var stark, mycket stark. När Lars vann, vilken var nästan varje gång
hade han börjat tro att han på fullt allvar var starkare än sin bror, han hade inte förstått
att John bara gjorde sig till, nu visste han bättre. John hade när han varit sju år tjatat på
deras mamma att få börja på balett. Föräldrarna visste inte var han hade fått den idén
ifrån och deras pappa hade blivit totalt rasande.
“ Våran unge skall väl fan inte hoppa omkring och dansa, jävla fruntimmers grej. Min
pojk ska ta över gården inte tramsa runt och skämma ut oss inför hela byggden. Varför
går han alltid omkring och dräller ensam, varför leker han inte med de andra pojkarna
här, de riktiga pojkarna, de som inte går och drömmer hela dagarna.”
“Men John vill verkligen göra det här, det är viktigt för honom.”
“Hmpf viktigt, jag ska säga sig vad som är viktigt. Att kvinnor vet sin plats, att du kvinna
förstår att du inte kan ställa dig upp mot mig. Män är män och kvinnor är kvinnor, hur
skulle det se ut om karlar skulle springa runt på tårna och göra piruetter dagarna i ända.
Jo, det ska jag tala om för dig då skulle inget bli gjort, nu när vi har krig och allt. Männen
måste ställa upp för sina kvinnor, även om de flesta är lika odugliga som du.”
John satt halvvägs upp i trappan och kikade mellan spjälorna. De välbekanta rösterna,
skrken och sedan de lika välbekanta smällarna, som alla resulterade i historier om hur
mamma ramlat för trappan eller i sömnen fallit ner från sängen.
Detas mamma var en stark kvinna, John hade gått på sin första balettlektion veckan
efter.
När de kom in i den spegelförsedda lokalen bemötes de av en karismatisk spansk
kvinna.
“Oj, vi har fått en kille, en kille. I våran grupp. Titta, titta tjejer, Un chicho muy bonito.
Han ska dansa med oss.”
När hon pratade gestikulerade hon vilt med armarna.
Sedan dess hade John varit fast i dansen och pappan hade varit helt ovetandes. Efter
flera år hade han berättat om dansen för sina närmsta vänner, först hade de skrattat åt
honom men när allt mer började likna en atletlöpare hade de slutat.
“john, sluta!” Lars låg nu på marken med John över sig som var i färd med att villt kittla
sin lillebrors mage.”
“Lars hur är pappa.” John hade fört undan en hårslinga klistrad mot Lars panna och fått
se en blåslagen hud halvt dold bakom Lars mörka hårfäste.
“Som vanligt.”
“Den jäveln, du kan inte bo där längre. Han kommer få fler till att ta livet av sig.”
“John sluta.” Lars fäktade med armarna för att få sin bror, som nu stod upp att sätta sig
ner igen.
John började gå mot huset och när han var framme smällde han upp trädörren med all
sin styrka. Så fort han kom in såg han omkullvälta flaskor och tobaksmulor på bordet.
Hela mattan i stora rummet var fyllt av glasssplitter.
John höjde blicken och fick se sin pappa på samma sätt som han hade sett honom hela
sin barndom och kvällen då han själv hade fått nog och stuckit.
I fåtöljen halvlåg mannen som drivit sin egen hustru till vansinne, med slutna ögon
och handen kupad på det sätt man håller i en flaska, bara det att nu låg den på golvet
istället.
John kunde inte motstå lusten utan gick mot den föraktade mannen och ställde sig
framför honom.
Han spottade på honom på samma sätt som hans pappa bildligt talat genom hela sitt liv
spottat på alla människor han mött.
Sedan stormade John upp för trappan, in i Lars rum och slet åt sig så mycket kläder
från hans garderob som han förmådde bära. Sedan sprang ut genom huset, huset som
han aldrig skulle besöka igen och lämnade mannen som han aldrig någonsin skulle
träffa mer bakom sig.
Lars satt i baksätet och tittade ut genom rutan. På huset där hat varit det enda som
riktats mot honom under hela hans barndom. Han hade hört historier om en kvinna, en
vacker och god kvinna, men inte mer än historier. När Lars bara var en baby, hade hans
storebror hittat samma kvinna i deras lada hängande från ett rep.
John nynnade för sig själv, de sa ingenting till varandra. Det fanns inget mer att säga
och bara ett ögonblick senare skulle de vara försent.
En bil närmade sig bakom dem, John tittade i backspegeln och såg hur bilen vinglade
fram på den smala vägen. Han såg ansiktet på föraren, ansiktet som var de första han
sett och det sista han någonsin såg.
Lars hörde hur en ambulans närmade sig och sedan slocknade det. När han vaknat upp
igen hade han varit ensam, den enda som överlevt olyckan stod det i tidningar runt om i
landet.
Det enda han såg var kala vita väggar och det enda han hörde. prasslet från
pappersfilten under sig.
Sedan en röst.
“Det kommer bli bra.”
“Det kommer bli bra.”
Lars tittade sig omkring. Han låg i ett helt vitt rum med kala väggar.
“Du ramlade och förlorade medvetandet, men det är ingen fara nu har vi lappat ihop dig.
Du har fått en son Lars, du har fått en son.”
Sedan kom Lars in i ett annat vitt rum, men det var mycket trevligare.
Barnmorskan som oroat sig för honom tittade nu än en gång på Lars.
“Ett underbart vackert barn, ett riktigt praktexemplar.”

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0