"Miljöbeskrivning"

Fick en svenska uppgift att skriva en "miljöbeskrivning" att ha med alla det fem sinnerna i berättelsen. Men att en historia där man skriver om lukt, smak, hörsel, syn och känsel skulle skilja sig från en novell ser inte jag direkt, men här är den iallafal, min miljöbeskrivning.


Koriander, ingefära och Anis allt fanns där. I ett marknadsstånd under en röd markis med texten ”indisk mat, på äkta indiskt vis” stod en mycket liten man. Han såg så ynklig ut där han stod bakom stora grytor med Tandoori och kyckling, kryddad av curry. Det var inte sån curry man vanligtvis fick i Sverige, det är som med svensk risotto. Ris med köttfärs och en fryst grönsaksblandnig bestående av majs, ärtor och paprika. Jag hade en gång ätit riktig risotto, italiensk risotto. Alla som gjort det vet att det är en helt annan sak, att det är en skymf att kalla denna, enligt mig, helt avskyvärda köttfärsrätt samma sak som en rätt från det italienska köket där råvaror och god kvalité är huvudord.I det här landet verkade de tycka om att försvenska allt och sedan göra om och göra om tills de får fram något som inte alls har någonting att göra med vad de var det från början var, och ändå ha samma flådiga namn på, ”så att det ska låta snyggt."
Nu var jag på väg över gatan och styrde stegen mot den röda markisen. Jag kunde tydligt se mannens ansiktsdrag, den halvmörka hudfärgen, de bruna ögonen och hans näsa som på något sätt såg ut att var inklippt i ansiktet, som om den var för stor för det för övrigt lilla huvudet, jag bestämde mig för att han var indier, självklart var han från Indien. Det fanns inte en svensk som kunde laga sådan mat, min barndoms mat.
”jag vill ha en portion av den här tack.” Jag pekade på currygrytan och mannen som inte tycktes gjort något annat i sitt liv än att servera mat, la upp en stor portion av riset och kycklingen på en djup plasttallrik. Utan några utsmyckningar eller grönsaker på tallriken lyckades han ändå få rätten att se fullkomligt delikat ut.
”varsågod, smaklig måltid.” sa han med en lätt brytning och betoning på bokstaven å.
”Tack så mycket.” svarade jag på Hindi och manens ansikte sprack upp i ett leende ifrån hans tydliga käkben och runda haka, till, och jag menar bokstavligt talat, de nästintill onaturligt små öronen. När han sträckte fram tallriken mot mig och våra händer möttes kunde man se att våra hudtoner var precis den samma. En ensam parkbänk var placerad precis under en stor Ek och lika ensam gick jag bort och satte mig på den. Doften steg tillsammans med de heta ångorna och oändligt sakta tog jag upp gaffeln och förde den till munnen.

 

 Indigofärgade, koboltblå, röda, gula och vita med en nyans av elfenben. Tyger flög i vinden och solen lös upp, förstärkte de redan klara färgerna.
”Det här min son, det är viktig lärdom. Annat än det trams ni tvingas lyssna på i skolan.
Historia, hmp, det har jag då aldrig haft nytta av i livet. Men att kunna laga en god måltid till kvinnan du älskar, det är god kunskap.”
Jag tittade upp och såg min fars blick stirrandes på kryddståndet bakom oss, jag skulle beskriva min pappas blick som vis, det gjorde jag alltid.
”Vad jobbar din pappa med, Mohimmer.”
”Ingenting, men han är vis, mycket vis faktiskt.”
”Det betvivlar jag verkligen inte, skulle klasskompisen, läraren eller grannen svara, men man skulle också kunna se ett litet flackande med blicken och ett snabbt leende formas, för snabbt.

Mina tankar avbröts och blicken fångade upp en rörelse, en ensam hund satt med bakbenet i en vinkel som skulle varit helt omöjlig för en människa att åstadkomma. Jag hade ingen aning om vad de var för ras.  Men jag kunde precis som alla andra se att hunden var brun, brun med en svart nos och fyra ben. Det definierar många hundar men jag tyckte nog att den här såg ovanligt smal ut.  Hunden försvann ur min synvinkel och placerades istället vid det som döljt sig bakom djuret. På en filt satt en kvinna med benen i kors och en hatt framför sina fötter. Hennes blick riktades mot mig och såg bedjande ut.
”Mohimmer.” En brännande känsla infann sig, när min far rykte mig i högra armen.
”Lyssnar du ens på mig Mohimmer.”
”Ja, självklart far.”
Jag visste att min far höll på att hålla sitt vanliga prat om ingefära och curry, om vad jag kunde använda kryddorna till och hur jag skulle mixa det med andra ingredienser, om hur viktig gåva gud gett oss när han gav oss förmågan att laga välsmakande föda.
Jag tittade ner på bordet och min far pekade på olika krukor med stora blad från jorden och en lång stång, som jag antog var kanel.
Ute var det helt vindstilla och det ända man hörde var försäljares argument om varför man skulle köpa just deras vara. Den här marknaden hade jag besökt många gånger. Men det var denna tidiga morgon som jag verkligen såg helheten och kände ron som fanns överallt i luften blandat med dofter, likt när man går in i en stor butik, lukten av nytt. Där fanns också dofter av kryddor och bröd. Nan bröd, doften av nan bröd. Den man kände en morgon när mamma bakat.
I en vinkel halvt nerifrån såg jag de långa borden med orsakerna till de väldoftande jag kände. I en smal gång hängde kläder och leksaker låg spridda på marken. Tittade jag lite längre och lite högre upp, kunde jag se, nej jag kunde bara se taken på alla marknadsstånd. Att jag var så kort att jag inte kunde se den vackra utsikten jag visste dolde sig bakom var ett stort slag för min tioåriga självkänsla.
”Pappa, pappa.”
”Ja, Mohimmer. Har du någon fråga nu på hur du tillreder en buljong?”
”Nej, det är solklart.” Svarade jag självsäkert och gjorde en kort paus innan jag fortsatte.
”Jag undrar om du kunde lyfta upp mig på dina axlar så att jag kan se utsikten?”
Min pappa skrattade och böjde sig ner så att han bruna hår, med stänk av grått, föll ner framför ögonen.
Jag klev upp och han reste sig igen.
”jag kan se allt härifrån!” Ropade jag och ja, jag kunde verkligen se de höga bergen vid horisonten och de smala vägarna upp för dem. Jag kunde se hus, vissa små andra stora.
Barn lekte som vanligt på gatan. Tre pojkar i min egen ålder var fullt upptagna med att kasta bönliknande figurer på asfalten. Det var ett spel, jag hade själv utfört de många gånger, det gick ut på att träffa den andres figur och förlorade man var man tvungen att ge bort sin egen. En kille och en tjej passerade barnen med händerna i varandras.

Ja, jag såg människor, men det allra viktigaste var att jag såg himlen och molnen, solen. Den sken så att himlen skimrade i gult och rött. I molnen kunde jag se figurer som björnar och bilar.  Men jag var också tillsammans med min pappa, sittandes på hans axlar och det var nog det viktigaste.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg



RSS 2.0