"Miljöbeskrivning"

Fick en svenska uppgift att skriva en "miljöbeskrivning" att ha med alla det fem sinnerna i berättelsen. Men att en historia där man skriver om lukt, smak, hörsel, syn och känsel skulle skilja sig från en novell ser inte jag direkt, men här är den iallafal, min miljöbeskrivning.


Koriander, ingefära och Anis allt fanns där. I ett marknadsstånd under en röd markis med texten ”indisk mat, på äkta indiskt vis” stod en mycket liten man. Han såg så ynklig ut där han stod bakom stora grytor med Tandoori och kyckling, kryddad av curry. Det var inte sån curry man vanligtvis fick i Sverige, det är som med svensk risotto. Ris med köttfärs och en fryst grönsaksblandnig bestående av majs, ärtor och paprika. Jag hade en gång ätit riktig risotto, italiensk risotto. Alla som gjort det vet att det är en helt annan sak, att det är en skymf att kalla denna, enligt mig, helt avskyvärda köttfärsrätt samma sak som en rätt från det italienska köket där råvaror och god kvalité är huvudord.I det här landet verkade de tycka om att försvenska allt och sedan göra om och göra om tills de får fram något som inte alls har någonting att göra med vad de var det från början var, och ändå ha samma flådiga namn på, ”så att det ska låta snyggt."
Nu var jag på väg över gatan och styrde stegen mot den röda markisen. Jag kunde tydligt se mannens ansiktsdrag, den halvmörka hudfärgen, de bruna ögonen och hans näsa som på något sätt såg ut att var inklippt i ansiktet, som om den var för stor för det för övrigt lilla huvudet, jag bestämde mig för att han var indier, självklart var han från Indien. Det fanns inte en svensk som kunde laga sådan mat, min barndoms mat.
”jag vill ha en portion av den här tack.” Jag pekade på currygrytan och mannen som inte tycktes gjort något annat i sitt liv än att servera mat, la upp en stor portion av riset och kycklingen på en djup plasttallrik. Utan några utsmyckningar eller grönsaker på tallriken lyckades han ändå få rätten att se fullkomligt delikat ut.
”varsågod, smaklig måltid.” sa han med en lätt brytning och betoning på bokstaven å.
”Tack så mycket.” svarade jag på Hindi och manens ansikte sprack upp i ett leende ifrån hans tydliga käkben och runda haka, till, och jag menar bokstavligt talat, de nästintill onaturligt små öronen. När han sträckte fram tallriken mot mig och våra händer möttes kunde man se att våra hudtoner var precis den samma. En ensam parkbänk var placerad precis under en stor Ek och lika ensam gick jag bort och satte mig på den. Doften steg tillsammans med de heta ångorna och oändligt sakta tog jag upp gaffeln och förde den till munnen.

 

 Indigofärgade, koboltblå, röda, gula och vita med en nyans av elfenben. Tyger flög i vinden och solen lös upp, förstärkte de redan klara färgerna.
”Det här min son, det är viktig lärdom. Annat än det trams ni tvingas lyssna på i skolan.
Historia, hmp, det har jag då aldrig haft nytta av i livet. Men att kunna laga en god måltid till kvinnan du älskar, det är god kunskap.”
Jag tittade upp och såg min fars blick stirrandes på kryddståndet bakom oss, jag skulle beskriva min pappas blick som vis, det gjorde jag alltid.
”Vad jobbar din pappa med, Mohimmer.”
”Ingenting, men han är vis, mycket vis faktiskt.”
”Det betvivlar jag verkligen inte, skulle klasskompisen, läraren eller grannen svara, men man skulle också kunna se ett litet flackande med blicken och ett snabbt leende formas, för snabbt.

Mina tankar avbröts och blicken fångade upp en rörelse, en ensam hund satt med bakbenet i en vinkel som skulle varit helt omöjlig för en människa att åstadkomma. Jag hade ingen aning om vad de var för ras.  Men jag kunde precis som alla andra se att hunden var brun, brun med en svart nos och fyra ben. Det definierar många hundar men jag tyckte nog att den här såg ovanligt smal ut.  Hunden försvann ur min synvinkel och placerades istället vid det som döljt sig bakom djuret. På en filt satt en kvinna med benen i kors och en hatt framför sina fötter. Hennes blick riktades mot mig och såg bedjande ut.
”Mohimmer.” En brännande känsla infann sig, när min far rykte mig i högra armen.
”Lyssnar du ens på mig Mohimmer.”
”Ja, självklart far.”
Jag visste att min far höll på att hålla sitt vanliga prat om ingefära och curry, om vad jag kunde använda kryddorna till och hur jag skulle mixa det med andra ingredienser, om hur viktig gåva gud gett oss när han gav oss förmågan att laga välsmakande föda.
Jag tittade ner på bordet och min far pekade på olika krukor med stora blad från jorden och en lång stång, som jag antog var kanel.
Ute var det helt vindstilla och det ända man hörde var försäljares argument om varför man skulle köpa just deras vara. Den här marknaden hade jag besökt många gånger. Men det var denna tidiga morgon som jag verkligen såg helheten och kände ron som fanns överallt i luften blandat med dofter, likt när man går in i en stor butik, lukten av nytt. Där fanns också dofter av kryddor och bröd. Nan bröd, doften av nan bröd. Den man kände en morgon när mamma bakat.
I en vinkel halvt nerifrån såg jag de långa borden med orsakerna till de väldoftande jag kände. I en smal gång hängde kläder och leksaker låg spridda på marken. Tittade jag lite längre och lite högre upp, kunde jag se, nej jag kunde bara se taken på alla marknadsstånd. Att jag var så kort att jag inte kunde se den vackra utsikten jag visste dolde sig bakom var ett stort slag för min tioåriga självkänsla.
”Pappa, pappa.”
”Ja, Mohimmer. Har du någon fråga nu på hur du tillreder en buljong?”
”Nej, det är solklart.” Svarade jag självsäkert och gjorde en kort paus innan jag fortsatte.
”Jag undrar om du kunde lyfta upp mig på dina axlar så att jag kan se utsikten?”
Min pappa skrattade och böjde sig ner så att han bruna hår, med stänk av grått, föll ner framför ögonen.
Jag klev upp och han reste sig igen.
”jag kan se allt härifrån!” Ropade jag och ja, jag kunde verkligen se de höga bergen vid horisonten och de smala vägarna upp för dem. Jag kunde se hus, vissa små andra stora.
Barn lekte som vanligt på gatan. Tre pojkar i min egen ålder var fullt upptagna med att kasta bönliknande figurer på asfalten. Det var ett spel, jag hade själv utfört de många gånger, det gick ut på att träffa den andres figur och förlorade man var man tvungen att ge bort sin egen. En kille och en tjej passerade barnen med händerna i varandras.

Ja, jag såg människor, men det allra viktigaste var att jag såg himlen och molnen, solen. Den sken så att himlen skimrade i gult och rött. I molnen kunde jag se figurer som björnar och bilar.  Men jag var också tillsammans med min pappa, sittandes på hans axlar och det var nog det viktigaste.


Ny målning




Det här är i princip det ända jag ägnat min söndag åt, känns som att just söndagar är bra dagar att måla på. Man gör nästan aldrig något speciellt och man känner inte att man borde det heller.
Det var väldigt roligt och jag känner mig nöjd :)

Tre målningar

Idag lärde pappa mig att spänna upp akvarell papper, alltså tejpa det på en skiva. Dels är det mycket bättre papper än de färdiga block man köper också ligger pappret helt sträck och stilla, vilket också är en fördel.

Äpplet var inte ett så roligt motiv direkt, men det är en bra övning.









The Ark
















Konserten var helt magisk, det var lika bra som alltid. När man ser The Ark på det här sättet, utomhus på en scen och människor som sjunger med, så känns det väldigt sorgligt att veta att det var sista gången. Även om jag förstår att de vill sluta och den skivan de släppte 2010 (In full regalia) enligt mig var närmast en katastrof, så har det så sjukt många bra låtar det kan spela lajv, är verkligen helt grymma på scen och texterna berör mig otroligt mycket.




Till min fina syster

Som jag sa så lägger jag nu ut texten jag skrev till min syster i samband med att hon flyttat hemifrån precis.


När vi var små skrev vi låtar till dig, jag och Elvira. “Du brukade lyssna på radio Rix och dansa till Carola, som liten klädde du ut dig i skärt och lekte att du var prinsessa. Sen vakna du plötsligt upp och insåg vem du var, du färgade ditt hår till svart och började stå på dig. Nu tycker, tänker och gör du som du vill!”
Uppenbart var det här två småsyskon som beundrade sin storasyster och såg upp till henne otroligt mycket. Den här totalomvändningen skedde och nuförtiden står du någonstans mitt emellan. Fast nu har det där ”mjuka” byts ut mot stickning, din oerhört stora kärlek till djur och inte minst din otroliga värnan om dina småsyskon. Du känner mig och frågar flera gånger om jag glömt det eller det när jag ska åka iväg. Eller också avbokar du vår något, bara något tankspridda systers tandläkartid när hon hade glömt det själv så att hon slapp betala avgift. Även om vi i vardagen ibland kan vara trötta på det här och repliken ”är du vår mamma eller” yttrats många gånger, så är det så skönt att veta att du bryr dig, jag vet att om jag skulle komma till dig och be om hjälp skulle jag få den.
Så är det med alla oss syskon, vi håller ihop och hjälper varandra, i vårt fall är det inte bara en romantisering av att vara syskon ”att det ska vara så” nej, det är verklighet. Det är nu jag ska komma till det ”hårda” inom dig men jag har kommit fram till att man inte kan kalla det så. De rester av svart hår, lika svarta kläder och din stenhårda attityd är att när man går förbi ditt rum, då hör man band som Whitin Temptation. Jag tror din Spotify lista går från stenhård dödsmetall till Abba. Kontrasterna är stora, skulle man gå in i ditt rum när du lyssnar på hårdrock skulle man antagligen få se dig virkandes en kanin eller konstiga figurer som heter ”Plipp” och ”Plopp” med ett av alla de garn du fått från vår gammelmormor.  
Det här står du för, det är ännu en sak jag beundrar hos dig. Du står för vem du är, även om man inte alltid vet vem det är. Jag har nog aldrig märkt att du förställt dig inför någon eller skämts för något du sagt eller gjort.
Jag kommer att sakna dig,
Jag kommer att sakna att du kommer in till mig och visar ännu en virkad figur.
Innan du åker måste vi verkligen spela stress, så som vi gjorde när vi var små. Uppbunkrade med kuddar i din säng, du hade din plats och jag hade min.
Nu väntar nya äventyr i Kalmar, mestadels för dig på egen hand, men jag längtar till de vi kommer att uppleva tillsammans, när jag åker tåget ensam ner till dig när alla här hemma blivit allt för jobbiga.

Fortsätt vara precis den du är och den du vill vara. Jag vet att du kommer lyckas.

Gjort om på mitt rum





Idag har jag gjort om på mitt rum tillsammans med min snälla låtsasmamma, som har hjälpt mig med allt det här. Det blev såhär för att jag skulle få en ny säng. Eller ja, jag skulle få min systers gamla säng och sedan var det roligt att göra om, så då gjorde vi det. Min syster flyttade till Kalmar igår för att studera till förskolelärare där, med tanke på det tänkte jag också lägga ut en text som jag skrev till henne och gav igår.
Åter till rummet: kom senare på, eller min andra syster kom på att jag sjulle tagit en för och efter bild men ni får se hur det ser ut nu iallafal, fast om ett tag kommer vi nog att måla om också och jag ska fixa lite till, ska hänga upp en spegel och göra något annat med väggarna och sådär. Kände mig lite för gammal nu, för det som sitter uppe. ;)

Akvarell... igen

Jag har inte hållt på med akvarell alls länge, men har insett hur kul det är. Det kommer antagligen att bli ännu mer och i denna stilen med artister, dansare. Scenbilder helt enkelt.

Teckning

Blev väldigt glad när jag hittade denna bild på alla oss syskon, det är inte så ofta alla är med i samma bild. Så jag tecknade av den.

Tältning

I helgen var jag och tälta och paddla kanot med familjen. Några kompisar till oss var också med.
Supermys!



Storheter inom musik.




Till vänster: Queen, ett fantastiskt pop/rock band som defenitivt har påverkat all den rockmusik vi har idag. Medans jag gjorde den här lyssnade jag samtidigt på låtar som, Bohemian Rhapsody, Radio Ga Ga och I want to break free av Queen, underbart!

Till höger: Jimmi Henrix, absolut en av världens bästa gitarrister genom tiderna.
Den bilden blev en present till min pappa.



Halmstad, Tall ship races 5/8-7/8


Nu blev det akvarell istället.



Nu lägger jag ut en akvarellmålning, sedan kommer jag inte lägga ut något mer i helgen, ska åka till Halmstad. Det är något som kallas Tall ship race där nu. Målgången för stora fartyg som rest runt över hela världen, det kommer vara massa aktivetiter, saker och folk att titta på och konserter.

Novell

“Ett underbart vackert barn, ett riktigt praktexemplar” var de första ord som sas om
Love Nielsen Och på många sätt hade den där trevliga sköterskan, med ett utseende
som kan tänkas blivit valt till Lucia år efter år under skoltiden, helt och fullständigt rätt.
Mamman som var en rent av elak kvinna, ja elak är precis rätt ord för att beskriva denna
något dumma och mycket otrevliga dam kunde inte annat än att hålla med och Lars,
pappan som inte behöver någon mer ingående beskrivning utan det räcker med att
säga att han gav karaktär till sitt namn, var mycket nöjd. Om ni inte håller med mig
när det gäller att det finns en precis och uppenbar mall för hur en äkta Lars ska se ut
och vara så kan jag upplysa er om att en Lars är en mycket färglös person som ofta
och i detta fallet hållar med sin fru i allt, men det är ju bara mina fördomar, i vissa fall
stämmer det inte alls, i andra är det precis korrekt analys. Det fanns bara en sak som
denna Lars vågat driva så långt att frun tillslut gav med sig. Efter fyra tidigare besvikna
förlossningar som alla resulterade i att Lars Nielsen förblev den enda mannen i huset
så hade han mer eller mindre tvingat sin fru till att försöka igen och denna gången kom
en pojke. som till ära av sin morfar fått heta Love. Love, den äldre alltså, hade stupat
i ett krig som pågick runt om i hela världen och Karin, Love den yngres mamma, hade
fått upplyst för sig att i detta krig var det nazisterna som var skurkar. Hon hade förstått
att just detta kriget var en viktig händelse i historien och att det var mycket ärofyllt att
dö för sitt fosterland under denna tiden. Alltså var det något Karin var mycket stolt över,
även om hon inte kunde namge själva kriget eller hade den blekaste aning om i just
vilken tid som man skulle dö en stridsdöd med den Amerikanska flaggan på bröstet. I
alla fal var det från just denna ärbara man barnet som höll på att födas, precis i samma
stund som Ingemar Stenmark tog hem VM guldet i VästTyskland 1978, hade fått sitt
namn.
Alla i byn älskade familjen, eller ja, inte deras andra barn och inte heller paret Nielsen
särskilt mycket, men här var man mycket nyfiken av sig och ville inte missa något
som hände, vilket inte var så svårt eftersom det var en stor händelse i byn när den
årliga agilityn i parken ägde rum. Hälften av de få invånarna kom och tittade och
resten ställde upp i “tävlingen.” Sedan var det också den så kallade festivalen, med
karuseller, lottning och lokala band. Då kan man ju förstå att när Nielsens skulle föda
ett förhoppningsvis mer lyckat barn än deras tidigare så engagerade sig hela bygden.
Nu hade allihop samlats utanför förlosningskliniken för att välkomna det nya tillskottet.
Alltså, väntrummet var fyllt och där fanns så mycket olika människor att man under
andra omständigheter kunde vänta sig bråk. Men nu
satt alla knäpptysta, eller som en lärarinna skulle uttryckt sig framför sina elever “det
var så tyst att man kunde höra en knappnål falla”. De förhoppningsvis goda nyheterna
att familjen Nielsen äntligen skulle få en pojke förde bort alla andra tankar. Familjens
tidigare “misslyckade barn” hade blivit ett ständigt återkommande samtalsämne bland
de tre tusen invånarna i samhället. Lisa, Lovisa, Linn och Linnea.

Lisa som var den mest extrema hade hamnat ute på gatan efter att som femtonåring blivit på smällen
med en sju år äldre Bandidos kille. Killen hade snabbt stuckit så fort han fått reda på
att Lisa var gravid och när hon vänt sig till sina föräldrar, hade bara förakt riktats mot
henne, Lisas armar blev håliga och ögonen tomma. Under sin första ecstasy tripp
hade hon svävat på moln, bokstavligt talat, hon trodde att hon svävade uppe i himlen
bland fluffiga vita moln. Men sedan hade det blivit värre och värre, kroppen började
skrika efter heroin och tillslut fick den nog. Det finns tre möjliga vägar ur ett missbruk,
fängelse, anstalt eller döden. En fjärde väg är livet, men det fick inte Lisa se så mycket
av, Lisas hjärta slutade slå, tillsammans med sitt ofödda barn.

Lars och Karins andra barn, hade också hon en historia med en kille inblandad. Men
killen ifråga var mycket trevligare, men arbetslös och hade ett stort inflytande på Lovisa,
för stort enligt hennes föräldrar. Karin hade kallat honom för en odugling och sagt att om
Lovisa skulle “ha ett fortsatt förhållande med en sådan stropp så kunde hon inte vänta
sig att några somhelst pengar skulle komma flyga och inte heller att hon fick flytta hem
när killen ifråga lämnat henne, eftersom ingen, inte ens denna odugliga kille kunde vilja
tillbringa sitt liv med en så ful kvinna.” som ni antagligen redan förstått så var föräldrarna
Nielsen ett mycket otrevligt par och det var inte konstigt att även detta barn flydde sin
kos så snabbt hon kunde, som en fågelunge som precis lärt sig flyga och aldrig syns till
igen stack Lovisa till USA med sin kille, båda blott sexton år gamla.

Linn är den tredje av Karin och Lars nielsen barn, nu är hon sexton, lika gammal som
sin storasyster när hon försvann och bara några år yngre än vad Lisa skulle varit, så
självklart fanns det en oro och denna oro avtåg ju inte mer när Lars och Karin började
se tydliga likheter mellan henne och de andra syskon, även hon full av tonårsrevolution
och en garderob av svarta kläder, röd spets och läder. Knivarna började gömmas i lådor
och man vaktade sin tunga, för tänk om Linn blev arg, tänk om hon blev ledsen.
Också Linnea såklart, henne såg inte föräldrarna mycket av även fast hon endast hade
fyllt fjorton, hon hade flyttat, flyttat hem till mormor. Ibland kom hon och hälsade på och
till och med bodde hemma några veckor, men det började bli allt mer sällan. Linnea var
smart, mycket smart. Inte matte smart men smart på livet liksom. Hon reflekterade och
analyserade sina hårda erfarenheter från livet och visste att det var hennes föräldrar
som det var fel på och inte henne. Hon visste att det var inte hennes fel att de skickade
henne till internatskola när hon läste sådana böcker som Harry Potter, sagan om ringen
och Bilbo som elvaåring. Böckerna hade även smugglats med till skolan och lästs i
smyg bakom bänklocket under lektionstid. När brev började skickas hem och långa
samtal tas upp om att Linnea levde i en fantasivärld och att läsandet inkräktade på
undervisningen. När detta skedde så hade Karin och Lars beslutat, eller ja, det var mest
Karin som beslutade. Men Karin kom fram till att det var bäst att skicka Linnea till ett
internat i två år, ett internat i London! För hårdare undervisning. “Undervisning på vårat
sätt kommer att hjälpa ditt barn till framgång.” “Deras” sätt var ondsint skrämmselmetod
och utan en tillstymmelse till prioritering. I deras värld var barnkunskap ett viktigare
ämne än engelska, särskilt eftersom det var ett flickinternat Linnea gick på, varför
skulle unga damer tramsa sig och läsa böcker och lära sig om författare, när skulle
de få användning för verbal förmåga överhuvudtaget. Lika bra att inte ge dem falska
förhoppningar om att de skulle kunna utbilda sig och bli läkare eller advokat. Nej,
det var lika bra att låta de förstå och infinna sig i att de skulle hamna bakom spisen,
med två ungar under armarna och ytterligare några dragandes i ens kjolar. Om de
skulle arbeta överhuvudtaget, skulle de få nöja sig med första bästa. Kanske i affären
i byggden, eller möjligtvis på en krog eller resturang så att herrarna skulle ha något
trevligt att titta på medans de gick ut, för att “vila” sig från sina egna fruar. Efter två år
kom Linnea hem igen, skolan hade kallat henne för “ett hopplöst fall” och mycket riktigt
hade inte Linnea influerats ett dugg av deras hjärntvättning, nej detta barn levde före
sin tid, skulle man kunna säga och det blev ju inte bättre i England, där jämställdhet inte
hade kommit längre än ett löv som kastas i vinden och landar vid ens fötter igen. Eller
ja, det jag försöker säga är att England endast hade smakat på meningen, “kvinnor har
lika rättigheter som män och varför skulle inte en kvinna kunna försörja en familj, ähm,
kan den det, eller? Jag vet inte, jag sa inget, det var bara en tanke, ähm.” Det faller
tillbacka igen, som lövet, försöks kastas. Men det går inte, inget händer. Vi kommer
ingenstans! “Oj, ursäkta jag blev visst lite medtagen. Men jag blir förbannad på såna
idioter som inte kan stå för vad de tycker, eller göra något själva, de bara väntar på att
någon annan ska göra det åt dem.
“Har ni hört historien om pojken med en fågelskit på underläppen?
Lars du har en fåglaskit på underläppen.
Ää, de få va tii mor kommer hem.”

“ok. andas nu Karin.”
“Andas.”
“Krysta.”
“Bara lite till nu Karin, andas åååå krysta.”
“Går det bra?” Lars tittade upp, en orolig blick riktades mot honom. En av sjuksköterska
som just i denna stund höll på att förlösa hans fru undrade nu hur det vsr med honom.
Lars pekade på Karin, han kände hur kväljningarna började komma och hur den vidriga
kräklukten infann sig. Med ena handen framför munnen öppnade han den ena av de
vita dubbeldörrarna och en frihetskänlsa infann sig. När Lars kom ut insåg han att det
varit mycket kvavt inne i rummet, sådär som man inte förens man kommer ut från en
bastu inser hur varmt det egentligen var där inne.
Han tittade sig omkring, i taket hängde en grön skylt med symbolerna för toalett.
Lars sprang genom den vita korridorren, mot skylten. Han såg hur korridorren svängde
men hjärnan han inte regristrera det förens Lars hade fortsatt fram in i väggen och nu
låg på golvet. Han kunde inte hålla sig längre och ett ljud långt ner ifrån hans mage
hördes och hela lunchen kom upp och flöt ut över golvet.
När han tittade ner på sin lunch, som nu mer såg ut som tuggad barnmat än
kötfärslimpa och potatis, såg han också någon röd sörja blandat med brunsåsen.
Lars höjde handen mot pannan och kände den klibbiga röda vätskan, hela hans kropp
slappnade av och föll ner till liggande ställning.

Malmö 1937
“John!”
Han sprang emot honom, hans långa hår fladdrade i vinden och ställde sig upp på båda
sidorna så att det påminde om en clown.
Lars fnissade tyst för sig själv åt tanken med John som Clown. Bara man la till en röd
näsa och struthatt så var det på pricken likt.
“Hej grabben.” nu hade han hunnit ända fram och kastade upp Lars i luften. En gång till.
lars såg hur Johns armar spändes gång på gång när han svingade honom fram och
tillbacka i luften.
När Lars var liten så hade han allltid utmanat John på armbrytning, bara för att han
visste att John var stark, mycket stark. När Lars vann, vilken var nästan varje gång
hade han börjat tro att han på fullt allvar var starkare än sin bror, han hade inte förstått
att John bara gjorde sig till, nu visste han bättre. John hade när han varit sju år tjatat på
deras mamma att få börja på balett. Föräldrarna visste inte var han hade fått den idén
ifrån och deras pappa hade blivit totalt rasande.
“ Våran unge skall väl fan inte hoppa omkring och dansa, jävla fruntimmers grej. Min
pojk ska ta över gården inte tramsa runt och skämma ut oss inför hela byggden. Varför
går han alltid omkring och dräller ensam, varför leker han inte med de andra pojkarna
här, de riktiga pojkarna, de som inte går och drömmer hela dagarna.”
“Men John vill verkligen göra det här, det är viktigt för honom.”
“Hmpf viktigt, jag ska säga sig vad som är viktigt. Att kvinnor vet sin plats, att du kvinna
förstår att du inte kan ställa dig upp mot mig. Män är män och kvinnor är kvinnor, hur
skulle det se ut om karlar skulle springa runt på tårna och göra piruetter dagarna i ända.
Jo, det ska jag tala om för dig då skulle inget bli gjort, nu när vi har krig och allt. Männen
måste ställa upp för sina kvinnor, även om de flesta är lika odugliga som du.”
John satt halvvägs upp i trappan och kikade mellan spjälorna. De välbekanta rösterna,
skrken och sedan de lika välbekanta smällarna, som alla resulterade i historier om hur
mamma ramlat för trappan eller i sömnen fallit ner från sängen.
Detas mamma var en stark kvinna, John hade gått på sin första balettlektion veckan
efter.
När de kom in i den spegelförsedda lokalen bemötes de av en karismatisk spansk
kvinna.
“Oj, vi har fått en kille, en kille. I våran grupp. Titta, titta tjejer, Un chicho muy bonito.
Han ska dansa med oss.”
När hon pratade gestikulerade hon vilt med armarna.
Sedan dess hade John varit fast i dansen och pappan hade varit helt ovetandes. Efter
flera år hade han berättat om dansen för sina närmsta vänner, först hade de skrattat åt
honom men när allt mer började likna en atletlöpare hade de slutat.
“john, sluta!” Lars låg nu på marken med John över sig som var i färd med att villt kittla
sin lillebrors mage.”
“Lars hur är pappa.” John hade fört undan en hårslinga klistrad mot Lars panna och fått
se en blåslagen hud halvt dold bakom Lars mörka hårfäste.
“Som vanligt.”
“Den jäveln, du kan inte bo där längre. Han kommer få fler till att ta livet av sig.”
“John sluta.” Lars fäktade med armarna för att få sin bror, som nu stod upp att sätta sig
ner igen.
John började gå mot huset och när han var framme smällde han upp trädörren med all
sin styrka. Så fort han kom in såg han omkullvälta flaskor och tobaksmulor på bordet.
Hela mattan i stora rummet var fyllt av glasssplitter.
John höjde blicken och fick se sin pappa på samma sätt som han hade sett honom hela
sin barndom och kvällen då han själv hade fått nog och stuckit.
I fåtöljen halvlåg mannen som drivit sin egen hustru till vansinne, med slutna ögon
och handen kupad på det sätt man håller i en flaska, bara det att nu låg den på golvet
istället.
John kunde inte motstå lusten utan gick mot den föraktade mannen och ställde sig
framför honom.
Han spottade på honom på samma sätt som hans pappa bildligt talat genom hela sitt liv
spottat på alla människor han mött.
Sedan stormade John upp för trappan, in i Lars rum och slet åt sig så mycket kläder
från hans garderob som han förmådde bära. Sedan sprang ut genom huset, huset som
han aldrig skulle besöka igen och lämnade mannen som han aldrig någonsin skulle
träffa mer bakom sig.
Lars satt i baksätet och tittade ut genom rutan. På huset där hat varit det enda som
riktats mot honom under hela hans barndom. Han hade hört historier om en kvinna, en
vacker och god kvinna, men inte mer än historier. När Lars bara var en baby, hade hans
storebror hittat samma kvinna i deras lada hängande från ett rep.
John nynnade för sig själv, de sa ingenting till varandra. Det fanns inget mer att säga
och bara ett ögonblick senare skulle de vara försent.
En bil närmade sig bakom dem, John tittade i backspegeln och såg hur bilen vinglade
fram på den smala vägen. Han såg ansiktet på föraren, ansiktet som var de första han
sett och det sista han någonsin såg.
Lars hörde hur en ambulans närmade sig och sedan slocknade det. När han vaknat upp
igen hade han varit ensam, den enda som överlevt olyckan stod det i tidningar runt om i
landet.
Det enda han såg var kala vita väggar och det enda han hörde. prasslet från
pappersfilten under sig.
Sedan en röst.
“Det kommer bli bra.”
“Det kommer bli bra.”
Lars tittade sig omkring. Han låg i ett helt vitt rum med kala väggar.
“Du ramlade och förlorade medvetandet, men det är ingen fara nu har vi lappat ihop dig.
Du har fått en son Lars, du har fått en son.”
Sedan kom Lars in i ett annat vitt rum, men det var mycket trevligare.
Barnmorskan som oroat sig för honom tittade nu än en gång på Lars.
“Ett underbart vackert barn, ett riktigt praktexemplar.”

Jag skriver om feminism och socialism. Målar tavlor när jag har lust, älskar litteratur och drömmer om att bli författare och konstnär på samma gång.
Välkommen till min blogg

RSS 2.0